Min sommar har ju varit, ja hur ska man uttrycka det här rätt: väldigt ostabil. Aldrig har jag känt mig så mycket i obalans under en sådan lång tid, inte vetat om jag ska falla ihop i skratt eller gråt från ena minuten till den andra. Snurrat fort på nattklubbarna, träffat nya människor och försökt bygga upp någon annan, ny verklighet. Och saknat, saknat ihjäl mig. Idiotsommar. MEN. Den har också varit helt magisk på sina håll och kanter. Och för att fira det, här kommer mina finaste ögonblick av den här sommaren.

När min mamma kom hit och jag hade inte ätit på nästan över en vecka och vi åkte upp till Central Park och åt hummer med färsk pasta i tryffelsås på jättetjusig restaurang.

På midsommarafton när vi stod under ett paraply i en timme, blev genomblöta på ryggen, drack rosévin och försökte samtidigt knyta ihop Alexandras krans.

När min älskade älskade Joakim kom hit och flyttade in hos mig hela juli och vi gick aldrig och la oss och det kändes som att vara på kollo och festival.

När vi var på PS1 och alla var lite bakiströtta och vi bokstaverade ut ord och amerikanerna undrade vad sjutton det stod.

När Fabian fyllde 30 och jag var hans bordsdam (ära!) och vi gav honom 30 stycken vouchers för paj på Bubbys.

När vi var på båtfest runt Manhattan och det började regna och de spelade Stevie Wonder och vi hoppade runt i regnet och sjöng med och blev genomblöta.

När vi hade spelkväll hos mig och mitt lag kom sist fast vi skrattade nog mest.

Naä Freddy hade söndags-BBQ som slutade med att vi stod klockan ett på natten och stekte bacon för att vi kom på att vi inte ätit middag.

När jag och Nina hade tärningskvallen och hamnade i de mest märkliga situationerna. Bonus på världens snyggaste tröjor.

Att åka hem till Stockholm och träffa alla mina vänner som jag längtat så mycket efter att jag ville dö ett litet tag. Eller nä, men nästan.

När jag, Michelle, Jocke och Jenny gick vilse i en labyrint.

ALLT med Way Out West.