Q&A. part 1.


Vad gjorde du de stunder när hjärtesorgen kändes så stor att du ville springa upp på ett tak och skrika?
Jag sprang upp på ett tak och skrek. Eller vad nu kroppen ville att jag skulle göra: gråta, inte sova, inte jobba, sparka på något. Jag tror att man ska följa signalerna för att få ur det ur systemet så att säga. Det är okej att vara destruktiv ett litet tag. Det är också okej att vara jätteledsen precis så länge man känner att man behöver det.

Dina favoritrestauranter i New York?
Gjort en stor, stor New York-guide som ligger under ”reseguider” här i högra ramen. Kolla den! För tillfället äter jag allra mest på Jeffrey’s Grocery och en ny favorit som heter Buvette. Båda ligger i West Village.

Hva synes du om hester?
Dom e gulliga.

I vilken del i Stockholm skulle du bo? Och varför?
Sodermalm förstås. Det är finast där.

Kött är kött och kött tar tid, vilket är ditt favoritkött?

Sant som det är sagt. Älskar lamm och en bra köttbit, typ oxfilé. Medium rare tack.

en av den bästa köttrestaurangerna i new york heter el almacen och ligger i williamsburg.

Vem är din arbetspartner nu när Nina har flyttat? För visst jobbar man i team om två?
Jag och Mathieu jobbar förtillfället ihop. Det är toppen, han är underbar.

Så att om ens pojkvän har varit otrogen med en av ens närmsta vänner, som han också råkar bo tillsammans med, och man försöker komma över det och gå vidare med relationen, men mår lite illa varje gång men umgås med dem tillsammans. Hur gör man då?
Man gör slut! Vilken idiot!

Höll du på med några fritidsaktiviteter när du var yngre, som pianolektioner eller ridning till exempel? Kram
Jag spelade tennis i tre år, spelade piano i tre år, gick på scouterna i tre år och spelade teater i tio år. Teatern var bäst!


Har en liten fundering som dök upp innan idag, kanske redan står någonstans och jag i min förvirring missat det. Men den Joakim som du skrivit en jättefin text om, är det samma Joakim som var hos dig för några veckor sedan?
Jag har nämligen hamnat i en ordentlig svacka med min underbara killkompis och finner det tröstande ifall ni hittade tillbaka till varandra!
Ja, det är han! Jag är så glad att han är min igen.

Vilka är de största fördelarna med att vara singel jämfört med att vara ihop?
Födelar med att vara singel: man börjar upptäcka människor. Den där killen man träffat några gånger innan kanske, gud vad han var söt. Och rolig. Man tackar ja till nya upptåg, som kanske dagsfester och spontanmåndagar, och det gör att man hamnar i konstiga situationer och lär känna nya människor. Livet slutar gå i rutin och blir något lite annat. Strunt samma vilken dag det är, jag tänker ändå bara göra saker jag har lust med. Och så kan man ju hångla upp killen i toalettkön bara sådär för att hade så fin hatt.

Är du och Ludde i samma bekantsskapskrets fortf? Hut löser man sånt, om man inte vill träffa sitt ex men han ingår i det knippet med fantastiska människor som man fortf VILL träffa och inte släppa ifrån sig? Känns som en av de sorgligaste sakerna som händer när man gör slut. Förlåt för jobbig fråga. Och tack för att du är så förbannat bra. <3
Vi är i samma bekantskapskrets och det har ju löst sig av sig själv i och med att vi inte bor i samma stad. Han bor inte i New York, vi är aldrig samtidigt i Stockholm. Men sen har jag ju mina egna bästa vänner som inte är hans såklart. Tror den där uppdelningen kommer gå av sig självt, det gjorde den förra gången. Men det är klart att är lite märkligt när Mathieu eller Christian instagrammar om vår utekväll här och Ludde har like:at alla bilderna utom den jag är med på. Men då tänker jag att, ja sitt där och like:a på du, vi har svinkul så att du vet.

Jag tycker du är en så fin förebild och älskar de du skriver. Vilken är din favorit frukt/ grönsak/ färg och godis? Puss puss du är bäst
Puss!
Frukt: passionsfrukt.
Grönsak: tomat.
Färg: Midnattsblå.
Godis: Tänder.

Du har ju gått ner en del i vikt nu, känner du att du trivs bra där och vill stanna på den vikten eller skulle du hellre vara lite större? Tycker du det är finare att vara smal än tjock? Jag är avundsjuk på din kropp.
Ärligt så bryr jag mig inte. Fått en del bloggkommentarer på sistone i typen ”gud ät något”. Jag äter. Jaha, jag är smalare nu än i maj, men vet ni, jag bryr mig inte. Och det är sån jäkla skön känsla. Jag struntar i hur jag ser ut, jag vill bara ha kul.

Hej!
När svackorna kommer och man inte kan hålla tillbaka längre – det känns som att ens inre ska spricka om man inte får prata med honom, bara växla några ord – vad gör du då? Känner du någonsin så? För man kan ju gå så länge och känna att livet är för himla fint på egenhand men så kommer panikångesten och man förstår inte hur man ska kunna se honom igen utan att bli helt handlingsförlamad med pulsen i 140. Hur löser man den tillfälliga paniken och de spontana infallen?
Det skaver i min kropp nästan hela tiden. Men vet du, efter ett tag så vänjer man sig. I början kom de som stora infall och det gick nästan inte att andas och då ringde jag ju honom. Nu ringer jag aldrig honom, och han ringer aldrig mig. Jag bara borstar tänderna lite extra länge, eller stannar upp på gatan och blundar hårt. Pressar in naglarna i handflatan, tänder en cigg. Väntar på att det värsta ska rinna av mig och sedan fortsätter jag framåt. Känslan är kortare, inte lika nålvass och jag börjar lära mig hantera den. På något vis tänker jag att det här året inte gills. Skitsamma om jag har ångest, det gills ändå inte. Och det finns ju ingen poäng att attackringa honom längre, han vill inte. Och såklart, för mig är det väldigt svårt att förstå hur en så stor del av ens liv är så lätt att acceptera att den inte längre finns där. Jag känner mig ofta som en halv person. Men tydligen är det så. Och därför står jag bara ut, en dag kommer det ta slut, man kan inte känna såhär för alltid när personen man känner det för förvandlats till någon annan. Det är okej att vara ledsen, man fucking SKA vara ledsen.

Hej Sandra! Minns att du en gång skrev att du slutade skriva dagbok när du blev tillsammans med Ludde, har du tagit upp eller tänkt ta upp dagboksskrivandet igen nu när en ny period i livet har börjat? Kram!
Nej inte mer dagbok nu. Skriver krönikor och blogg istället! Och små listor i telefonen.

17årings-dagboksanteckningar

Är det som i film -

Går amerikanare med skorna på inomhus också, är det inte jobbigt att städa så mycket isåfall?
Jo det gör dom! Det är faktiskt mindre jobbigt att städa än vad man tror.


Om du bara skulle bära kläder i en enda färg resten av ditt liv (och du får inte välja svart eller blå), vilken färg skulle du välja?
Isafall väljer jag grönt! Smaragdgrönt är ju en av de vackraste färgerna.

Nät-dejting. Vad tycker du?
jamen kör på!

tror du man kan ha sex med sitt ex UTAN att det tillslut slutar med att någon blir sårad?
Nej det tror jag inte, men vad vet jag, aldrig provat.


Vad är din inställning till otrohet?
Jag är förstås emot otrohet. Tycker den går vid en kyss.

vilka hemliga koder ska jag uppfatta innan jag får läsa dina dikter och noveller? eller kan du tänka dig att publicera dikter och dyl. här på niotillfem? du har ett alldeles eget språk. puss
Hej och tack! Jag skriver varken dikter eller noveller längre, bara krönikor och andra små texter.


Min fråga rör som så många andras hur man hanterar sin ibland alldeles för planerande eftertänksamhet när det gäller att prova nya saker/göra saker man är rädd för/gå fram till någon man gillar o.s.v? Jag har oerhört långt mellan tanke och handling och ibland hindrar mina tankar mig från att agera, och när jag väl agerar är det ibland försent. känns som att hela livet trillar ifrån mig bara för att jag är så eftertänksam på att bara göra/köra. gäller framförallt framtidsgrejer, satsa på utbildningar, jobb och så vidare. jag vill inte göra något i onödan är min tanke, men om jag inte provar kan jag ju aldrig veta om det är något för mig. samma sak med relationer, jag dömer ut dem innan de ens har hunnit börja. hur kommer jag ur detta beteendemönster och bara GÖR!

Hur är du så modig? Jag försöker, men jag tycker det är så väldigt svårt ibland.
Jag har fått många liknande frågor, det här är två av dom, men jag tänker att svaret nog är ungefär likadant:
Jag förstår att det är svårt att följa magkänslan och bara göra saker, jag vet att det tar emot, att man är osäker på att nagot ska bli fel. Men jag måste ändå bara säga, gör det ändå. Det är det som är grejen med att våga saker: det är inget svårt att backa tillbaka! Man kan bara ångra sig, flytta hem igen/göra slut/hoppa av utbildningen eller jobbet. Det är ALLTID värt att prova. För mig själv känner jag att jag måste våga saker, att det inte går annars. Jag är så himla nojjig över att inte leva mitt liv tillräckligt. Man har ju bara ett enda, så då vill jag att det ska kännas jättemycket. Vissa vill ha ett lugnt tempo, med familj och hus och så vidare, och det är inget fel med det, men jag är inte sådan. Jag vill bo i stora städer, hamna i märkliga situationer och träffa nya människor. Så då gör jag det, för att jag måste, för om jag stannade hemma i Stockholm och gjorde samma sak i tjugo år till så skulle jag ångra mig. Börjar man göra en läskig sak vågar man göra flera för att man inser att det kanske inte var så himla farligt i slutändan ändå. Försök att leva som ni vill leva hörrni!

whenever i go through a breakup, i feel like waking up/the morning is always the worst part of my day. i can’t quite understand. have you ever felt this way before?
Yes, I feel the same. You wake up every morning with this empty feeling in your chest and then you spend the rest of the day trying to fill it with something and then you go to bed and need to repeat the same feeling over and over again, every morning. I hope we will wake up feeling better soon. Slowly but steadily it’s getting there.

Om du skulle skriva en bok vad skulle den handla om då? Och vad skulle den heta då? Jag skulle vilja skriva en bok om vänskap och kärlek som typ skulle heta “mycket mer än så”, för det är fint!
Den skulle vara en kärlekshistoria, jag har faktiskt en ide, måste bara skriva den. Har ett namn också men vill inte jinxa något. Ditt namn var också himla fint.

Hej Sandra!
 Jag vet inte hur det är i USA, men i Sverige pratas det i alla fall mycket om polyamori just nu, alltså att man är tillsammans med flera personer samtidigt. Vad tycker/tänker du om det här? Kram!
Alltså jag har ju inte provat så jag känner inte att jag kan ”tycka” så mycket om det. Det är väl upp till var och en. Men jag tror inte det är min grej för när jag är ihop med någon vill jag bara bara bara att vi ska vara så himla kära i varandra. Skulle nog bli för svartsjuk.

Hej bästa sandra. Jag behöver din fantasi! Ska på maskerad imorgon med tema “youtube”, vad ska jag klä ut mig till? hjälp!
Men man ska ju förstås klä ut sig till sin favoritvideo, Maru i lådorna skulle va kul!


Saknar du Stockholm mycket?
Jag saknar inte Stockholm men jag saknar att inte ha dom människorna i mitt liv som bor där. Saknar dom ofta och mycket och särskilt under perioden när jag inte varit så glad. Men New York har mitt hjärta.

berätta om Joakim! hur kommer det sig att ni började hänga igen? er vänskap verkar vara den finaste.
Jag har skrivit en lång text om vår vänskap här. Och precis som jag skrev i den så var vi inte ovänner i slutet, det bara gick inte just då att vi skulle vara vänner. Men han har alltid betytt så oerhört mycket för mig och jag för honom, så när allt det här med Ludde hände och jag var så jäkla ledsen så började vi prata igen, för att man kanske bara måste glömma allt som hänt när för sorgliga saker händer. Och så köpte han en biljett, och flög hit. Och vi visste ju inte hur det skulle bli, för vi hade ju inte hängt på många år egentligen. Men det var precis som vanligt. Jag är så glad över det, för att han kom till mig. För att han finns.

Hej fina Sandra, jag har följt din blogg i kanske 4 år snart och jag undrar lite hur du ställer dig till långdistansförhållanden nu efter att allt gick som det gick. Tror du fortfarande sådant kan fungera?
Jag är nog den sista personen du ska fråga just nu. Men, here you go:
Flytta till varandra. Var inte isär. Det finns en anledning till varför det heter ”ihop”. Man ska vara det. Ta hand om den du älskar, följ honom världen över så kommer han göra samma för dig. Kyss honom ofta, en dag kanske du vaknar upp och kommer aldrig mer få göra det. Och om det verkligen inte går att vara tillsammans just nu: Skaffa en plan, bestäm en tidsgräns för när det är över. Och försök att inte ha distansförhållande längre än ett år, det är då det börjar bli svårt enligt statistiken har jag läst. Men alltså for reals: VAR med dom ni älskar. Sov nära varandra. Ta hand om dom.

Kommentarer

  1. Du är helt otroligt underbar. Önskar att du fanns i min vardag, tack för att du gör det åtminstone på det här sättet, via bloggen!

  2. Du är så mycket bättre än de andra nominerade i din kategori i blog awards, jag har provat dem. Hoppas du vinner.

  3. i love this and your honesty. also your friendship with joakim. i wish i had something like that. it feels good to hear friendships can drift apart.. but it is possible to have something bring you back together again.

  4. Hej! Det är hemskt när ett förhållande tar slut och jag är så ledsen för din skull. men jag undrar, är det verkligen okej att skriva långa texter och snäsiga kommentarer om hur dålig Ludde är? har inte han det jobbigt också, även om han var/är en idiot? om mitt ex la upp elaka texter om mig på en av sveriges största bloggar så skulle jag må dåligt även om det va jag som hade betett mig som skit. (jag har inte jättekoll på vad som gjorde att ni gjorde slut men jag har reagerat på hur du skriver om honom nu…) Jag hoppas att du inte tar illa upp av min fråga. annars så har du en galet fin blogg!


  5. Anna – men jag skriver bara bara om hur jag mar. Att jag ar ledsen. Jag skriver inte nagot om honom eller vad han har for sig eller mar. Har aldrig skrivit att han ar en idiot, eller att jag hatar honom. Jag skriver faktiskt nastan bara om hur mycket jag saknar honom. Jag hanger inte ut honom, det ar verkligen viktigt for mig. Att jag skriver exempelvis att vi inte hors langre, det spelar ju inte sa himla stor roll. Forstar inte hur texterna ar elaka. Faktiskt inte. Jag maste fa skriva att jag mar daligt nar jag gor det, det finns inget fel i det.

  6. du är en så sjukt intressant person! Om jag inte föredrog män skulle jag ta första flyg till din stad, hångla upp dig mot en vägg prydd av grafitti och så skulle vi äta pasta ur samma tallrik på morgonen.

    Snart mår du bättre, hejahejaheja!!

  7. Alltså. Hur går det till när man ”hånglar upp någon i toalettkön”?

    Jag har aldrig haft ett engångsligg, aldrig spontanhånglat med någon och det är faktiskt något jag ångrar. Mest för att det beror på att jag inte vågat. Har alltid varit blyg och haft dåligt självförtroende. Inte velat släppa kontrollen. Och ´just nu är det inget som är aktuellt eftersom jag är i en relation jag gärna är kvar i :) Men ändå. En upplevelse jag saknar och jag vill liksom veta hur det går till! Kanske märkligt, eftersom jag förstår att det säkert är svårt att förklara. Det man oftast hör är ju att ”det bara händer”.

    Något du (eller någon annan) vill försöka förklara?

  8. Svaret på sista frågan var så fantastiskt fint. Jag är så himla försiktig av mig när det kommer till förhållanden för har aldrig någonsin trott att någon skulle kunna tycka om eller till och med ska någon som jag. Jag som har varit så himla osäker och inte ens vågat pussa en pojke förrän jag var sjutton år. Jag vågar inte sova ihop med min pojkvän ännu och vi har inte haft sex och vi har ett distansförhållande men vi försöker träffas så mycket som det bara går och då pussar jag sönder honom och jag gör allt i hela världen för att inte ta honom för givet. Dina fina ord har blivit min livsfilosofi och du måste absolut skriva en kärleksroman! Då kommer jag köa i veckor för att få tag på den. <3

  9. tack tack tack TACK för allting, för att du gör det lite lättare när bröstkorgen knyts ihop, när gråten är nära trots att man sitter i ett fullt klassrum, tack för att du får det att kännas lite mindre ensamt i mina tankar.

  10. Är det inte jobbigt när folk jämför sig själv med dig i Ludde i Joakim. Jag skulle tycka det var jobbigt ibland. Ha det fint! Kram

  11. Du är nog anledning att jag har anmält mig till en skrivkurs. Du skriver så jag ryser, så ärlig och vackert!
    Kram

  12. Jag har varit ”ihop” med min pojkvän i lite mer än 6 år nu och hälften av den tiden har vi nog varit ifrån varandra, kanske t.o.m. mer. I år har jag sammanlagt fått spendera lite mindre än två månader med honom, men jag känner att det är värt det. Jag får ofta frågan om hur vi klarar det och det är klart att det är svårt. Vi har våra bra och dåliga dagar/perioder, men att jag skulle bryta kontakten med honom p.g.a geografiska motsättningar verkar bara så konstigt. Känner att det är väl bättre med lite än inget alls…

    Självklart är det olika för alla och kanske kommer det här inte heller att fungera i längden, vad vet jag.

    Tycker att det är fint att du skriver om det du känner Sandra, det är inte många som skulle dela med sig på samma sätt.

  13. Åh vad jag håller med dig om distansförhållanden! Det är nog få som kan lyckas med det… Kul med frågestund, Sandra! Skönt att läsa såna raka och ofta roliga svar. :)

  14. Jag tycker det är bra att du skriver så naket och ärligt. Uppfattar det inte som att du ”hänger ut”. Det är ju tydligt ur ditt perspektiv och klart du är ledsen.

  15. Jag läste i en fråga ”kan man känna han är en sån kille jag vill gifta mig med o dela livet med tills jag dör ”, och du svarade att det är så förälskelsen är.

    Jag blev sådär förälskad, som personen i fråga förklarade. När ingenting spelar någon roll utom just han. När jag kände att staden som jag har bott i, i över 1 år, som gör mig så jävla lycklig, inte längre passade för mig, för att han inte var här. När jag åkte hem (till min hemstad), dom där 30 milen, två gånger i loppet av tre veckor och missade fyra dagar på jobbet, för att han var där och inte här hos mig.

    Nu är det 17 dagar sen jag såg hans namn i displayen. Och jag har gråtit så många gånger, jag har varit arg, jag har känt mig ensammast i världen och jag har känt mig så jävla frustrerad. För allt det där som vi gjorde och allt det där som hände, betydde faktiskt någonting för mig. Nätterna tillsammans och att vakna upp i hans armar på morgonen. Och att vi pussades hejdå mer än en gång, iallafall tre. Att vi ständigt tog i varandra. Och när han pratade, och jag lyssnade, mest av allt på hans röst.

    Vill bara att han ringer. Att han förklarar att det blev fel, att han saknar mig och tänker på mig lika mycket som jag tänker på honom. Jag vill ju bara ha honom igen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>