last minutes with oden.

Jag såg den här kortfilmen för några år sedan när den precis kommit ut och grät över datortangenterna på jobbet. I fredags bestämde jag mig för att se om den och såklart upprepades samma sak. Den är så jäkla fin och jag tänkte att om någon kanske missat den så borde ni klicka play. Det är så sorgligt men också så himla fantastiskt.
,


I saw this short film a couple a years ago and re-watched it last Friday. It’s so sad and beautiful

Kommentarer

  1. Den här filmen fick mig att börja storlipa så att tårarna bara rann nerför mina kinder. Får mig att tänka på när jag och min familj satt på Blå Stjärnan i Göteborg och Attila (våran Grand Danios) blev avlivad. Så himla hemskt och tragiskt på samma gång. Jag minns att jag satt utanför och bara grät och grät och grät, ingenting kunde få det att sluta.

    Hundar är det bästa som finns.

  2. Grät så jävla mycket till denna. Lika mycket som inatt då jag såg torka aldrig tårar utan handskar. Konstigt hur vissa saker berör hjärtat mer än andra saker.

  3. Wow that was brutal. Dogs are so so special, of course it’s earthshattering when they die. I still miss my dog, six years later. It’s tough loving someone so much.

  4. Trycker play, undrar vad detta kan handa om. Gråter. Gråter. Gråter. Bettie, min bästa vän sedan jag var 11 hoppar upp i sängen, lägger sig över tangentbordet och kollar på mig. Tröstar. Slickar lite på kinden. Hon finns, hon lever, hon förstår. Min krulliga hoppetossbästis, alltid kommer hon leva i mig.

  5. Den gick verkligen rakt in i hjärtat. Fin och sorglig och tårarna rinner. Tur att mina hundar ska få vara friska och bli hundra år gamla, minst…

  6. Hej Sandra,
    liksom alla andra grät jag också, som ett litet barn.
    Har inte klivit ur sängen ännu, gömmer mig under täcket. Gråter.
    MIn familjs hund, en Jack Russel-terrier, är tolv år som nyligen fått höftproblem,
    han har ofta mycket ont.
    Senast igår talade jag och min mor om att det kanske snart är hans tur.
    Han har varit med sedan jag var fjorton och varit hur pigg som helst,
    nu får man inte ens lyfta upp honom och han kan knappt hoppa upp i soffan.
    Jag vill inte att han skall försvinna, blotta tanken gör mig ledsen och förbannad.
    Han lever ju och är glad, men jag kan inte sluta gråta.

  7. Oh herregud. jag klarade ungefär 2 minuter in på filmen. Sedan gjorde det lite för ont så jag fick stänga av, vågar inte se vidare.

  8. åh storbölar just nu. grät mig till sömns varje natt förut när min älskade vovvsing var sjuk. blir nu jätteledsen igen över hur fan jag ska lyckas ta mig igenom det när det väl händer.

  9. Storlipar som en bäbis men ljudlöst, bara massa snörvel. Rinner snor ur höger näsborre och tårar från vänster öga. Bring the tissues…… Jag bävar inför dagen då jag måste ta samma beslut med mina katter, speciellt den äldsta för hon är min ögonsten men hon är bara drygt 3 år så jag hoppas på många många fler år. Min syster tog bort sin 14 åriga kattkille förra veckan, han fick en autoimmun sjukdom som liknades vid människans aids- Jag är ärligt glad över att jag slapp se honom, min mamma önskar att hon inte hade behövt se honom en sista gång så hon hade haft en frisk bild av honom i huvudet, nu minns hon en kille med stora fält av kalfläckar, död vävnad och smutsig. Han kunde inte tvätta sig längre mot slutet. Men han slapp lida speciellt länge. Veterinären ville ge honom en kur först och se om det skulle fungera för att han fortfarande hade en chans, han blev bättre, men sen blev han snabbt sämre igen och då tog min syster beslutet att låta honom vandra vidare.
    Men tänk vad tomt livet hade varit utan djuren, iaf för mig. Då är det värt att sörja, för den tiden dom gett oss i livet är värt så mycket.

  10. Usch, bävar också inför dagen då min finaste vän inte kommer finnas mer. Hon är 13 år och fortfarande så pigg och glad att man kan tro att hon är inte är en dag äldre än typ 7 år (och jag blir alltid lika glad när folk påpekar detta:)). Rent statistiskt (hatar statistik!) kommer hon dock bara att leva i max 2 (kanske 3) år till och när jag tänker på det så kommer tårarna direkt. Hon har varit min vän genom så många olika faser av mitt liv och alltid funnits där som en varm och trogen gråtkudde när jag varit ledsen. De är fantastiska, hundar!

  11. Att du la upp den här samma dag som vi fick veta att det inte gick längre, att hunden hade tungt bara han skulle andas och att hjärtat inte orkade mer. Samma dag som vi pussa honom i pälsen och sa hej då och nu ses vi inte mer igen. Tack, <3 till dig

  12. Gud, detta påminde mig om en dröm jag hade för några veckor sen. Jag drömde att hunden jag levde med från att jag var 5 år tills jag flyttade hemifrån levde igen, att hon tittade på mig med sina kloka ögon, låg och sov med benen framsträckta och nosen mellan dem som hon brukade och att jag borrade ner min näsa i hennes mjuka päls och bara låg där och luktade. Det är 11 år sen hon dog och jag saknar fortfarande henne så det gör ont när jag tänker på henne.

  13. Emilia – it’s a japanese movie called Throw Away Your Books, Rally in the Streets!

    ang. kortfilmen: jag hittade den via din twitter en gång (tror jag?) och jag satt där och hulkade. den kniper verkligen till en i hjärtat.

  14. ånej, vågar inte titta eller ens läsa kommentarerna – tror det var den jag såg häromåret och som fick mig att verkligen störtgråta utan slut. men ja, himla fin!

  15. Matteuträkningarna skrivna med bläck är alldeles suddiga nu och har två svarta ränder i mitt ansikte. Detta var så jäkla fint. Hunden är människans bästa vän.

  16. Jag tittade på denna imorse. Blev ledsen. Senare ringer min mamma från Sverige och berättar att vår 12-åriga labrador Sture inte längre finns. De var tvungna att avliva honom idag, eftersom han led så av sina njur- och leverproblem.
    Så underligt. Är så himla ledsen :(

  17. det var skönt att få gråta över något annat än det jag brukar gråta över för tillfället. tacktack.

  18. Jag såg kortfilmen imorse och började storlipa. Jag har en pitbullmix som är två år, och mitt hjärta krossas när jag tänker på hans sista minuter. Jag grät och han tröstade, som vanligt, det borde ju vara tvärt om!

  19. I lördags var jag och min hund ute i skogen med ett gäng fina människor med deras hundar och tränade. Vi la alla ut saker som hundarna skulle få leta efter. När det var min och Alex tur så gick det jättebra, för hon är världsbäst på sånt där. Mitt i den där glädjen och stoltheten jag kände hittade Alex ännu en grej- ett litet isbjörnsgosedjur. Och den svalde hon. Hon svalde den så illa att hon inte kunde få någon luft.

    Och jag har hört många berätta om hundar som svalt bollar och kvävts till döds. Och det var det enda jag kunde tänka på. Att hon nu kanske inte skulle överleva. Men hon är tuff min lilla hund, det kändes som en evighet men efter några smärtsamma sekunder så lyckades hon kräkas upp den.

    Och nu när jag satt och grinade till den här filmen kom hon och la sitt huvud i mitt knä och tittade på mig med sina lugna frågande ögon vad som var fel.

    Det är nästan brottsligt hur mycket man kan älska de här små liven. Och hur de kan komma att bli meningen med ens liv.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>