en höstjacka.




Införskaffade mig en höstjacka för några veckor sedan. Rosa med mönstrat foder som man kan knäppa bort om det blir för varmt. Köpte den på Opening Ceremony och märket är Confezioni Crosby. Du ser ut som en författare som ska ut och segla, sa Joakim. Det måste ju vara bra tänker jag. Finns här om någon kanske undrade.
-


Got myself a fall jacket a couple of weekends ago. The brand is Confezioni Crosby and I bought it at Opening Ceremony.

Kommentarer

  1. Du Sandra, som har en så skön och sund syn på världen. Jag förstår verkligen inte varför tjejkompisarna, som aldrig varit i ett förhållande inte riktigt bryr sig om en när det tar slut med killen eller ännu mindre orkar fråga en om en ny kille som kommit in i ens liv och vänt allt upp och ner (på ett bra sätt). Varför är de inte intresserade av en, utan bara säger några avundsjuka meningar, som att man borde vara glad och lycklig för att man lyckas få vara kär och bli omtyckt, eller visar med ogillande blickar att man kastar sig mellan olika famnar… Det gör ont.

  2. Damn vad du är snygg i den hårfärgen! Tack för din story om stormen, mycket spännande att se ur det perspektivet! Jobbade ingen på hela veckan eller hur gick det till?

  3. Alltså, jag är verkligen int den som gillar rosa väldigt mycket, men FAN vad nice jacka! Tänkte faktiskt köpa den nu genast (blev lite kär), men priset var ju inte helt passande för mej.. Trist.

    Jag tänker förresten alltid på dej när jag lyssnar på Veronica Maggios Välkommen In!

  4. Sandra,

    Jag har följt din blogg ett tag nu och jag tycker att den är så himla fantastisk. Inte bara fantastisk utan också inspirerande, underbar, trevlig, spännande, mysig – allt som du är helt enkelt! Du har skrivit texter som har framkallat både tårar och skratt.

    Men det var inte bara det jag ville säga, och jag vet att det här kanske inte är en så passande kommentar till ett sådan glatt och fint inlägg om mysiga höstjackor, men jag vet inte annars vart jag ska ta vägen. Och jag tänkte att du, om någon, kunde ge några kloka ord sådär på vägen så att jag inte tappar förståndet och rymmer någonstans.

    Jag vet att du har skilda föräldrar. Det har jag med, så då är vi två. Vad jag inte vet är om du har några styv/bonusföräldrar, och om du isåfall kommer bra överens med dem? För jag har stora problem med en av mina.

    Jag är sjutton år. Jag blir arton till våren. Mina föräldrar skilde sig när jag var tolv, och min styvpappa kom in i bilden strax efter det. Honom har jag inga problem alls med. Han gör min mamma lycklig, han är rolig, snäll, hjälpsam och är verkligen som en bonusförälder. Han umgås med mina småsyskon, tapetserar mitt rum, han är skitsnäll helt enkelt och jag tycker jättemycket om honom. Därför har jag aldrig heller fattat varför alla styvföräldrar sägs vara så hemska. Det vill säga förrän nu.

    Min pappa träffade en ny tjej förra året. Hon har bara ett barn, och eftersom han fortfarande är i dagisåldern så har jag aldrig kommit på fel kant med honom, så att säga. Men hon. I början tyckte jag att hon var riktigt trevlig, om än med aningen annorlunda regler och så vidare, men vi bråkade inte så mycket som vi gör nu när de har flyttat ihop.

    Sex månader. Så länge har hon bott här. Hon flyttade in i vårt hus eftersom hennes låg alldeles för långt bort i en annan kommun. I början var jag försiktig. Hon har gått igenom en massa tidigare i sitt liv och jag ville liksom vara snäll. Men allteftersom tiden gick ändrades så mycket saker, inte bara regler och möblering, utan också hur hon betedde sig mot oss och hur det var förväntat att vi skulle bete oss mot henne.

    Vi bor två veckor i taget hos varje förälder. Och jag bråkar med den här kvinnan minst en gång varje vecka jag bor hos min pappa. En gång blev det så illa att min pappa tvingade oss att sitta ned i ett rum och tala ut. Då fick jag höra att jag var självisk och lat som inte lydde henne jämt och ständigt. Det var ofta småsaker som skedde när jag inte lydde henne; som den gången jag övertygade min syster att åka och handla något äggliknande och hon bråkade med mig om att det minsann var jag som skulle det. Av någon anledning. I alla fall slutade hela snacket med att jag först kastade ett skrivblock på henne och sedan att vi blev sams och kom fram till diverse kompromisser.

    Ibland tror jag hon hatar mig, Ibland är hon hur snäll som helst. Ibland säger hon till sin son att hon ska strypa mig för att jag kommenterade löken i maten. Inte seriöst, men det gör ont. Ibland får jag skäll för de minsta småsaker. Ibland får jag skäll för att jag inte följer hennes regler. Ibland får jag skäll för att jag infinner mig på övervåningen och gör läxor när mitt skrivbord och sovrum ligger i källaren. Ibland får jag skäll för att jag är för länge i badrummet. Ibland får jag skäll för att jag mår dåligt. Ibland får jag skäll fast det inte finns någon anledning alls. Hon skriker, skäller, gormar och ger mig dåligt samvete för de minsta av saker. Min mamma vet allt, men hon kan inte mycket göra, och hon ber mig gång på gång att prata med min styvmor. Min pappa vet att vi inte jämt tänker lika och drar jämt, men han tar oftast hennes parti eftersom det är hon som hinner klaga hos honom först.

    Det värsta är att hon säger att hon vill vara en bonus i mitt och mina syskons liv. Hon är då ingen bonus för mig. Det finns dagar när jag inte vill åka hem till min pappa för att jag vet att hon är där. För att jag vet att jag kommer att bli att må dåligt om jag inte tippar på tå för henne. Hon kan vara så snäll ibland, men så får hon anfall och blir ett monster – ett monster som gör att jag gråter om kvällarna och önskar mig bort. Jag älskar min pappa. Jag vill inte förlora honom, särskilt inte till henne, men det känns redan som om vi glider isär.

    Men det måste vara mig det är fel på. Hon kommer bra överens med mina småsyskon. De bråkar nästan aldrig. Men jag. Vi bråkar ofta. Ofta, ofta, ofta. Det tar på mina krafter. Ofta bråkar hon på de dagar då jag mår som bäst, vilket tar ner mitt humör till den punkt att jag bara vill lägga mig någonstans och dö. För jag har andra problem också. Jag lider av depression, ocd, jag äter mediciner för att inte gå under av ångest och jag är i en väldigt känslig stadie av mitt liv. Hon vet allt detta. Ändå ska hon alltid starta stora gräl över småsaker och när jag blir ledsen får jag ofta höra att jag överreagerar.

    Jag får höra det så ofta nuförtiden att jag inte längre vet om jag överreagerar eller inte.
    Snälla Sandra, ge mig några råd. Ska jag hålla mig undan? Lyda? Man kan inte vara på topp jämt. Prata hjälper inte – Gud ska veta att vi redan gjort det ett flertal gånger. Pratat ut alltså. Jag vet inte vad jag ska göra längre. Hon gör ju min pappa lycklig, och jag är rädd att om det kommer till den punkt då han måste välja mellan oss (vilket jag aldrig skulle vilja utsätta honom för) så väljer han henne. Och jag vill inte förlora honom.

    /desperat, liten, ensam tjej

  5. fin jacka! :) och du är fin! och ditt hår är fint, har du färgat det? det ser ännu mer jordgubbsblondt ut än tidigare :)

  6. Tiny – jag hade en sådan fostermamma. Hon behandlar mej annorlunda än mina syskon. Hon har psykiskt misshandla mej sen jag var 13 år (fyller snart 20), och ibland t.o.m. fysiskt. Har försökt prata om detta med henne i åratal, men hon är väldigt trångsynt. Tyvärr så var det, i mitt fall, så att min flytt hemifrån i våras var den enda lösningen som fick mej själv att må bättre (då jag slapp iväg från henne). Det liksom går int in i skallen på henne att hon inte kan behandla människor, eller nåh, mej, hur hon vill och anta att jag kommer finnas där. I dagsläget har jag nästan ingen kontakt alls med henne, vilket jag tycker är synd, för jag vill verkligen ha en bra relation med henne. Jag bara orkar int bli hackad på.

    Hoppas ni hittar en annan, bättre lösning! Hoppas din styvmamma också FÖRSÖKER ens att förbättra er relation, för det fan försökte int min fostermamma.

  7. Tiny,

    Ditt problem berorde mig sa mycket (fast jag ar vuxen och har ett barn sjalv!). Du kommer aldrig att forlora din pappa, det behover du inte oroa dig for. Din pappa alskar dig och kommer alltid att gora det, oavsett vad som hander. Mitt rad ar att tanka pa dig sjalv forst och framst, sarskilt om du lider av depression. Jag tror du behover en paus fran styvmamma. Hon verkar lite labil, vilket kanske inte ar det basta for dig just nu. Jag vaxte sjalv upp med en ganska elak styvmamma, och min mamma ar heller inte sarskilt stabil tyvarr, och sahar i efterhand onskar jag att jag skyddat mig sjalv mer fran dessa situationer istallet for att ma daligt. Men det ar svart nar man ar barn sjalv, man forvantar sig att de vuxna ska losa allt. Jag tycker du ska prova att bo med mamma pa heltid, om det gar. Jag tror detta kommer att resultera i att din styvmamma far lite perspektiv pa hur hon har hanterat situationen, och framfor allt inser din pappa kanske att han inte heller har skott allt sa bra som han borde ha gjort. Det ar ju framfor allt han som ska skydda dig och se till att din styvmamma och du kommer overens och att du mar sa bra du kan ma. Han ska ju satta dig och ditt valmaende forst, inget annat. Om han ar tillsammans med en kvinna som far dig att ma daligt ar det ju ett stort problem. Som sagt, ta saken i egna hander och flytta. Din pappa kommer du alltid att ha kvar aven om ni tar paus fran att bo tillsammans.

  8. Önskar jag kunde vara så säker på att det Johanna säger är sant för alla. Men nej. Mina föräldrar separerade när jag var 7. Mitt tidigaste solida barndomsminne är av att de sitter vid varsin ände av köksbordet och att jag känner ett tvång av att välja sida. Hur väljer en sju-åring mellan de två viktigaste människorna i sitt liv? Jag valde pappa. Pappa som ett år tidigare inlett ett förhållande med en annan. Pappa som inte ville ha mig trots allt, som ville starta ett nytt liv med Henne och som sade det. Som faktiskt sade det högt.
    Under uppväxten blev jag verbalt utstött, psykiskt mobbad av Henne – men Hon var smart. Bara när vi var ensamma i rummet. Den enda som verkligen såg var farmor. På sin dödsbädd sade farmor till min pappa att Hon där, Hon har varit elak mot din dotter sedan hon var ett barn, fråga Henne. Älskade farmor.

    Idag är det två år och 100 dagar sedan jag slutligen bröt med min pappa. Det tog mig 20 år av sorg, ilska, oförståelse, men till slut fanns det ingen ork kvar. Så nej, det blir inte alltid bra och man blir inte alltid älskad av sina föräldrar för den man är.

  9. Tiny, jag kan verkligen relatera till det du berättar om. Mina föräldrar skildes när jag var 6 år gammal och vi bodde i USA. Jag, mamma och lillasyster flyttade till Sverige men pappa stannade kvar. När jag var 7 så hade han hittat en annan kvinna (en amerikanska) och när jag var 9 så gifte de sig. Ibland åkte jag och lillasyster över till USA för att hälsa på, ibland kom han hit och då kunde hon följa med. Ibland kunde hon vara jättesnäll och rolig, ofta i sociala sammanhang. Men bakom stängda dörrar så att säga var det en helt annan grej. Hon kunde skrika och vara så himla himla elak. Hon skrek aldrig på mig och min syster, men hon skrek på pappa och det hon skrek om handlade om oss. Hon skrek nån gång att vår mamma hade ”raised two bitches”. När jag var liten förstod jag inte att det här var fel. Jag trodde ibland att det var något fel på mig, och jag försvarade hela tiden min pappa.

    När jag var 15 år gammal och hälsade på i USA så fick min styvmamma ett utbrott i bilen och jag fick efteråt en panikångestattack för jag mådde så dåligt över det. Pappa fick köra av motorvägen och ta ut mig ur bilen. Han höll om mig medan jag försökte få luft och lugna ner mig. Då kommer min styvmamma ut och säger ”We’re on the side of a fucking freeway and I want to go home”

    När jag var 17 sa jag upp kontakten helt med henne. Efter 10 år av att ha blivit kränkt, efter 10 år av psykisk misshandel. Nu är jag 19 och pratar inte med min pappa. Det är inte så att vi har brutit kontakten, vi pratar helt enkelt inte för att jag inte hör av mig. Jag har insett rätt nyligen att han aldrig stått upp för mig under alla dessa år, och det gjorde ont att komma till den insikten. Jag har insett att jag inte klarar av att ha den smärtan i mitt liv då jag under flera år lidit av depression och ångest, jag kan inte ha onödiga bördor i mitt liv. Att jag nu inte har kontakt med min pappa betyder inte att det alltid kommer vara så. Men just nu mår jag inte bra av att ha honom i mitt liv. Jag säger inte åt dig vad du ska göra. Men lyssna på din magkänsla, om du är besviken på din pappa och mår dåligt av att bo där så kan det vara en idé att under en tid bara bo hos mamma. Och du, det mesta brukar ordna sig i slutändan men det betyder ju såklart inte att det gör mindre ont bara för att man har den tanken i huvudet, att det någon gång kommer bli bättre. Jag önskar dig all lycka.

  10. I love it!!! It looks really good on you and the colour it sooooo dreamy
    I was thinking of getting something like this but I ca’t afford! :( I think I saw something similar at the GAP just the other day, though!

  11. ÅH. Sicken godsak, så superfin! London börjar bli kallt, så i lördags bytte jag ut min höstjacka till min varma, gröna Fjällräven. Hade saknat den.

  12. I would like to say something for Tiny: sweetie, I know it’s hard what you’re feeling right now; my parets were divorced queh I was a little girl too and, althought I haven’t lived a situation like yours, I’m a psychologist and the time I was working as that I treated lots of teen cases, and some of them have a similar situation to yours.

    The point is, coexistence is somewhat complicated, especially with a person of difficult character, but what you should never do is shut up. I know it’s difficult, but you have to try to talk to her, always with respect and trying not to shout or lose your temper, showing that you do want to work things out.

    I would recommend you first sit down with your father to talk things out. Leave him very clear that you want, and you want everything to work, that does not want to lose this. Say him clearly that, of course, you understand that he loves this person, and you want wholeheartedly to resolve differences or, at least, to live with them without the need to organize a battle every time you don’t agree. Explain to him that you, of course, you have your flaws and virtues (especially with your age, you’re still finding yourself!), But you need him to fix this situation.

    Ideally, once understood this, he will sit with you and make a mediator. That help you to make each a list of things that bother you the other, and that you try (always talking, no yelling, no disrespect) develop a set of rules that you should follow both. You should also develop an ‘action plan’ for crisis situations: what to do (trying to speak calmly, try to reason), what not to do (scream, insult, hurt the feelings of the other) and put it in a prominent place, such as in the refrigerator door. I know it sounds silly, but sometimes the simplest things help in situations like this.
    Always remember that these rules are for both, not just one of the two. For a relationship to work both people have to put effort on your part, a relationship is about two people.

    Let me repeat: despite the simplicity of the plan, not the carry out simple, but in all cases in which I have applied, is well advanced.

    Everything will get better. Sure. Smile. :)

  13. Alla ger bra rad till Tiny. Vilka harliga lasare denna blogg har! Jag kan ocksa relatera till personer som fatt sina relationer till sin pappa forstorda av en styvmamma. Visst kan det handa, och det hande mig ocksa. For det holl pa alldeles for lange, tror jag. Till slut, nar jag var 17, efter cirka 10 ar av depression, sa flyttade jag in hos min farmor och farfar i ett par ar och det var en enorm lattnad. Jag madde sa himla mycket battre. Men jag onskar att jag gjort det tidigare, sa att jag inte behovt ma sa daligt i sa manga ar innan dess. Men jag forlorade ju inte min pappa, han ringer mig ofta och vill ha kontakt. Tyvarr sa kande jag en allt storre bitterhet mot honom efter alla ar av brak och skrik och mina forsok att fa honom att forsta hur daligt jag madde. Han holl henne alltid om ryggen, och det kan jag inte riktigt forlata. Sarskilt inte nu nar jag sjalv ar foralder och vet att jag ALDRIG skulle kunna gora som han gjort och blundat for en massa saker. Det vore ju synd om samma sak skulle handa med Tiny och hennes pappa. Jag tycker att allt Libertad sager later bra, men fragan ar om man verkligen kan lagga allt det ansvaret pa ett barn att forsoka fa ratsida pa situationen. Det ar liksom de vuxnas jobb, tycker jag personligen. Men Tiny, stor kram till dig och gor vad som kanns ratt for dig. Anvand din magkansla, den brukar inte ha fel. Jag haller tummarna att allt blir battre for dig, och tala garna om for oss hur det gar!

  14. Tack så mycket, allihopa. Det här är mer råd och stöd än jag någonsin hade förväntat mig och jag grät nästan av lättnad och lycka när så många, fina människor hade så fantastiska råd till mig. Ni är underbara. Det är ni verkligen. Tack så hemskt mycket.

    Jag ska försöka. Jag ska följa alla era råd, och min magkänsla. Jag ska dra igång diskussioner, men inte tappa mitt humör (som jag tyvärr gjort alldeles för många gånger). Jag ska prata med mina föräldrar, och jag ska tänka över saker och ting när jag åker till min mamma nu på söndag. Kanske har ni rätt, kanske är det bra att flytta iväg till mamma en stund, även om det bara är en vecka extra eller så. Och framförallt ska jag tala med min pappa. Verkligen tala ut, sådär rejält och ordentligt. Tack igen. Ni är så fantastiska.

    Jag är så hemskt ledsen för alla er som upplevt något liknande, eller förlorat kontakten med era föräldrar. Jag önskar att jag kunde gå tillbaka i tiden och ge er råd eller finnas där, så som ni finns för mig nu. Ni bevisar verkligen vilka ofattbart fina människor det finns här i världen och jag önskar er all lycka.

    Massor med kramar och kärlek,
    Tiny.

  15. Hej igen Tiny! Du verkar lite mer hoppfull nu, och det gör mig väldigt väldigt glad. Jag vill bara säga till dig att allt det här jobbiga, tro’t eller ej, faktiskt kommer göra dig till en bättre och starkare människa. What doesn’t kill you makes you stronger har man ju hört, men det ÄR verkligen så. När man går igenom något jobbigt och mår dåligt så lär man känna en annan sida av sig själv, en lite mörkare sida av sig själv. Och när man kommer ur det här jobbiga så märker man att det här med att befinna sig i en mörk vrå av sig själv, det överlevde man ju. Och då kan saker som är lite mindre jobbiga kanske inte göra en lika ledsen som de kunde ha gjort innan man varit i denna mörka vrå, men efter att ha varit där så vet man att saker kan vara värre, men att man kan ta sig igenom det.

    Något som också kommer hända är att du kommer utveckla en djupare empati då du har fått prova på nya känslor. Jag tänker mig att det finns något av ett slags känslospektrum, och detta spektrum utvidgas då vi mår sämre. Samtidigt som spektrumet går ”bakåt” (alltså till sämre känslor) så tror jag också att framåt, att man på köpet får helt nya lyckliga känslor som man kan uppleva. Man blir mer tacksam för det man har när man gått igenom något jobbigt.
    Denna empati är något du kommer ha stor nytta av, och det är något som andra människor kommer uppskatta så himla himla mycket. Att ha en förstående människa i sin närhet är verkligen ett privilegium. De flesta fattar att någon kan vara ledsen för en viss grej, men det är skillnad på det och att FÖRSTÅ och KÄNNA vad en viss människa går igenom.
    Min empati är det finaste jag har, och jag hoppas du också kommer känna så en dag.

    Till sist vill jag bara säga att om du någonsin bara vill prata eller få lite råd från en människa som varit i en liknande situation som din, då får du hemskt gärna höra av dig. Även om jag är en okänd människa på internet.

    Ta hand om dig!

  16. K – sag d till dom! Att det gor dig ledsen.

    Maja – napp alla var lediga!

    Tiny och alla som svarar – blir sa himla glad och rord over alla som hjalper till och forsoker latta Tinys hjarta. Hoppas du fick svar som kandes bra. puss!!

    Alba – napp, far ej rosta! valet har forstas markts svinmycket :)

    Shit-britt – vet inte! Jag gor harknuten med en sockbun. kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>