frågestunden med Friends. del 3.

Hej, nu lånar jag ut bloggen en sista gång till Friends (för nu i alla fall). Här kommer det sista svaren i frågestunden för ett par veckor sedan. Om ni undrar något mer eller vill komma i kontakt med Friends är det bara att mejla på info@friends.se.


hej, jag undrar en känslig sak. när jag gick på högstadiet fanns det två tjejer i klassen som var utanför. de var kompisar med varandra och jag minns det som att de flesta var helt okej schyssta mot dem i skolan, men de blev liksom inte KOMPIS med oss andra. de umgicks aldrig med någon i klassen på fritiden och sådär. grejen var att vi inte hade något gemensamt och jag ville inte bli kompis med dem. självklart ska man vara schysst och inkluderande i skolan, men på fritiden? detta togs dock upp av en lärare som satte alla tjejer i en ring i klassrummet för att prata om det här, att vi borde umgås med de här två tjejerna. men kan man verkligen göra såhär? som vuxen tänker jag ofta på detta och fattar såklart att det var supertråkigt och jobbigt för de två tjejerna, men hur skulle det lösts på ett bättre sätt? det är ju viktigt att få välja sina vänner själv och nu skulle ju aldrig någon komma på tanken att uppmana mig att umgås med någon på t ex mitt jobb? fan. tycker det är så svårt! hoppas få lite nya tankar och perspektiv på detta, diskuterar ibland detta problem med andra men vi kommer ju inte fram till något. får jag barn någon gång och åter kommer in i skolvärlden vill jag veta hur man kan göra om någon har svårt att hitta kompisar i klassen.

Svar från Friends: Hej Elin! För det första, att du reflekterar kring detta är superviktigt. Det tyder på att du är en omtänksam person som bryr dig om din omgivning. När det gäller vilka man umgås med på fritiden är det självklart upp till var och en. En lärare kan aldrig tvinga någon att umgås med någon utanför skolan, men däremot är det lärarens ansvar att se till och underlätta så att alla trivs i skolan. Vi vet ju inte alla detaljer kring tjejerna i din klass, men vi skickar med några frågor. Hade de här tjejerna getts en chans att visa vilka de var? Var ni säkra på att det inte fanns intressen som ni delade med dem? Hade det gått att inkludera dem i en större grupp? Ibland kanske man inte vill umgås med någon på tu man hand, men däremot kan man bjuda in om en större grupp ska ses. Till sist är det viktigt att reflektera över hur man själv skulle vilja bli behandlad om man var i samma situation. Och som lärare finns det massor av smidigare sätt att lösa en situation på, än det sättet som din lärare valde. Till exempel kan man styra gruppindelningar och jobba långsiktigt med att alla i gruppen ska lära känna varandra.


Hej! Vad ska man göra när en tjej är så himla blyg och vågar aldrig prata och bara följer efter alla som en skugga? Jag försöker verkligen inkludera henne i samtalen men det känns som att det nästan bara är jag som anstränger mig. Hon umgås med en liten grupp, där hon pratar lite, men i andra grupper pratar hon nästan aldrig. Jag vill så gärna hjälpa henne men vet inte riktigt hur. (Går i ettan på gymnasiet)

Svar från Friends: Hej Ella! Först och främst vill vi uppmuntra dig och säga att det är så viktigt att det finns människor som du som ser och vill inkludera de som är utanför. Alla människor har olika saker i sitt bagage och det kan vara så att tjejen i din klass har erfarenheter som gör henne väldigt blyg. Om hon till exempel har varit utsatt för mobbning kan det ta lång tid att våga lita på människor igen. Det är också viktigt att komma ihåg att det inte behöver vara ett problem i sig att vara introvert och för en del människor trivs med att vara med i en grupp utan att säga så mycket. Tror du att det är fallet med tjejen i din klass? Vi vill råda dig till att fortsätta inkludera den här tjejen i samtalen. Fråga hennes saker och visa att du bryr dig. Kanske kan du prata med henne när ni två är ensamma och hon då vågar öppna upp sig. Det kan vara en lång process, men ge inte upp!


Varför säger man att gymnasiet är den bästa tiden i livet när den absolut hemsk? Är det här den roligaste tiden i livet är det väl bäst att man skjuter sig på en gång. Jag skojar självklart, men undrar fortfarande. Alla runt om mig säger att de tycker gymnasiet är så roligt och jag kan inte förstå varför. Alla är osäkra och trots att alla hävdar att det inte är så är det bara status som spelar någon roll. Bäst fester, snyggast, coolast osv. När växer man ifrån allt det? Jag känner ingen gemenskap, som att jag hör hemma i någon grupp. Min fråga är kort sagt, är jag konstig som inte tycker att gymnasiet/skoltiden är rolig alls? Är det jag som är tråkig som inte fattar grejen?

Svar från Friends: Hej Mia! Du är inte ensam om dina tankar kring gymnasiet. Många unga som vi träffar delar din upplevelse. De berättar om stress och press, svåra relationer och en osäkerhet kring att passa in, men många vågar inte berätta om det när de är mitt uppe i det. En person berättade till exempel att alla i hennes klass höll uppe ett sken om att gymnasiet var fantastiskt, men i efterhand har flera berättat att de mådde jättedåligt och inte alls gillade sin skoltid. När de slutade gymnasiet däremot kunde de själva välja mer vilka sammanhang de ville vara i och hittade vänner som de passade ihop med. Hoppas det blir så för dig också! Och var inte rädd att dela med dig av dina tankar. Chansen är stor att du underlättar för andra genom att ta upp något som många tänker på.


Jag vill inte prata med mina vänner i skolan om killar, fester och ”omg, han löste henne” och ”hon är kär i han, hon har ingen chans” och sånt skitsnack om andra (vilket de pratar om typ hela tiden) och jag orkar inte fjäska för att få vara med. Jag vill ha kompisar att gå på museum, ligga på filter i parker och prata om rymden med. Det är inte så att jag är ensam, eller inte tycker om någon i skolan (är jättetacksam över det) men jag känner mig ändå så långt borta från alla andra. Hur ska jag göra?!??? Vill inte bara ”överleva” högstadiet, vill ha kul!!! Mvh jättevilsen människa som går i åttan och längtar hem

Svar från Friends: Hej! För det första tror vi att många känner igen sig i det du beskriver. Under högstadiet hamnar många med kompisar som de kanske egentligen inte har så mycket gemensamt med, men det har liksom bara blivit att de hänger med varandra. Du är modig som inte bara hänger med i snacket utan står upp för dig själv och dina intressen. Vad skulle hända om du förde in samtalet på det som du är intresserad av? Eller till och med säger rakt ut ”nu har vi pratat jättelänge om vilka som är kära i varandra, kan vi inte prata om något annat?”. Ett annat sätt att hitta kompisar som kanske är mer lika dig är att börja på någon fritidsaktivitet. Utgå från dina intressen och gå med i en förening till exempel. Där kommer du förhoppningsvis hitta någon som delar dina intressen.


Hej! Jag och min före detta bästis har nu varit osams i månader efter att jag märkte att hon tog saker av mig och ljög om typ allt. Detta gjorde mig jäkligt sårad eftersom vi var extremt tajta, och därför kunde hon dessutom såra mig så hårt eftersom jag verkligen litade på henne. Nu innan sportlovet ville hon att jag skulle komma ut och prata för att hon ångrade sitt beteende och saknade mig. Men när vi väl pratade så kunde hon inte alls stå för vad hon gjort och ljög bara ännu mer, detta gjorde att jag sa att jag inte orkade med henne, och på så sätt blev vi officiellt ovänner. Under lovet hade hon gått omkring i vår kompiskrets och snackat skit om mig, så när skolan började ignonerade alla mig. Men jag gick fram till dem och sa rakt ut att de kan sluta ignonera mig om de inte tänker säga vad jag gjort fel, så började en av dem hänga med mig igen. När den här tjejen blev sjuk märkte jag att de andra började ignonera mig igen. Detta ledde till att jag på mitt utvecklingssamtal började gråta när min mentor frågade om någon i klassen var utanför, då jag insåg att JAG var utfryst från klassen. Vilket då ledde till att jag fick prata med både kuratorn och skolans mobbningsteam, tillsamnans med dem bestämde vi några som de pratade med för att höra vad de vi valde ut tyckte/visste. Ett tag var de utvalda snälla mot mig, men nu har jag märkt att alla i klassrn har börjat snacka skit om mig igen. Min fråga är nu, vad är det meningen att jag ska göra? Hur ska jag reagera? För jag vet om att de snackar skit om mig, och jag märker ju att de tycker att jag är irriterande, förmodligen efter allt skitsnack de har hört, men jag tvingas ju ändå vara med dem eftersom de går i min klass. Jag har redan börjat ta avstånd, men bara lite, eftersom jag inte vågar bli tajt med dem igen- de har ju visat några gånger att de helt plötsligt kan ignonera mig, och jag går omkring och är förberedd på det hela tiden. Jag trivs inte i skolan nåmer, jag sitter fastklistrad vid mobilen med musik i öronen igenom mina skoldagar, men är det verkligen meningen att det ska vara så? Jag går i åttonde klass och tvingas varje dag vara trevlig mot mina klasskamrater som snackar skit så fort jag vänder ryggen mot. Min före detta bästis har gjort att jag blivit utfryst från min klass, från mina vänner och att jag inte längre går till skolan med ett leende. Vad är det meningen att ska jag göra i ett sånt här läge? Tacksam för svar!

Svar från Friends: Hej! Utifrån hur du beskriver din situation kan vi säga att det inte ska vara så här. Ingen elev ska behöva känna som du gör, att du sysselsätter dig med mobilen för att få dagen att gå till exempel. Det låter som att skolan agerade när din situation uppdagades på ditt utvecklingssamtal. Det var mycket bra att de vuxna fick veta hur det låg till. Kurator och mobbningsteam kopplades in och det vidtogs åtgärder i form av samtal med några inblandade. Vi undrar dock vad som har hänt med detta arbete sen dess? Om någon vuxen på skolan får veta att en elev känner sig utfryst som du beskriver, är den ansvarig för att agera, utreda och skapa åtgärder för att se till att situationen förbättras. Det låter som att de började men vad har hänt sen? Som vi ser situationen, utifrån den lilla information vi har, låter det som att du och din före detta bästis skulle behöva sätta er ner och reda ut det som hänt med hjälp av en konstruktiv vuxen. Till exempel en kurator som agerar som en slags samtalsledare. Målet behöver inte vara att ni ska bli bästa vänner igen, men att hitta en varaktig respekt för varandra. Det räcker oftast inte med ett samtal, utan detta behöver följas upp kontinuerligt så att man säkrar att samtliga inblandade elever känner sig trygga med situationen. Det låter även som att de andra inblandade eleverna behöver få stöttning av de vuxna runtomkring er. Det är skolans ansvar att fortsätta detta arbete till det är slutfört, alla elever har rätt till en trygg skolgång. Vårt råd blir alltså att prata med din mentor eller med kuratorn igen. Berätta att du fortfarande känner dig utfryst och att det går ut över din skolgång. De har en skyldighet att ta ansvar för situationen!


Hur undviker en att bli exkluderad från olika kompisgäng? Alltså såna jag hänger med ibland, men som andra gånger inte bjuder med mig på grejer eller liknande. Känner mig så himla uppgiven när det dyker upp en bild på Facebook eller Instagram, lite varför har jag ens kompisar från början? Har i övrigt väldigt svårt att lära känna nya människor. Obs är ej tonåring.

Svar från Friends: Det är svårt för oss, med den lilla info vi har om din situation, att ge dig specifika råd om hur du ska hantera dina kompisrelationer. Det vi kan säga är att vi tror att det är många som känner igen sig i det du skriver. Att våra sociala liv idag i stor utsträckning är synliga för andra nätet, är det många som upplever blir en stress och en press för ens egen tillvaro. Ofta väljer vi också att endast lägga upp de bra sakerna från våra liv, vilket kan skapa en skev bild av hur vi egentligen har det. Det riskerar också att skapa en känsla av att bli exkluderad när man hela tiden kan följa vad andra gör. Vårt råd till dig är att hitta någonstans där du kan få stöd. Att till exempel hitta metoder för att stärka dig själv, så att på du på längre sikt kanske kan hitta sociala sammanhang där du känner dig tryggare och inte riskera att bli så uppgiven som du beskriver. Kanske kan detta vara en coach av något slag, kanske en kurator på en ungdomsmottagning (i vissa kommuner kan man gå till en ungdomsmottagning till det år man fyller 25 år), kanske en terapeut?


Vad kan man göra när en jättefin kompis blir mobbad av alla andra i sin klass? Lärarna hjälper henne inte och vi går inte på samma skola så jag kan inte försvara/umgås med henne. Vad ska jag säga?

Svar från Friends: Hej Candice! Vad tråkigt att höra att din kompis blir utsatt för mobbning. Bästa sättet att hjälpa henne är att dels påminna henne om att mobbningen inte är hennes fel och dels uppmuntra henne till att prata med någon förälder eller någon på skolan. Skolan måste agera när mobbning sker och rektorn är ytterst ansvar för att mobbningen upphör. Om skolan inte gör tillräckligt kan man anmäla skolan till Barn och Elevombudet. Det är viktigt att din kompis känner till sina rättigheter och har stöd hos någon hon har förtroende för.


Om man inte känner att man passar in på något sätt (bland kompisar, i staden man bor i, osv), vad ska man göra då? Ska man bara gå och vänta på att få kunna flytta någon annanstans?

Svar från Friends: Hej! Känslan av att inte passa in är väldigt vanlig. I skolan kan man ju inte välja vilka man hamnar i samma klass med, men kanske kan du hitta någon som är mer lik dig utanför skolan? Till exempel kan du utgå från dina intressen och kanske börja med någon fritidsaktivitet? Vi vill också uppmana dig att prata med någon du har förtroende för om hur du känner. Den personen kan förhoppningsvis hjälpa dig att hitta en väg framåt.


Om jag ex börjar i en ny skola med nya klasskamrater kan jag känna mig utanför men tack och lov så brukar ja vara social och prata med folk så någon hänger jag la med. Men jag lyckas nästan aldrig hamna i en grupp som är min dröm så jag känner mig inte helt med i klassen ibland. Det brukar finnas elever som är ensammare än mig men jag har inte kraft att ta tag i dem för jag måste hjälpa mig själv innan jag kan hjälpa andra känns det som men samtidigt får man skuldkänslor. Hur ska man våndas med dessa motstridiga känslor?

Svar från Friends: Hej! Många elever som vi möter beskriver samma situation som du – de är inte populärast i klassen, men inte heller utanför. I alla klasser skapas hierarkier och det kan vara svårt att veta hur man ska hantera det. Ytterst sätt är det lärarnas ansvar att skapa en trygg klass där ingen hamnar utanför, men som elev kan man självklart vara med och visa civilkurage genom att göra små saker som att hälsa eller sätta sig bredvid i matsalen. Det är helt förståeligt att du känner att du måste hjälpa dig själv för att kunna hjälpa andra, men funderar gärna på om det ändå finns något litet du kan göra för den som är utanför. Vi vet av erfarenhet att sånt kan betyda jättemycket och dessutom inspirera andra till att göra detsamma! En viktig sak du kan göra är till exempel att uppmärksamma lärarna på de hierarkier som finns i klassen. På det sättet kan läraren jobba med hela klassen med teman som rör status, roller och civilkurage. Kanske kan det också inspirera någon som har väldigt hög status att engagera sig för de som är ensamma?


Jag har ett problem. Eller flera egentligen, men låt oss börja här; Jag fattar inte hur man umgås med folk. Det är svårt att förklara, men jag vet bara inte hur jag ska vara. Jag önskar att jag bara kunde vara mig själv, men det tar emot och förresten vet jag knappt inte längre vad som är ”jag”. Jag känner mig fejk hela tiden, väger vartenda ord jag säger, kan inte slappna av och bara låta orden komma ur mig av sig självt. Jag tar mig an rollen som ”konstig och rolig”, för det är den enda rollen jag kan spela. Men den håller inte länge. Jag vill att folk ska ta mig seriöst också. Men många gånger lyssnar folk inte ens på vad jag säger.

Har haft det här problemet i flera år och det känns knappt som jag har någon självkänsla kvar. Varje gång någon inte verkar tycka om mig eller förstå sig på mig, tar jag det som att det måste vara fel på mig. Jag försöker att tänka att det inte är det, men det är svårt när det alltid känns som jag inte passar in, alltid känns som folk ser ner på mig, tycker att jag är konstig. Jag undviker helst folk om jag kan, tycker inte om situationer där man måste vara social och prata mycket. Alltså, jag tycker om att umgås med folk och prata och ha intressanta diskussioner, men alldeles för ofta går jag hem efter att ha umgåtts med folk och mår sämre än jag gjorde innan.

Jag har faktiskt ett par vänner, men inte ens de känns som de verkligen känner mig. Jag tar mig an någon roll igen och försöker hela tiden verka bättre än jag är. Vi kan ha otroligt roligt ihop, men ibland känns det som de inte ens ser mig och de flesta hör jag knappt av mig till, för att jag hellre stannar hemma än försöker umgås. Tycker för det mesta inte om att umgås ”två och två”, för jag känner mig inte tillräcklig för att underhålla den andra personen. Förlåt för ett sånt långt inlägg..

Svar från Friends: Hej! Tack för att du delar med dig av dina känslor! Det är verkligen inte lätt att lära sig det sociala spelet och många kan nog känna igen sig i det du beskriver. I en sådan här situation är det viktigt att inte skuldbelägga sig själv. Det är inte dig det är fel på. Kanske är det bara så att du känner dig otrygg i gruppen och därför beter dig på ett sätt som du egentligen inte gillar? I så fall har gruppen ett ansvar att lyssna på och inkludera dig. Fundera också på vilka människor som får dig att må bra. Kanske ska du umgås mer med dem? Riktiga vänner ska inte få en att må dåligt. Vi vill också råda dig att prata med någon du litar på om dina känslor. Den personen kan då vägleda dig i hur du hittar en väg framåt.


Vad gör man när man känner sig så himla ensam, trots att man har många helt fantastiska vänner?!

Svar från Friends: Hej Johanna! Vad tungt att höra att du känner dig ensam! Det är svårt för oss att ge något konkret råd eftersom vi inte vet så mycket om din situation och vad som orsakar ensamheten. Generellt kan man säga att ett första steg kan vara att fråga sig själv i vilka situationer som du känner dig ensam och vad det kan bero på. Kanske kan du berätta för dina vänner om dina ensamhetskänslor? Eller finns det någon annan i din närhet som du kan få stöd i detta från?


Jag började gymnasiet i höst, och det har bildats en ganska stor grupp som jag vill vara med. De är feminister och aktiva inom det, men fortfarande är det killarna i den här gruppen som skämtar och pratar, och de få tjejer som hänger med dem känns mest som bihang som inte liksom är riktigt med. Hur ska man göra i denna situation, när de inte riktigt släpper in en(som tjej) i samtalen? De ser sig själva typ som lite smartare än alla andra i klassen, och de är väldigt smarta och har vettiga åsikter, men då blir det liksom svårt för andra att komma in liksom

Svar från Friends: Hej Mikaela! Vad tråkigt att höra att killarna är så dominanta! Det är ett problem som finns i många klasser och något som framför allt läraren måste arbeta med. Kanske kan du berätta för läraren att du tycker att ni ska ta upp i klassen om hur mycket utrymme tjejer respektive killar får? Om du vågar kan du också ifrågasätta killarna när de gör något som exkluderar dig i ett samtal. Ibland är inte människor medvetna om vad deras beteende får för konsekvenser. Vi känner också igen det som du beskriver att tajta grupper lätt kan bli exkluderande gentemot andra. Visst är det bra att ha vettiga åsikter, men det är tråkigt när åsikterna inte förändrar handlingarna i praktiken, vilket verkar vara fallet här. Fundera på om det är värt att vara med i ett sådant gäng. Om du gärna vill vara med i det gänget är ett tips att försöka ta lite mer kontakt med en person i gänget för att på så sätt komma in i gruppen.

 

.

Translation. I’m the ambassadeur for the Swedish organisation ”Friends”, dedicated to the prevention of mobbing and bullying. Today they are answering the last questions from Q&A I had on the blog a few weeks ago.

photo source.

jag vägrar.

Det sprakar och vibrerar i bloggvärlden just nu. Det kanske inte syns så mycket på ytan, men i kommentarsfält och i samtal med andra bloggare virvlar det till höger och vänster. Även i de småputtriga så kallade ”finbloggarna” är diskussionen hätsk (vilket oftast förresten brukar vara för dessa bloggar är de mest politiska, smarta och feministiska och det är lättare att hitta fel när någon har en åsikt och inte gömmer sig bakom plattityder). Jag tycker det är härligt på många sätt. När jag började blogga blomstrade högkonjunkturen och majoriteten av bloggarna handlade om konsumtion och ”önskelistor” till nästa inköp. Alltmer som tiden gått, lågkonjunkturen varit lång och bloggandet förfinats blottar många en rätt stor del av sin personlighet. Jag vet när mina favoritbloggare är kära, sjuka eller oroliga. Jag kan tyda mellan raderna ibland om något hänt och jag blir jäkligt ledsen om de far illa. Dessa människor på min skärm är människor som jag tycker om och känner bättre än folk jag springer in i och kindpussas med på nån hipsterbar vid Stureplan.

Så även med mig själv. Ni som varit med ett tag har fått följa med från att jag började på Berghs, bröt upp med min första pojkvän, hade panik efter att jag slutat skolan, fick mitt första riktiga jobb, blev kär, vann något reklampris, drömde om framtiden, flyttade till New York, bröt upp, bröt ihop, sa upp mig, tog mitt pick och pack till Paris, gav ut en bok. Och så vidare och allt däremellan. Ni sitter på en hel del maktkapital utan att kanske fundera på det alltför mycket. Ni har möjlighet att trycka ner mig ganska långt i skorna om ni hade lust, ni har koll på många av mina hemligheter, vad som gör mig irriterad och till och med ledsen.

Det är mitt egna val att det är så. Jag ser inget syfte med min blogg om jag inte kan vara mig själv härinne, ge er så många lager av mig själv som möjligt. Annars blir bloggandet platt och ointressant både att läsa och skriva.

Vi lever just nu i en samhällstid där mycket kritiseras (och hyllas och delas). En politisk tid. Jag älskar det på många sätt. Folk vågar höras och föra en diskussion på ett sätt jag aldrig tidigare sett på internet. Internet som trots allt är ännu ett ganska ungt fenomen. Men med det kommer även en moralpanik. En Vän Av Ordning som vill poängtera vad man gör för fel. Som tar sig den rätten.
För när man skriver en stor blogg som jag gör märker jag tydligt en skillnad – helt plötsligt har alla tydligen fått rätten att kritisera för minsta lilla sak. Hytta med näven och be mig att rätta mig in i ledet. Tillrättavisa. Jag kan inte längre skriva ett enda inlägg utan att något är värt att kommenteras om. Något är alltid fel.
Jag tycker för mycket eller för lite, jag tar mig rätten att skriva om saker som jag inte kan något om, jag sårar folk genom att vara glad, eller ledsen, genom att ens existera, jag äter för lite (eller för mycket herregud du fotar ju bara dina burgare troligt att du äter dom), varför äter jag ens kött. Jag får inte skriva om träning eller förresten snälla skriv mer om det, jag är en dålig feminist, korkad, ligger för mycket när jag är singel, eller vänta är hon inte assexuell, en liten överklassfitta som fått allt levererat, mamma fixar jobb i USA, mamma fixar allt, jag lever på mina föräldrar, har inte gjort något överhuvudtaget med egen kraft, nån annan skrev din bok hur skulle du annars hunnit, du skriver förresten dåligt, varför har du på dig kläder som barnarbetare sytt, varför konsumerar du så mycket, varför har du alltid samma kläder i dagens outfit det är astråkigt, kul att du gått upp så mycket i vikt, snälla fota dig inte när du är så smal, du dricker för mycket, varför röker du på bild, varför röker du i din nya lägenhet du är så jävla otacksam, fattar du inte att alla inte kan ha det som du har det, du lever i en jävla bubbla förstår du inte det, du är en dålig förebild, du poserar för brudigt, ta för dig mer ta för dig mindre hur kan du vara hemma en kväll när du är bjuden på fest tänk på oss som aldrig får gå på fest? Sluta klä dig som ett jävla barn du fyller trettio snart! Skaffa ett vanligt jävla liv.

Jag ser två vägar i mitt framtida bloggande:
1. Jag skriver så alla blir glada och snälla. Vanilj och trevligheter. Mellanmjölk så ingen någonsin kan ta illa upp eller känna sig exkluderad. Kolla vilken fin blomma jag köpt. Tack och hej, bloggen förmultnar och dör.
2. Jag är mig själv. Precis som jag är. Med alla mina fel och skavanker och misstag som jag fucking älskar för de gör mig till en människa. En person.

Hej. Jag heter Sandra. Jag fyller trettio i sommar och har för korta kjolar ändå. Platåskor och neonrosa läppstift för att jag har lust. Jag har inga planer på att skaffa barn på ett tag. Kanske aldrig om jag känner för det. Jag dricker vin och blir för full ibland. Jag röker cigaretter på uteserveringar fastän mammor med barnvagn tittar irriterat. Jag älskar, alltså ääälskar, killar och jag ser mig som en vettig feminist. Jag är stolt över den här plattformen och har i åtta års tid dagligen fått mail av tjejer (och även grabbs) som skriver att de blir modigare, gladare och vettigare av den här bloggen. Det får mig att känna att jag har bidragit till något viktigt i den här stundtals rätt kalla världen. Det kan ingen någonsin ta ifrån mig. Jag arbetar just nu bara med sådant jag tycker är kul. Jag är så otroligt jäkla glad över det. Jag har jobbat förbaskat hårt för att komma dit och tycker att jag är värd varenda sekund av det. Faktiskt. Vad som händer sedan spelar ingen roll. Det händer nu och jag orkar inte tänka på sen. Jag gör det sen. Det här är jag, varken mer eller mindre, och jag gör precis som ni mitt bästa för att lokalisera mig runt på den här planeten. Skillnaden är att ni slipper höra varenda dag på vilka sätt ni borde göra det bättre.

Jag har aldrig någonsin bett om att få vara en förebild. Med att blogga följer absolut ett slags ansvar, men jag är trygg i min moraliska kompass och kastar sällan ur mig saker för att provocera. Ibland gör jag fel. Ibland ber jag om ursäkt om det är berättigat. Ibland håller jag inte alls med. Precis som människor är mest. Vi formar till stor del den här bloggen tillsammans, men i slutändan är det här en blogg om mig. Vad jag gör, känner och tycker. Jag är inget magasin. Jag kan inte skriva om det som inte är min värld, jag är övertygad om att jag inte är er enda lektyr. Jag förväntar mig att min blogg är en liten del av allt det samlade som ni läser per dag. Jag är heller inget företag med en bot som sorterar kommentarer. Jag är en enda person som sitter här i min säng och läser alla era kommentarer, skriver själv varenda rad härinne och tar åt mig ibland och blir ibland så olidligt trött på att det verkar så svårt att förstå att jag inte kan pleasa alla. Ingen människa kan det. Jag är långt ifrån en perfekt person. Faktum är att jag nog är rätt jobbig, pratar högt, röker för mycket, irriterar mig på personer, har på mig kjolar från the brand we do not speak of och kommer inte slänga dom bara för att, och pratar ibland (läs: ofta) utan att tänka efter.

Du kan se upp till mig om du vill. Du kan få tycka om hur jag skriver men ogilla min naivitet, du kan tycka om min klädstil och samtidigt tycka att jag reser för mycket, du kan tycka om att jag lokaliserar de bästa rödvinshaken i Paris till dig, men bli fullkomligt trött på min boksmak. Du kan gilla delar av den här bloggen och ogilla vissa. Helt okej för mig.
Men försök inte förändra min personlighet, mitt jag, min människa. Förminska inte min rättighet att vara en individ med ups&downs och misstag.
Jag vägrar bli urholkad.
Jag vägrar.

 

Andra på ämnet:
Nina Åkestam: Shit förebilder do.
Underbaraclara: Jag säger upp mig från jobbet som jourhavande kvinnlig förebild.
Emma Sundh: Nu säger vi upp oss.
Emily Dahl: Aktivt subjekt, singluaris.
Anna Ritar: Det som började som något annat.

 

photo source.

om att komma över någon och om att bryta normer.

Var med i två poddar förra veckan! Eller snarare – jag var med i en och min bok var med i en annan. Båda avsnitt mycket fina i alla fall tycker jag, så har ni tid över kan ni lyssna på:

lyckopodde

 

Välgörenhetsorganistation 2.6miljonerklubben har startat en podd som heter Lyckopodden. Leone Milton och Bianca Meyer är programledare och i avsnitt två gästade jag. Vi satt och pratade i ungefär en timme om hur man kommer över någon. Samt lite om sociala medier och bloggande. Sjukt ärligt och fint samtal tycker jag det blev, hade kunnat sitta kvar hela dagen och pratat med dom. Det syns kanske dock inte i detta ansträngda crazy leende på bilden här över..
Du kan lyssna här, jag är avsnitt nummer två.

Bokpalt är en av Sveriges största bok-poddar och de grottar ner sig i en bok per avsnitt. Extra roligt tycker jag det är om man läst boken själv, då är det som att vara med i en bokklubb.
I deras senaste avsnitt har de läst inte mindre än min bok Det handlar om dig! Som författare till alstret var det förstås extra kul att lyssna när några pratar så länge om någonting man själv skrivit.
”Boken genomsyras av feminism och bryter normer, en feministisk roman med en tanke bakom” sa de bland annat, vilket gjorde mig jäkligt glad, eftersom det är ett högst medvetet val hur personerna i boken agerar och är. Även en podd-recension med mycket nostalgi där de tar upp de tonåriga sakerna i boken som sprit med läsk i petflaska, filmkvällar hos kompisar och att dricka folköl i trappuppgångar.
Lyssna här.

svt gomorron sverige + svt flow.

gomorron

Mycket om min bok nu men det måste bli så för det är nu det händer och jag tycker det är så fantastiskt. Magnus Utvik som är recensent i Gomorron Sverige brukar vara rätt sträng i sitt betygsättande och han gav min roman 4 av 5! Han sa bland annat,
”En väldigt fin debut och hon har lyssnat av den här unga tjejen på ett sånt perfekt sätt, så jag kan verkligen känna med henne. Kan man gestalta huvudpersonen och hitta ett psykologiskt djup i henne när hon är femton år så har man lyckats, och då drabbar det i alla fall mig rakt i hjärtat.”

Ett långt och väldigt fint inslag som du kan se här. 05:28 börjar pratet om min bok och de läser även upp ett stycke ur den.
”Ska bli otroligt häftigt att få följa den här författarinnan” avslutar Utvik det hela med, vilket gjorde mig väldigt glad.

 

sm

Och en till grej – idag har jag och Michelle spelat in första avsnittet av Sandra och Michelle på SVT Flow! Vi var riksnervösa men vår chef sa att det får man vara i första avsnittet och att vi kommer bli varma i kläderna. Det var väldigt roligt i alla fall och de hade gjort så fint i studion. Premiär på fredag!
.

Translation. 2 things: 1. My book got a great review in Sweden’s biggest morning show (!). 2. Today Michelle and I taped our first episode of our new web tv show ”Sandra and Michelle”.

läsarträff i malmö och göteborg.


Hej! Nu är det dags för läsarträffar utanför Stockholms gränser!
Den 20 maj kommer jag vara i Göteborg och den 21 maj i Malmö för att signera böcker och träffa alla er gulliga som bor där.
Självklart kan du ta med din bok om du redan köpt den och vill ha den signerad. Och självklart kan du komma om du bara vill säga hej.
Komsi! Jag vill krama och snacka med er, tycker det vore så himla roligt.

Göteborg. (min gulligaste stad i Sverige just nu pga kär i en därifrån):
Tisdag 20 maj på Akademibokhandeln Nordstan.
Klockan 17.00-18.30

Malmö.
Onsdag 21 Maj på Akademibokhandeln Malmö Triangeln.
kl. 17:00-18.30

Hoppas vi ses <3

 

Translation. Coming to Gothenburg and Malmo in Sweden for book signings in a couple of weeks.