fototävlingen. de nominerade del 2.

Här kommer de sista bunten nominerade i min fototävling! Många fina, sorgsna, romantiska och lyckliga historier.


Elisabeth.
Är på utbytes-år i USA och tog den här bilden på väg hem från skolan. För mig symboliserar den hela den där college-lyckan man haft så stora förväntningar på och som faktiskt infinner sig ibland fast med ett tjockt jävla ångestfilter som aktiveras då och då. Det är jätteexotiskt med pompoms och smarta professorer och femton grader Celsius i december, men det är också så himla svårt och smärtsamt att försöka skapa ett liv som man känner igen sig själv i när man åkt så här långt hemifrån (frivilligt!!?). Och det är förvirrande för man känner sig liksom fett sårbar när alla säger att man i själva verket är starkare än någonsin. Men man kan kanske vara både stark och sårbar. Borde oavsett unna sig såndär filterfri magpirrglädje lite oftare för ens lilla brunslaskiga och eländiga (men älskade!) Lund kommer finnas kvar där när man kommer hem igen.


Anna.
Vad snön än påstår så är det fortfarande sommar och vi lyssnar fortfarande på sommarpratet på fönsterbrädan.


Felicia.
Den här bilden föreställer min mamma. Den viktigaste personen i mitt liv. Alltid. Hon sitter på en sten vid havet i Grekland och vi är på semester med hela familjen för att fira att hon har klarat sin bröstcancer behandling. Håret är kort och hon hatar det. Hon hade alltid långt hår innan hon blev sjuk. Innan resan visade hon en bild för mig som hon tagit på sig själv med sin mobilkamera några månader tidigare, när hon inte hade något hår alls, och jag kommer ihåg att hon sorgset sa ”Det här är så jag ser ut, jag ser så sjuk ut!”. Jag kom och tänka på det när vi varit 2 veckor i Grekland i gassande sol och hennes hår var fint solblekt, lite längre och hon hade fått en ordentlig, snygg bränna. Därför sa jag ”Nu ser du minsann inte sjuk ut längre, nu får jag fotografera dig och visa dig hur fin du är mamma!”. Vi gick ner mot stranden och jag berättade en massa knäppa saker för att få henne att skratta. Och så skrattade hon och hon log och jag fotograferade och fotograferade – tills hon sade ”Nej nu har vi ju tillräckligt med bilder!”. Vi började gå mot staden istället och jag kollade samtidigt igenom bilderna och såg sedan denna bild, jag zoomade in på den, visade den för henne och sa ”Nu ser du minsann inte sjuk ut längre!”. Mamma log mot kamerans skärm och svarade ”Nej, jag gör kanske faktiskt inte det.”. Och att få se henne faktiskt vara glad över hur hon såg ut, efter ett år av en mamma som gråtit över att behöva förlora allt sitt hår och all sin kraft gjorde mig så lycklig. Det här är inte precis just nu, men den här fantastiska människa hjälper mig just nu att klara av den här förfärliga vintern med ett hjärta som är lite väl tungt och med för mycket gråt i halsen. Jag älskar henne mer än något på jorden.


Matilda.
Denna bild, tagen under en av mina första resor utan föräldrar i Antibes när jag var 17, ger mig rysningar i hela kroppen. Vi förfestade på en pir, drack billigt vin, skrattade, dansade och pratade med främlingar. Minns att jag var så äckligt jävla cp-lycklig, säker på att precis allt var möjligt. Helt magiskt, som en adrenalinkick. Den här bilden beskriver kanske inte mitt liv just nu, men den beskriver vad jag går runt och längtar och tänker på precis hela tiden. Något lite mer glittrigt och gnistrande än min nuvarande vardag som mest består av plugg, jobb och rädsla för att frysa ihjäl.


Miranda.
det känns som det enda jag gör just nu är att stiga upp på morgonen och försöka leva nåt sorts liv.


Tove.
Försover oss lite varje dag och äter frukost i sängen.


Nora.
Här är mina bästa vänner utanför en onsdagsklubb i Stockholm. Klockan är ca 02.45 och vi tar en sista luftpaus från dansandet innan stället stänger för natten. Vi går sista året i gymnasiet och minst varannan vecka trotsar vi skolan och dansar istället för att plugga. Vi tar pauser från klubben för att vi är där för mycket men såklart hamnar vi där ändå. För där dansar alla våra vänner och bekanta som bara väntar på att kunna fly till andra städer och nya dansgolv, precis som vi. För nästa år är nog allt det här förbi och jag har flytt till London för länge sedan.


Frida.
Det är lite snökaos här i Stockholm just nu, men det klär in staden så fint att jag inte tänker gnälla i en enda tweet eller status.


Linn.
Jag rymde till London en dag för 21månader sedan, och nu består mitt liv mest utav billiga tonfiskburkar och kvällar på tegelhusens tak. Där hittade jag han jag är kär i och nu drar vi runt bland sånt vilt som ungdomen ska innehålla. Oftast köper vi biljetter för inga pengar för att skriksjunga längst fram på stökiga spelningar eller ta tåget till en ny brittisk stad. Det här är min pojkväns bästa vän Marlee när vi väntar på att åka den högsta bergochdalbanan på Brighton Pier efter en spontanresa dit.  Och exakt såhär skrämmande fninttrig känns min vardag för tillfället.


Amanda.
Det här är mitt liv just nu. Jag har hamnat i någon slags koma. Jag äter inte, jag sover inte, jag går inte till skolan. Jag gör ingenting. Det enda som kanske gör att mitt hjärta slår är dessa varelser.
Min lillasyster, som kommer hem från skolan, springer upp för trapporna så fort hon kan med sina pyttesmå fötter och kastar sig in i mitt rum, brevid mig i sängen och säger: ”Du är min allra bästa storasyster”.
Min katt, som somnar på min mage varje kväll. Som om han vet. Någonstans tror jag väl att han gör det.
Min katt och min lillasyster. Mina allra finaste.


Sara.
Den här bilden togs på en resa jag var på. Det var hemskt varmt, men jag ville inte bada. Jag skulle inte klara av att ha på mig badkläder ändå. Men resans sista kväll hände något. Jag tog på mig baddräkten och hoppade ner i poolen. Och det gick bra. Om jag lärt mig något av min ätstörning så är det att jag, och valen jag gör, är det enda som kan göra mig frisk. Det är det den här bilden representerar.
.


The second and last batch of nominations in the photo competition I have together with Canon.

sandra
  1. elsa skriver

    Åh elisabeths utbytesårsbild. Så perfekt, underbar beskrivning. Är också på samma äventyr och känner igen mig så mycket.

  2. lovisa/polichinelle skriver

    det är inte klokt hur många berättartalanger det finns där ute i sverige.

  3. LORISSA LOVEBOMB skriver

    Noras bild och text är så fängslande och fantastisk.

  4. s skriver

    hjälp, hur ska du klara av att välja?

  5. catarina skriver

    Åh.. Synd att man inte kom med :(

  6. A skriver

    Blir ledsen av att se folk slänga ur sig ordet CP sådär, fortfarande. ”cp-lycklig”? really? Följ gärna med hem till min cp-skadade kompis som btw är helt normal i huvudet (CP handlar inte om att man är t.ex. intellektuellt funktionshindrad). Jag skulle vilja fråga er som säger CP om sånt ni inte gillar eller om sånt ni tycker är speciellt eller som här, istället för prefixet ”jätte”: vad menar ni? Varför gör ni så? Ni sårar många människor, men jag vill bara veta av vilket skäl?

  7. elin skriver

    otroligt vackert! mer sånt här, mer!

  8. sonia skriver

    helt otroligt fina bilder, man önskar att alla kunde vinna.

  9. Synne skriver

    Nå har jeg hygget meg veldig med å lese det du har skrevet her inne siden sist, og ikke minst med å se på alle de fine bildene folk sendte inn til konkurransen din!
    Skulle gjerne deltatt selv, om det ikke var for at jeg har hatt to av mine beste venninner på besøk hele uka. Har vært for opptatt med å leve livet og nyte Paris, rett og slett!
    Vi har hatt det utrolig fint, og jeg savner dem allerede, selv om det bare er to timer siden de dro. Vi har bodd sammen i min lille ettromslilighet, og det har vært intimt og koselig (flashback til overnattingsbesøk på barneskolen, når man lå på madrass inne på rommet til venninnene sine!).
    I natt skal jeg sove i stjerneformasjon, bare fordi jeg har plass, og så ser jeg dem heldigvis igjen i juleferien.
    God helg!

  10. Josefine skriver

    Elisabeth och Anna är mina favoriter i den här delen!

  11. yes skriver

    FELICIAS bild och text om sin mamma är underbar! Jag går själv igenom samma sak med min mamma nu och tyvärr är det nog även många andra som, precis som jag, också kan känna igen sig i detta. Men vilken glädje i bilden, den förmedlar att det trots allt finns ett ljus i slutet av tunneln! <3

  12. linn london skriver

    men gud, jag kan inte fatta att jag kom med. helt fantastiskt ju! tusen tack sandra.

  13. sofia skriver

    alltså, sara bild! (den sista). helt fantastiska färger och komposition!

  14. Felicia skriver

    Saras bild är och beskrivning är det mest perfekt någonsin. Den symboliserar så fruktansvärt mycket.

  15. Sara skriver

    Vad supermegaglad jag blir! Tack Sandra!

  16. Elisabeth skriver

    Nämen! Tack Sandra! Vilka oerhört fina och starka bilder och berättelser.

  17. Fanny skriver

    Saras bild är så otroligt viktigt och vacker. DEN R O C K A R !

  18. T skriver

    Tänkte exakt på samma sak som A, blir ledsen när folk fortfarande tycker att det är acceptabelt att skriva/säga CP på det där sättet.

  19. Cecilia skriver

    Amanda – nar jag laste ‘Det här är mitt liv just nu. Jag har hamnat i någon slags koma. Jag äter inte, jag sover inte, jag går inte till skolan. Jag gör ingenting. Det enda som kanske gör att mitt hjärta slår är dessa varelser” sa var det som om mitt hjarta fros till is och jag helt plotsligt var tillbaka pa det stallet sa manga ar sedan. Det blir battre, tro mig, dag for dag sa blir det ljusare.

  20. Fanny L skriver

    det är väldigt intressant att på många av dessas bloggar har elaka kommentarer ramlat in sen de kom upp här. T.ex ”Varför är du så ful? du har aneroxia ju”

  21. Vilde skriver

    Felicia, for en utrolig vakker mamma du har!!

  22. Fanny skriver

    Amanda, tyckte din din bild var så fin och jag vet hur det känns när några få saker håller en kvar. Men det blir bättre, även om det tar tid!

  23. Daniela skriver

    Var tvungen att gråta lite till Felicias bild och text. Hejar på dig(er)!!

  24. Elin skriver

    Åh Saras,

  25. Oskar skriver

    It’s a sad and beautiful world. Älskar Saras bild.

  26. Amanda skriver

    Åh, detta är ju helt overkligt. Tack fina du.

  27. vera skriver

    Hoppas verkligen att Felicias bild av sin mamma vinner! Min mamma har också precis gått igenom cancerbehandlingar och Felicias bild påminde mig om att det finns så många där ute som gått igenom samma sak. Och att det finns hopp.

  28. Jenny skriver

    Fick tårar i ögonen av Felicias bild och berättelse. Så fint!

  29. Emilie skriver

    Elisabeth, vilken fantastisk fin bild och perfekt beskrivning på hur det kan kännas att vara på resande fot!

  30. Tove skriver

    Haha, yes! Tror aldrig att jag har kommit så här långt i någon tävling innan! Å på min födelsedag till på köpet! Tack och puss!

  31. Nora skriver

    Vad kul! Tack och puss!

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.

Niotillfem
my name is sandra and i'm from stockholm. i like fridays, pasta carbonara, scrabble and young handsome men. i have one of sweden's biggest blogs with over 170 000 visits a week. besides blogging i work as a freelance writer. my first novel is coming out in april 2014. e-mail love letters and other things to sandrabeijer@gmail.com
you can find my portfolio here.
Instagram: sandrabeijer
It's a wrap with @jeansforall ! 👏✌️
Arkiv
Twitter @niotillfem