frågestund tillsammans med Friends.

a

Som ni kanske minns är jag en av Friends ambassadörer under 2014. Friends kämpar mot mobbning och utanförskap i skolorna och arbetar långsiktigt både med lärare och elever. Ingen ska ju vara utanför och ensam liksom, men så är ju väldigt många det ändå. Ungefär var femte elev har blivit kränkt i skolan enligt deras senaste rapport.
Friends och jag kom på att det vore fint att ha en frågestund här på bloggen, och så besvaras frågorna av en professionell utbildare på Friends som heter Anna Capion.

Ni kan fråga allt ni vill, allt svaras. Om högstadiet, om hur man ska göra när någon är utanför, hur man ska hantera det om man själv är i den situationen, hur skaffar man vänner, hur vet man att någon är utanför, varför känner jag mig så himla ensam, ja vad som helst. Och ni kan ju fråga om Friends som organisation också. Om ni vill kan ni fråga personliga saker om min egen skoltid, så svarar jag också såklart.

Kör hårt i kommentarsfältet.

Läs mer om Friends här!

.

Translation. I’m the ambassadeur for the Swedish organisation ”Friends”, dedicated to the prevention of mobbing and bullying. Today I’m having a Q&A here on the blog where you can ask anything around that, and then a pro at Friends will answer.

answers to past week’s comments.

Stefan alltså. Han är ju fantastiskt snygg. Ojojojoj blev helt till mig. Vem är han?
Vad härligt! Stefan är ju en stilig ung man så det förstår jag. Jag och Stefan har känt varandra sedan 2007 och jag började arbeta på samma reklambyrå som honom. Vi har rest lite överallt tillsammans, som New York och London och Amsterdam och Paris och diverse festivaler. Numera pluggar han till psykolog och släpper snart ett eget klädmärke som du kan följa hur det går här. Har även skrivit ett längre inlägg om honom för länge sedan som finns här.

Sandra, var fann du Stan Smith-skorna i damstorlek? Jag har ju sådana extrema cravings efter dem!
Jag har dom i killmodell!

Jag jobbar som högstadielärare i idrott och biologi. I biologin går jag gång på gång igenom hur alkohol och rökning påverkar kroppen negativt och på idrottslektionerna ser jag dagligen hur elevernas dåliga vanor påverkar deras välmående. Vanor som i många fall föds ur ett sorgligt grupptryck. Vanor som införskaffas i tidig ålder och som kan bli svåra att arbeta bort senare i livet. De har helt enkelt fått för sig att det är coolt att smygröka och vara full.
Därför blev jag otroligt besviken på din bok. Att du själv röker och dricker är en sak, men att du glorifierar det som du gör i din bok tycker jag är både onödigt och oprofessionellt. Det har pratats mycket om hur man som storbloggare bör vara en förebild, och som författare av ungdomslitteratur är det ännu viktigare att tänka igenom vilka budskap man sänder ut.
Det hade varit intressant att höra dina tankar om det här, och jag hoppas det är något du tar till dig och tar med dig i ditt fortsatta författarskap.
Hej! För mig var det jätteviktigt att inte skriva en pk-bok utifrån en vuxens person lärdomar, utan att skriva det ur en femtonårings ögon (med inspiration från min egen uppväxt då förstås). För mig är inte alkoholen eller rökningen glorifierande på något sätt, utan det bara händer, precis som det gör under den tiden. Jag har läst många tonårsböcker, både på senare år och när jag var yngre och jag kom ihåg att jag ofta tänkte att ”fy sjutton vad de minns fel och har försnällat hur det är”. Tonåren är inga kindpussar och smuttar av folköl. Inte för alla iallafall. För många är det fumliga sexdebuter, snedsteg, att dricka för mycket för att man inte har koll, och att vara förvirrad och ny i alltihopet. Jag tycker inte jag glorifierar någonting när hon exempelvis dricker en häxa på bacardi och fanta och kräks ut över ett tågspår eller dricker en öl för mycket och hånglar med någon som inte är så skön. Det är bara så det är. Och jag ville skriva som det var. Utan att en enda vuxen hand fanns över för att ”leda någon rätt.” Särskilt viktigt också att det är en tjej som får göra ”misstag” utan att de för dens skull ens ska klassas misstag, de är bara handlingar. Hon behöver aldrig vara ”duktig-flicka” en enda gång i min historia. Min bok är ingen ”gör-inte-såhär” utan mer ”såhär var det”. Det får man tycka hur man vill om förstås, men så tänkte jag när jag skrev den, och står fast vid det.

Snälla, var kommer Ninas jacka ifrån? den med typ fjäder-päls? är så HIMLA snygg men vart kan man köpa???
Nina hälsar: H&M Divided för 2 år sen, dessvärre :(

Har läst 76 sidor in i din bok och är så ofattbart kär! Undrar lite om du typ kollar #dethandlaromdig på instagram och så? håller koll på vad som sägs om boken på andra sociala medier än här på bloggen liksom
Tack <333 och självklart! Jag har koll på hashtaggen #dethandlaromdig på instagram och sedan skickar mitt förlag mig artiklar och när det bloggas om den och så.

Kan du inte ha en frågestund som riktar sig kring din bok? Har flera frågor jag skulle vilja ha svar på kring skrivandet, förlaget etc.
Min första fråga jag tänkt mycket på är: skrev du boken för hand eller på dator? 
Och isåfall: hur löste du det praktiskt? (Skriver man för hand i en anteckningsbok är det ju lite svårt att hoppa mellan kapitel/redigera/fylla på, och i datorn kan det bli lite mycket text eller hade du då ett enda dokument där alla kapitel fanns?)
Jag har svarat på det massor av gånger, både i frågestunder men framförallt i intervjuer som jag länkar till. Jag skrev boken på datorn i programmet ”Textredigeraren” samt i mobilens anteckningar! Jag hade jättemånga textdokument och sedan när den började närma sig något färdigt pusslade jag ihop alla kapitel i word. kram

Jag minns att du en gång lade upp en tavla med en man som var ute och gick med sin elefant. Vad heter konstnären?
Konstnären heter Michael Sowa!

Jo, jag har en fråga till dig: Jag har bott i Paris i ett halvår nu, och har med tiden märkt att jag bär mycket mer sällan kort kjol än när jag bodde i Sverige. På något sätt har jag känt mig obekväm i det, pga männens blickar etc. Så därför undrar jag, du som bär mycket mini, tyckte du också att det var jobbig i Paris? Och en följdfråga, hur gjorde du när du t.ex. satt i metron för att kjolen inte skulle bli sådär extra kort som dem blir när man sitter ner? Har du något trick för det? STORA KRAMAR!
Hej! Ja jag kände mig obekväm, har skrivit ett inlägg om det här. Helt förjävligt att det ska behöva vara så. På tbanan satt jag på en halsduk eller bara direkt på strumpbyxan liksom.

Har läst din bok nu och tycker så mycket om den!!! Sen undrar jag vart du har köpt den fina gråa tröjan du har på den åttonde bilden i detta inlägg?
Tack! Den är från Asos, och ny!

Hej hej! Jag undrar om du i de trevliga ”answers to last weeks comments” kan prata lite om hur amerikaner dejtar/flirtar? Vad är skillnaden mellan svenska och amerikanska män (om man kan generalisera lite)?
Jag har inte dejtat så många amerikanska killar, men några stycken i alla fall. Skillnaden är väl att man faktiskt blir utbjuden. Det blir väldigt tydligt ”att man ska på dejt”. Oftast tar de en till ett ställe de tror skulle passa för kvällen till ära (en gång tog en kille mig till Bob Dylans favoritbar och en annan snubbe tog mig till en restaurang han inrett, en annan till en pingisbar högst upp i en skyskrapa). Sedan ser dom det som en självklarhet att bjuda på alltet, i alla fall första dejten, och kan på riktigt ta illa upp när man själv lägger fram sitt kort. Så det är mer klassiskt där. Annars tycker jag det inte är så jättestor skillnad. Amerikanska killar är modigare än svenska när de flirtar ute, det sker oftare än i Stockholm i alla fall. Och jag kände mig liksom aldrig sexualiserad när jag blev flirtad med? Kanske jätteknäppt att säga, men själva stötandet sker väldigt mycket enklare där tycker jag. Folk är så sociala i USA så ett ”hej” betyder nödvändigtvis inte betyda att de vill ligga, ibland vill folk bara snacka lite.

Hej Sandra eller någon kommenterare! Ska till New York snart och undrar hur utbudet på vegetarisk mat är? Har restaurangerna, som i Sverige, generellt åtminstone ett alternativ utan djurkött? Klarar man sig som veggie?!
Jaaaaa. New York har sååå mycket vegetariskt och vegansk mat!

answers to past week’s comments.

hej sandra! måste bara fråga, använder du menskopp? är det någonting du skulle kunna tänka dig att använda? köpte min för ett år sedan och var frälst. vill nu därför att alla fittbärare jag vet ska veta om denna fantastiska uppfinning så att vi kan utrota uttorkande tamponger och kvävande bindor. kom nu iofs på att du kanske inte ens har mens pga p-piller o sånt, men ändå! tips till alla menstruerande personer, kolla in menskopp!! gör inte ont att ha i, lite knixigt först kanske men så är det ju med det mesta och neutral för fittmiljön. bästa menskoppen!!
Jag använder inte menskopp men borde kanske testa efter den här menspeppen!

(Ang JC) Tycker kläderna är fina men ditt moodboard visar tydligt att jag och andra som inte har den kroppsformen inte stämmer in på målgruppen som bör bära dem/kommer passar i dem. Tråkigt!
Angående moodboardet så gick det nog lite fort allting. Ville så himla gärna visa er. Nu såhär i efterhand tror jag att det var dumt att bjuda in så tidigt i processen. Men bara för att tydliggöra: Det där är inte ett moodboard för hur kampanjbilderna ska se ut. När jag levererade ett moodboard till JC letade jag bilder med en viss sorts klädstil så att de skulle förstå min vision. I det steget var det viktigaste att få med så många bilder som möjligt som bar de snitten som jag var ute efter. Bara att hitta det tog en jädra tid. Det är förbannat tråkigt att de modebilder som redan finns publicerade inte innehåller fler olika kroppstyper och enicitetet, och det är ju anledningen till att det blev så likriktat. Bilderna har alltså INGENTING att göra med kampanjbilder whatsoever. Barabarabara kläderna. I och med att jag själv inte är en designer och kan knappt rita var det svinviktigt att hitta bilder där kläderna hade det jag var ute efter så att vi sedan tillsammans kunde pyssla ihop så det blev rätt. Jag måste vara så exakt som möjligt för att deras designers ska förstå.
Ni anar inte hur mycket jag funderat och tänkt denna vår för att det jag gör ska kännas inkluderande, vettigt och bra oavsett storlek. Det kommer ni få se sen också (hoppas jag!).  Så håll i hatten hörrni. Det kommer bli bra! Jag är så himla pepp och stolt över det här.
MEN. Med det sagt tror jag nu såhär i efterhand att det inte var något smart drag att visa just det här moodboardet på bloggen. För det moodboardet var ju något som skapades tidigt i processen och egentligen inte var meningen att visas utåt. I och med att jag faktiskt visade det på bloggen förra veckan (tänkte nog inte tillräckligt långt, var överpeppad att jag äntligen fick berätta något) så BLEV det något mer än bara ett moodboard på kläder. Det blev ju en del av kampanjen indirekt i och med att jag valde att publicera den här. Ibland glömmer jag bort att det här är en stor blogg där många läsare förväntar sig nästan som ett slags magasin där jag hela tiden har tänkt till. Ibland behandlar jag bloggen fortfarande som en anteckningsblock eller dagbok den en gång var (och förstås är ibland men inte på det här sättet). Så ursäkta att jag publicerade de där bilderna som var meningen att vara bakom kampanjen och inte på något sätt utåt. Men bara så ni vet, de handlar verkligen bara om kläderna. Jag väntar med att skriva mer om JC när jag kan visa något som är utifrån det som vi skapat.

Den där kjolen! Har den också men fattar inte hur man tvättar den? Lämnar du in den på kemtvätt varje gång??? Det står ju ej vattentvätt!
Jag kollar nästan aldrig på tvättlappar.. Tvättar den i 30 grader i maskin, funkar utmärkt för mig!

hej Sandra. Jag undrar hur dina föräldrar fick reda på att du röker och hur deras reaktion var? Jag har rökt i 5 år nu och på något jävla sätt lyckats undanhålla det för jag vill inte göra dom ledsna och besvikna men nu är jag ändå vuxen. Hur länge ska man ljuga egentligen? vad tycker du? och vad skulle du säga?
Jag berättade för mina föräldrar när jag var 17 år. Alltså ungefär efter att jag rökt i ett år (dock var det mest feströkning då). Jag tyckte det kändes svinjobbigt att hålla det inne och kände att det var det enda rätta. Det tog dock långt mycket längre innan jag faktiskt tog en cigarett framför dem, gör det helst inte nu heller. Det är svårt sådant där, föräldrar kan reagera väldigt olika. Jag tror man får utgå från sig själv – är det värt det? vill jag hellre berätta eller känns det bättre att hålla om utanför det? Det är jättesvårt att säga vad som just är bäst för din familjesituation liksom. Lycka till i varje fall, sorry för halvdant svar. kram

Käraste Sandra! Jag undrar vilken agentur du vände dig till när du skulle söka jobb i USA!? KRAM
Det var ingen agentur utan det var en reklam-agent som vi fick tipsade av en person som jobbade med reklam i USA. Har för mig att hon faktiskt inte jobbar med detta längre.

Hallå Sandra!! Jag googlar alltid citaten som du har som rubrik men jag får aldrig någonsin upp en låt eller något liknande, det enda google får fram är just det du har skrivit. Jättetråkigt, för det finns så många fina citat/låtar som man går miste om:(
Okej, googla citatet med sådana här ” ” mellan, och skriv + lyrics. Borde VERKLIGEN komma upp då! Prick hundra säker! Nu senast var det dock ett citat jag hittade på Pinterest! Vet inte riktigt var det är ifrån.

Sandra! Jag har en fråga: vågar man flytta utomlands även fast man inte är supersäker på att prata engelska? Jag minns att du någon gång har nämnt att du inte känner dig helt hundra på att ”småprata” när du bodde i NY, vilket känns lite som en tröst (höhö). Jag kan ju prata engelska rätt så ok, men blir alltid så nervös när jag väl ska prata med personer som har det som modersmål. Fånigt av mig egentligen. Men jag är så nojig över att säga fel och så. Blir engelskan bättre när man har bott i landet ett tag? Hur blev det för dig? Förlåt att detta blev lite långt – hoppas du orkar svara! Puss! <3
Engelskan blir så himla mycket bättre efter ett tag! Och det går faktiskt ganska fort. Kör hårt. puss.

Lyssnar du fortfarande på Jens Lekman, Sandra?
Såklart! <3

Blir lite nyfiken på hur du gör dina videos. Filmar du med systemkameran?
Yes, filmar med min vanliga systemkamera, den har ett videokameraläge.

Men, jag har två frågor ang videorna, vilket program använder du för att klippa ihop dom? Samt kan du (eller någon annan i kommentarsfältet) rekommendera ett bra och enkelt och gratis filmredigeringsprogram?
Ett program som ingår i Mac som heter iMovie! Final Cut är ett program man kan köpa, men det är lite klurigare. Fast ska vara bättre!

hej sandra! jag har två frågor. du var i new york på ett H1B visum eller hur? jag gör min OPT i NY nu under mitt student visum och söker ett H1B (super stressigt så jag har varit tvungen att skaffa en advokat och hela rullen för att fixa). mitt största problem är tydligen att jag inte har en bachelor’s degree inom det jag ska jobba med, jag har en bachelor men den är orelaterad till mitt jobb, och en associate’s degree som är inom det jag ska jobba med. men nu måste jag bevisa hur jag har ”rätt” att få jobba med det jag gör och hur jag är kvalificerad trots min utbildning osv osv… jag har för mig att du hade liknande problem för att du inte hade en bachelor eller hur var det igen? har du några tips på saker som hjälpte att skicka in när du sökte ditt visum? jag är rätt säker på att USCSI kommer skicka mig en request for evidence i sommar…
min andra fråga. efter det här inlägget ser man ju tydligt hur du vill tillbaka till NY! vad skulle du söka för visum då eller på vilket sätt skulle du ta dig dit? jag tror lätt att du skulle kunna få ett O-visa med allt du åstadkommit. aja världens tråkigaste frågor jag vet, inget om kärlek eller drömmar denna gång, men vore super tacksam för svar ändå. vill verkligen stanna här i NY nu när jag är här, hoppas det inte skiter sig! >.<
kram!
Fråga ett: yes det stämmer. Jag fixade fram brev från alla mina tidigare arbetsgivare som confirmade att jag hade jobbat där och att jag hade varit hyvens att ha som anställd. Detta tog ju tid men gjorde så att jag fick mitt H1B.
Fråga två: Jag tror nog att jag skulle kunna få ett O1-visum om jag ansökte, och kommer kanske göra det i framtiden, men inte just nu, har ju precis köpt en lägenhet! :)

hej underbara sandra! har en liten fråga till nästa answers to past week’s comments! jag är 22 år och har världens bästa tjejkompisgäng (fem stycken). vi gick i samma klass i gymnasiet och håller fortfarande ihop. vi är ett så bra gäng för att vi är så olika; vi går olika utbildningar på olika skolor, har olika vänner, gillar olika kläder, musik, litteratur, klubbar osv. såklart har vi mycket gemensamt också, vi hänger ju varje vecka, gör roliga saker ihop och dessutom! vi bråkar aldrig! jag tror det är för att det inte finns inte något konkurrens mellan oss. vi gör precis som vi vill och bryr oss inte om vad andra tycker om oss, och jag vet om många som är lite avis på oss för att vi är ett så bra gäng. sen är det något som stör mig lite (så är det ju alltid): ofta känner jag att jag är den enda som försöker hitta på roliga saker, typ: arrangera middagskväller, spelkväller, gå på konserter, åka skidor, kolla upp nya affärer, restauranter, böcker, biofilmer och sådant. jag fotar mycket bilder för att dokumentera saker vi gör, och förra vecka, när vi åkte på en-dags-semester, filmade jag mycket genom hela dagen och satte ihop en liten film. jag kände att de tyckte det var lite irriterande att jag var tvungen att filma då och då, och även om de var jättetaggade när jag, innan vi åkte, frågade om det inte vore kul om vi gjorde en film ihop, blev jag alltid tvungen att fråga om ‘inte ni ville filma lite nu’. sen, när de fick se filmen jag gjort, tyckte de så hemskt mycket om den. ‘så himla bra gjord, det här måste vi göra oftare, du är så bra som gör det här’ osv. jag känner lite tas för givet. det handlar liksom alltid om mig, ‘annie när ska du skriva mer, jag gillar ditt skrivande, när ska du lägga upp bilder på facebook, jag älskade den filmen du gjorde om stockholm’. sen när jag ibland tjatar om att ta en gruppbild eller göra något kul för vårt lilla samhälle, är de liksom aldrig specielt taggade. de ba skrattar och säger att jag är rolig, unik eller hipster eller jag veta sjutton. jag vet at jag gillar att dokumentera saker och sådant mer än dom och det måste jag acceptera, men sandra jag undrar om du har något tips för att inte bli så besviken? jag kan inte förändra dom och jag vet ju att de uppskattar mig så otroligt mycket. jag älskar ju mina kompisar och allt vi är, känner mig bara så ensam ibland. det här blev fettlångt, förlåt. kanske någon känner igen sig. puss.
Hmm. Visst är det så att vissa blir obekväma när man langar fram kameran och visst är det så att de nästan alltid är peppade och glada när de får se att deras kväll blivit dokumenterad. Vad jag märkt är att folk vänjer sig. Och till slut tycker de att det är roligt även när man tar upp kameran och inte bara efteråt när de får titta på bilder. Men eftersom det här handlar om ditt gäng och de inte verkar ändra på sig, så måste du ju ta ett snack med dom. Kan man inte bara säga typ ”okej, ingen stor grej, men jag blir lite ledsen när ni tycker det är tröttsamt när jag tar upp min kamera. jag tycker det är så himla roligt att ha bilder och filmer sparade på oss från den här tiden och jag tror att vi kommer va så jäkla glada i framtiden när vi har allt det här fina! Förväntar mig inte att ni ska jubla varenda gång jag fotograferar, men vore skönt om ni inte suckar eller pikar. Jag gör ju det här för oss alla på något vis.”
Kan man inte säga något sånt kanske? Kanske har någon annan något tips som ni vill dela med er av i kommentarsfältet? kram
.

Translation. Read by clicking in english below FAQ

pic source.

answers to past week’s comments.

Sandra, vet du vart man kan köpa likadana vita Dr Martens som du har? Har letat överallt med hittar inte! Antingen om du vet en svensk sida, eller en internationell. Tack <3
De fanns bara under en kollektion och är slutsålda världen över. :( Ser de ibland på ebay. Man får söka tills man hittar. Såg att någon i kommentarsfältet sålde ett par storlek 38, så kolla där också!

Have you only slept with 3 people in your whole life? How is that possible? (Sorry, if that sounds rude. It just seems so little.)
Google translator is messing up my language. ”Been together” in Swedish, as boyfriend and girlfriend, translated to ”slept with”. So that’s what I meant, that I’ve had 3 boyfriends.

Jag undrar lite kring hur mycket du har fått bestämma från det att det bestämdes att det skulle bli en bok? Om du tvingats göra om mycket enligt förlagets åsikter, hur mycket du har fått säga till om och hur mycket du har fått bestämma om utseendet av boken (verkar ju som att du fått som du ville när det gäller det sistnämnda).
Nej förlaget har inte tagit något beslut utan mig. Vi har gjort det mesta ihop och ang innehållet i boken har de kommit med förslag (som i princip alla varit toppen) men jag har aldrig riktigt varit tvungen att göra något jag inte velat. Det har varit en himla fin process där de varit måna om att jag ska känna mig nöjd med slutresultatet.

Jag har en fråga som jag tänkte ställa till Sandra alt. någon läsare med bättre koll än mig. Det är så att pojkvän fyller år i nästa vecka och eftersom vår bästa måltid nånsin tillsammans var på ett gatuställe i Vietnam där vi satt och åt dumplings på låga plaststolar en varm men mörk kväll så tänkte jag. Att dumplings skulle vara en jättebra födelsedagsmiddag, så min fråga är; vart i sthlm (finns ju knappt i Uppsala) äter man godast och inte för dyra dumplings? Har läst om mormors dumplings och Beijing8 med olika åsikter om båda ställena… Tips mottages tacksamt!;)
Såg att någon hade rekommenderat 58 Dim Sum på Renstiernas Gata i kommentarsfältet. SÅ SANT. Det är Stockholms bästa dumplings. Speciellt de vegetariska. Gjorda med all livets kärlek :) Men – inte så mysigt därinne men du kan ju scouta läget innan och se hur du känner! kram.

Skulle bli jätteglad om du pallade svara på en snabb fråga: Hur många ord är det i boken?
Vet inte hur många ord men det är runt 180 000 tecken.

Alltså, hur gör du för att alltid vara så fräsch och aldrig någonsin ha typ svettringar under armarna på dina tajta tröjor? Blir du aldrig nervös-svettig eller så? Haha konstig fråga kanske men jag undrar verkligen.
Haha. Självklart får jag svettringar och självklart blir jag nervös-svettig. Jag tycker man lär sig vilka tröjor som funkar till vilka grejer på något vis? Typ som när jag spelade in webbteve, då tog jag inte mina ljusaste tunnaste t-shirts för de tenderar jag att få ringar i när det är varmt. Och tycker man att det är extra jättejobbigt med svettandet någon gång får man kanske bara ha en tunnare kofta över eller så om man inte vill att det ska synas. Alla svettas!

Hallå Sandra! Det här har jag tänkt be dig om hur länge som helst men glömt bort! Kan inte du göra ett till sånt där inlägg då du berättar om några av dina närmaste vänner? Dem förra var så bra, tror jag läst det om Michelle hundra gånger. Ett likadant inlägg fast med dem som inte var med i förra, som till exempel Alexandra, Mathieu, Rasmus, Magnus, Gustav osv? Vore jättekul!
Jamen det borde jag väl försöka få ihop snart! Har så mycket på listan över blogginlägg-som-tar-jätte-lång-tid-att-skriva. :) Men Stockholmsguiden står hur som helst först på listan. Måste styra upp den någon himla gång..

Förresten så undrar jag ifall du har några roliga spel/lekar att tipsa om? Jag ska ha 20-års middag med några kompisar om någon vecka och vill hitta på något roligt efter själva middagen också
Finns en fast länk i högra ramen under FAQ som heter Trix, lekar och spel.

Jag undrar hur du gick till väga för att få din bok publicerad?
På det gamla goda sättet. Skickade ett bokmanus till ett förlag.

Kommer den att finnas som e-bok?
Självklart!

Smygäter du aldrig godis?
Varje dag.

Sandra! Du som varit på så många festivaler genom åren, skulle du kunna göra ett inlägg om tips/saker som är viktiga att tänka på om man ska på festival i sommar? Kram!
Jag har gjort ett sådant inlägg någon gång har jag för mig. Vänta ska leta.. Ah här var det. Nej det handlade visst bara om festivaler jag varit på. Det beror på vilken slags festival du ska på, men bor du i tält och så föreslår jag att du inte glömmer att packa ner ficklampa, resorb, toapapper, våtservetter och varma varma kläder.

Hej Sandra! tycker alltid du har så himla fina citat i rubrikerna till dina inlägg så undrar om det skulle gå att ha någon slags referens till vart de är ifrån
Oftast är det låtar jag lyssnar på just nu. Om man kopierar citatet och skriver in det i google kommer låten dyka upp! kram

,

Translation. Read the answers by clicking ”in english” below FAQ.

answers to past week’s comments.

Vart har du köpt den blommiga tröjan från novemberbilden? Vet du var det kan finnas fina blommiga tröjor att köpa? Kram
Den är superdupergammal, från Asos 2010. Men de kanske har andra blommiga tröjor nu!

Hej Sandra, tycker du att man kan vara feminist & jobba med mode samtidigt? Alltså för ett modeföretag som har väldigt smala modeller…
När jag började plugga med reklam så hade jag flera kompisar som sa ”men ska du jobba med reklam? det är ofta så sexistisk osvosvosv” och då svarade jag alltid, jamen är det inte TOPPEN då att någon som har läst genusvetenskap och tänker på såna frågor börjar jobba i en sån bransch? Branschen förändras ju när människorna i den förändras. Så ja, det tycker jag på ett sätt att man kan, men fattar också att folk avstår i och med att just pinnsmala modeller är ju något kanske enormt knepigare och svårare att förändra för ”den lilla människan”. Det finns ju liksom inte något klädesmärke i nuläget (alltså generellt) som inte har smalisar. Men det begränsar ju dig som vill jobba med mode något helt enormt om du känner att du måste bära den lasten och ansvaret på dina axlar. Hur som helst, jag tror att du måste gå på din magkänsla till slut i alla fall, ingen annans. Vad känns rätt för dig? Jag är övertygad om att modebranschen kommer att förändra sig till slut, att modeller och modereportage kommer se mer varierande ut i framtiden, SÄRSKILT om folk som funderar och tänker på det tar sig in i den branschen. Det är framförallt de som kan förändra det.

fl

sandra! här kommer en fråga till nästa ”answer to past weeks comments” angående bilden en tjej frågade efter. när du redigerar, sparar du den redigerade bilden både i originalstorlek + den storlek du har på bloggen (alltså två filer) plus originalfilen (den oredigerade , alltså totalt tre filer)? eller hur gör du? tycker det är så himla dumt på mac att de redigerade inte sparas i iphoto, det blir så uppdelat liksom. hur sorterar du? krampuss!
Jag raderar alla oredigerade bilder. Jag sparar inga bilder på datorn utan använder flickr som min hårddisk. Där sparas de i olika storlekar samt originalstorlek!

näää, missade :( kan man kanske lyssna på live-sändningen senare?
Vi klipper ihop den till ett poddavsnitt nu!

First of all I would like to say wonderful blog! I had a quick question which I’d like to ask if you do not mind. I was interested to know how you center yourself and clear your thoughts before writing. I have had a difficult time clearing my thoughts in getting my ideas out. I truly do enjoy writing but it just seems like the first 10 to 15 minutes are generally lost just trying to figure out how to begin. Any ideas or tips? Kudos!
When I sit down to write I always start by editing the stuff I wrote during my previous writing session. That makes it easier for me to remember the mood and how I wrote last time and then it’s easier to start on a new chapter and to keep going. Good luck!
(picture by elsa)

Will your book be available in English?
I don’t know, I think it depends on how it sells. I promise to let you know if it will be translated.

Vad tycker du om Lady Dahmers blogg?
Bra och viktig förstås.

Vart har Magnus köpt sina solglasögon!?!!
Han hälsar att de är från Cutler and Gross.

Sandra, vad gör man när ens bästis inte längre känns som ens bästis bara för att hon helt plötsligt blivit gravid och sådär ”klok” som alla gravida blir? När 3 timmars fikan enbart ger en ångest efteråt och man bara känner för att gråta för att man känner sig ensammast i världen?
Säg det till henne! Inte hårt förstås men ärligt och rakt. Man måste kunna vara öppen och ärlig med sin bästis, jag tror hon nog kommer förstå.

Det här har inte nått med inlägget att göra egentligen, men du är ju så klok och fin så ah, jag bara måste höra hur du tänker kring en sak. Om du fick plocka med dig Magnus och bo varsomhelst i världen (utan att tänka på praktiska detaljer, visa, jobb osv) skulle det vara i Stockholm då? Jag bodde ett år på andra sidan jordklotet 2011 och har flera av mina absolut bästa vänner där och ibland känns det att jag ska gå av av saknad när jag tänker på dom och livet jag hade då. Hur känner du med NY?! Och vad sjutton gör man om man vill befinna sig på två ställen samtidigt!? Jag har liksom svårt att föreställa mig mitt liv 28 timmar från Sverige, men jag kan samtidigt inte föreställa mig det utan dom här personerna. PUSS OCH KRAM
Jag tänker att Stockholm passar mig finfint nu! Men med det sagt har jag ingen aning om hur det kommer se ut om två år. Det är så många fler länder jag är sugen på att bo i! Och jag och New York är under inga omständigheter klara med varandra. Tror inte man ska se det så mycket som ”evigt” liksom. Visst jag flyttade tillbaka till Stockholm, men det är ju just nu. Världen ligger framför våra fötter ju!

Fantastisk jacka var har du köpt den? Är ute efter en mars/april-jacka.
Det är min vinterjacka, så den är i dun och svinvarm, ej mars-apriljacka! Från märket Penfield.

Hur mycket förgyller du ditt liv i bloggen? Hur sann är din blogg? Jag tycker att det vore intressant med ett inlägg med dina tankar runt hur du skriver ditt liv (jag menar inte ”om” ditt liv) i bloggen. Jag undrar lite över BTJ-texten i förra inlägget. Både du och Nina Åkestam har ju skrivit en del om att ni inte alls trivdes på någon av reklambyråerna ni var på i NY? Hur hierarkiskt och trist det var och att ni ju inte fick ut en enda av era idéer i produktion på alla år i NY?
Den här författartexten känns liksom inte sann när man lägger ihop alla olika saker du skrivit. Till exempel ditt förhållande med Ludvig framställdes ju alltid som så perfekt och gulligt, men i efterhand är det ju tydligt att det inte var hela sanningen. Till exempel där du nyss skrev att han ägnade sig mycket åt mobilen när ni sågs, och ni sågs väl typ lite var tredje månad eller så. Det lät faktiskt rätt konstigt. Jag tror att det vore mera hjälp för dina unga läsare om inte allt var så rosenrött hela tiden.
Och ja visst, själva separationen beskrev du ju, men jag menar hur saker beskrivs i realtid, inte efteråt som med byrån och L.
Tror inte du det också?
Nej det tror jag inte. Herregud, vissa saker GÅR inte att beskriva i realtid. Ingen har att göra med privata gräl med ens pojkvän ”i realtid”. Någonsin. När jag har beskrivit saker i vårt uppbrott exempelvis, var det ju enbart mina egna tankar, ingen av er hade en aning om hur han hade det och mådde, för jag skulle aldrig någonsin hänga ut honom, eller någon annan för den delen. Man kan ju liksom inte förvänta sig att en bloggare ska beskriva när hon just bråkat med sin kille, det är inte respektfullt mot honom eller deras förhållande.  Jag har inte ljugit eller förvridit något en enda gång i den här bloggen. Jag har alltid varit ärlig. Jag har aldrig ljugit om hur kär jag var i L, så kär som det isåfall kändes enligt dig då på bloggen – så var det även i verkligheten. Så rosenrött kändes det precis i mitt hjärta. Jag har varit så brutalt ärlig härinne att jag ibland kan känna att några av er tar er tillträde att peta i det ytterligare, och det gör mig irriterad. Det finns en stor skillnad på personligt och privat. Samma sak med jobbet, du måste väl förstå att det är helt himla omöjligt för mig klaga på ett jobb samtidigt som jag jobbar där? Det var flera på mitt dåvarande jobb som läste bloggen, inte sjutton kunde jag väl skriva det då och riskera mitt visum? Jag ville ju bo i New York. Jag tyckte New York vägde över, och visst var det heller inte blä hela tiden såklart, ibland var det jätteroligt att jobba där. Förövrigt skrev jag inte någonting om jobbet i New York alls i bloggen, bara om livet runtomkring det, som helger och vänner. Sällan kan man skriva om saker som kliar när de samtidigt händer, oftast behöver man få perspektiv på det hela. Och då tänker jag inte bara bloggmässigt, utan även personligen. Det behöver gå ett tag för att man ska kunna backa och se den större bilden. Texten till BTJ är en krönika på 2000 tecken. En krönika som följer en dramaturgi och en skrividé, en helt annan grej än till exempel en frågestund. Visst fanns det flera anledningar till att jag slutade på mitt jobb, men det är alldeles sant att jag dagen efter fått ett okej från förlaget så sa jag upp mig. Det är alldeles sant att jag såg det erkännandet av mitt skrivande som en större biljett ut till något annat. Tycker det finns något så himla småaktigt att försöka ”sätta dit” någon. Mår jag dåligt över något privat prick nu kommer jag aldrig skriva det här, då kommer jag ta det med vänner och familj. Och sedan, möjligen om jag känner att det kanske kan ge någon något, så skriver jag om det här, när jag har perspektiv och distans på det hela.
Men vet du, jag tycker faktiskt inte min blogg är så himla rosenröd som du beskriver, jag skriver ofta om hur jag mår och tänker och funderar, vad jag har ångest över och svarar ärligt på allt ni undrar. Tycker inte att jag ”sminkar” min värld nämnvärt mer än hur den faktiskt ser ut i verkliga livet. Däremot är jag mån om att den här platsen ska vara visuellt intressant, omväxlande texter och bilder och lite av mycket och mycket av lite. Min blogg är en del av mitt liv, men den är inte en live-sändning av mitt liv, och det kommer den aldrig att bli.

alltså, på första bilden syns två små kaninlampor, varifrån är de? och är den större av kaninerna samma lampa som syns i det här inlägget.
tack för en fin blogg, den är en sån bra plats att gömma sig från omvärlden på, för en stund
Nej det är inte den, de här är mindre. Den lite större har jag köpt i Paris och den lilla kaninungen köpte Magnus till mig på en leksaksaffär i Gamla Stan.

Hej Sandra! Jag har ett sånt himla problem just nu som ger mig sten i bröstet och ångestklumpar i magen.
I slutet av november kom jag i kontakt med en gammal klasskompis till mig. Det har inte gått en dag sedan dess då vi inte har pratat med varandra, vi har alltså pratat varje dag i snart tre månader i sträck. Under nyårsnatten tog jag modet till mig (alkoholen hjälpte till lite) och berättade att jag gillar honom och han berättade att han gillar mig med. Jag har sovit hos honom några gånger sen dess och då har han legat med armarna runt mig och det har varit så himla bra.
Det är dock allt som har hänt på den fronten. Jag tror ingen av oss vet hur vi ska göra, vi gick lågstadiet-högstadiet ihop och vi vet väl inte riktigt hur vi ska bete oss nu när vi är vuxna och har fått känslor för varandra. Båda är dessutom nyblivna singlar och kommer ur långa, seriösa förhållanden. Vad gör en i en sån här situation? Vad bör en inte göra?
Grattis att ni båda gillar varandra! Åh va fint. Är det inte att bara att börja ses helt enkelt? Fika, bio, vinet, hångla i en soffa, gå på stan, promenera etc etc etc. Börja dejta lite försiktigt helt enkelt. Man kan ta det lugnt och snällt, men tror inte att det är så mycket svårare än så. Se bara till att vara med varandra helt enkelt, säg att du vill vara med honom.