att inte stirra sig blind på de olika gymnasievalen.

I helgen publicerades min ledare i bilagan Gymnasieguiden som kom med SvD. Jag skrev den i uppdrag för Friends, som ni kanske minns är jag en av deras ambassadörer för 2014.
Bilagan är till de femtonåringar som gör sina gymnasieval, och jag ville skriva något om att välja det som känns bäst nu och inte fundera sig galen på vad man ska bli sen. Det handlar ju framförallt om att man ska må så bra som möjligt de nästföljande tre åren tror jag, det är då det också kommer gå bra i skolan.

Här är krönikan i sin helhet:

Några månader efter att vi har stått på skoltrapporna, viftat med vita mössor och sjungit om studentens lyckliga dagar får jag jobb på Seven Eleven. Jag har nattskiftet och står till tre på morgonen nästan varje helg och vänder på knastriga cheesebites och värmer pizza slices till fulla tjugoåringar. En fredagskväll kommer min gamla gympalärare in. Han beställer en kaffe och synar mig uppifrån och ner.
- Jaså, säger han. Så det var här du hamnade.
Och jag mumlar något otydligt tillbaka medan jag tar betalt. Ser honom gå därifrån medan ilskan pulserar i bröstet.

Jag borde förstås ha svarat:
- Ja. Här står jag idag. Men du vet inte att jag har en telefon full till brädden av sms från personer som frågar när jag slutar egentligen. Så att vi kan ses, helst genast. Personer som jag inte hade en aning om existerade när jag i nionde klass längtade ut och bort och iväg. När jag vaknade med hopsnörd mage och undrade när man skulle sluta vara så jävla ensam egentligen. När man skulle få slippa vara låst i rollen som nörd fastän man i sitt flickrum hade femhundra andra kvalitéer – som att kunna alla texter från första Kent-skivan utantill och vara jättebra på att berätta roliga historier.

En augustimorgon som sextonåring hamnade jag i samma klassrum som de personerna fastän vi kom från helt olika delar av stan och hade helt olika bakgrunder. Året var 2000 och nästan alla andra såg ut som Paris Hilton-kopior, trippade runt i små taxklackar och färgglada partytoppar fastän det var måndagsförmiddag. Killarna hade uppvikta skjortkragar och bakåtkammat stelt hår.
I myllret av Gucci-väskor fann vi varandra. Det var han som hade jeansen ut-och-in för att han var helt säker på att den trenden skulle slå in när som helst, hon som svor på franska och var besatt av Formel 1-bilar. Han som färgade sina tjocka mörka lockar kritvita och han som kom från den stökiga delen av staden och berättade historier om när hans kompis dränkte en anka ”bara för att”. En brokig skara som tillsammans smälte ihop till allt jag hade drömt om. Vi reste på musikfestivaler, satt tillsammans i klassrummet och vi åt lunch på McDonalds när det serverades fiskgryta igen och igen och igen. Vi pluggade till prov på caféer och drack folköl i trappuppgångar. Jag gick ut gymnasiet med helt okej betyg men med ett desto hoppfullare hjärta.

Det var elva år sedan idag. Nu bor en av dem i Kina. En annan jobbar som mäklare i Paris, en tredje blev sjukgymnast och den fjärde bygger om bilar. Vi gick samma linje men valde helt olika framtider. För att man kan det. För att ingen kan styra vem du är, eller vem du ska bli, vare sig du är femton eller nitton år och vänder korvar mitt i natten. För så länge man umgås runt människor som får två timmars religionslektioner att verka något lättare har man kommit hur långt som helst.

Så stirra dig inte blind på de olika gymnasievalen, de kommer inte sia din framtid. Se dem istället som en dörr till människor som är lite mer som du. Se valen som platser som gömmer de där personerna som kanske förändrar ditt liv, som du kan sätta dig bredvid den där första dagen, ett augusti 2015 och säga:
- Hej.

 

krönika: konsten att skaka om världar.

IMG_2551

Idag har jag skrivit en krönika i en bilaga i SvD som Friends har varit med och gjort. De ville att jag skulle skriva om barn och utanförskap.


Min lillebror var nio år när han började ta hem äldre barn till oss. De spelade tv-spel i hans rum och satt med vid middagsbordet, småpratade med mina föräldrar, tog en extra portion potatismos. Vissa gick i min klass och ofta var jag rasande för att han bjöd in dem. Varför drog han alltid hit dem som ingenting var värda? Tänk om någon trodde att det var MIG de umgicks med? Jag vägrade inse kopplingen. Vägrade förstå sambandet mellan alla dessa barn han så envist placerade i rummet intill mitt.

Jag var tre år äldre men han var mognare och lugnare på många sätt. Jag hade hariga ögon och oroade mig ständigt hur jag framstod, hur jag såg ut, om någon av de populära händelsevis gav mig en blick. Min lillebror vände dem ryggen och letade på den andra sidan. Han hämtade upp barnen som stod gömda bakom klätterställningen och han gav upp sin finaste glaskula till en pojke i min parallellklass som stammade så mycket att hans pappa ibland satt med på lektionerna. Och sedan kom de till oss. Fnissade högt över olika brädspel och bläddrade i serietidningar. Min bror gick fortfarande i lågstadiet men det verkade oväsentligt. Åldern spelade inte någon roll, jag lyssnade genom väggen hur skolans tystaste kille vred sig av skratt i hans säng.

Och så blev vi vuxna. Jag var tjugotre och han nitton år när vi satt på golvet på en fest. Jag nämnde hans räddningsaktioner i en förbisvepande mening, som en självklarhet, men han stannade upp mig.
- Vad menar du?
Och efter ett par ”men du vet han” och ”du minns väl när du” och ”i ditt rum så ofta” så slog det mig, han mindes inte. Han hade glömt bort. Den nioåriga pojken var bortträngd ur minnet, ersatt med något annat. Och jag upptäckte att det gällde inte bara min yngre bror, det handlade om de flesta runt omkring mig. De hade glömt, ersatts av nya versioner, som om de fötts som färdigpaketerade vuxna och det som hänt tidigare bara var något suddigt och vagt.

Men barnen gömmer sig i högsta grad innanför kostymerna. Jag ser de en kort stund bakom fiskdisken på ICA när en levande krabba rymmer från sin plats och en stressad mamma inte kan kväva sitt fnitter. De finns där, varenda en, trots måndagströtta ansikten i fyrkantiga byggnader. Och lika mycket finns de kvar på skolgårdarna. Hon som gömmer sig bakom klätterställningen, han som stammar så högt och ofta, och hon som smälte in i väggen, blandades ihop med den gråaktiga cementen för att till sist försvinna helt. Och när min bror en dag, bara för någon månad sedan, tog tag i min arm och utbrast, Sandra, jag minns nu, så är det långt mycket större än nästan allting annat. För hur ska vi annars förstå att även nioåriga pojkar med glaskulor kan skaka om världar, om vi inte ser den skrämda lilla personen inuti oss själva?

 

 

Translation. I column I written was published today. It’s about how terrifying it sometimes can be to be a kid, and how it might be important to remember that, even when you are an adult.

 

nu.

cherry

1. Nyborstade trottoarer.
2. Gummidoften på nyinköpta snörskor.
3. Att laga mat med vidöppna fönster.
4. Unga män som tar av sig tröjan och t-shirten under råkar följa med.
5. Knakandet av torra grenar mot skosulorna under skogspromenader.
6. Att lämna in sin vinterkappa på kemtvätten och glömma att hämta ut den.
7. Solskuggor över väggarna när man vaknar.
8. Dela en kokt varmkorv från Seven Eleven på en parkbänk mitt i natten.
9. Känslan när man går utanför dörren i 1 par strumpbyxor istället för tre.
10. Labradorer med gråa hår runt nosen som stannar vid vattenpölar för att sedan ta sats och springa fram och tillbaka tills allt som är kvar är en brun lerfläck.
11. Bära ner och packa upp kartongen från vinden med krispiga vårklänningar.
12. Första middagen ute på balkongen.
13. Kineserna i New Yorks China Town som fäller upp sina färgglada pappersparaplyer mot solljuset.
14. När ryggen blir fuktig av koftan man knäppt på sig tidigare under morgonen. Och när man tar av den.
15. När taxichauffören vevar ner alla fönster utan att säga till.
16. Kaninungarna på Skansen.
17. Nyskurade trägolv.
18. Att kunna ha uppsatt hår.
19. Skrikande tonåringar nere på gatan en onsdagsnatt.
20. Sjutton dollar för hummer med varmt smör i korvbröd från lastbilen parkerad i hörnet Charlton St och Varick St.
21. Utsikten över solnedgången som går ner så olidligt långsamt från bron som binder ihop Gamla Stan med T-Centralen.
22. De franska fotograferna i Kungsträdgården som rest till Stockholm för att fotografera körsbärsblommorna.
23. Helsidor i kvällstidningarna om glassprovning av de nya smakerna.
24. Varm sol i nacken.
25. Ljusbruna fräknar på femtonåriga flickor.
26. Lukten av båtmotorolja.
27. Klippa av slitna vintertoppar till en rak page och se hårtussarna ligga i stora högar på frisörgolvet.
28. Tomatsäsongen och den sötsyrliga doften ur de gröna skaften vid grönsaksdisken.
29. Att pressa ner en stickad mössa djupt, djupt ner i väskan.
30. Cykla.
31. Knastret av isbitar som smälter i rosévin.
32. Sallad med fetaost till middag.
33. Ben E. Kings Stand By Me som ekar ut från grannens öppna fönster.
34. Kanariegult nagellack.
35. Färgglada krokusar på Floras Kulle i Humlegården.
36. När isen i Mälaren spricker upp av Waxholmsbåtarna som ska ta vårpeppiga pensionärer ut till Sandhamn.
37. Doften av nykokt sparris med smör och salt.
38. Upptäckten att ens fönsterrutor är dammiga efter en vinter i mörker.
39. Envisa maskrosor som petar sig ut mellan trottoarsprickorna
40. Att gå hem från jobbet och det är fortfarande ljust ute.
41. Att det händer nu. Inte sen. Inte om tre månader. Nu.

 

.

(från början en krönika jag skrivit för Sofis Mode, våren 2012).

Translation. A list about spring.

min bok.

Nu är den här, min första roman, min lilla bebis, det finaste jag lyckats med i hela himla livet.

De första två exemplaren från tryckeriet fick jag gå och hämta för några timmar sedan hos förlaget. Så overklig känsla att jag knappt visste hur jag skulle reagera.

Så här ser den alltså ut. Jag tyckte det var finare att trycka alltihopet direkt på pärmen istället för att ha sånt där papper runt. Titeln är nedsänkt också så man kan känna den fysiskt, för sådant gillar jag så mycket på böcker.

256 små sidor totalt, även om vissa bara innehåller enstaka ord.

28 mars finns den i butik som sagt. Och nu på adlibris och bokus.
.

Translation. I got the first 2 copies of my novel today, straight out of the printing house. So surreal.

signerade bok-ex och mer läsning.

Oj, nu blir det mycket om boken men så får det bli nu. Nu har Bokus en kampanj där man kan köpa ett ex och få det signerat av mig! Jag ska sätta mig nästa vecka och skriva små hej och annat i dem.
Och förlåt för att kampanjen dyker upp så sent för er som köpt, det är inte jag som bestämmer sånt tyvärr. Helst ville jag att prick alla som förbeställde skulle få den signerad! Men jag kommer ha läsarträffar och annat sånt i vår och sommar och då kan vi ses och så kan jag skriva något fint om du vill.
Men om man vill ha finns kampanjen här i alla fall:

11C92EA93B6

Och sedan har smakprov.se de sexton första sidorna som man kan provläsa och det kan man göra här om man vill:

smakprov

Japp. Det var det tills vidare!