krönika 30.

Den trettionde krönikan för Sofis Mode är ute från idag. Handlar om natten då det gick sönder, fast det visste vi inte än.
.


This post is for my Swedish readers. It’s a reminder that my thirtieth column in the magazine Sofis Mode is out today. Somebody actually wrote a rough translation (!) in the comments if you want to know what it is about.

Kommentarer

  1. Det här var nog min favorit av alla krönikor du skrivit. Jag var tvungen att läsa om den direkt för att orden kändes så välvalda och meningarna så sorgligt vackra. Ett riktigt ledsamt ämne men en riktigt fin krönika.

  2. Det där gjorde alldeles för ont att läsa. Kommer ihåg precis den där känslan när man ligger alldeles för långt ifrån varandra i sängen fast man har valt det själv och fast man egentligen bara vill ligga NÄRA.

  3. Dina krönikor är alltid fina, men den här var den första som har fått mig att gråta. Bra skrivet men fy så det skär i hjärtat när man läser <3

  4. kanner igen precis det dar, varenda sak. det varsta nar man vill lagga handen pa laret men inte vagar. sa otroligt sorgligt.

    men – det andra jag tankta var att om du nan gang skriver ett manus till en film so tror jag att det skulle bli en klassiker :)

  5. Det känns som det ligger ett antal frågor under de senaste blogginläggen som du inte svarar på, typ om Joakim?

  6. åh Sandra du är den mest fantastiska personen i världen! Du skriver så fantastiskt och sant så jag får tårar i ögonen.
    All kärlek till dig <3

  7. Min lillebror (4 år) gick precis förbi datorn och sa (till bilden där du är försjunken i din mobil) ”det är du!” nej, sa jag. ”vem är det då?”, det är en tjej som heter sandra. ”men det var likt.” Det tog jag som en komplimang ^^

  8. Känner igen den där paniken. När man vet och man bara gråter för att man vet någonstans men ändå inte att det är slut.

  9. Rough translation:

    it’s six days before he breaks up with me. we’re on vacation and I can’t sleep. he lies on the other side of the bed, because of a fight we had. I do not even know what about exactly, we were standing on a concert and he held my hand, we stood in the middle of the crowd and his hand was in mine, but I began to weep anyway. I tried to stop it but couldn’t. I ran into the toilet to get some paper and he wondered what was up with me, but i didn’t even know myself.

    he asked if we should go back to the hotel room and we did, we drank whiskey and played UNO and he didn’t kiss me a single time. I wanted to put my hand on his leg but did’nt dare to. after we brushed our teeth and went to bed and i lied myself far from him, as far as i could. he got angry and asked what was wrong with me. I said it was nothing and that I wanted to be left alone. Because that it what you say, when you want it the least. and then he fell asleep and I was seventy centimeters from him and his skin smelled so damn good. smells so overly fucking heavenly, but he hadnt kissed me once. it was so good between us for just two weeks ago, the last time we met.

    he met me at the airport, we went out with his friends, went to a bar, shared a pizza. he laid his finger in mine when in his car. it was just a 14 days ago.

    I must have fallen asleep because when the clock strikes half past three in the morning, he wakes up and say my name. I turn around.

    His eyes are open but I am unsure on whether he is awake. I let him pull me over to his side of the bed, waiting for hin and what he wants to say. He takes a deep breath.

    ”promise me that we will stay here.”
    ”what do you mean?”
    he repeats, firmly and emphatically in all syllables.
    ”promise that we will always remain here. promise.”

    I climb over him, on his chest, my whole weight against his body. he places his hands on my back.
    ”You must promise.”
    then I begin to cry. I push my forehead against his and the tears are running down his neck. he leans against my ear.
    ”we can never leave this place, you know that?”
    and I answer, I promise, I promise.
    And then he breathes out, deep and heavy and disappears off to sleep again. He lets go of my back and goes back to sleep. and the next day we pack our the suitcases, return the hotel key at the front desk and leave.

  10. asså det är bannemej universums mysterie varför vi människor gör/blir sådär. precis exakt så hände det med mig & rasmus också. vårt himla distansförhållande tömdes på innehåll helt pangbom utan förvarning och så helt plötsligt blev allt jättekonstigt. vad fan är det som händer med hjärtat, hjärnan och kärleken då? alltså, tekniskt sätt, vad fan försigår? hur kan nåt så fint bara dö?

    och fastän allt känns misär och eländigt är man så fast beslutna vid att hålla kvar ändå. låtsas in i det sista för man så jävla gärna vill leva tiden ut tillsammans. tänker att om det kunde bli så dåligt på en sekund borde det kunna vända till något bra lika snabbt. men det gör det inte.

    därför ligger man tyst & blickstilla bredvid sin fina fina rasmus en torsdagskväll i en stad man en gång kallade hemma tills den ena tar mod till sig och uttalar orden båda vet måste sägas. ”det funkar inte längre, vi måste göra slut”. också gråter man och skrattar om vartannat och när vi till slut ska resa oss upp ur sängen är jag naken. säger; ”jaha, du kanske borde titta bort nu då” och han bara ler och svarar ”nej, nu ska jag passa på så jag alltid minns” och för första och sista gången klär jag på mig mina kläderna framför min expojkvän rasmus. så lånar han sin pappas bilnycklar och skjutsar hem mig till en kompis så vi kan sova i varsin säng på olika håll i staden jag en gång kallade hemma.

    så himla knäppt med kärlek. så fullkomligt oförutsägbart. och lika hemskt att det finns hundratusen nya tjejer för honom att kyssa, lika fantastiskt är att det finns minst lika många nya pojkläppar för mig att hångla upp. pax för det nu ett tag. puss! du är så bra.

  11. Åh Gud. Vet inte riktigt vad jag ska säga, eller vad jag vill säga för den delen.
    Det var fint och sorgligt och vackert.

  12. Fint fint fint! Vad tror du Ludvig tänker om att du berättar så mkt om er kärlek o er relation såhär offentligt?

  13. Ah Sandra. Så gjorde han också mot mig. Han kysste mig inte, höll inte min hand, satt där i sin favoritstol framför datorn och såg så fundersam ut. Tittade på mig medan jag låg i soffan och låtsades som ingenting, kollade på tv fast jag inte kollade på någonting alls, för jag tänkte bara på den där klumpen i magen och jag grät och han frågade om jag var ledsen och jag visste inte vad jag skulle svara. Han sa ingenting, ingenting. Helvetesjävla sommar

  14. Alltså det var det sorgligaste jag någonsin har läst. Efter allt du har gått igenom och efter allt lidande han har utsatt dig för och alla tårar som du har fällt så finns du här: för oss. Och du finns i New York: för alla. Det finns absolut inte någon som är så stark som du är och som jag är så himla stolt över. Alltså jag är så stolt över dig trots att jag inte känner dig för hela du är en liten unik varelse som alla älskar och som du betyder så mycket för. Allt du skriver hamnar rakt i hjärtat och det stannar där. Du är en cybersyster och du är min förebild: och du är den finaste Sandra som finns: i alla världar av alla världar.

    Det här citatet ska du ha och så är det bara: Always remember that you are absolutely unique. Just like everyone else. – Margaret Mead

  15. Alltså detta kanske låter sjukt. Men jag tror det var bra det som hände Sandra. Du verkar må så mö jävla bättre nu, visst kan man sakna förhållandet men du är öppnare och mer mer mer mer DU. Du säger i från och bara är så jävla kickass. Du har alltid haft din egna stil men nu är det Verkligen du som gäller och det är så jävla skönt att se.

    Mer Görlpöwer i dig!
    Mer Görlpöwer åt folket!

  16. Hej Sandra!

    Jag har läst din blogg i flera år, men aldrig kommenterat förrän nu:

    Den där krönikan var fantastiskt fint skriven!! Helt underbart beskrivet.

    You go girl.

  17. Jättefint och supersorgligt. Fick tårar i ögonen. Måtte det aldrig hända mig och min älskade. Jag skulle gå sönder då. Du är stark. Du verkar må bättre för varje dag. Hoppas det är så. Kram

  18. Åh så fint! Jag älskade den! Varför är vi så många som kommer ihåg precis de här detaljerna? Varför glömmer man allt fint och vackert man hade tillsammans och allt kul man gjorde. För att minnas hans tomma blick och tomma ord? Gah!

  19. åh så himla sorgligt. samma hände mig, eller oss kanske man ska säga. från att ha varit så lätt och glatt och bara okomplicerat med kramar när man kände för det leenden överallt så bara sa det pang och så var det BORTA. vi såg på varandra med sorgsna ögon, det där glada var liksom borta. jag stod där och tänkte men fan jag är ju kär i den här människan varför är det såhär ska det vara såhär? när han var nära höll jag andan för jag tänkte att rör jag mig nu så går det här sönder.
    så ett par dagar senare frågade han mig vad jag tänkte på. och jag kunde inte svara. för det jag tänkte var att FAN vad det känns konstigt ikväll, men jag vågade inte säga det. och då sa han det. ”det är inte lika bra stämning som det har varit förut.” nej sa jag. sen sov vi faktiskt nära varandra, hopslingrade. jag luktade på honom pillade honom i håret och grät tyst så att han inte skulle vakna.

    sedan var det över och jag har aldrig känt mig så grå. men nu vet jag hur det känns att sluta vara kär i någon och det är nog ganska bra att veta det.

  20. Åh, bara. Jag tyckte alltid det där var så konstigt. Ena stunden var ni på en lycklig, fri, härlig bilsemester och så i nästa stund var ni inte varandras längre. Tyckte det var så konstigt. Men jag förstår nu att bara för att man åker på semester tillsammans så betyder inte det att man åker till ett skyddat paradis där inga sorger finns. Man åker bara på semester.

  21. Tusen tack for alla otroliga kommentarer hittills, blir sa fruktansvart glad av er!

    Fanny – sok pa svenska skolan i london typ pa min blogg sa kommer det sakert upp en massa inlagg, skrivit flera ganger! kan forstas skriva igen. puss

    Mira -svarat pa alla kommentarer nu! kram

    Mara – wow!

    Elin – tusen pussar till dig.

    Elsa – jag vet inte.

    A – sa fint sagt. Tror faktiskt att jag ar mycket starkare nu an innan, man blir ju automatisk nagra gram starkare sa fort nagot at helvete hander. puss.

    Linnea – ”Men jag förstår nu att bara för att man åker på semester tillsammans så betyder inte det att man åker till ett skyddat paradis där inga sorger finns. Man åker bara på semester.” Sa otroligt jakla vackert skrivet.

  22. Den här krönikan gillar jag! Träffande. Det är ungefär det sorgligaste, när man vill röra vid honom men inte vågar, och inte för att det är första gången, snarare miljonte gången, men plötsligt känns det som att det inte går.

  23. sjukt sorglig och sann. Tror alla som har varit hjärtekrossade eller genomgått ett uppbrott känner igen den känslan. Lite som när man har vuxit ifrån en vän, det finns inget viktigt att prata om längre. Man tänker på annat istället för att lyssna, fast man försöker anstränga sig. Det är inte längre kul att umgås med sin vän som alltidalltid innan har lyft än till högre höjder. Det är bara tomt. Ett tomt hål efter något som varit men som man inte kan hitta.

  24. Det finns bara en anledning till att läsa sofiesmode och det är dina krönikor, du skriver så jäkla vackert och berörande! Hoppas du någon gång samlar alla dina krönikor i en bok eller skriver en bok med bara massa nya fina texter. Jag skulle köpa den direkt!!!
    Du är så himla cool och inspirerande! :)

  25. Usch, jag har (trots att jag tror att jag inte har några känslor kvar för killen, vi gjorde slut i somras) drömt om honom. Drömt att han velat komma tillbaka, och jag vaknade olycklig när jag insåg att det inte var sant. De gjorde ont. Önskar jag kunde vända tillbaka allt och laga allting, då allt undermedvetet gick i sönder och vi hängde med bara för att det är väl det par gör.

    Jättefint skrivet, men så himla sorgligt.

  26. Kära söta rara Sandra.
    Du måste OMEDELBART plocka bort honom från fb,twitter,instagram mm!
    Jag arbetar som terapeut(nej, jag har inga perfekta lösningar på allt och jag är också bara en människa. Tyvärr.)
    All forskning visar klart och tydligt att det är så oerhört mycket svårare samt tar betydligt längre tid att komma över en separation,glömma, lägga bakom sig och gå framåt med huvudet högt OM man håller fast vid dessa förnannade sociala medier som tvingar människor till att gå in och snoka och ”följa” och därmed blir sorgeprocessen betydlig längre. Man är så korkad att man måste tvinga sig att gå in och kolla vad han/hon gör för något!
    Ta bort, blockera och tillåt dig nu, efter så här lång tid som gått, gå framåt och så småningom glömma och tänka att ”gud, vad pysslade jag med, värsta stalkern” mm mm. Gör det nu. Bums!

  27. Dina krönikor är så mitt i prick över hur det känns. Jag gick igenom en separation för snart ett år sedan med killen jag var säker på att jag skulle leva resten av mitt liv med. Jag trodde jag skulle dö, men jag klarade mig och nu mår jag ändå bra, men sitter nu här och ryser och saknar allt vi delat.

  28. Jag håller med terapeuten här ovan. Det sämsta jag gjort i mitt liv, förutom att vara ung o dum o bli kär i fel person o inte klara av förhållandet i sabba allting o inte fatta ett skit.. Så är det att fortfarande efteråt, när vi tagit slut, fortsätta träffas några gånger (några fikor och en gång sex) plus höras vi sms och även telefon några gånger.. Plus att kolla hans instagram och spotify o facebook o måla upp bilder i huvudet av vad han gör, vilka han träffar, vad han vill och tänker osv.. som min bästa vän så klokt sa; DET FÖRLÄNGER BARA LIDANDET!!! Och det är så sant. Önskar jag bara varit smart o klippt banden på en gång, då lanske det hade gjort fy helvetes ont ett litet tag, istället för i flera år som nu! Lite som att dra bort ett plåster på en gång istället för att pina o lida längre ju saktare man drar bort det. Det finns inget inget inget viktigare i världen än ens egna välbefinnnande och ingen är värd att må dåligt över.. Nu vet jag ju inte alls om du fortfarande håller koll på han på nätet osv eller har kontakt på nåt sätt, men till er som gör det, tvinga er att sluta, det är bara ren och skär självskada och psykisk misshandel att fortsätta! Man MÅSTE inse att det är slut för att kunna gå vidare o må bra i sig själv. O vill han inte ha en så är han inte värd ens tid. Nu ska jag själv klippa det sista bandet och stänga ner mitt instagramkonto igen för tredje gången så jag inte trillar dit igen.. ;) och så ska jag intala mig att jag är bättre off without him, för om man har någåt i sitt liv som både gör en lycklig och olycklig, så måste man välja bort det, för den lyckan är aldrig värd det om det samtidigt gör en olycklig på nåt sätt! Mitt ex drog ut oå skiten i 1,5 år innan han gjorde slut fast han ville o jag inte fatta något.. Det skadar en.

  29. Tror aldrig att jag har kommenterat på den här fina bloggen som jag följt så länge, men var tvungen nu. Det bästa jag läst från dig. Du satte fingret på det, mer än du brukar. Till och med. Åhh, vad fint och sant och överdjävligt!!

  30. Mara – thank you thank you thank you. i needed to know what this meant. thank you.

    sandra, you are so beautiful. i wish you happiness, so much happiness, and fucking hell must hurt what happened. what you wrote, it really mattered. thank you, finest you.

  31. Hej Sandra! Jag hoppas också att du samlar alla
    dina krönikor i en bok, skulle köpa den direkt!
    Mycket kärlek till dig !/Sara

  32. När jag läser såna här texter från dig, då hittar jag ofta mig själv sittandes i fosterställning (framför datorn då) med naglarna hårt pressade mot kindbenen. För jag lever mig in i dina ord så mycket. Du skriver SÅ BRA!

  33. hej sandra! jag har ett ”problem” eller vad man nu ska kalla det. jag har träffat en jättefin fräknig pojke med bästa musiksmaken och ja allt klaffar verkligen, vi har knappt några gemensamma vänner men har umgåtts i 6 veckor nu. i början kunde jag inte sova, inte äta ordentligt och ja allt det där du vet. men sedan fick jag nåt slags ångestmoln över mig, började analysera allt och bli rädd att det skulle ta slut osv osv, och nu vet jag knappt vad jag känner längre! blir på jättebra humör och det pirrar när vi ses, men emellan är jag till och från orolig och känner nån slags saknad/ångest. jag tänker på honom hela tiden men försöker också känna om hjärtat verkligen går snabbare och vet inte om det verkligen är kärlek. vad händer?

  34. Åh. Alldeles för sorgligt men så himla fint skrivet. Tack för att du förgyller Internet med din fina blogg! <3

  35. Exakt exakt så. Jag hatar att han inte var kär längre. Jag är så jävla ledsen. Jag är så himla sönder och jag vill inte det men vill inte inte det. Han sa igår ”Förstår du inte att det inte hade varit bra om vi varit tillsammans nu och fortsatt då?” Men jag kan inte hålla med honom helt för någonstans inom mig kommer jag aldrig att sluta tro. Aldrig någonsin.

  36. Det bästa citat jag vet, som verkligen hjälper är från Säkerts ”Dansa, fastän”:
    ”Om ett år eller två kommer det här vara över.”
    Och grejen är att ett år kan låta som lång tid, men det är det inte! Plus att det finns en sån trygghet i att veta att man kommer vara någon heeeelt annanstans om ett år eller två!
    PUSS alla fina med hjärtan som blöder lite <3

  37. Så fantastiskt fin text Sandra. Hittade hit via artikeln i GP idag och det känns som om jag blir kvar helt enkelt. Hoppas ditt hjärta snart är helt igen.

  38. Hej Sanda! Jag har läst din blogg rätt länge, ungefär 4 år och du känns nästan som en vän till mig. Jag och min pojkvän gjorde slut, (rättaresagt han) för 2 månader sen. Dina texter får mig verkligen att känna mig mindre ensam, som att det inte bara är jag som har fått mitt hjälpa kastat på marken och trampats i sönder. När jag läser dina kröniker och texter i bloggen känns det som att du och jag går igenom precis samma sak. Jag vill att du ska veta att din blogg har hjälpt mig så himla mycket under denna tiden, speciellt stunder då jag känner att ingen förstår mig, ingen fattar hur ont det gör, hur förvirrad jag är, och hur jag tar mig igenom dagen. Varje gång jag känner så, läser jag dina texter om hur du mår, och kan känna igen mig i vart ända ord. tack för att du är så stark och vågar öppna ditt hjärta till alla läsare, kan tänka mig att det inte är lätt alls. Men du har iallfal hjälp en liten själ, mig! Puss och kram <3

  39. maja där uppe!! du som inte riktigt vet vad du känner. jag går/har gått igenom precis exakt samma jävla händelseförlopp som dig. först sömnlösa nätter, tänkte på honom dygnet runt, byggde upp allt allt kring honom, sen ångest ångest ångest över ungefär allt sen nu bara äh jag vet inte längre. tyckte om den här killen så jäkla mycket så jäkla fort och nu när han börjat tycka om mig lika mycket tillbaka börjar jag liksom tvivla på om jag egentligen känner något äkta för honom.

    ORKAR INTE.

  40. Du är fortfarande den absolut bästa jag vet att sätta ord på sådana här känslor Sandra! Det du skriver går rakt in i hjärtat och får en att hålla andan lite, halsen snörps ihop och tårarna bränner bakom ögonlocken för vi är många, många som sagt precis så, att vi vill vara ensamna när ensamna är det sista vi vill vara. Så himla ledsamt men så himla fint.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>