answers to past weeks comments.


I wonder when it gets dark in Stockholm?? Because all pics look so bright and the day seems sooo long :)
At the moment it gets dark around 10 pm. And the sun comes up again around 3 am. I LOVE IT SO MUCH.

Jag kan inte låta bli att undra om det är så att du medvetet lägger ner mindre och mindre tid på din blogg…? Är det bara på grund av sommaren, eller funderar du på att sluta blogga nu när du har så mycket annat som händer? Hoppas inte det, jag saknar dina långa texter och fina tankar. Nu är det så mycket bilder och ”reklam” (eller vad man ska säga) för dina olika projekt… Jag saknar din gamla blogg, den var så himla grym! Puss och kram! <3
Grejen är ju den att jag lägger långt mycket mer tid på bloggen. Som i en klädkollektion eller matprogrammet etc. Det är ju större grejer som ger mervärde till bloggen på andra sätt än kanske inte bara faktiskt inlägg. Sedan har det för tillfället blivit ganska mycket intervjuer och länkar till saker jag gör, det har mycket att göra med boken som är aktuell nu. Det kommer den ju inte vara så länge till. Men du har rätt att de långa texterna har fått backa lite, men det har mer med att göra att jag har svårt att skriva just nu, när boken är ute och sånt är jag lite matt på mina egna bokstäver. Sommaren brukar också göra att jag tappar skrivlusten. Men annars försöker jag hålla igång med det ”vanliga” bloggmaterialet så att säga, som tips på filmer och böcker, vad jag har på mig, att ni får hänga med på mina upptåg och grejer jag tycker om och så. Jag brukar gå ner lite i bloggtempot under mitten av juni till mitten av augusti också för att läsarantalet sjunker rätt drastiskt då varje år. Men det är bra, ut och picknicka hörrni!

Hejsan Sandra,
Detta har egentligen inte med ditt inlägg att göra men jag undrar om din bok kommer i engelsk översättning snart? Vi tänkte läsa den med mina elever och köpa in klassuppsättningar. Vet du?
Jag har skrivit på ett avtal ganska nyligen att förlaget har fått lov att börja sälja in den utomlands. Men det krävs att ett förlag utomlands nappar på det, sedan ska den översättas och tryckas och allt vad det är. Så OM det händer lär det ju ta rätt lång tid. kram!

Sandra! Kan du uppmärksamma Tyra Sjöstedts senaste inlägg om feminism? Det är ju helt vidrigt att hon kan uttrycka sig så.
Äsch det var så tröttsamt, ålderdomligt och helt utan eftertanke att jag tycker inte det finns någon poäng att uppmärksamma. Bloggkommentarerna har skrivit om det här.

Kommer det in mer av plaggen på JC:s hemsida?????
Kjolen är slut i min storlek :(
I veckan kommer det påfyllning! Kanske har det redan hänt? In å spana vetja!

Hej Sandra! Jag skall om några veckor på min första riktiga festivalresa och eftersom du verkar vara ganska proffsig på sånt undrar jag om du kunde ge/har gett dina bästa festivaltips? jag har varit på stor festival förut i min hemstad i Finland men det är ju inte samma sak som att åka utomlands på camping osv. så skulle verkligen uppskatta lite hjälp. Tack i förväg! <3
Sköna skor, kläder du inte är rädd om, mycket öl, extra toapapper, våtservetter samt varma tröjor för det blir snorkallt om nätterna!

(ang Sandra&Milla i köket) Var det så att ni spelade in alla avsnitt på en och samma dag? Har för mig du sagt det någon gång. Men bytte du kläder för varje avsnitt då? :)
Yes vi spelade in alla avsnitt under en och en halv dag. Jag bytte kläder för varje avsnitt!


Sommar alltså, så himla bäst. Dock har jag alltid problem med skor på sommaren, vad använder du för skor som inte typ dödar dina fötter?
Lever i mina stan smith från Adidas.

Hej! Just wondering if there will be a copy of Nina’s book in English? :)
If it sells good they probably consider it but that usually takes some time to translate it and everything. You can ask her herself here.

Jag måste bara undra en sak, har det någon gång uppstått svartsjuka eller allmänt negativt ifrågasättande från någon av dina pojkvänner eller Joakims flickvänner angående eran nära vänskapsrelation?
För mig har det i stort sett alltid uppstått problem trots att jag bor i Stockholm och umgås med rätt genusmedvetna människor, där det trots att jag anser mig ha ärliga och kommunikativa relationer alltid har slutat med konkurrens eller misstänksamhet när jag haft vänskapsrelationer med det motsatta könet (där man ses på tu man hand och alltså inte bara i grupp).
Sorry lång mening.
Jag undrar hur du och kanske andra som läser här förhåller sig till sån misstänksamhet eller ifrågasättande?
Ja, självklart har det uppstått problem genom åren. Antingen med Joakim eller någon annan nära killkompis. Man får snacka en massa om det, förklara och försöka förstå sin pojkvän. Jag tror inte på att sätta regler som i ”du får ej hänga med den och den” utan snarare i början se till att de får träffas mycket och förhoppningsvis trivs och accepterar varandra. Svartsjuka är den farligaste saken i ett förhållande tror jag, den måste vara prio att försöka arbeta bort.

Förresten Sandra, kan du inte visa mer från din nya lägenhet?
Jo! Självklart. Det kommer allt eftersom.

Snälla Sandra, kan du inte göra en lista på saker man har ångest över men inte borde. Du skrev att du diskuterade detta med några vänner en sen kväll. Det vore superroligt om du kunde dela med dig av vad ni kom fram till.
Det handlade mycket om ålder, saker man inte hunnit med, att skaffa barn, att ha roligt mest jämt och inte ha roligt mest jämt. De vanligaste sakerna man kanske har ångest över tror jag. Vi kom inte fram till så mycket mer än att alla har ju ångest över det här, att man inte är ensam i det och att det är bäst att bara svepas med av livet och så får det lösa sig bäst det vill. ungefär så :)

Alltså jag hittar inte din Stockholmsguide.. jag hittar ”read my city guides” men efter det är det ju inte kategoriserat (vad jag ser), så hittar inte alls? Hjälp?
Hej! Förlåt, behöver egentligen städa lite i arkivet och bland kategorier och så sedan vi byggde om sajten. tänkte sätta igång med det i sommar. Min högst o-uppdaterade Stockholmsguide finns här.

Hej Sandra! Tycker du är superbra på att ge vettiga svar på cirka allt så kan ju lika gärna ge det en chans och be om råd här.
Jag har precis blivit tillsammans med en helt underbar kille! Det har varit vi på riktigt i kanske 2 månader. Jag tycker så galet mycket om honom och skulle aldrig göra slut pga detta men det finns en grej som gör ont i mig. Han tar studenten nu i år och har varit stressad senaste veckorna – vilket gör att han är trött hela tiden. När vi väl ses har vi självklart kul/mys etc. men jag märker att han fortfarande är stressad och inte mår 100% bra. Det är inte samma energi i honom längre… Han vet om det själv men trappar liksom inte ner. Hur ska jag hjälpa honom att gå ner i varv och bli sitt vanliga jag igen? Nu ska han jobba hela sommaren + ett år framåt så han kommer inte kunna vila upp sig helt ens nu. Det gör ont i mig att han är stressad för jag vet själv hur dåligt man kan må av det! Som sagt: vad kan jag som flickvän göra? Saknar honom ju.
Hmm vad tråkigt och dumt. Det verkar ju inte riktigt som han tar grejen på allvar. Man kan ju ha intervention – som de gör i usa. Alltså typ samla ihop hans vänner + föräldrar + du när han kommer hem och säga ”hej vi har alla samlats här för att du måste förstå på riktigt att du inte kan jobba såhär hårt”. Eller så kan du bara prata med hans kompisar/föräldrar och fråga hur de känner med det här. Tänker att om du får fler på din sida kanske han förstår? Lycka till i alla fall, har någon något mer konkret råd, skriv gärna i kommentarerna!


Hej Sandra, var har du köpt din spegel? Jätte fin! Förresten, läste ut din bok igår, älskade den!
Hej och tack så jättemycket! Spegel är från ikea.

Alltså. Konstig fråga jag vet. Men din kille har alltid så himla fina tshirtar på sig. Jag undrar lite var han hittar dom mestadels, för jag tycker det är så svårt att hitta vanliga normala tshirtar som ändå ser snygga ut;)
Såvitt jag vet köper han sina t-shirtar på COS och Weekday!

Hej Sandra, här följer en knäpp fråga. Du som gillar pasta så mycket, har du koll på om olika märken på pasta smakar olika eller finns det någon som är godare/finare som du kan rekommendera? Jag köper nämligen alltid typ butikernas egna eller barillas och tänkte om det finns något jag missat??
Ett bra tips är att kolla efter gulfärgade pastor, ju gulare = desto fler ägg i = desto godare pasta.

VAR kommer tatueringarna ifrån?? BEHÖVER!
kram
De är från FATTA! Köp dom här!

Kan inte Joakim vara sidekick i varje program? Blev en så otroligt skön balans mellan er härliga fnissighet och hans lugn
Jag håller med och funderade faktiskt på samma sak! Får kolla med Michelle & Joakim :)

Hvor kjøper du dine fine, hvite strømpebukser? :) Synes det er så vanskelig å finne, og de jeg finner er nesten alltid beige eller off-white.
De är från Asos och heter ”winter white”. kram

answers to past week’s comments.

Jag måste fråga; har du läst The Fault in Our Stars? Av John Green – ”Förr eller senare exploderar jag” på svenska. Om du inte har det måste du verkligen göra det! Den kommer som film den 21a juni, så skynda på :D <3
Jag har läst och var inte superövertygad faktiskt, skrivit en recension här! Här är även en recension av Paper Towns som jag läste sedan när många kommenterade att jag borde läsa John Green på engelska istället.

undrar som alla andra: vad är liza för ras! mums och hjälp vad söt hon är!
Detta lilla skrutt är en blandning av en shih tzu och en cavalier king charles!

Men hur fungerar det när en gör ett sånt här samarbete/jobb för ett företag som JC. Hur fungerar det med din betalning? Får du enbart betalt för arbetet att ta fram kläderna? Får du betalat en summa av de plagg som säljs? Hur mycket tjänar du? Jag tänker ap-mycket på hur jag som ung tjej ska kunna våga ställa krav och våga löneförhandla hårdare, för det känns som om killarna alltid gör det och får den lön de vill ha. Kan du inte skriva mer generellt om hur en ska tänka och vad du tror är rimmligt om en tex frilansar? Och vad du har avrit med om? Kunskap om ekonomi & att förhandla är för mig en skitviktig grej i feminism och en grej som OFTAST glöms bort
Hej! Eftersom det är ett samarbete får jag självklart betalt. Inte per sålt plagg utan en fast summa som räknar in allt från att faktiskt ta fram plaggen och den tid det tar, exponering av deras varumärke i mina kanaler samt kreatör för koncept, form och copy. Jag förhandlar inte själv mot företaget utan har Rodeo med mig alltid som hjälper mig. Det är något av det som jag tycker är så himla bra med att ligga på en större sajt, som då exempelvis Rodeo. Att mina samarbeten går genom dom och att de hjälper mig med allt sånt.
Jag vet faktiskt inte vad som är rimligt bara sådär när en frilansar, jag måste ju räkna in flera grejer när jag gör samarbeten med just företag. Att synas i ett blogginlägg istället för exempelvis en banner bredvid är ju mycket mer värt för ett varumärke, särskilt om bloggen är stor och kanske har ett tydligt koncept som företaget gillar, för då sipprar ju delar av bloggens värde in i varumärket och läsarna blir involverade på ett annat sätt. Jag får ungefär fem förfrågningar om dagen av olika företag som vill jobba med mig. Och jag tackar bara ja om det känns 1) bra. 2) ger ett mervärde för bloggen och för läsarna. 3) rimligt betalt. Gör ju väldigt väldigt få samarbeten per år om man jämför med andra bloggar med lika stor läsarkrets, och det är för att jag är himla mån om den här platsen. Vill aldrig någonsin att den ska kännas köpt och vill alltid vara ärlig mot er. Samarbetet med JC är ett så himla bra exempel på det: istället för att jag skriver om deras senaste kollektion (vilket iofs aldrig skulle hända men ändå) – som inte är speciellt intressant för varken mig eller er, eller det är ju inte därför ni går in just här, den informationen skaffar man sig någon annanstans – så gör jag en klädkollektion som blir unikt för mig och min blogg. Typ så? Ang frilansgrejer utöver bloggen, tex krönikor, tar jag mellan 2000 – 5000 kronor per krönika beroende på hur stor tidningen/sajten är som köper in dem. kram

Hej Sandra! Undrade lite, du som har haft kläderna på dig, om de är sk. ”true to size”? Kommer antagligen behöva beställa på nätet och vill vara säker på om de passar eller inte. Alltså, för att förenkla frågan (hehe), passar din vanliga storlek dig som vanligt eller tror du att man behöver ta en storlek större?
Hej, jag skulle säga att de är true to size. xs är ungefär som en 34 i H&M (om man nu får jämföra märken på det sättet..) och S 36 osv osv. Är ju inga mästare på sizes men jag skulle säga att yes box true to sizes!

Hej Sandra! Jag har lite funderingar angående kjolen i din kollektion. Jag är ganska lång (1.78 närmare bestämt) och måste köpa L på kjolar för att dom inte ska bli för korta, när jag skulle kunna ha S då jag har ganska smal midja. Undrar bara hur lång du är och om du tror jag kommer kunna ha kjolen från din kollektion i min vanliga storlek? Dom blir ju så himla stora i midjan annars :(
Oj det kan jag nog inte svara på, jag är ju kort och kjolen är ju himla kort den med. Kanske kan det vara så att du måste prova den i butik och testa hur den funkar för just din kropp. kram!

Nyfiken, finns det nån anledning till att du inte röstade F!?
Jag kommer att rösta på FI i riksdagsvalet, precis som jag gjort de senaste två gångerna (första gången var hela 8 år sedan, sjukt ju). Men i EU-valet röstade jag på Miljöpartiet, vilket jag även gjorde förra gången. Och det är helt enkelt för att jag tycker miljöfrågan är otroligt viktig i just det valet. Om man jämför med andra länder har vi i Sverige kommit längre i den, och då tror jag att det är ännu viktigare att rösta in fler miljöpartister  in i EU-parlamentet (vars feministiska politik också är svinbra tycker jag) för att kanske påverka resten av EU. Och om en världsdel om Europa ändrar sig, kanske det kan påverka andra världsdelar? Eller så är jag naiv, men jag hoppas, in the long run i alla fall. Annars kommer vi ju dö allihopa, det är sen gammalt.

Vad roligt med matlagningsgprogram. Väldigt bra gjort av er! Älskar köket också, vart spelar ni in?
Tack! Vi spelar in i ett mat-tevekök där även andra mat-teves spelas in. Dock har jag inte koll på exakt vilka, men så ligger det till i alla fall. Det tillhör produktionsbolagets. kram

Vart har du köpt den klänningen? :) Jättefin!!
Tack! Den är från Nastygal.com men cirka två år gammal.

Jeg havna av en eller annen grunn langt laangt ned på twitterprofilen din. Så fant jeg den her: ”@niotillfem: @emeliethoren när jag spådde mig fick jag veta att jag skulle träffa en vacker yngling på M med olivhy och vi skulle leva lyckliga 4ever” Fra før du traff din kjære. Og selv om jeg ikke er overtroisk, synes jeg dette var så enormt søtt at jeg måtte rett og slett poste det i en kommentar til deg. Tjihi. Du er best.
Haha jag vet, så knäppt ju. Och fint! Heja bästa spåtanten!

Sandra, vet du vilken åldersgräns det är på Trädgården, jag hittar nämligen ingenting på deras hemsida? Det ser ut som en dröm hela haket och vill inte gå miste om en sådan upplevelse någon dag i sommar..
Det är 21 och de brukar vara rätt hårda på det, men om man kommer när det öppnar (kl 17 tror jag?) borde det kanske vara enklare!

Hej Sandra! Jag är i färd att kakla om mitt lilla kök på Södermalm och är på jakt efter ett par händiga hantverkare i Stockholmsområdet. Har du något tips? Det är en djungel att försöka googla sig fram :))
Hmm, njäej jag har nog inte tips. Skulle nog inte tipsa vidare om de jag använt eftersom de är över sex veckor försenade nu.. Men någon annan i kommentarerna kanske kan tipsa?

Hej! Jag är på jakt efter en ny parfym.
Kan du inte göra ett parfym-inlägg? Vilka favoritparfymer du har? Har använt? Vilken/vilka du använder nu? Vilka parfym”ingredienser” du föredrar etc.
Hej! Jag använder faktiskt inte parfym för tillfället. Tycker det är så himla svårt också att hitta en doft jag gillar. Oftast brukar jag falla för fräscha, lätta dofter. Och liljekonvalj är den bästa parfymdoften tycker jag!

Hej! När, alltså vilken tid, släpps kollektionen? Vill så otroligt gärna få tag på kjolen!!! Och, vilken storlek har du på den? Tror vi är ungefär samma nämligen, längd och storlek osv.
Tacksam för svar :) kram!!
När affärerna öppnar så runt nio antar jag? Kommer ha ett läsarmorgon-event i Stockholm för de som vill vara först, men återkommer om det! Online vet jag faktiskt inte, men JC pratade om att släppa dem samma tid som affärerna öppnar, men inte hundra att det blir så än. Jag har xs i kjolen. kram

Tjena Sandra! En idé jag hade: om du har lust skulle du kunna göra en killfredag gif-edition! Kanske läsarna fick skicka in bilder också ;) Ha det braaa
Gääärna! Smäll på med era bästa snygg-gifar i kommentarsfältet så kör jag. Älskar hunkgifs <3

Hej Sandra! Det är en jättefin blogg du har, jag älskar dina krönikor, de är så bra!
Jag skriver också krönikor, men min fantasi har försvunnit så jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om. Kan inte du göra ett inlägg om tips på vad man ska göra när man har no imagination at all. Kram, Pärlan!
Hej Pärlan! Jag har också fantastistopp i mitt krönikeskrivande för tillfället. Jag bara fick slut på idéer. Då tänkte jag: nu är det nog bäst att ta en paus en liten stund. Vila huvudet tills idéerna är tillbaka igen. En dag blommar de nog upp igen. Har skrivit en inlägg om mina skrivtips som du hittar här!

Hej! Undrar om och i så fall vart en kan hitta tavlorna på översta bilden någonstans? Precis sådana motiv jag letat efter! Älskar förresten din blogg :)
Det är min kompis Saras pappa som gör dom! Här hittar du!

.

picture source.

answers to past weeks comments.

cake
photo source unknown

.
Hej sandra!
jag förstår om detta är någonting som känns lite privat, men om det skulle kännas okej så skulle jag bli ”jätteglad” av att få läsa mer om hur du kände när du jobbade på byrå i new york. själv jobbar jag inom samma bransch i london och har krönikan ”jag är menlöspå småpratsamerikanska”, som du skrev för sofis mode, sparad som bokmärke. tycker oftast att det är liksom helt okej, men ibland bara står jag inte ut för att det är så hemskt tråkigt och svårt, trots att det egentligen knappt ens är utmanande. kanske att du också har några tankar om det här med att bli van vid det där drömmiga livet, när det bara känns som vardag och en längtar efter nytt igen? tacksam för svar, du är grymmast brudn.
Hej! Jag har skrivit massor om det, framförallt i tidigare frågor&svar, kolla bland annat från förra våren när jag bodde i Paris (exempelvis detta inlägg). Nina Åkestam (min arbetspartner i NYC) har även skrivit en bok som heter Meningen med hela skiten som i flera kapitel beskriver vår arbetssituation utomlands. Finns på bokus eller adlibris!
.

Stort grattis med boken!! Välförtjänt verkar det som. Är utomlands men det blir lätt mitt första köp när jag kommer hem till Sverige igen. Har en fråga angående er podd. Ni har en väldigt härlig och lättsam ton i er podd, är detta ett koncept att ni undviker tunga ämnen? Är ju så taggad på en feminist podd eller tips på hur ni tar er igenom sjukt gråa måndagar. Och jag förstår att ni säkert har en tidsgräns på tvodden i svt, men snälla när ni börjar podda igen, längre podds!! 45 min, minst! Så bra. Lycko önskningar!
Hej och tack! Angående podden: jag tycker inte att vi undviker tunga ämnen faktiskt. Vi pratar en hel del om ensamhet, om ångest och rädslor. Spana exempelvis in podden om att vara singel, högstadiepodden eller kärlekspodden. Vi är extremt ärliga och öppna stundtals, det har ju till och med hänt att vi gråtit i podden. :’(
Vi kommer inte ha ett rent politiskt poddtema och det är helt enkelt för att det finns så otroligt mycket bättre alternativ där ute som snackar enbart om detta. Vi känner att vi inte är tillräckligt insatta för att kunna göra en hel podd om politik. Men med sagt tycker jag att vår podd har en feministisk kärna på det sätt att vi diskuterar normer och hur man bryter dem, oavsett vilket ämne det handlar om (exempelvis problemet om att fastna i att prata om relationer med sina vänner, om problemet med amerikansk sliskkärlek inpräntat i våra hjärnor, eller sexualiseringen av sig själv som tjej i tonåren) och när vi hade kändispodden där vi listade snyggaste kändisar och sedan roligaste kändisar var de snyggaste bara män och de roligaste bara tjejer. Det är ett par exempel hur man kan göra saker politiska utan att för dens skull ha en politisk podd. Alla är bra på olika grejer, sedan får man försöka sitt bästa på att inte fastna i gamla sega vanor samt ha på sig sina genusglasögon i det man sysslar med.
.

Vad tycker du om Beyoncé? Om man tänker ur en feministisk vinkel. Jag själv tycker att hon är världsacool och så men undrade hur du tänkte, kram
Jag tycker också hon är världsacool.
.

Fråga: när du pratar om lägenheten säger du alltid ”min” osv. Nu har du (inte ”ni”) köpt en säng… Vad är grejen, ska ni inte flytta ihop eller vad? Jag bor tillsammans med min kille i en lägenhet som han har köpt men vi ser den fortfarande som ”vår”… Skulle tycka det var rätt trist om han gick runt och kallade den sin även om jag vet att han rent juridiskt äger den…
Hej! Jag säger ”vårt hem” IRL såklart. Det är jätteviktigt att han får känna delaktig. Dock är det ju jag som köpt sängen, jag som renoverar och jag som handlar de stora grejerna (typ tvättmaskin). Jag och Magnus har inte varit ihop ens ett år och jag tror att jag tycker det blir lite läskigt att just SKRIVA ”vår” på bloggen, vi är så nya han och jag, vill ha honom lite för mig själv ett tag till. Men abso, ska börja skriva vår istället.
.

Sandra, vet du vad du har för typ i myers briggs? Tror du är en INFP men kan ha fel haha
Nu gjorde jag testet väldigt fort (och hoppade över några frågor med svår engelska eh) men fick:
ENTP.
(extrovert 22%) Intuitive (88%) Thinking (1%) Perceiving (11%).
You have a slight preference of extroversion over introversion (22%)
You have a strong preference of intuition over sensing (88%)
You have marginal or no preference of Thinking over Feeling (1%)
You have a slight preference of Perceiving over Judging (11%)
.

Åh så fina moodboards! Hur gör du dem? Använder du något särskilt program? Skulle jättegärna se en steg för steg-guide om det är lite klurigt! Kram
Jag sätter bara ihop bilder i photoshop, inte svårare än så.
.

Hej kjære Sandra. Kan du, eller noen andre i kommentarfeltet, hjelpe meg med en sak? Jeg gjorde det slutt med min kjæreste gjennom 10år for noen uker siden. Jeg har aldri hatt en annen kjæreste enn ham. Selvom det var mitt valg å gjøre det slutt, så blir jeg helt dårlig i kroppen av tanken på at han kommer til å ha sex med andre jenter framover. Hvordan blir man kvitt denne fryktelig irriterende tanken? Er dette en helt normal tanke i starten av et samlivsbrudd? Jeg angrer ikke på bruddet sånn ellers.
Detta är en helt normal tanke. Som sitter i ett jäkla bra tag. Man får helt enkelt pressa bort tanken varenda gång den dyker upp, eller jag vet inget annat sätt. Jag kände rent äckel i början efter mina ex när jag tänkte på det, och sedan långsamt gick den över till något som man bara får acceptera. Det är livets gång, han tänker nog samma om dig.
.

vart köpte gustav sin engångskamera? hittar ingenstans, förutom skitdyra i fotobutiker
Finns för typ 79 pix på teknikmagasinet.
.

Hej! Mycket FINT! Jag har en önskan, och kanske är det inte alls nåt du går igång på eller så men det kunde vara en idé till ett inlägg. Du tipsar alltid om så mycket fint och jag önskar att du skulle göra ett gravid-inlägg nån gång. Alltså tips och inspirationsbilder på gravidstilar och bilder på gravida människor som varit extra stiliga. Om du tycker att det skulle vara kul så vore det verkligen ett jätteroligt inlägg.
Ja alltså.. det här är ju en blogg om mig och vad jag gillar och mitt liv och mina tankar och så. Och jag är ju inte ens i närheten av bebisar eller graviditeter, så jag skulle föreslå att du frågar en bloggare som är mamma istället!
.

Hej finaste Sandra! Vet att du har pratat om att du tycker om Haruku Murakami. Har läst några noveller och utdrag av honom men har inte riktigt fastnat, och är nu pepp på att ge hans romaner en chans. Nu till frågan: vilken bok??? Vilken är din Murakami-favorit och varför? Har lånat Norwegian Wood och 1Q84. Vilken av dem ska jag läsa? Eller kanske någon helt annan? Om någon annan har synpunkter på Murakami får ni gärna tipsa! kram
Jag skulle läsa att du ska köra igång med Norwegian Wood! Den är ”enklast” eller hur man ska säga, en bra inkörsport till Murakami. Även Sputnik Älskling är väldigt vacker och enklare. Andra jag tycker om är Fågeln som vrider upp världen och 1Q84, men de är ganska knäppa och kanske blir man avskräckt om man börjar där. Så kör de som bok nummer två eller tre liksom!
.

Hej Sandra! Okej måste bara fråga; hånglade med en pojke häromnatten på en kulle där vi kunde se hela stan, nattljus och vackert osv. iallafall har hans nummer, vi skrev typ ” å det här får vi göra om” men har nu inte hörts. Får rikspanne. Är bannemig tom på ord. Känner honom inte men hade ju ej bangat att hångla igen. Fast hatar att bli ratad. Så, vad gör jag?! Kram på’rej fina du
Men skriv igen! Det är verkligen inte hela världen att bli ratad tro mig, att ha vågat än att inte ha vågat är 100 gånger mer satisfying feeling. Skriv typ ”Är det inte nu i helgen det är läge att göra om det här, eller vad tror du?” eller bara enkelt ”jag ska på xx i helgen, ska du? Vi borde kanske mötas upp.”
.

Hej hej!
Jag undrar hur många ord eller tecken eller något ”Det handlar om dig” har. Har för mig att du skrev det någonstans, men nu hittar jag det inte. Hade varit fint att veta för jag skriver själv på något och funderar lite på hur långt det ska vara egentligen.
Jag trooor den har 180 000 tecken. Alltså ganska kort. Men jag skrev totalt kanske 220 000 och sedan ströks ungefär 40 000 tecken allt eftersom.
.

Hej Sandra,
Du jag undrar..
För några år sedan så var du på en härlig sommarfest då en tjej hade fyllt år. Jag vill minnas att den pågick från dag till sent in på kvällen, hade superfina dekorationer i form av pimplar etc, och folk som satt på gräset. Kanske var det den gången ni hade en massa gnugg-tatueringar.. – then again det kunde lika gärna varit en av många andra kvällar också. Saken är den att jag ska själv anordna en sommarfest, om vädret d.v.s och skulle behöva lite inspiration. Hittar det dock ingenstans i arkiven, det känns verkligen som att jag letat. Du som är så bra på att referera, kan inte du hänvisa till det inlägget är du snäll.
Här är den!

.

Hej Sandra. Jag blev på en gång kär i fotot med alla ballonger i taket och behöver ha det som tavla hemma. Hur går jag till väga om jag vill köpa den? Säljer du prints någonstans? Kram
Här finns det i största storlek, då kan du nog lämna in det någonstans på någon fotoburik kanske och be de trycka upp det! puss.
.

Tja Sandra! Gillar din blogg massor och har en liten fråga till dig. Hur tänker du kring infantilisering? Har sedan länge klätt mig, precis som du, i korta skolflickeinspirerade kjolar, knästrumpor och andra attribut som det skriker barn om. Aldrig sett det som ett problem tills jag fick höra talas om begreppet infantilisering och dess betydelse för kvinnobilden osv. Numera tvekar jag på om jag ska fortsätta ha på mig dessa kläder. Hur tänker du? Ser du det som ett problem? Pussar!
Hej! Jag förstår hur du tänker och jag tror att om man stannar vid ytan kanske det är just där man hamnar, men jag tycker snarare att genom att bära precis vad jag vill, utan att rätta mig till ”vad som ska bäras av vem och när” så skapas ju något helt annat, motsatsen till infantilisering. Jag laddar ju kläderna med mig, visar att man kan jobba med allt möjligt, hålla i stora möten i en storstad som New York, sitta i Babel och prata om min bok eller vara feminist oavsett om man har kort kjol och t-shirt med tryck på. Slutsatsen är alltså (enligt mig), ha på dig vad sjutton du vill så kommer du bära kläderna och inte tvärtom. Fy fasiken vad tråkigt det är med mallar ändå liksom.
Dock vet jag inte om jag tycker att jag har så himla ”barnsliga” kläder egentligen? Jag ser ju typ ut som folk på Södermalm gör mest, i sneakers, kort kjol och nån bomberjacka.
Här kommer förresten ytterligare ett svar från en annan tjej som svarade dig i kommentarerna:
->
hejhej jag är inte sandra obviously men tänkte svara ändå heyyy.
Jag har nåra kompisar som brukade klä sig så som du beskriver, men har nu slutat just på grund av ”infantilisering”. Och att det skulle vara dåligt för kvinnobilden osv. Men jag kan tycka att man viker sig så jäkla mycket för vad andra tycker är bra för en, att det till slut kommer sluta med att alla ser exakt likadana ut för att inte såra någon, inte göra fel, och inte sticka ut på fel sätt. Det mest rimliga är väl att om man tycker om att klä sig i kläder som har unga influenser, så ska man väl göra det tills man stupar, och återerövra denna föreställning om att andra vet hur den äkta kvinnobilden ska se ut. Ingen äger andras utseende och det finns ingen mall som kallas kvinna, vars gränser man kan halka runt på. Tycker jag iallafall. Puss!
.

Leopard-bombern! Är den köpt nyligen? Om ja, var? Om nej är det inte speciellt noga med svar. :D Kram.
Hej! Den är från Forever21, köpte den i New York för ungefär ett och ett halvt år sedan. puss.
.

Är hårpillandet ett nervöst beteende? Har inte sett ett enda klipp so far där du inte håller på stup i kvarten
haha jaaa gud. Ett högst nervöst beteende. Vi spelade in alla episoder av matprogrammen under en och en halv dag. Det var väldigt utmattande och stressigt att behöva tänka på så himlans mycket: vad jag skulle säga, fråga, laga mat samtidigt, ge min gäst uppgifter, se till att Milla inte började gny, att jag såg okej ut trots varma lampor och att komma ihåg att titta i kameran. Nu i efterhand ser jag ju att jag inte riktigt klarade att hålla ihop alla grejer, och det är ju tur att det bara sänds på webben :) All credd till alla matkockar därute!
Jag tänker att den här våren, när jag gör så himla många olika saker (tvodd, podd, mat-teve, klädkollektion, ambassadör för Friends, skivspelande, pratar inför massa folk i samband med boksläppet, samt allt det vanliga jag alltid gör alltid, som att blogga elva gånger i veckan och att frilansskriva) är lite som en testperiod. Vad är jag bra på? Vad gick sämre? Är mest tacksam att jag FÅR testa och att det inte är hela världen om något blir fel och knäppt.
.

Alltså den där t-shirten. En sån som killar också vill ha på sig. Varifrån? Va? VART?
Den är från Faggot Apparel och finns här!

.

Translation. Please read by choosing ”in english” in the right frame.

frågestunden med Friends. del 3.

Hej, nu lånar jag ut bloggen en sista gång till Friends (för nu i alla fall). Här kommer det sista svaren i frågestunden för ett par veckor sedan. Om ni undrar något mer eller vill komma i kontakt med Friends är det bara att mejla på info@friends.se.


hej, jag undrar en känslig sak. när jag gick på högstadiet fanns det två tjejer i klassen som var utanför. de var kompisar med varandra och jag minns det som att de flesta var helt okej schyssta mot dem i skolan, men de blev liksom inte KOMPIS med oss andra. de umgicks aldrig med någon i klassen på fritiden och sådär. grejen var att vi inte hade något gemensamt och jag ville inte bli kompis med dem. självklart ska man vara schysst och inkluderande i skolan, men på fritiden? detta togs dock upp av en lärare som satte alla tjejer i en ring i klassrummet för att prata om det här, att vi borde umgås med de här två tjejerna. men kan man verkligen göra såhär? som vuxen tänker jag ofta på detta och fattar såklart att det var supertråkigt och jobbigt för de två tjejerna, men hur skulle det lösts på ett bättre sätt? det är ju viktigt att få välja sina vänner själv och nu skulle ju aldrig någon komma på tanken att uppmana mig att umgås med någon på t ex mitt jobb? fan. tycker det är så svårt! hoppas få lite nya tankar och perspektiv på detta, diskuterar ibland detta problem med andra men vi kommer ju inte fram till något. får jag barn någon gång och åter kommer in i skolvärlden vill jag veta hur man kan göra om någon har svårt att hitta kompisar i klassen.

Svar från Friends: Hej Elin! För det första, att du reflekterar kring detta är superviktigt. Det tyder på att du är en omtänksam person som bryr dig om din omgivning. När det gäller vilka man umgås med på fritiden är det självklart upp till var och en. En lärare kan aldrig tvinga någon att umgås med någon utanför skolan, men däremot är det lärarens ansvar att se till och underlätta så att alla trivs i skolan. Vi vet ju inte alla detaljer kring tjejerna i din klass, men vi skickar med några frågor. Hade de här tjejerna getts en chans att visa vilka de var? Var ni säkra på att det inte fanns intressen som ni delade med dem? Hade det gått att inkludera dem i en större grupp? Ibland kanske man inte vill umgås med någon på tu man hand, men däremot kan man bjuda in om en större grupp ska ses. Till sist är det viktigt att reflektera över hur man själv skulle vilja bli behandlad om man var i samma situation. Och som lärare finns det massor av smidigare sätt att lösa en situation på, än det sättet som din lärare valde. Till exempel kan man styra gruppindelningar och jobba långsiktigt med att alla i gruppen ska lära känna varandra.


Hej! Vad ska man göra när en tjej är så himla blyg och vågar aldrig prata och bara följer efter alla som en skugga? Jag försöker verkligen inkludera henne i samtalen men det känns som att det nästan bara är jag som anstränger mig. Hon umgås med en liten grupp, där hon pratar lite, men i andra grupper pratar hon nästan aldrig. Jag vill så gärna hjälpa henne men vet inte riktigt hur. (Går i ettan på gymnasiet)

Svar från Friends: Hej Ella! Först och främst vill vi uppmuntra dig och säga att det är så viktigt att det finns människor som du som ser och vill inkludera de som är utanför. Alla människor har olika saker i sitt bagage och det kan vara så att tjejen i din klass har erfarenheter som gör henne väldigt blyg. Om hon till exempel har varit utsatt för mobbning kan det ta lång tid att våga lita på människor igen. Det är också viktigt att komma ihåg att det inte behöver vara ett problem i sig att vara introvert och för en del människor trivs med att vara med i en grupp utan att säga så mycket. Tror du att det är fallet med tjejen i din klass? Vi vill råda dig till att fortsätta inkludera den här tjejen i samtalen. Fråga hennes saker och visa att du bryr dig. Kanske kan du prata med henne när ni två är ensamma och hon då vågar öppna upp sig. Det kan vara en lång process, men ge inte upp!


Varför säger man att gymnasiet är den bästa tiden i livet när den absolut hemsk? Är det här den roligaste tiden i livet är det väl bäst att man skjuter sig på en gång. Jag skojar självklart, men undrar fortfarande. Alla runt om mig säger att de tycker gymnasiet är så roligt och jag kan inte förstå varför. Alla är osäkra och trots att alla hävdar att det inte är så är det bara status som spelar någon roll. Bäst fester, snyggast, coolast osv. När växer man ifrån allt det? Jag känner ingen gemenskap, som att jag hör hemma i någon grupp. Min fråga är kort sagt, är jag konstig som inte tycker att gymnasiet/skoltiden är rolig alls? Är det jag som är tråkig som inte fattar grejen?

Svar från Friends: Hej Mia! Du är inte ensam om dina tankar kring gymnasiet. Många unga som vi träffar delar din upplevelse. De berättar om stress och press, svåra relationer och en osäkerhet kring att passa in, men många vågar inte berätta om det när de är mitt uppe i det. En person berättade till exempel att alla i hennes klass höll uppe ett sken om att gymnasiet var fantastiskt, men i efterhand har flera berättat att de mådde jättedåligt och inte alls gillade sin skoltid. När de slutade gymnasiet däremot kunde de själva välja mer vilka sammanhang de ville vara i och hittade vänner som de passade ihop med. Hoppas det blir så för dig också! Och var inte rädd att dela med dig av dina tankar. Chansen är stor att du underlättar för andra genom att ta upp något som många tänker på.


Jag vill inte prata med mina vänner i skolan om killar, fester och ”omg, han löste henne” och ”hon är kär i han, hon har ingen chans” och sånt skitsnack om andra (vilket de pratar om typ hela tiden) och jag orkar inte fjäska för att få vara med. Jag vill ha kompisar att gå på museum, ligga på filter i parker och prata om rymden med. Det är inte så att jag är ensam, eller inte tycker om någon i skolan (är jättetacksam över det) men jag känner mig ändå så långt borta från alla andra. Hur ska jag göra?!??? Vill inte bara ”överleva” högstadiet, vill ha kul!!! Mvh jättevilsen människa som går i åttan och längtar hem

Svar från Friends: Hej! För det första tror vi att många känner igen sig i det du beskriver. Under högstadiet hamnar många med kompisar som de kanske egentligen inte har så mycket gemensamt med, men det har liksom bara blivit att de hänger med varandra. Du är modig som inte bara hänger med i snacket utan står upp för dig själv och dina intressen. Vad skulle hända om du förde in samtalet på det som du är intresserad av? Eller till och med säger rakt ut ”nu har vi pratat jättelänge om vilka som är kära i varandra, kan vi inte prata om något annat?”. Ett annat sätt att hitta kompisar som kanske är mer lika dig är att börja på någon fritidsaktivitet. Utgå från dina intressen och gå med i en förening till exempel. Där kommer du förhoppningsvis hitta någon som delar dina intressen.


Hej! Jag och min före detta bästis har nu varit osams i månader efter att jag märkte att hon tog saker av mig och ljög om typ allt. Detta gjorde mig jäkligt sårad eftersom vi var extremt tajta, och därför kunde hon dessutom såra mig så hårt eftersom jag verkligen litade på henne. Nu innan sportlovet ville hon att jag skulle komma ut och prata för att hon ångrade sitt beteende och saknade mig. Men när vi väl pratade så kunde hon inte alls stå för vad hon gjort och ljög bara ännu mer, detta gjorde att jag sa att jag inte orkade med henne, och på så sätt blev vi officiellt ovänner. Under lovet hade hon gått omkring i vår kompiskrets och snackat skit om mig, så när skolan började ignonerade alla mig. Men jag gick fram till dem och sa rakt ut att de kan sluta ignonera mig om de inte tänker säga vad jag gjort fel, så började en av dem hänga med mig igen. När den här tjejen blev sjuk märkte jag att de andra började ignonera mig igen. Detta ledde till att jag på mitt utvecklingssamtal började gråta när min mentor frågade om någon i klassen var utanför, då jag insåg att JAG var utfryst från klassen. Vilket då ledde till att jag fick prata med både kuratorn och skolans mobbningsteam, tillsamnans med dem bestämde vi några som de pratade med för att höra vad de vi valde ut tyckte/visste. Ett tag var de utvalda snälla mot mig, men nu har jag märkt att alla i klassrn har börjat snacka skit om mig igen. Min fråga är nu, vad är det meningen att jag ska göra? Hur ska jag reagera? För jag vet om att de snackar skit om mig, och jag märker ju att de tycker att jag är irriterande, förmodligen efter allt skitsnack de har hört, men jag tvingas ju ändå vara med dem eftersom de går i min klass. Jag har redan börjat ta avstånd, men bara lite, eftersom jag inte vågar bli tajt med dem igen- de har ju visat några gånger att de helt plötsligt kan ignonera mig, och jag går omkring och är förberedd på det hela tiden. Jag trivs inte i skolan nåmer, jag sitter fastklistrad vid mobilen med musik i öronen igenom mina skoldagar, men är det verkligen meningen att det ska vara så? Jag går i åttonde klass och tvingas varje dag vara trevlig mot mina klasskamrater som snackar skit så fort jag vänder ryggen mot. Min före detta bästis har gjort att jag blivit utfryst från min klass, från mina vänner och att jag inte längre går till skolan med ett leende. Vad är det meningen att ska jag göra i ett sånt här läge? Tacksam för svar!

Svar från Friends: Hej! Utifrån hur du beskriver din situation kan vi säga att det inte ska vara så här. Ingen elev ska behöva känna som du gör, att du sysselsätter dig med mobilen för att få dagen att gå till exempel. Det låter som att skolan agerade när din situation uppdagades på ditt utvecklingssamtal. Det var mycket bra att de vuxna fick veta hur det låg till. Kurator och mobbningsteam kopplades in och det vidtogs åtgärder i form av samtal med några inblandade. Vi undrar dock vad som har hänt med detta arbete sen dess? Om någon vuxen på skolan får veta att en elev känner sig utfryst som du beskriver, är den ansvarig för att agera, utreda och skapa åtgärder för att se till att situationen förbättras. Det låter som att de började men vad har hänt sen? Som vi ser situationen, utifrån den lilla information vi har, låter det som att du och din före detta bästis skulle behöva sätta er ner och reda ut det som hänt med hjälp av en konstruktiv vuxen. Till exempel en kurator som agerar som en slags samtalsledare. Målet behöver inte vara att ni ska bli bästa vänner igen, men att hitta en varaktig respekt för varandra. Det räcker oftast inte med ett samtal, utan detta behöver följas upp kontinuerligt så att man säkrar att samtliga inblandade elever känner sig trygga med situationen. Det låter även som att de andra inblandade eleverna behöver få stöttning av de vuxna runtomkring er. Det är skolans ansvar att fortsätta detta arbete till det är slutfört, alla elever har rätt till en trygg skolgång. Vårt råd blir alltså att prata med din mentor eller med kuratorn igen. Berätta att du fortfarande känner dig utfryst och att det går ut över din skolgång. De har en skyldighet att ta ansvar för situationen!


Hur undviker en att bli exkluderad från olika kompisgäng? Alltså såna jag hänger med ibland, men som andra gånger inte bjuder med mig på grejer eller liknande. Känner mig så himla uppgiven när det dyker upp en bild på Facebook eller Instagram, lite varför har jag ens kompisar från början? Har i övrigt väldigt svårt att lära känna nya människor. Obs är ej tonåring.

Svar från Friends: Det är svårt för oss, med den lilla info vi har om din situation, att ge dig specifika råd om hur du ska hantera dina kompisrelationer. Det vi kan säga är att vi tror att det är många som känner igen sig i det du skriver. Att våra sociala liv idag i stor utsträckning är synliga för andra nätet, är det många som upplever blir en stress och en press för ens egen tillvaro. Ofta väljer vi också att endast lägga upp de bra sakerna från våra liv, vilket kan skapa en skev bild av hur vi egentligen har det. Det riskerar också att skapa en känsla av att bli exkluderad när man hela tiden kan följa vad andra gör. Vårt råd till dig är att hitta någonstans där du kan få stöd. Att till exempel hitta metoder för att stärka dig själv, så att på du på längre sikt kanske kan hitta sociala sammanhang där du känner dig tryggare och inte riskera att bli så uppgiven som du beskriver. Kanske kan detta vara en coach av något slag, kanske en kurator på en ungdomsmottagning (i vissa kommuner kan man gå till en ungdomsmottagning till det år man fyller 25 år), kanske en terapeut?


Vad kan man göra när en jättefin kompis blir mobbad av alla andra i sin klass? Lärarna hjälper henne inte och vi går inte på samma skola så jag kan inte försvara/umgås med henne. Vad ska jag säga?

Svar från Friends: Hej Candice! Vad tråkigt att höra att din kompis blir utsatt för mobbning. Bästa sättet att hjälpa henne är att dels påminna henne om att mobbningen inte är hennes fel och dels uppmuntra henne till att prata med någon förälder eller någon på skolan. Skolan måste agera när mobbning sker och rektorn är ytterst ansvar för att mobbningen upphör. Om skolan inte gör tillräckligt kan man anmäla skolan till Barn och Elevombudet. Det är viktigt att din kompis känner till sina rättigheter och har stöd hos någon hon har förtroende för.


Om man inte känner att man passar in på något sätt (bland kompisar, i staden man bor i, osv), vad ska man göra då? Ska man bara gå och vänta på att få kunna flytta någon annanstans?

Svar från Friends: Hej! Känslan av att inte passa in är väldigt vanlig. I skolan kan man ju inte välja vilka man hamnar i samma klass med, men kanske kan du hitta någon som är mer lik dig utanför skolan? Till exempel kan du utgå från dina intressen och kanske börja med någon fritidsaktivitet? Vi vill också uppmana dig att prata med någon du har förtroende för om hur du känner. Den personen kan förhoppningsvis hjälpa dig att hitta en väg framåt.


Om jag ex börjar i en ny skola med nya klasskamrater kan jag känna mig utanför men tack och lov så brukar ja vara social och prata med folk så någon hänger jag la med. Men jag lyckas nästan aldrig hamna i en grupp som är min dröm så jag känner mig inte helt med i klassen ibland. Det brukar finnas elever som är ensammare än mig men jag har inte kraft att ta tag i dem för jag måste hjälpa mig själv innan jag kan hjälpa andra känns det som men samtidigt får man skuldkänslor. Hur ska man våndas med dessa motstridiga känslor?

Svar från Friends: Hej! Många elever som vi möter beskriver samma situation som du – de är inte populärast i klassen, men inte heller utanför. I alla klasser skapas hierarkier och det kan vara svårt att veta hur man ska hantera det. Ytterst sätt är det lärarnas ansvar att skapa en trygg klass där ingen hamnar utanför, men som elev kan man självklart vara med och visa civilkurage genom att göra små saker som att hälsa eller sätta sig bredvid i matsalen. Det är helt förståeligt att du känner att du måste hjälpa dig själv för att kunna hjälpa andra, men funderar gärna på om det ändå finns något litet du kan göra för den som är utanför. Vi vet av erfarenhet att sånt kan betyda jättemycket och dessutom inspirera andra till att göra detsamma! En viktig sak du kan göra är till exempel att uppmärksamma lärarna på de hierarkier som finns i klassen. På det sättet kan läraren jobba med hela klassen med teman som rör status, roller och civilkurage. Kanske kan det också inspirera någon som har väldigt hög status att engagera sig för de som är ensamma?


Jag har ett problem. Eller flera egentligen, men låt oss börja här; Jag fattar inte hur man umgås med folk. Det är svårt att förklara, men jag vet bara inte hur jag ska vara. Jag önskar att jag bara kunde vara mig själv, men det tar emot och förresten vet jag knappt inte längre vad som är ”jag”. Jag känner mig fejk hela tiden, väger vartenda ord jag säger, kan inte slappna av och bara låta orden komma ur mig av sig självt. Jag tar mig an rollen som ”konstig och rolig”, för det är den enda rollen jag kan spela. Men den håller inte länge. Jag vill att folk ska ta mig seriöst också. Men många gånger lyssnar folk inte ens på vad jag säger.

Har haft det här problemet i flera år och det känns knappt som jag har någon självkänsla kvar. Varje gång någon inte verkar tycka om mig eller förstå sig på mig, tar jag det som att det måste vara fel på mig. Jag försöker att tänka att det inte är det, men det är svårt när det alltid känns som jag inte passar in, alltid känns som folk ser ner på mig, tycker att jag är konstig. Jag undviker helst folk om jag kan, tycker inte om situationer där man måste vara social och prata mycket. Alltså, jag tycker om att umgås med folk och prata och ha intressanta diskussioner, men alldeles för ofta går jag hem efter att ha umgåtts med folk och mår sämre än jag gjorde innan.

Jag har faktiskt ett par vänner, men inte ens de känns som de verkligen känner mig. Jag tar mig an någon roll igen och försöker hela tiden verka bättre än jag är. Vi kan ha otroligt roligt ihop, men ibland känns det som de inte ens ser mig och de flesta hör jag knappt av mig till, för att jag hellre stannar hemma än försöker umgås. Tycker för det mesta inte om att umgås ”två och två”, för jag känner mig inte tillräcklig för att underhålla den andra personen. Förlåt för ett sånt långt inlägg..

Svar från Friends: Hej! Tack för att du delar med dig av dina känslor! Det är verkligen inte lätt att lära sig det sociala spelet och många kan nog känna igen sig i det du beskriver. I en sådan här situation är det viktigt att inte skuldbelägga sig själv. Det är inte dig det är fel på. Kanske är det bara så att du känner dig otrygg i gruppen och därför beter dig på ett sätt som du egentligen inte gillar? I så fall har gruppen ett ansvar att lyssna på och inkludera dig. Fundera också på vilka människor som får dig att må bra. Kanske ska du umgås mer med dem? Riktiga vänner ska inte få en att må dåligt. Vi vill också råda dig att prata med någon du litar på om dina känslor. Den personen kan då vägleda dig i hur du hittar en väg framåt.


Vad gör man när man känner sig så himla ensam, trots att man har många helt fantastiska vänner?!

Svar från Friends: Hej Johanna! Vad tungt att höra att du känner dig ensam! Det är svårt för oss att ge något konkret råd eftersom vi inte vet så mycket om din situation och vad som orsakar ensamheten. Generellt kan man säga att ett första steg kan vara att fråga sig själv i vilka situationer som du känner dig ensam och vad det kan bero på. Kanske kan du berätta för dina vänner om dina ensamhetskänslor? Eller finns det någon annan i din närhet som du kan få stöd i detta från?


Jag började gymnasiet i höst, och det har bildats en ganska stor grupp som jag vill vara med. De är feminister och aktiva inom det, men fortfarande är det killarna i den här gruppen som skämtar och pratar, och de få tjejer som hänger med dem känns mest som bihang som inte liksom är riktigt med. Hur ska man göra i denna situation, när de inte riktigt släpper in en(som tjej) i samtalen? De ser sig själva typ som lite smartare än alla andra i klassen, och de är väldigt smarta och har vettiga åsikter, men då blir det liksom svårt för andra att komma in liksom

Svar från Friends: Hej Mikaela! Vad tråkigt att höra att killarna är så dominanta! Det är ett problem som finns i många klasser och något som framför allt läraren måste arbeta med. Kanske kan du berätta för läraren att du tycker att ni ska ta upp i klassen om hur mycket utrymme tjejer respektive killar får? Om du vågar kan du också ifrågasätta killarna när de gör något som exkluderar dig i ett samtal. Ibland är inte människor medvetna om vad deras beteende får för konsekvenser. Vi känner också igen det som du beskriver att tajta grupper lätt kan bli exkluderande gentemot andra. Visst är det bra att ha vettiga åsikter, men det är tråkigt när åsikterna inte förändrar handlingarna i praktiken, vilket verkar vara fallet här. Fundera på om det är värt att vara med i ett sådant gäng. Om du gärna vill vara med i det gänget är ett tips att försöka ta lite mer kontakt med en person i gänget för att på så sätt komma in i gruppen.

 

.

Translation. I’m the ambassadeur for the Swedish organisation ”Friends”, dedicated to the prevention of mobbing and bullying. Today they are answering the last questions from Q&A I had on the blog a few weeks ago.

photo source.

frågestunden med Friends. del 2.

Hej, nu är det dags att låna ut min blogg till Friends igen. Ni ställde en himla massa frågor när de hade frågestund här så jag måste dela upp det i några stycken inlägg. Här kommer del 2, och sedan kommer en del 3 om några dagar och efter det har vi betat av alla frågor. Om ni undrar något mer eller vill komma i kontakt med Friends är det bara att mejla på info@friends.se.

OM ATT JOBBA PÅ ELLER ENGAGERA SIG FÖR FRIENDS. 


Jag undrar vad för slags utbildning folk inom Friends har, vad krävs och hur får man jobb hos er?

Svar från Friends: Kul att du skulle vilja jobba hos oss! De flesta som jobbar hos oss har någon form av akademisk utbildning. Många är lärare, sociologer, beteendevetare eller genusvetare. Gemensamt för alla är att vi har ett stort engagemang för att bekämpa mobbning och utanförskap. Just nu har vi inga lediga tjänster, men håll utkik på vår hemsida.


Hej! Jag undrar precis som en föregående talare om man på något vis kan komma i kontakt med Friends för att hjälpa till? Eller har någon tips på en annan organisation/förening eller dylikt? Jag är 21 år och grät alldeles för ofta när jag var yngre, för att jag så ofta var ”fel” och inte med. Idag förstår jag att det inte var något fel på mig och att jag är värd sååå mycket men ändå halkar jag tillbaks ibland och kan liksom aldrig glömma bort det som var. Det har tydligt präglat min utveckling som individ vilket gör mig arg i hjärtat, dock kan jag se det positiva i att jag idag lätt känner empati. Men jag skulle någon dag vilja ta till vara på all den där arga energin och omvandla den till något viktigt och fint. Jag skulle vilja hjälpa till och jobba för att ingen ska underskatta sig själv, alla borde tycka om sig själv massor. Jag vill göra något konstruktivt. Idéer? kram

Svar från Friends:Hej! Vad starkt av dig att du vill använda dina egna erfarenheter för att hjälpa andra! Utanförskap sätter djupa sår och precis som du själv säger är det viktigt att påminna sig om att det inte var ditt fel och att du har ett högt värde. Hos oss finns det många sätt att göra skillnad. Till exempel kan du bli volontär hos oss. Den 10 maj har vi volontärutbildning i Stockholm som du är varmt välkommen på. Läs mer här.

OM ATT DEN SOM MOBBAS OFTA BYTER SKOLA FAST DET BORDE VARA TVÄRTOM. 


Varför är det oftast ”den mobbade” som måste byta skola? Det känns så extremt orättvist. Tack för svar och en fin blogg!

Svar från Friends: Vi håller med om att det är extremt orättvist att den som utsätts känner sig tvingad att byta skola. I själva verket finns det lagligt stöd för att flytta den som mobbar, men det händer väldigt sällan. Ibland tar mobbningsärenden så lång tid och ibland gör inte skolan tillräckligt så att den som är utsatt inte står ut längre och därför byter skola. Det är otroligt sorgligt och vi jobbar för att skolorna ska ha de rätta verktygen att ta tag i mobbningen när den sker så att detta slipper hända.


Varför är konsekvensen av mobbning i Sverige att det är den som blir mobbad som är ”i vägen”.
När min familj bodde i Seattle i 2 år under min mellanstadieperiod så förekom det mobbning även på min amerikanska skola, men skillnaden där och skolorna jag har gått på här i Sverige, så är det den mobbade som förflyttas om problemen kvarstår.
Jag tror grunden till mycket är att, mobbningen i teorin inte är ok, men i praktiken visar skola och även föräldrar att det är ok genom att tysta se på när den utsattas föräldrar packar ihop barnets skolböcker, för att sedan aldrig mer sätta sin fot på den skolan som har jagat bort deras barn.
När jag kom hem till klass 6 så hade även 3 nya tillskott kommit till klassen som hade flyttat över till klassen för de var så utsatta på respektive tidigare skolor.
I Seattle tog det knappt 1 månad sedan hade 5 av de killar som mobbade 2 pojkar i klassen slussats ut till olika skolor i distriktet (ingen sattes i samma klass då kommunen ansåg att de missbrukat rätten att fortsätta skolgången tillsammans).
Det är skolplikt i Sverige förvisso, men när det inte finns någon konsekvens och man ej blir hemskickad, får sänkt studiebidrag p g a att man mobbar sina ”klasskompisar, så visar man att inställningen som vissa föräldrar har att ” barn är barn”, är ok.
Det är också skrämmande att en del föräldrar är inte ens medvetna om att deras barn förstör skolgången för andra elever då kontakten med skolan är för dålig och skolan informerar för lite eller inget om vad som pågår.
Ingen är så lojal som ett skrämt mobbningsoffer! Därför måste vuxna gå in och faktiskt vara vuxna!

Svar från Friends: Hej Claudia! Vi håller helt med dig. Det är alltid vuxnas ansvar att stoppa mobbning och kränkningar och det är helt fel att den som utsätts känner sig tvingad att byta skolor. Det finns lagligt stöd för att flytta den som mobbar, men tyvärr är det ofta tvärtom i praktiken. Som du skriver har även föräldrar ett stort ansvar och när vi utbildar skolpersonal och föräldrar betonar vi ansvarsbiten och vikten av samarbete mellan hem och skola.

OM ATT HANTERA RELATIONER, ENSAMHET OCH UTANFÖRSKAP.


Jag går i åttan och det känns som att högstadiet aldrig kommer ta slut. Jag är verkligen inte mobbad och utanför, jag har ganska många vänner i klassen och hänger med mitt gäng som består av typ 5 killar och 4 tjejer. Vi brukar ha kul osv, det är bara det att jag liksom känner mig så ensam typ varje dag FAST jag har massa kompisar. Jag är alltid med, men det känns som att ingen skulle välja mig som förstahandsval. Hela vårat ”gäng” kretsar mer eller mindre runt min ena tjejkompis, och hon är liksom allas bästis. Det är alltid hon som är i mitten, alltid hon som alla pratar om/med och hon blir aldrig avbruten när hon pratar. Och det är inte det att hon är elak för hon är världens snällaste men det är så jobbigt att allting bara handlar om henne hela tiden. Om någon skulle fråga mina kompisar vem deras bästa person var så skulle ingen välja mig. Och jag är så trött på att aldrig få prata (och när jag ändå gör det så lyssnar ingen), att ibland så tittar ingen ens på mig och att jag alltid känner mig så jävla ensam fast jag är med typ 9 kompisar hela tiden. Kommer det alltid vara såhär? Varför?

Svar från Friends: Det låter som att du befinner dig i en dubbel situation, du har personer runt omkring dig men du känner dig samtidigt mycket ensam. Utan att veta mer om situationen på din skola är det svårt för oss att ge dig konkreta råd om hur du ska agera i ditt ”gäng”. Det vi kan säga är att skolan ska vara en trygg plats att vara på för alla elever och det är skolans ansvar att se till att det är så. Det är inte meningen att man ska känna sig så ensam som du beskriver din situation. Vårt råd blir därför att prata med någon vuxen du gillar och har förtroende för. Det är viktigt att någon vuxen på skolan får veta hur situationen är i ert gäng. Kanske är det en kurator, en skolsköterska eller en lärare. Berätta om din situation och hur stämningen är i gänget. Kanske är det fler som upplever samma sak som du? Det verkar som att ni skulle vara hjälpta av att de vuxna runt omkring er går in och stöttar upp.

Svar från Sandra: Hej! Jag känner igen det där från åttan också, att man hade kompisar men ändå var så förbaskat ensam och hundra procent säker på att ingen skulle ”välja mig” om det gällde. Vi var fyra tjejer som umgicks väldigt tight under en period och jag var ofta stressad över hur det skulle gå om jag skulle göra något misstag och frysas ut, eller om de hittade på saker utan att ringa mig. Jag tror det här är en ganska naturlig del av tonåren, för man är så satans osäker på sig själv, vem man är, och då går det såklart ut över ens umgänge. Jag har ett tips till dig som jag gjorde som kanske funkar! Vi sov alla över hos mig en kväll och pratade om massor av saker som man gör mitt i natten, och då tog jag upp det här. Att jag kände mig ensam fastän vi var ett gäng, att jag kände att jag skulle bli den som blev sist vald och så vidare. Vet du vad som hände? Det visade sig att alla kände precis likadant! Alla var stressade över samma sak. Du kan inte ana hur mycket bättre dynamik och stämning i gruppen det blev efter att vi pratat med varandra. Så testa det kanske? puss.


Hej, Jag har ett problem. Jag har en tendens att alltid göra så som andra vill när det kommer till mitt beteende. Det är kanske inte alltid medvetet men det är alltid så. Jag beter mig så som min omgivning. Jag pratar så som min omgivning och jag tror det har att göra med att jag alltid blivit kritiserad för i princip allt hemma och inte vet hur jag ska bete mig bland människor utan tror att de kritiserar mig lika mycket det också.

Det har gått så långt att jag nu snart arton år gammal inte har en aning om vad som egentligen är jag. Jag är liksom bara ett hopkok av de människor jag umgås med och träffar ofta. Jag är ingen egen individ och jag vet inte hur jag ska bli det heller. Jag är inte någon. Och det hela är så löjligt men det gör så väldans ont i mig när det hela tiden är tal om att ”vara sig själv”. Jag vet inte vem jag är. Jag tror inte ens att jag någonsin träffat mig själv. Eller jo, kanske någon gång som liten men tidiga barndomsvänner glöms bort. Det är lite så det känns. Det känns fel.

Svar från Friends: Hej Alice! Jag tror att många känner igen sig i det som du beskriver. Det är inte lätt att veta vem man är och vi påverkas ju alla av vår omgivning. I en trygg grupp kanske vi beter oss på ett sätt och i en otrygg på ett annat, till exempel. Det är inget konstigt i att anpassa sig till en grupp, men frågan är om du gör och säger saker som du egentligen inte vill. Tänk efter vilka värderingar du har. Vad tycker du är viktigt? Vad tycker du om att göra? Vad känns inte bra att säga eller göra? Dessa frågor kan vara en liten kompass i att lära känna sig själv. Det är också viktigt att komma ihåg att det är en livslång process att lära känna sig själv och det är inget fel i sig att påverkas av sin omgivning. En hjälp i detta kan också vara att prata med någon som följt dig under lång tid. Någon i din familj kanske?


Fram tills gymnasiet umgicks jag i stort sett bara med ett litet tjejgäng. Jag är inte säker på om de var det med mening eller inte, men de var dåliga kompisar: t.ex. mådde jag väldigt dåligt under en period, och när jag försökte säga det till dem viftade de bara bort det. Nu i efterhand inser jag även att de förmodligen bidragit till mitt dåliga självförtroende på olika sätt, för de respekterade liksom inte mig.
Nu går jag i gymnasiet och har skaffat nya, bättre vänner. Men jag har ett problem: Jag kan inte lita på dem. Så fort jag berättar något lite hemligt för någon ångrar jag det och tror att de ska använda det emot mig, eller att de inte längre kommer att tycka om mig på grund av det. Men jag vill ju berätta saker, för jag tycker ju att vissa personer är speciella.
Hur vet jag vem jag kan lita på?

Svar från Friends: Hej! Vi på Friends vet att såna saker som du beskriver, att inte bli lyssnad på och att inte känna sig respekterad, kan sätta djupa spår och påverka en person under lång tid. Det är svårt för oss att vägleda dig i din specifika situation, eftersom att vi inte vet hur saker fungerar på din nuvarande skola i övrigt. Kanske råder det en otrygg stämning och kanske finns det fler som känner sig osäkra? Det vi med säkerhet kan säga är att skolan har ett ansvar att se till att alla elever har det bra i skolan. Eftersom att detta påverkar din situation i skolan är det viktigt att du lyfter detta med någon vuxen, en lärare du gillar, en kurator eller en skolsköterska till exempel. Det är viktigt att en vuxen får veta hur du har det, så att hen kan gå in och stötta dig. Till exempel kan de erbjuda en kontinuerlig kontakt med en kurator för att reda i vad det var som hände dig på din tidigare skola och hur du kan lära dig att lita på dina nya vänner. Du kan också vända dig till din närmaste ungdomsmottagning för att få kontakt med en kurator, om det känns bättre för dig.


Jag är ful. Jag är så hiskligt ful att det ibland känns surrealistiskt. Jag har sneda tänder, glasögon, frissigt hår som står åt alla håll fastän jag försöker sätta upp det. Jag kan inte le och är allmänt knubbig och har världen fulaste hållning, nästan kutrygg och inte kompenserar jag för det med mina hundrasextio centimeter heller. Jag är lite finnig och hårig och har en allmänt ful hudfärg men ska vi vara helt ärliga så bryr jag mig egentligen inte. Eller jag har lärt mig att inte göra det. Jag är smart, smartare än de flest om man ska tro på IQ-test och betyg och jag har hela tiden intalat mig att det räcker. Men det gör egentligen inte det. Jag vill inte höra att alla är vackra som de är för visserligen är det sant för de flesta men i mitt fall gick något alldeles fel när min genuppsättning bestämdes.

Jag har egentligen ingen fråga eller något. Det är bara som att jag är den fulaste människan på planeten och låtsas inte om det. Det är ett accepterat faktum. Jag har aldrig blivit mobbad eller ens retad för mitt utseende. Enstaka kommentarer får jag ibland men det gör nog de flesta. Jag är bara ful ful ful och är rädd att jag i ett samhälle där ytligheter och utseende ska reflektera insidan ska komma utanför. Och någon särskild karisma eller vacker personlighet besitter jag heller inte. Jag är helt enkelt rädd. Rädd för att vara ensam, fastän jag inte egentligen är det. Går det att förstå?

Svar från Friends: Hej Hanna! Det gör oss ledsna att läsa det du skriver om dig själv. Det är också väldigt tråkigt att så mycket I vårt samhälle kretsar kring utseende. Tyvärr är det många som känner precis som du. Därför behöver vi vara många som ifrågasätter utseendefixeringen. Varför finns det normer som säger att vissa utseenden är vackra och andra inte? Du skriver att du är duktig i skolan och har högt IQ – fokusera på det! Du har säkert massa andra bra egenskaper också.
Det är helt naturligt att vara rädd för att bli ensam fast man inte är det för tillfället. En sån rädsla finns nog hos de flesta. Att dela sina rädslor med andra brukar göra att det känns lättare. Så vi vill uppmuntra dig att prata med någon som du har förtroende för.


Vad ska en göra om en blev så mobbad i högstadiet att en inte kan gå vidare trots att det gått flera år sen dess? (sex år sen skolslut i nian) Om en inte kan hantera att vara i samma stadsdel som skolan låg eller får panik när det går på en högstadieklass på bussen. Om en får kväljningar varje gång någon från den gamla klassen går förbi och vissa dagar bara går åt till att gråta.

Svar från Friends: Hej! Vi träffar många människor som beskriver ungefär samma sak som du. Mobbning sätter djupa sår och det kan ta många år att bearbeta. Att prata med någon om det som har varit är en viktig del i läkandeprocessen så vi vill råda dig till att prata med någon som du har förtroende för, gärna en professionell kurator eller terapeut som kan hjälpa dig att hantera panikkänslorna. Det är viktigt att du får hjälp så att detta inte hindrar ditt liv i framtiden. Hoppas att du en dag kan gå förbi din skola och känna att mobbningen inte längre påverkar dig.

.

Translation. I’m the ambassadeur for the Swedish organisation ”Friends”, dedicated to the prevention of mobbing and bullying. Today they are answering the Q&A I had on the blog a few weeks ago.

photo source.