answers to past week’s comments.

Jag måste fråga; har du läst The Fault in Our Stars? Av John Green – ”Förr eller senare exploderar jag” på svenska. Om du inte har det måste du verkligen göra det! Den kommer som film den 21a juni, så skynda på :D <3
Jag har läst och var inte superövertygad faktiskt, skrivit en recension här! Här är även en recension av Paper Towns som jag läste sedan när många kommenterade att jag borde läsa John Green på engelska istället.

undrar som alla andra: vad är liza för ras! mums och hjälp vad söt hon är!
Detta lilla skrutt är en blandning av en shih tzu och en cavalier king charles!

Men hur fungerar det när en gör ett sånt här samarbete/jobb för ett företag som JC. Hur fungerar det med din betalning? Får du enbart betalt för arbetet att ta fram kläderna? Får du betalat en summa av de plagg som säljs? Hur mycket tjänar du? Jag tänker ap-mycket på hur jag som ung tjej ska kunna våga ställa krav och våga löneförhandla hårdare, för det känns som om killarna alltid gör det och får den lön de vill ha. Kan du inte skriva mer generellt om hur en ska tänka och vad du tror är rimmligt om en tex frilansar? Och vad du har avrit med om? Kunskap om ekonomi & att förhandla är för mig en skitviktig grej i feminism och en grej som OFTAST glöms bort
Hej! Eftersom det är ett samarbete får jag självklart betalt. Inte per sålt plagg utan en fast summa som räknar in allt från att faktiskt ta fram plaggen och den tid det tar, exponering av deras varumärke i mina kanaler samt kreatör för koncept, form och copy. Jag förhandlar inte själv mot företaget utan har Rodeo med mig alltid som hjälper mig. Det är något av det som jag tycker är så himla bra med att ligga på en större sajt, som då exempelvis Rodeo. Att mina samarbeten går genom dom och att de hjälper mig med allt sånt.
Jag vet faktiskt inte vad som är rimligt bara sådär när en frilansar, jag måste ju räkna in flera grejer när jag gör samarbeten med just företag. Att synas i ett blogginlägg istället för exempelvis en banner bredvid är ju mycket mer värt för ett varumärke, särskilt om bloggen är stor och kanske har ett tydligt koncept som företaget gillar, för då sipprar ju delar av bloggens värde in i varumärket och läsarna blir involverade på ett annat sätt. Jag får ungefär fem förfrågningar om dagen av olika företag som vill jobba med mig. Och jag tackar bara ja om det känns 1) bra. 2) ger ett mervärde för bloggen och för läsarna. 3) rimligt betalt. Gör ju väldigt väldigt få samarbeten per år om man jämför med andra bloggar med lika stor läsarkrets, och det är för att jag är himla mån om den här platsen. Vill aldrig någonsin att den ska kännas köpt och vill alltid vara ärlig mot er. Samarbetet med JC är ett så himla bra exempel på det: istället för att jag skriver om deras senaste kollektion (vilket iofs aldrig skulle hända men ändå) – som inte är speciellt intressant för varken mig eller er, eller det är ju inte därför ni går in just här, den informationen skaffar man sig någon annanstans – så gör jag en klädkollektion som blir unikt för mig och min blogg. Typ så? Ang frilansgrejer utöver bloggen, tex krönikor, tar jag mellan 2000 – 5000 kronor per krönika beroende på hur stor tidningen/sajten är som köper in dem. kram

Hej Sandra! Undrade lite, du som har haft kläderna på dig, om de är sk. ”true to size”? Kommer antagligen behöva beställa på nätet och vill vara säker på om de passar eller inte. Alltså, för att förenkla frågan (hehe), passar din vanliga storlek dig som vanligt eller tror du att man behöver ta en storlek större?
Hej, jag skulle säga att de är true to size. xs är ungefär som en 34 i H&M (om man nu får jämföra märken på det sättet..) och S 36 osv osv. Är ju inga mästare på sizes men jag skulle säga att yes box true to sizes!

Hej Sandra! Jag har lite funderingar angående kjolen i din kollektion. Jag är ganska lång (1.78 närmare bestämt) och måste köpa L på kjolar för att dom inte ska bli för korta, när jag skulle kunna ha S då jag har ganska smal midja. Undrar bara hur lång du är och om du tror jag kommer kunna ha kjolen från din kollektion i min vanliga storlek? Dom blir ju så himla stora i midjan annars :(
Oj det kan jag nog inte svara på, jag är ju kort och kjolen är ju himla kort den med. Kanske kan det vara så att du måste prova den i butik och testa hur den funkar för just din kropp. kram!

Nyfiken, finns det nån anledning till att du inte röstade F!?
Jag kommer att rösta på FI i riksdagsvalet, precis som jag gjort de senaste två gångerna (första gången var hela 8 år sedan, sjukt ju). Men i EU-valet röstade jag på Miljöpartiet, vilket jag även gjorde förra gången. Och det är helt enkelt för att jag tycker miljöfrågan är otroligt viktig i just det valet. Om man jämför med andra länder har vi i Sverige kommit längre i den, och då tror jag att det är ännu viktigare att rösta in fler miljöpartister  in i EU-parlamentet (vars feministiska politik också är svinbra tycker jag) för att kanske påverka resten av EU. Och om en världsdel om Europa ändrar sig, kanske det kan påverka andra världsdelar? Eller så är jag naiv, men jag hoppas, in the long run i alla fall. Annars kommer vi ju dö allihopa, det är sen gammalt.

Vad roligt med matlagningsgprogram. Väldigt bra gjort av er! Älskar köket också, vart spelar ni in?
Tack! Vi spelar in i ett mat-tevekök där även andra mat-teves spelas in. Dock har jag inte koll på exakt vilka, men så ligger det till i alla fall. Det tillhör produktionsbolagets. kram

Vart har du köpt den klänningen? :) Jättefin!!
Tack! Den är från Nastygal.com men cirka två år gammal.

Jeg havna av en eller annen grunn langt laangt ned på twitterprofilen din. Så fant jeg den her: ”@niotillfem: @emeliethoren när jag spådde mig fick jag veta att jag skulle träffa en vacker yngling på M med olivhy och vi skulle leva lyckliga 4ever” Fra før du traff din kjære. Og selv om jeg ikke er overtroisk, synes jeg dette var så enormt søtt at jeg måtte rett og slett poste det i en kommentar til deg. Tjihi. Du er best.
Haha jag vet, så knäppt ju. Och fint! Heja bästa spåtanten!

Sandra, vet du vilken åldersgräns det är på Trädgården, jag hittar nämligen ingenting på deras hemsida? Det ser ut som en dröm hela haket och vill inte gå miste om en sådan upplevelse någon dag i sommar..
Det är 21 och de brukar vara rätt hårda på det, men om man kommer när det öppnar (kl 17 tror jag?) borde det kanske vara enklare!

Hej Sandra! Jag är i färd att kakla om mitt lilla kök på Södermalm och är på jakt efter ett par händiga hantverkare i Stockholmsområdet. Har du något tips? Det är en djungel att försöka googla sig fram :))
Hmm, njäej jag har nog inte tips. Skulle nog inte tipsa vidare om de jag använt eftersom de är över sex veckor försenade nu.. Men någon annan i kommentarerna kanske kan tipsa?

Hej! Jag är på jakt efter en ny parfym.
Kan du inte göra ett parfym-inlägg? Vilka favoritparfymer du har? Har använt? Vilken/vilka du använder nu? Vilka parfym”ingredienser” du föredrar etc.
Hej! Jag använder faktiskt inte parfym för tillfället. Tycker det är så himla svårt också att hitta en doft jag gillar. Oftast brukar jag falla för fräscha, lätta dofter. Och liljekonvalj är den bästa parfymdoften tycker jag!

Hej! När, alltså vilken tid, släpps kollektionen? Vill så otroligt gärna få tag på kjolen!!! Och, vilken storlek har du på den? Tror vi är ungefär samma nämligen, längd och storlek osv.
Tacksam för svar :) kram!!
När affärerna öppnar så runt nio antar jag? Kommer ha ett läsarmorgon-event i Stockholm för de som vill vara först, men återkommer om det! Online vet jag faktiskt inte, men JC pratade om att släppa dem samma tid som affärerna öppnar, men inte hundra att det blir så än. Jag har xs i kjolen. kram

Tjena Sandra! En idé jag hade: om du har lust skulle du kunna göra en killfredag gif-edition! Kanske läsarna fick skicka in bilder också ;) Ha det braaa
Gääärna! Smäll på med era bästa snygg-gifar i kommentarsfältet så kör jag. Älskar hunkgifs <3

Hej Sandra! Det är en jättefin blogg du har, jag älskar dina krönikor, de är så bra!
Jag skriver också krönikor, men min fantasi har försvunnit så jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om. Kan inte du göra ett inlägg om tips på vad man ska göra när man har no imagination at all. Kram, Pärlan!
Hej Pärlan! Jag har också fantastistopp i mitt krönikeskrivande för tillfället. Jag bara fick slut på idéer. Då tänkte jag: nu är det nog bäst att ta en paus en liten stund. Vila huvudet tills idéerna är tillbaka igen. En dag blommar de nog upp igen. Har skrivit en inlägg om mina skrivtips som du hittar här!

Hej! Undrar om och i så fall vart en kan hitta tavlorna på översta bilden någonstans? Precis sådana motiv jag letat efter! Älskar förresten din blogg :)
Det är min kompis Saras pappa som gör dom! Här hittar du!

.

picture source.

answers to past weeks comments.

cake
photo source unknown

.
Hej sandra!
jag förstår om detta är någonting som känns lite privat, men om det skulle kännas okej så skulle jag bli ”jätteglad” av att få läsa mer om hur du kände när du jobbade på byrå i new york. själv jobbar jag inom samma bransch i london och har krönikan ”jag är menlöspå småpratsamerikanska”, som du skrev för sofis mode, sparad som bokmärke. tycker oftast att det är liksom helt okej, men ibland bara står jag inte ut för att det är så hemskt tråkigt och svårt, trots att det egentligen knappt ens är utmanande. kanske att du också har några tankar om det här med att bli van vid det där drömmiga livet, när det bara känns som vardag och en längtar efter nytt igen? tacksam för svar, du är grymmast brudn.
Hej! Jag har skrivit massor om det, framförallt i tidigare frågor&svar, kolla bland annat från förra våren när jag bodde i Paris (exempelvis detta inlägg). Nina Åkestam (min arbetspartner i NYC) har även skrivit en bok som heter Meningen med hela skiten som i flera kapitel beskriver vår arbetssituation utomlands. Finns på bokus eller adlibris!
.

Stort grattis med boken!! Välförtjänt verkar det som. Är utomlands men det blir lätt mitt första köp när jag kommer hem till Sverige igen. Har en fråga angående er podd. Ni har en väldigt härlig och lättsam ton i er podd, är detta ett koncept att ni undviker tunga ämnen? Är ju så taggad på en feminist podd eller tips på hur ni tar er igenom sjukt gråa måndagar. Och jag förstår att ni säkert har en tidsgräns på tvodden i svt, men snälla när ni börjar podda igen, längre podds!! 45 min, minst! Så bra. Lycko önskningar!
Hej och tack! Angående podden: jag tycker inte att vi undviker tunga ämnen faktiskt. Vi pratar en hel del om ensamhet, om ångest och rädslor. Spana exempelvis in podden om att vara singel, högstadiepodden eller kärlekspodden. Vi är extremt ärliga och öppna stundtals, det har ju till och med hänt att vi gråtit i podden. :’(
Vi kommer inte ha ett rent politiskt poddtema och det är helt enkelt för att det finns så otroligt mycket bättre alternativ där ute som snackar enbart om detta. Vi känner att vi inte är tillräckligt insatta för att kunna göra en hel podd om politik. Men med sagt tycker jag att vår podd har en feministisk kärna på det sätt att vi diskuterar normer och hur man bryter dem, oavsett vilket ämne det handlar om (exempelvis problemet om att fastna i att prata om relationer med sina vänner, om problemet med amerikansk sliskkärlek inpräntat i våra hjärnor, eller sexualiseringen av sig själv som tjej i tonåren) och när vi hade kändispodden där vi listade snyggaste kändisar och sedan roligaste kändisar var de snyggaste bara män och de roligaste bara tjejer. Det är ett par exempel hur man kan göra saker politiska utan att för dens skull ha en politisk podd. Alla är bra på olika grejer, sedan får man försöka sitt bästa på att inte fastna i gamla sega vanor samt ha på sig sina genusglasögon i det man sysslar med.
.

Vad tycker du om Beyoncé? Om man tänker ur en feministisk vinkel. Jag själv tycker att hon är världsacool och så men undrade hur du tänkte, kram
Jag tycker också hon är världsacool.
.

Fråga: när du pratar om lägenheten säger du alltid ”min” osv. Nu har du (inte ”ni”) köpt en säng… Vad är grejen, ska ni inte flytta ihop eller vad? Jag bor tillsammans med min kille i en lägenhet som han har köpt men vi ser den fortfarande som ”vår”… Skulle tycka det var rätt trist om han gick runt och kallade den sin även om jag vet att han rent juridiskt äger den…
Hej! Jag säger ”vårt hem” IRL såklart. Det är jätteviktigt att han får känna delaktig. Dock är det ju jag som köpt sängen, jag som renoverar och jag som handlar de stora grejerna (typ tvättmaskin). Jag och Magnus har inte varit ihop ens ett år och jag tror att jag tycker det blir lite läskigt att just SKRIVA ”vår” på bloggen, vi är så nya han och jag, vill ha honom lite för mig själv ett tag till. Men abso, ska börja skriva vår istället.
.

Sandra, vet du vad du har för typ i myers briggs? Tror du är en INFP men kan ha fel haha
Nu gjorde jag testet väldigt fort (och hoppade över några frågor med svår engelska eh) men fick:
ENTP.
(extrovert 22%) Intuitive (88%) Thinking (1%) Perceiving (11%).
You have a slight preference of extroversion over introversion (22%)
You have a strong preference of intuition over sensing (88%)
You have marginal or no preference of Thinking over Feeling (1%)
You have a slight preference of Perceiving over Judging (11%)
.

Åh så fina moodboards! Hur gör du dem? Använder du något särskilt program? Skulle jättegärna se en steg för steg-guide om det är lite klurigt! Kram
Jag sätter bara ihop bilder i photoshop, inte svårare än så.
.

Hej kjære Sandra. Kan du, eller noen andre i kommentarfeltet, hjelpe meg med en sak? Jeg gjorde det slutt med min kjæreste gjennom 10år for noen uker siden. Jeg har aldri hatt en annen kjæreste enn ham. Selvom det var mitt valg å gjøre det slutt, så blir jeg helt dårlig i kroppen av tanken på at han kommer til å ha sex med andre jenter framover. Hvordan blir man kvitt denne fryktelig irriterende tanken? Er dette en helt normal tanke i starten av et samlivsbrudd? Jeg angrer ikke på bruddet sånn ellers.
Detta är en helt normal tanke. Som sitter i ett jäkla bra tag. Man får helt enkelt pressa bort tanken varenda gång den dyker upp, eller jag vet inget annat sätt. Jag kände rent äckel i början efter mina ex när jag tänkte på det, och sedan långsamt gick den över till något som man bara får acceptera. Det är livets gång, han tänker nog samma om dig.
.

vart köpte gustav sin engångskamera? hittar ingenstans, förutom skitdyra i fotobutiker
Finns för typ 79 pix på teknikmagasinet.
.

Hej! Mycket FINT! Jag har en önskan, och kanske är det inte alls nåt du går igång på eller så men det kunde vara en idé till ett inlägg. Du tipsar alltid om så mycket fint och jag önskar att du skulle göra ett gravid-inlägg nån gång. Alltså tips och inspirationsbilder på gravidstilar och bilder på gravida människor som varit extra stiliga. Om du tycker att det skulle vara kul så vore det verkligen ett jätteroligt inlägg.
Ja alltså.. det här är ju en blogg om mig och vad jag gillar och mitt liv och mina tankar och så. Och jag är ju inte ens i närheten av bebisar eller graviditeter, så jag skulle föreslå att du frågar en bloggare som är mamma istället!
.

Hej finaste Sandra! Vet att du har pratat om att du tycker om Haruku Murakami. Har läst några noveller och utdrag av honom men har inte riktigt fastnat, och är nu pepp på att ge hans romaner en chans. Nu till frågan: vilken bok??? Vilken är din Murakami-favorit och varför? Har lånat Norwegian Wood och 1Q84. Vilken av dem ska jag läsa? Eller kanske någon helt annan? Om någon annan har synpunkter på Murakami får ni gärna tipsa! kram
Jag skulle läsa att du ska köra igång med Norwegian Wood! Den är ”enklast” eller hur man ska säga, en bra inkörsport till Murakami. Även Sputnik Älskling är väldigt vacker och enklare. Andra jag tycker om är Fågeln som vrider upp världen och 1Q84, men de är ganska knäppa och kanske blir man avskräckt om man börjar där. Så kör de som bok nummer två eller tre liksom!
.

Hej Sandra! Okej måste bara fråga; hånglade med en pojke häromnatten på en kulle där vi kunde se hela stan, nattljus och vackert osv. iallafall har hans nummer, vi skrev typ ” å det här får vi göra om” men har nu inte hörts. Får rikspanne. Är bannemig tom på ord. Känner honom inte men hade ju ej bangat att hångla igen. Fast hatar att bli ratad. Så, vad gör jag?! Kram på’rej fina du
Men skriv igen! Det är verkligen inte hela världen att bli ratad tro mig, att ha vågat än att inte ha vågat är 100 gånger mer satisfying feeling. Skriv typ ”Är det inte nu i helgen det är läge att göra om det här, eller vad tror du?” eller bara enkelt ”jag ska på xx i helgen, ska du? Vi borde kanske mötas upp.”
.

Hej hej!
Jag undrar hur många ord eller tecken eller något ”Det handlar om dig” har. Har för mig att du skrev det någonstans, men nu hittar jag det inte. Hade varit fint att veta för jag skriver själv på något och funderar lite på hur långt det ska vara egentligen.
Jag trooor den har 180 000 tecken. Alltså ganska kort. Men jag skrev totalt kanske 220 000 och sedan ströks ungefär 40 000 tecken allt eftersom.
.

Hej Sandra,
Du jag undrar..
För några år sedan så var du på en härlig sommarfest då en tjej hade fyllt år. Jag vill minnas att den pågick från dag till sent in på kvällen, hade superfina dekorationer i form av pimplar etc, och folk som satt på gräset. Kanske var det den gången ni hade en massa gnugg-tatueringar.. – then again det kunde lika gärna varit en av många andra kvällar också. Saken är den att jag ska själv anordna en sommarfest, om vädret d.v.s och skulle behöva lite inspiration. Hittar det dock ingenstans i arkiven, det känns verkligen som att jag letat. Du som är så bra på att referera, kan inte du hänvisa till det inlägget är du snäll.
Här är den!

.

Hej Sandra. Jag blev på en gång kär i fotot med alla ballonger i taket och behöver ha det som tavla hemma. Hur går jag till väga om jag vill köpa den? Säljer du prints någonstans? Kram
Här finns det i största storlek, då kan du nog lämna in det någonstans på någon fotoburik kanske och be de trycka upp det! puss.
.

Tja Sandra! Gillar din blogg massor och har en liten fråga till dig. Hur tänker du kring infantilisering? Har sedan länge klätt mig, precis som du, i korta skolflickeinspirerade kjolar, knästrumpor och andra attribut som det skriker barn om. Aldrig sett det som ett problem tills jag fick höra talas om begreppet infantilisering och dess betydelse för kvinnobilden osv. Numera tvekar jag på om jag ska fortsätta ha på mig dessa kläder. Hur tänker du? Ser du det som ett problem? Pussar!
Hej! Jag förstår hur du tänker och jag tror att om man stannar vid ytan kanske det är just där man hamnar, men jag tycker snarare att genom att bära precis vad jag vill, utan att rätta mig till ”vad som ska bäras av vem och när” så skapas ju något helt annat, motsatsen till infantilisering. Jag laddar ju kläderna med mig, visar att man kan jobba med allt möjligt, hålla i stora möten i en storstad som New York, sitta i Babel och prata om min bok eller vara feminist oavsett om man har kort kjol och t-shirt med tryck på. Slutsatsen är alltså (enligt mig), ha på dig vad sjutton du vill så kommer du bära kläderna och inte tvärtom. Fy fasiken vad tråkigt det är med mallar ändå liksom.
Dock vet jag inte om jag tycker att jag har så himla ”barnsliga” kläder egentligen? Jag ser ju typ ut som folk på Södermalm gör mest, i sneakers, kort kjol och nån bomberjacka.
Här kommer förresten ytterligare ett svar från en annan tjej som svarade dig i kommentarerna:
->
hejhej jag är inte sandra obviously men tänkte svara ändå heyyy.
Jag har nåra kompisar som brukade klä sig så som du beskriver, men har nu slutat just på grund av ”infantilisering”. Och att det skulle vara dåligt för kvinnobilden osv. Men jag kan tycka att man viker sig så jäkla mycket för vad andra tycker är bra för en, att det till slut kommer sluta med att alla ser exakt likadana ut för att inte såra någon, inte göra fel, och inte sticka ut på fel sätt. Det mest rimliga är väl att om man tycker om att klä sig i kläder som har unga influenser, så ska man väl göra det tills man stupar, och återerövra denna föreställning om att andra vet hur den äkta kvinnobilden ska se ut. Ingen äger andras utseende och det finns ingen mall som kallas kvinna, vars gränser man kan halka runt på. Tycker jag iallafall. Puss!
.

Leopard-bombern! Är den köpt nyligen? Om ja, var? Om nej är det inte speciellt noga med svar. :D Kram.
Hej! Den är från Forever21, köpte den i New York för ungefär ett och ett halvt år sedan. puss.
.

Är hårpillandet ett nervöst beteende? Har inte sett ett enda klipp so far där du inte håller på stup i kvarten
haha jaaa gud. Ett högst nervöst beteende. Vi spelade in alla episoder av matprogrammen under en och en halv dag. Det var väldigt utmattande och stressigt att behöva tänka på så himlans mycket: vad jag skulle säga, fråga, laga mat samtidigt, ge min gäst uppgifter, se till att Milla inte började gny, att jag såg okej ut trots varma lampor och att komma ihåg att titta i kameran. Nu i efterhand ser jag ju att jag inte riktigt klarade att hålla ihop alla grejer, och det är ju tur att det bara sänds på webben :) All credd till alla matkockar därute!
Jag tänker att den här våren, när jag gör så himla många olika saker (tvodd, podd, mat-teve, klädkollektion, ambassadör för Friends, skivspelande, pratar inför massa folk i samband med boksläppet, samt allt det vanliga jag alltid gör alltid, som att blogga elva gånger i veckan och att frilansskriva) är lite som en testperiod. Vad är jag bra på? Vad gick sämre? Är mest tacksam att jag FÅR testa och att det inte är hela världen om något blir fel och knäppt.
.

Alltså den där t-shirten. En sån som killar också vill ha på sig. Varifrån? Va? VART?
Den är från Faggot Apparel och finns här!

.

Translation. Please read by choosing ”in english” in the right frame.

frågestunden med Friends. del 3.

Hej, nu lånar jag ut bloggen en sista gång till Friends (för nu i alla fall). Här kommer det sista svaren i frågestunden för ett par veckor sedan. Om ni undrar något mer eller vill komma i kontakt med Friends är det bara att mejla på info@friends.se.


hej, jag undrar en känslig sak. när jag gick på högstadiet fanns det två tjejer i klassen som var utanför. de var kompisar med varandra och jag minns det som att de flesta var helt okej schyssta mot dem i skolan, men de blev liksom inte KOMPIS med oss andra. de umgicks aldrig med någon i klassen på fritiden och sådär. grejen var att vi inte hade något gemensamt och jag ville inte bli kompis med dem. självklart ska man vara schysst och inkluderande i skolan, men på fritiden? detta togs dock upp av en lärare som satte alla tjejer i en ring i klassrummet för att prata om det här, att vi borde umgås med de här två tjejerna. men kan man verkligen göra såhär? som vuxen tänker jag ofta på detta och fattar såklart att det var supertråkigt och jobbigt för de två tjejerna, men hur skulle det lösts på ett bättre sätt? det är ju viktigt att få välja sina vänner själv och nu skulle ju aldrig någon komma på tanken att uppmana mig att umgås med någon på t ex mitt jobb? fan. tycker det är så svårt! hoppas få lite nya tankar och perspektiv på detta, diskuterar ibland detta problem med andra men vi kommer ju inte fram till något. får jag barn någon gång och åter kommer in i skolvärlden vill jag veta hur man kan göra om någon har svårt att hitta kompisar i klassen.

Svar från Friends: Hej Elin! För det första, att du reflekterar kring detta är superviktigt. Det tyder på att du är en omtänksam person som bryr dig om din omgivning. När det gäller vilka man umgås med på fritiden är det självklart upp till var och en. En lärare kan aldrig tvinga någon att umgås med någon utanför skolan, men däremot är det lärarens ansvar att se till och underlätta så att alla trivs i skolan. Vi vet ju inte alla detaljer kring tjejerna i din klass, men vi skickar med några frågor. Hade de här tjejerna getts en chans att visa vilka de var? Var ni säkra på att det inte fanns intressen som ni delade med dem? Hade det gått att inkludera dem i en större grupp? Ibland kanske man inte vill umgås med någon på tu man hand, men däremot kan man bjuda in om en större grupp ska ses. Till sist är det viktigt att reflektera över hur man själv skulle vilja bli behandlad om man var i samma situation. Och som lärare finns det massor av smidigare sätt att lösa en situation på, än det sättet som din lärare valde. Till exempel kan man styra gruppindelningar och jobba långsiktigt med att alla i gruppen ska lära känna varandra.


Hej! Vad ska man göra när en tjej är så himla blyg och vågar aldrig prata och bara följer efter alla som en skugga? Jag försöker verkligen inkludera henne i samtalen men det känns som att det nästan bara är jag som anstränger mig. Hon umgås med en liten grupp, där hon pratar lite, men i andra grupper pratar hon nästan aldrig. Jag vill så gärna hjälpa henne men vet inte riktigt hur. (Går i ettan på gymnasiet)

Svar från Friends: Hej Ella! Först och främst vill vi uppmuntra dig och säga att det är så viktigt att det finns människor som du som ser och vill inkludera de som är utanför. Alla människor har olika saker i sitt bagage och det kan vara så att tjejen i din klass har erfarenheter som gör henne väldigt blyg. Om hon till exempel har varit utsatt för mobbning kan det ta lång tid att våga lita på människor igen. Det är också viktigt att komma ihåg att det inte behöver vara ett problem i sig att vara introvert och för en del människor trivs med att vara med i en grupp utan att säga så mycket. Tror du att det är fallet med tjejen i din klass? Vi vill råda dig till att fortsätta inkludera den här tjejen i samtalen. Fråga hennes saker och visa att du bryr dig. Kanske kan du prata med henne när ni två är ensamma och hon då vågar öppna upp sig. Det kan vara en lång process, men ge inte upp!


Varför säger man att gymnasiet är den bästa tiden i livet när den absolut hemsk? Är det här den roligaste tiden i livet är det väl bäst att man skjuter sig på en gång. Jag skojar självklart, men undrar fortfarande. Alla runt om mig säger att de tycker gymnasiet är så roligt och jag kan inte förstå varför. Alla är osäkra och trots att alla hävdar att det inte är så är det bara status som spelar någon roll. Bäst fester, snyggast, coolast osv. När växer man ifrån allt det? Jag känner ingen gemenskap, som att jag hör hemma i någon grupp. Min fråga är kort sagt, är jag konstig som inte tycker att gymnasiet/skoltiden är rolig alls? Är det jag som är tråkig som inte fattar grejen?

Svar från Friends: Hej Mia! Du är inte ensam om dina tankar kring gymnasiet. Många unga som vi träffar delar din upplevelse. De berättar om stress och press, svåra relationer och en osäkerhet kring att passa in, men många vågar inte berätta om det när de är mitt uppe i det. En person berättade till exempel att alla i hennes klass höll uppe ett sken om att gymnasiet var fantastiskt, men i efterhand har flera berättat att de mådde jättedåligt och inte alls gillade sin skoltid. När de slutade gymnasiet däremot kunde de själva välja mer vilka sammanhang de ville vara i och hittade vänner som de passade ihop med. Hoppas det blir så för dig också! Och var inte rädd att dela med dig av dina tankar. Chansen är stor att du underlättar för andra genom att ta upp något som många tänker på.


Jag vill inte prata med mina vänner i skolan om killar, fester och ”omg, han löste henne” och ”hon är kär i han, hon har ingen chans” och sånt skitsnack om andra (vilket de pratar om typ hela tiden) och jag orkar inte fjäska för att få vara med. Jag vill ha kompisar att gå på museum, ligga på filter i parker och prata om rymden med. Det är inte så att jag är ensam, eller inte tycker om någon i skolan (är jättetacksam över det) men jag känner mig ändå så långt borta från alla andra. Hur ska jag göra?!??? Vill inte bara ”överleva” högstadiet, vill ha kul!!! Mvh jättevilsen människa som går i åttan och längtar hem

Svar från Friends: Hej! För det första tror vi att många känner igen sig i det du beskriver. Under högstadiet hamnar många med kompisar som de kanske egentligen inte har så mycket gemensamt med, men det har liksom bara blivit att de hänger med varandra. Du är modig som inte bara hänger med i snacket utan står upp för dig själv och dina intressen. Vad skulle hända om du förde in samtalet på det som du är intresserad av? Eller till och med säger rakt ut ”nu har vi pratat jättelänge om vilka som är kära i varandra, kan vi inte prata om något annat?”. Ett annat sätt att hitta kompisar som kanske är mer lika dig är att börja på någon fritidsaktivitet. Utgå från dina intressen och gå med i en förening till exempel. Där kommer du förhoppningsvis hitta någon som delar dina intressen.


Hej! Jag och min före detta bästis har nu varit osams i månader efter att jag märkte att hon tog saker av mig och ljög om typ allt. Detta gjorde mig jäkligt sårad eftersom vi var extremt tajta, och därför kunde hon dessutom såra mig så hårt eftersom jag verkligen litade på henne. Nu innan sportlovet ville hon att jag skulle komma ut och prata för att hon ångrade sitt beteende och saknade mig. Men när vi väl pratade så kunde hon inte alls stå för vad hon gjort och ljög bara ännu mer, detta gjorde att jag sa att jag inte orkade med henne, och på så sätt blev vi officiellt ovänner. Under lovet hade hon gått omkring i vår kompiskrets och snackat skit om mig, så när skolan började ignonerade alla mig. Men jag gick fram till dem och sa rakt ut att de kan sluta ignonera mig om de inte tänker säga vad jag gjort fel, så började en av dem hänga med mig igen. När den här tjejen blev sjuk märkte jag att de andra började ignonera mig igen. Detta ledde till att jag på mitt utvecklingssamtal började gråta när min mentor frågade om någon i klassen var utanför, då jag insåg att JAG var utfryst från klassen. Vilket då ledde till att jag fick prata med både kuratorn och skolans mobbningsteam, tillsamnans med dem bestämde vi några som de pratade med för att höra vad de vi valde ut tyckte/visste. Ett tag var de utvalda snälla mot mig, men nu har jag märkt att alla i klassrn har börjat snacka skit om mig igen. Min fråga är nu, vad är det meningen att jag ska göra? Hur ska jag reagera? För jag vet om att de snackar skit om mig, och jag märker ju att de tycker att jag är irriterande, förmodligen efter allt skitsnack de har hört, men jag tvingas ju ändå vara med dem eftersom de går i min klass. Jag har redan börjat ta avstånd, men bara lite, eftersom jag inte vågar bli tajt med dem igen- de har ju visat några gånger att de helt plötsligt kan ignonera mig, och jag går omkring och är förberedd på det hela tiden. Jag trivs inte i skolan nåmer, jag sitter fastklistrad vid mobilen med musik i öronen igenom mina skoldagar, men är det verkligen meningen att det ska vara så? Jag går i åttonde klass och tvingas varje dag vara trevlig mot mina klasskamrater som snackar skit så fort jag vänder ryggen mot. Min före detta bästis har gjort att jag blivit utfryst från min klass, från mina vänner och att jag inte längre går till skolan med ett leende. Vad är det meningen att ska jag göra i ett sånt här läge? Tacksam för svar!

Svar från Friends: Hej! Utifrån hur du beskriver din situation kan vi säga att det inte ska vara så här. Ingen elev ska behöva känna som du gör, att du sysselsätter dig med mobilen för att få dagen att gå till exempel. Det låter som att skolan agerade när din situation uppdagades på ditt utvecklingssamtal. Det var mycket bra att de vuxna fick veta hur det låg till. Kurator och mobbningsteam kopplades in och det vidtogs åtgärder i form av samtal med några inblandade. Vi undrar dock vad som har hänt med detta arbete sen dess? Om någon vuxen på skolan får veta att en elev känner sig utfryst som du beskriver, är den ansvarig för att agera, utreda och skapa åtgärder för att se till att situationen förbättras. Det låter som att de började men vad har hänt sen? Som vi ser situationen, utifrån den lilla information vi har, låter det som att du och din före detta bästis skulle behöva sätta er ner och reda ut det som hänt med hjälp av en konstruktiv vuxen. Till exempel en kurator som agerar som en slags samtalsledare. Målet behöver inte vara att ni ska bli bästa vänner igen, men att hitta en varaktig respekt för varandra. Det räcker oftast inte med ett samtal, utan detta behöver följas upp kontinuerligt så att man säkrar att samtliga inblandade elever känner sig trygga med situationen. Det låter även som att de andra inblandade eleverna behöver få stöttning av de vuxna runtomkring er. Det är skolans ansvar att fortsätta detta arbete till det är slutfört, alla elever har rätt till en trygg skolgång. Vårt råd blir alltså att prata med din mentor eller med kuratorn igen. Berätta att du fortfarande känner dig utfryst och att det går ut över din skolgång. De har en skyldighet att ta ansvar för situationen!


Hur undviker en att bli exkluderad från olika kompisgäng? Alltså såna jag hänger med ibland, men som andra gånger inte bjuder med mig på grejer eller liknande. Känner mig så himla uppgiven när det dyker upp en bild på Facebook eller Instagram, lite varför har jag ens kompisar från början? Har i övrigt väldigt svårt att lära känna nya människor. Obs är ej tonåring.

Svar från Friends: Det är svårt för oss, med den lilla info vi har om din situation, att ge dig specifika råd om hur du ska hantera dina kompisrelationer. Det vi kan säga är att vi tror att det är många som känner igen sig i det du skriver. Att våra sociala liv idag i stor utsträckning är synliga för andra nätet, är det många som upplever blir en stress och en press för ens egen tillvaro. Ofta väljer vi också att endast lägga upp de bra sakerna från våra liv, vilket kan skapa en skev bild av hur vi egentligen har det. Det riskerar också att skapa en känsla av att bli exkluderad när man hela tiden kan följa vad andra gör. Vårt råd till dig är att hitta någonstans där du kan få stöd. Att till exempel hitta metoder för att stärka dig själv, så att på du på längre sikt kanske kan hitta sociala sammanhang där du känner dig tryggare och inte riskera att bli så uppgiven som du beskriver. Kanske kan detta vara en coach av något slag, kanske en kurator på en ungdomsmottagning (i vissa kommuner kan man gå till en ungdomsmottagning till det år man fyller 25 år), kanske en terapeut?


Vad kan man göra när en jättefin kompis blir mobbad av alla andra i sin klass? Lärarna hjälper henne inte och vi går inte på samma skola så jag kan inte försvara/umgås med henne. Vad ska jag säga?

Svar från Friends: Hej Candice! Vad tråkigt att höra att din kompis blir utsatt för mobbning. Bästa sättet att hjälpa henne är att dels påminna henne om att mobbningen inte är hennes fel och dels uppmuntra henne till att prata med någon förälder eller någon på skolan. Skolan måste agera när mobbning sker och rektorn är ytterst ansvar för att mobbningen upphör. Om skolan inte gör tillräckligt kan man anmäla skolan till Barn och Elevombudet. Det är viktigt att din kompis känner till sina rättigheter och har stöd hos någon hon har förtroende för.


Om man inte känner att man passar in på något sätt (bland kompisar, i staden man bor i, osv), vad ska man göra då? Ska man bara gå och vänta på att få kunna flytta någon annanstans?

Svar från Friends: Hej! Känslan av att inte passa in är väldigt vanlig. I skolan kan man ju inte välja vilka man hamnar i samma klass med, men kanske kan du hitta någon som är mer lik dig utanför skolan? Till exempel kan du utgå från dina intressen och kanske börja med någon fritidsaktivitet? Vi vill också uppmana dig att prata med någon du har förtroende för om hur du känner. Den personen kan förhoppningsvis hjälpa dig att hitta en väg framåt.


Om jag ex börjar i en ny skola med nya klasskamrater kan jag känna mig utanför men tack och lov så brukar ja vara social och prata med folk så någon hänger jag la med. Men jag lyckas nästan aldrig hamna i en grupp som är min dröm så jag känner mig inte helt med i klassen ibland. Det brukar finnas elever som är ensammare än mig men jag har inte kraft att ta tag i dem för jag måste hjälpa mig själv innan jag kan hjälpa andra känns det som men samtidigt får man skuldkänslor. Hur ska man våndas med dessa motstridiga känslor?

Svar från Friends: Hej! Många elever som vi möter beskriver samma situation som du – de är inte populärast i klassen, men inte heller utanför. I alla klasser skapas hierarkier och det kan vara svårt att veta hur man ska hantera det. Ytterst sätt är det lärarnas ansvar att skapa en trygg klass där ingen hamnar utanför, men som elev kan man självklart vara med och visa civilkurage genom att göra små saker som att hälsa eller sätta sig bredvid i matsalen. Det är helt förståeligt att du känner att du måste hjälpa dig själv för att kunna hjälpa andra, men funderar gärna på om det ändå finns något litet du kan göra för den som är utanför. Vi vet av erfarenhet att sånt kan betyda jättemycket och dessutom inspirera andra till att göra detsamma! En viktig sak du kan göra är till exempel att uppmärksamma lärarna på de hierarkier som finns i klassen. På det sättet kan läraren jobba med hela klassen med teman som rör status, roller och civilkurage. Kanske kan det också inspirera någon som har väldigt hög status att engagera sig för de som är ensamma?


Jag har ett problem. Eller flera egentligen, men låt oss börja här; Jag fattar inte hur man umgås med folk. Det är svårt att förklara, men jag vet bara inte hur jag ska vara. Jag önskar att jag bara kunde vara mig själv, men det tar emot och förresten vet jag knappt inte längre vad som är ”jag”. Jag känner mig fejk hela tiden, väger vartenda ord jag säger, kan inte slappna av och bara låta orden komma ur mig av sig självt. Jag tar mig an rollen som ”konstig och rolig”, för det är den enda rollen jag kan spela. Men den håller inte länge. Jag vill att folk ska ta mig seriöst också. Men många gånger lyssnar folk inte ens på vad jag säger.

Har haft det här problemet i flera år och det känns knappt som jag har någon självkänsla kvar. Varje gång någon inte verkar tycka om mig eller förstå sig på mig, tar jag det som att det måste vara fel på mig. Jag försöker att tänka att det inte är det, men det är svårt när det alltid känns som jag inte passar in, alltid känns som folk ser ner på mig, tycker att jag är konstig. Jag undviker helst folk om jag kan, tycker inte om situationer där man måste vara social och prata mycket. Alltså, jag tycker om att umgås med folk och prata och ha intressanta diskussioner, men alldeles för ofta går jag hem efter att ha umgåtts med folk och mår sämre än jag gjorde innan.

Jag har faktiskt ett par vänner, men inte ens de känns som de verkligen känner mig. Jag tar mig an någon roll igen och försöker hela tiden verka bättre än jag är. Vi kan ha otroligt roligt ihop, men ibland känns det som de inte ens ser mig och de flesta hör jag knappt av mig till, för att jag hellre stannar hemma än försöker umgås. Tycker för det mesta inte om att umgås ”två och två”, för jag känner mig inte tillräcklig för att underhålla den andra personen. Förlåt för ett sånt långt inlägg..

Svar från Friends: Hej! Tack för att du delar med dig av dina känslor! Det är verkligen inte lätt att lära sig det sociala spelet och många kan nog känna igen sig i det du beskriver. I en sådan här situation är det viktigt att inte skuldbelägga sig själv. Det är inte dig det är fel på. Kanske är det bara så att du känner dig otrygg i gruppen och därför beter dig på ett sätt som du egentligen inte gillar? I så fall har gruppen ett ansvar att lyssna på och inkludera dig. Fundera också på vilka människor som får dig att må bra. Kanske ska du umgås mer med dem? Riktiga vänner ska inte få en att må dåligt. Vi vill också råda dig att prata med någon du litar på om dina känslor. Den personen kan då vägleda dig i hur du hittar en väg framåt.


Vad gör man när man känner sig så himla ensam, trots att man har många helt fantastiska vänner?!

Svar från Friends: Hej Johanna! Vad tungt att höra att du känner dig ensam! Det är svårt för oss att ge något konkret råd eftersom vi inte vet så mycket om din situation och vad som orsakar ensamheten. Generellt kan man säga att ett första steg kan vara att fråga sig själv i vilka situationer som du känner dig ensam och vad det kan bero på. Kanske kan du berätta för dina vänner om dina ensamhetskänslor? Eller finns det någon annan i din närhet som du kan få stöd i detta från?


Jag började gymnasiet i höst, och det har bildats en ganska stor grupp som jag vill vara med. De är feminister och aktiva inom det, men fortfarande är det killarna i den här gruppen som skämtar och pratar, och de få tjejer som hänger med dem känns mest som bihang som inte liksom är riktigt med. Hur ska man göra i denna situation, när de inte riktigt släpper in en(som tjej) i samtalen? De ser sig själva typ som lite smartare än alla andra i klassen, och de är väldigt smarta och har vettiga åsikter, men då blir det liksom svårt för andra att komma in liksom

Svar från Friends: Hej Mikaela! Vad tråkigt att höra att killarna är så dominanta! Det är ett problem som finns i många klasser och något som framför allt läraren måste arbeta med. Kanske kan du berätta för läraren att du tycker att ni ska ta upp i klassen om hur mycket utrymme tjejer respektive killar får? Om du vågar kan du också ifrågasätta killarna när de gör något som exkluderar dig i ett samtal. Ibland är inte människor medvetna om vad deras beteende får för konsekvenser. Vi känner också igen det som du beskriver att tajta grupper lätt kan bli exkluderande gentemot andra. Visst är det bra att ha vettiga åsikter, men det är tråkigt när åsikterna inte förändrar handlingarna i praktiken, vilket verkar vara fallet här. Fundera på om det är värt att vara med i ett sådant gäng. Om du gärna vill vara med i det gänget är ett tips att försöka ta lite mer kontakt med en person i gänget för att på så sätt komma in i gruppen.

 

.

Translation. I’m the ambassadeur for the Swedish organisation ”Friends”, dedicated to the prevention of mobbing and bullying. Today they are answering the last questions from Q&A I had on the blog a few weeks ago.

photo source.

frågestunden med Friends. del 2.

Hej, nu är det dags att låna ut min blogg till Friends igen. Ni ställde en himla massa frågor när de hade frågestund här så jag måste dela upp det i några stycken inlägg. Här kommer del 2, och sedan kommer en del 3 om några dagar och efter det har vi betat av alla frågor. Om ni undrar något mer eller vill komma i kontakt med Friends är det bara att mejla på info@friends.se.

OM ATT JOBBA PÅ ELLER ENGAGERA SIG FÖR FRIENDS. 


Jag undrar vad för slags utbildning folk inom Friends har, vad krävs och hur får man jobb hos er?

Svar från Friends: Kul att du skulle vilja jobba hos oss! De flesta som jobbar hos oss har någon form av akademisk utbildning. Många är lärare, sociologer, beteendevetare eller genusvetare. Gemensamt för alla är att vi har ett stort engagemang för att bekämpa mobbning och utanförskap. Just nu har vi inga lediga tjänster, men håll utkik på vår hemsida.


Hej! Jag undrar precis som en föregående talare om man på något vis kan komma i kontakt med Friends för att hjälpa till? Eller har någon tips på en annan organisation/förening eller dylikt? Jag är 21 år och grät alldeles för ofta när jag var yngre, för att jag så ofta var ”fel” och inte med. Idag förstår jag att det inte var något fel på mig och att jag är värd sååå mycket men ändå halkar jag tillbaks ibland och kan liksom aldrig glömma bort det som var. Det har tydligt präglat min utveckling som individ vilket gör mig arg i hjärtat, dock kan jag se det positiva i att jag idag lätt känner empati. Men jag skulle någon dag vilja ta till vara på all den där arga energin och omvandla den till något viktigt och fint. Jag skulle vilja hjälpa till och jobba för att ingen ska underskatta sig själv, alla borde tycka om sig själv massor. Jag vill göra något konstruktivt. Idéer? kram

Svar från Friends:Hej! Vad starkt av dig att du vill använda dina egna erfarenheter för att hjälpa andra! Utanförskap sätter djupa sår och precis som du själv säger är det viktigt att påminna sig om att det inte var ditt fel och att du har ett högt värde. Hos oss finns det många sätt att göra skillnad. Till exempel kan du bli volontär hos oss. Den 10 maj har vi volontärutbildning i Stockholm som du är varmt välkommen på. Läs mer här.

OM ATT DEN SOM MOBBAS OFTA BYTER SKOLA FAST DET BORDE VARA TVÄRTOM. 


Varför är det oftast ”den mobbade” som måste byta skola? Det känns så extremt orättvist. Tack för svar och en fin blogg!

Svar från Friends: Vi håller med om att det är extremt orättvist att den som utsätts känner sig tvingad att byta skola. I själva verket finns det lagligt stöd för att flytta den som mobbar, men det händer väldigt sällan. Ibland tar mobbningsärenden så lång tid och ibland gör inte skolan tillräckligt så att den som är utsatt inte står ut längre och därför byter skola. Det är otroligt sorgligt och vi jobbar för att skolorna ska ha de rätta verktygen att ta tag i mobbningen när den sker så att detta slipper hända.


Varför är konsekvensen av mobbning i Sverige att det är den som blir mobbad som är ”i vägen”.
När min familj bodde i Seattle i 2 år under min mellanstadieperiod så förekom det mobbning även på min amerikanska skola, men skillnaden där och skolorna jag har gått på här i Sverige, så är det den mobbade som förflyttas om problemen kvarstår.
Jag tror grunden till mycket är att, mobbningen i teorin inte är ok, men i praktiken visar skola och även föräldrar att det är ok genom att tysta se på när den utsattas föräldrar packar ihop barnets skolböcker, för att sedan aldrig mer sätta sin fot på den skolan som har jagat bort deras barn.
När jag kom hem till klass 6 så hade även 3 nya tillskott kommit till klassen som hade flyttat över till klassen för de var så utsatta på respektive tidigare skolor.
I Seattle tog det knappt 1 månad sedan hade 5 av de killar som mobbade 2 pojkar i klassen slussats ut till olika skolor i distriktet (ingen sattes i samma klass då kommunen ansåg att de missbrukat rätten att fortsätta skolgången tillsammans).
Det är skolplikt i Sverige förvisso, men när det inte finns någon konsekvens och man ej blir hemskickad, får sänkt studiebidrag p g a att man mobbar sina ”klasskompisar, så visar man att inställningen som vissa föräldrar har att ” barn är barn”, är ok.
Det är också skrämmande att en del föräldrar är inte ens medvetna om att deras barn förstör skolgången för andra elever då kontakten med skolan är för dålig och skolan informerar för lite eller inget om vad som pågår.
Ingen är så lojal som ett skrämt mobbningsoffer! Därför måste vuxna gå in och faktiskt vara vuxna!

Svar från Friends: Hej Claudia! Vi håller helt med dig. Det är alltid vuxnas ansvar att stoppa mobbning och kränkningar och det är helt fel att den som utsätts känner sig tvingad att byta skolor. Det finns lagligt stöd för att flytta den som mobbar, men tyvärr är det ofta tvärtom i praktiken. Som du skriver har även föräldrar ett stort ansvar och när vi utbildar skolpersonal och föräldrar betonar vi ansvarsbiten och vikten av samarbete mellan hem och skola.

OM ATT HANTERA RELATIONER, ENSAMHET OCH UTANFÖRSKAP.


Jag går i åttan och det känns som att högstadiet aldrig kommer ta slut. Jag är verkligen inte mobbad och utanför, jag har ganska många vänner i klassen och hänger med mitt gäng som består av typ 5 killar och 4 tjejer. Vi brukar ha kul osv, det är bara det att jag liksom känner mig så ensam typ varje dag FAST jag har massa kompisar. Jag är alltid med, men det känns som att ingen skulle välja mig som förstahandsval. Hela vårat ”gäng” kretsar mer eller mindre runt min ena tjejkompis, och hon är liksom allas bästis. Det är alltid hon som är i mitten, alltid hon som alla pratar om/med och hon blir aldrig avbruten när hon pratar. Och det är inte det att hon är elak för hon är världens snällaste men det är så jobbigt att allting bara handlar om henne hela tiden. Om någon skulle fråga mina kompisar vem deras bästa person var så skulle ingen välja mig. Och jag är så trött på att aldrig få prata (och när jag ändå gör det så lyssnar ingen), att ibland så tittar ingen ens på mig och att jag alltid känner mig så jävla ensam fast jag är med typ 9 kompisar hela tiden. Kommer det alltid vara såhär? Varför?

Svar från Friends: Det låter som att du befinner dig i en dubbel situation, du har personer runt omkring dig men du känner dig samtidigt mycket ensam. Utan att veta mer om situationen på din skola är det svårt för oss att ge dig konkreta råd om hur du ska agera i ditt ”gäng”. Det vi kan säga är att skolan ska vara en trygg plats att vara på för alla elever och det är skolans ansvar att se till att det är så. Det är inte meningen att man ska känna sig så ensam som du beskriver din situation. Vårt råd blir därför att prata med någon vuxen du gillar och har förtroende för. Det är viktigt att någon vuxen på skolan får veta hur situationen är i ert gäng. Kanske är det en kurator, en skolsköterska eller en lärare. Berätta om din situation och hur stämningen är i gänget. Kanske är det fler som upplever samma sak som du? Det verkar som att ni skulle vara hjälpta av att de vuxna runt omkring er går in och stöttar upp.

Svar från Sandra: Hej! Jag känner igen det där från åttan också, att man hade kompisar men ändå var så förbaskat ensam och hundra procent säker på att ingen skulle ”välja mig” om det gällde. Vi var fyra tjejer som umgicks väldigt tight under en period och jag var ofta stressad över hur det skulle gå om jag skulle göra något misstag och frysas ut, eller om de hittade på saker utan att ringa mig. Jag tror det här är en ganska naturlig del av tonåren, för man är så satans osäker på sig själv, vem man är, och då går det såklart ut över ens umgänge. Jag har ett tips till dig som jag gjorde som kanske funkar! Vi sov alla över hos mig en kväll och pratade om massor av saker som man gör mitt i natten, och då tog jag upp det här. Att jag kände mig ensam fastän vi var ett gäng, att jag kände att jag skulle bli den som blev sist vald och så vidare. Vet du vad som hände? Det visade sig att alla kände precis likadant! Alla var stressade över samma sak. Du kan inte ana hur mycket bättre dynamik och stämning i gruppen det blev efter att vi pratat med varandra. Så testa det kanske? puss.


Hej, Jag har ett problem. Jag har en tendens att alltid göra så som andra vill när det kommer till mitt beteende. Det är kanske inte alltid medvetet men det är alltid så. Jag beter mig så som min omgivning. Jag pratar så som min omgivning och jag tror det har att göra med att jag alltid blivit kritiserad för i princip allt hemma och inte vet hur jag ska bete mig bland människor utan tror att de kritiserar mig lika mycket det också.

Det har gått så långt att jag nu snart arton år gammal inte har en aning om vad som egentligen är jag. Jag är liksom bara ett hopkok av de människor jag umgås med och träffar ofta. Jag är ingen egen individ och jag vet inte hur jag ska bli det heller. Jag är inte någon. Och det hela är så löjligt men det gör så väldans ont i mig när det hela tiden är tal om att ”vara sig själv”. Jag vet inte vem jag är. Jag tror inte ens att jag någonsin träffat mig själv. Eller jo, kanske någon gång som liten men tidiga barndomsvänner glöms bort. Det är lite så det känns. Det känns fel.

Svar från Friends: Hej Alice! Jag tror att många känner igen sig i det som du beskriver. Det är inte lätt att veta vem man är och vi påverkas ju alla av vår omgivning. I en trygg grupp kanske vi beter oss på ett sätt och i en otrygg på ett annat, till exempel. Det är inget konstigt i att anpassa sig till en grupp, men frågan är om du gör och säger saker som du egentligen inte vill. Tänk efter vilka värderingar du har. Vad tycker du är viktigt? Vad tycker du om att göra? Vad känns inte bra att säga eller göra? Dessa frågor kan vara en liten kompass i att lära känna sig själv. Det är också viktigt att komma ihåg att det är en livslång process att lära känna sig själv och det är inget fel i sig att påverkas av sin omgivning. En hjälp i detta kan också vara att prata med någon som följt dig under lång tid. Någon i din familj kanske?


Fram tills gymnasiet umgicks jag i stort sett bara med ett litet tjejgäng. Jag är inte säker på om de var det med mening eller inte, men de var dåliga kompisar: t.ex. mådde jag väldigt dåligt under en period, och när jag försökte säga det till dem viftade de bara bort det. Nu i efterhand inser jag även att de förmodligen bidragit till mitt dåliga självförtroende på olika sätt, för de respekterade liksom inte mig.
Nu går jag i gymnasiet och har skaffat nya, bättre vänner. Men jag har ett problem: Jag kan inte lita på dem. Så fort jag berättar något lite hemligt för någon ångrar jag det och tror att de ska använda det emot mig, eller att de inte längre kommer att tycka om mig på grund av det. Men jag vill ju berätta saker, för jag tycker ju att vissa personer är speciella.
Hur vet jag vem jag kan lita på?

Svar från Friends: Hej! Vi på Friends vet att såna saker som du beskriver, att inte bli lyssnad på och att inte känna sig respekterad, kan sätta djupa spår och påverka en person under lång tid. Det är svårt för oss att vägleda dig i din specifika situation, eftersom att vi inte vet hur saker fungerar på din nuvarande skola i övrigt. Kanske råder det en otrygg stämning och kanske finns det fler som känner sig osäkra? Det vi med säkerhet kan säga är att skolan har ett ansvar att se till att alla elever har det bra i skolan. Eftersom att detta påverkar din situation i skolan är det viktigt att du lyfter detta med någon vuxen, en lärare du gillar, en kurator eller en skolsköterska till exempel. Det är viktigt att en vuxen får veta hur du har det, så att hen kan gå in och stötta dig. Till exempel kan de erbjuda en kontinuerlig kontakt med en kurator för att reda i vad det var som hände dig på din tidigare skola och hur du kan lära dig att lita på dina nya vänner. Du kan också vända dig till din närmaste ungdomsmottagning för att få kontakt med en kurator, om det känns bättre för dig.


Jag är ful. Jag är så hiskligt ful att det ibland känns surrealistiskt. Jag har sneda tänder, glasögon, frissigt hår som står åt alla håll fastän jag försöker sätta upp det. Jag kan inte le och är allmänt knubbig och har världen fulaste hållning, nästan kutrygg och inte kompenserar jag för det med mina hundrasextio centimeter heller. Jag är lite finnig och hårig och har en allmänt ful hudfärg men ska vi vara helt ärliga så bryr jag mig egentligen inte. Eller jag har lärt mig att inte göra det. Jag är smart, smartare än de flest om man ska tro på IQ-test och betyg och jag har hela tiden intalat mig att det räcker. Men det gör egentligen inte det. Jag vill inte höra att alla är vackra som de är för visserligen är det sant för de flesta men i mitt fall gick något alldeles fel när min genuppsättning bestämdes.

Jag har egentligen ingen fråga eller något. Det är bara som att jag är den fulaste människan på planeten och låtsas inte om det. Det är ett accepterat faktum. Jag har aldrig blivit mobbad eller ens retad för mitt utseende. Enstaka kommentarer får jag ibland men det gör nog de flesta. Jag är bara ful ful ful och är rädd att jag i ett samhälle där ytligheter och utseende ska reflektera insidan ska komma utanför. Och någon särskild karisma eller vacker personlighet besitter jag heller inte. Jag är helt enkelt rädd. Rädd för att vara ensam, fastän jag inte egentligen är det. Går det att förstå?

Svar från Friends: Hej Hanna! Det gör oss ledsna att läsa det du skriver om dig själv. Det är också väldigt tråkigt att så mycket I vårt samhälle kretsar kring utseende. Tyvärr är det många som känner precis som du. Därför behöver vi vara många som ifrågasätter utseendefixeringen. Varför finns det normer som säger att vissa utseenden är vackra och andra inte? Du skriver att du är duktig i skolan och har högt IQ – fokusera på det! Du har säkert massa andra bra egenskaper också.
Det är helt naturligt att vara rädd för att bli ensam fast man inte är det för tillfället. En sån rädsla finns nog hos de flesta. Att dela sina rädslor med andra brukar göra att det känns lättare. Så vi vill uppmuntra dig att prata med någon som du har förtroende för.


Vad ska en göra om en blev så mobbad i högstadiet att en inte kan gå vidare trots att det gått flera år sen dess? (sex år sen skolslut i nian) Om en inte kan hantera att vara i samma stadsdel som skolan låg eller får panik när det går på en högstadieklass på bussen. Om en får kväljningar varje gång någon från den gamla klassen går förbi och vissa dagar bara går åt till att gråta.

Svar från Friends: Hej! Vi träffar många människor som beskriver ungefär samma sak som du. Mobbning sätter djupa sår och det kan ta många år att bearbeta. Att prata med någon om det som har varit är en viktig del i läkandeprocessen så vi vill råda dig till att prata med någon som du har förtroende för, gärna en professionell kurator eller terapeut som kan hjälpa dig att hantera panikkänslorna. Det är viktigt att du får hjälp så att detta inte hindrar ditt liv i framtiden. Hoppas att du en dag kan gå förbi din skola och känna att mobbningen inte längre påverkar dig.

.

Translation. I’m the ambassadeur for the Swedish organisation ”Friends”, dedicated to the prevention of mobbing and bullying. Today they are answering the Q&A I had on the blog a few weeks ago.

photo source.

answers to past weeks comments. part 2.


Vem är Magnus? Alltså hur är han som person och som partner? Vad gillar han att göra och sover han på mage osv. Förstår om du inte vill berätta men jag är så nyfiken.
Han är lång, snäll, lite fnittrig och tycker om att prata och diskutera. Han frågar mycket om mycket, funderar länge över saker man sagt och jag frågar ofta vad han tänker på för han får något drömskt i blicken och försvinner iväg. Han kommer ihåg vad exakt alla man träffar eller ser på tv eller i filmer heter (jag är prick tvärtom) och han kan typ allt om historia. Han lägger gärna i någon slags historiereferens när vi är ute och går på stan, pekar på byggnader och torg och berättar olika saker om krig och kungar. När jag är stressad blir han aldrig arg utan säger bara ”det kommer bli bra till slut för det blir det alltid” och han springer ner på helgmorgarna och handlar brakfrukostar med croissanter och nypressad juice och dukar upp fint. Han är väldigt generös, kommer väldigt mycket från göteborg (fattade ingenting av skämt-jargongen i början men nu börjar jag lära mig) och är så jäkla söt att jag bara kan sitta och pussa på honom i evigheter tills han säger ”tack tack men nu tar vi en liten paus”.  Han är opretentiös och tycker om att hitta på saker. Han sover på sidan och rycker som en hund i sömnen, min gissning är att han drömmer väldigt fartfyllt.

Tycker du att boken ska ligga/benämnas, som den gör på flera ställen, under barn/ung? Jag tycker inte att det stämmer särskilt väl, tycker mer att det är en bok för vuxna som vill slängas tillbaka i tiden och känna den där fruktansvärda/underbara tonårsförälskelsen igen. Jättefin bok i alla fall, hade svårt att lägga ifrån mig den! Kom förbi Sabis någon gång så bjussar jag på skagen, kolla efter den blonda tjejen i fiskdisken!
GOTT med skagen! Tack! Det är ju en ungdomsbok men jag tycker nog som du, eller det tänkte jag när jag skrev den, att man inte behöver vara tonåring för att läsa. Har hört flera +30 som läst och tycker om den.

HUR FÅR MAN NYA VÄNNER??? E så trött på mitt umgänge!! Vill ha nya SNÄLLA SPONTANA OBLYGA kompisar som e lite mer som mej o kan ta risker o våga göra saker men ändå inte är helt galna. ! Hur gör man? Vet du nån bra aktivitet (OBS inte teater, har redan provat o de funkade inte alls) som man lätt lär känna andra eller något helt annat! E för ung för att gå ut på krogen så de funkar inte heller!
Jättetacksam för hjälp
kram hälsningar 14 år
Internet internet internet! Hör av dig till bloggare i din stad som du kanske läser och tycker om i din ålder, folk vill ofta träffas faktiskt. Eller börja på någon aktivitet, jag gick på teater i högstadiet och lärde känna massa nya bra personer genom det. Men kanske inte teater då, men det måste ju finnas sportrelaterade grejer, politik som ungdomsföreningar, feministiska föreningar, pysselföreningar, bokcirklar, googla skiten ur din stad och kolla! Ligg i och leta, och kolla mina brevvänsinlägg här på bloggen! Finns så många bra personer att höra av sig till i dem.

Hej Sandra! Jag har en fråga som inte alls rör kläder, utan hud…
Jag är, precis som du, väldigt ljus i hyn. Jag blir aldrig, aldrig brun på sommaren. Inte det minsta. Mest lite ljusröd och sen vit igen. Dessutom får jag alltid soleksem några gånger varje sommar, värsta eksemen som finns ju! Så min fråga lyder: är det likadant för dig? Och hur hanterar du det? Vilka är dina lösningar?
Jag älskar ju, som alla andra, sommaren, men det är så tufft att (gud, vilka i-landsproblem, fy tusan!) behöva gå med långbyxor och långärmade tröjor mitt i stekheta sommaren… Jag vill ju vara vid stranden med mina vänner, men de vill ju inte sitta i skuggan där jag egentligen borde hållas…
Oj det låter jättejobbigt. Jag får inte eksem på sommaren utan på vintern i torra klimat (i sverige alltså). Nu denna vinter gick jag till doktorn som skrev ut receptbelagda krämer och piller. Det gjorde att min vinter blev helt eksemfri, har aldrig hänt tidigare. Så liksom, ta problemet till allvar, gå till doktorn. Bästa jag gjort i hudväg.

Hej Sandra! Vad obegripligt vacker du är! Tack för att denna blogg finns, jag har använt dig som ledsaga så så så många gånger under mitt tonåriga liv.
Såhär: När jag gick ut grundskolan så hade jag kämpat i nöd och lust. Jag fixade riktigt höga betyg och sedan sökte jag in till en sam-linje med inriktning kriminologi. Det förväntade sig alla av mig och jag med, jag vill alltid glänsa så mycket som möjligt.
I början trivdes jag men sen, när pressen blev för stor så blev kontrastskillnaderna så glasklara. Jag är en sådan som ibland inte kan sova på nätterna för att jag måste måste skriva. Jag har skrivit texter som har fått massvis utav uppmärksamhet (tillochmed utav kvinnan som vann stora journalistpriset förra året) och att skriva är det som jag andas för i stort sett. Vad gör jag nu då? Jag brinner ju för skrivandet och kan knappt gå rakryggat eller andas på riktigt i skolan för axlarna sjunker ner och luftstrupen knyts åt.
Får man hoppa av gymnasiet? jag har liksom (förlåt alla) men sett ner på de som gör det tidigare men nu förstår jag verkligen!! Men åh mitt huvud är så förvirrat tillsammans med resten av mig.
kram Sandra.
Hej fina du! Svår fråga men jag personligen tycker att det är viktigt att gå ut gymnasiet. Det kommer spela roll i majoriteten av dina framtida arbetssökningar och därför tycker jag att det är jäkligt viktigt att försöka palla sig igenom det. Men hallå! Kan du inte byta linje? Hade flera kompisar som byte från natur till media när de helt enkelt inte orkade med längre. Det låter ju som linjen du går inte är rätt för dig. Tycker även du ska prata med SYO (heter det så i gymnasiet?) och förklara din situation, kanske kan du ta ett sabbatsår. Men gå klart gymnasiet! Du kommer tjäna på det i det långa loppet.

Sandra, jag behöver din hjälp. Jag har skrivit den här kommentaren i snart en timme och vet fortfarande inte hur jag ska formulera mig, så här kommer en snabbversion av den novell jag nyss skrev för att sedan sudda ut:
Jag är megakär i en kille som inte längre är kär i mig. Jag är så kär så att det bultar i hela kroppen. Om åtta veckor flyttar jag till staden där han bor, en stad som jag egentligen bara förknippar med honom just nu. Jag kan inte ångra flytten och jag vill fortfarande flytta trots att det gör ont att tänka på att jag kommer behöva gå på de gatorna där vi kysstes för första gången, där jag träffade hans vänner för första gången och där han sade att han älskade mig för första gången. Det känns som att flytten dit liksom redan är dödsdömd. Så min fråga till dig är; hur kommer jag över honom? Hur kan jag ta mitt pick och pack och bege mig av till den staden jag älskar mest av allt på hela jorden utan att vara orolig för att minnena av honom, av oss, ska ta över hela min vistelse där? Och hur i helvete ska man börja våga tro på kärlek igen när man redan fått sitt hjärta krossat? Jag är desperat, jag skulle aldrig be dig om hjälp annars men jag vet att du är så klok och vis och alltid har någonting bra att säga om kärlek och sånt.
Minnena kommer göra ont i början, för så är det. Men allt eftersom tiden går kommer de gamla minnen suddas över av nya. En dag kommer den där staden som var er bara var din egen. Att komma över någon tar en jäkla tid, det är bara att hålla ut. Har skrivit om att komma över någon en hel del och du hittar ganska många inlägg om det i kärlekskategorin, bland annat det här, det här och det här.

Hej Sandra (eller någon bara)! Detta är kanske ett för gammalt inlägg för att få svar, men jag testar i alla fall.
 Jag har ett problem. Eller flera egentligen, men låt oss börja här;
 Jag fattar inte hur man umgås med folk. Det är svårt att förklara, men jag vet bara inte hur jag ska vara. Jag önskar att jag bara kunde vara mig själv, men det tar emot och förresten vet jag knappt inte längre vad som är ”jag”. Jag känner mig fejk hela tiden, väger vartenda ord jag säger, kan inte slappna av och bara låta orden komma ur mig av sig självt. Jag tar mig an rollen som ”konstig och rolig”, för det är den enda rollen jag kan spela. Men den håller inte länge. Jag vill att folk ska ta mig seriöst också. Men många gånger lyssnar folk inte ens på vad jag säger.
Har haft det här problemet i flera år och det känns knappt som jag har någon självkänsla kvar. Varje gång någon inte verkar tycka om mig eller förstå sig på mig, tar jag det som att det måste vara fel på mig. Jag försöker att tänka att det inte är det, men det är svårt när det alltid känns som jag inte passar in, alltid känns som folk ser ner på mig, tycker att jag är konstig. Jag undviker helst folk om jag kan, tycker inte om situationer där man måste vara social och prata mycket. Alltså, jag tycker om att umgås med folk och prata och ha intressanta diskussioner, men alldeles för ofta går jag hem efter att ha umgåtts med folk och mår sämre än jag gjorde innan.
Jag har faktiskt ett par vänner, men inte ens de känns som de verkligen känner mig. Jag tar mig an någon roll igen och försöker hela tiden verka bättre än jag är. Vi kan ha otroligt roligt ihop, men ibland känns det som de inte ens ser mig och de flesta hör jag knappt av mig till, för att jag hellre stannar hemma än försöker umgås. Tycker för det mesta inte om att umgås ”två och två”, för jag känner mig inte tillräcklig för att underhålla den andra personen. Åh, nu blev det här jätte långt och jag vet knappt vad min fråga är, men jag vet bara inte vad jag ska göra…
Hej! Jag vet inte hur gammal du är, men jag känner väldigt mycket igen de här känslorna från min egen tonår och det tror jag många andra gör. Man försöker hitta ”vem man är” som person och det är knakigt och svårt på vägen dit. Jag fick exempelvis höra att jag var tråkig men det var ju bara för att jag var superblyg och inte vågade visa vem jag var för nya personer. Hur ska man våga vara sig själv om man inte känner sig trygg? Jag tror att det finns flera trix att ”öva” sig på att bli bättre på att våga och låta sig själv undersöka vem man är och ett av dem tror jag är att faktiskt prata om det med dina vänner. Våga öppna upp dig inför dom! Berätta hur du tänker, att du inte alls alltid är ”konstig och rolig” utan också har ångest och funderingar och ibland känner dig så obegripligt ensam att du inte orkar göra något annat än att stanna hemma. Jag är ganska säker på att de känner precis likadant om sig själva. En annan sak man kan göra är att skriva ner sina tankar för sig själv. Skriva skriva skriva, hur man mår vad man känner, vad man vill känna. Ibland kommer man på sig själv med att hitta lösningar i sina egna ord. Lycka till puss.

Hur lyckas du behålla dina vita skor vita? Mina blir smutsiga efter en dag.
De är smutsiga, mina vita skor ser bara vita ut för att bilden är tagen långt ifrån. :)

Fröken Beijer, skulle du kalla dig själv en introvert eller extrovert?
Okej, hmm. Jag tänkte först skriva extrovert här men sedan började jag googla, läste ett par artiklar samt gjorde två test på två sajter och fick båda gånger mer introvert än extrovert. Så en blandning med en starkare introvert-sida blir nog svaret. Ska försöka förklara,
Jag är väldigt social, tycker om fest och nya människor och att prata mycket mycket mycket om ingenting med människor jag aldrig mer kommer träffa. Jag är inte orädd för att hälsa på folk, hade inga problem att hålla föredrag i skolan och sjunger högt i karaokerum. Jag tycker inte om att vara ensam för länge om jag inte har något att göra och kan bli ångestledsen väldigt fort om ingen hör av sig eller kan ses när jag kan. Människor ger mig energi.
Men, jag är extremt nervös och tyst i nya sammanhang om det inte finns någon trygghet någonstans (som i en vän exempelvis), har hört att jag är ganska svår att lära känna väl, blir socialt utmattad när jag varit på fest och är väldigt mån om min egen ensamtid. När jag är ute och festar går jag iväg minst en gång per kväll utan att säga till och bara ställer mig bakom ett hus och lyssnar på min egen musik i hörlurar för att samla energi och för att det kliar i kroppen efter bra musik (GUD vad pretentiöst det låter, men jag tror tack&lov majoriteten av de jag umgås med inte har koll på att jag gör det här). Jag mår allra bäst när jag får vara ifred och skriva hela dagarna och sedan träffa folk JÄTTEJÄTTE-mycket i tre dagar.
Jag har en tendens att se mer av det dåliga än det bra när jag gör grejer. Jag har jämt prestationsångest och blir ofta förvånad när jag får komplimanger om att jag skulle vara smart eller duktig. Jag jobbar mycket på att tycka det jag gör är ”bra”. Händer det för mycket låser min hjärna sig och det är därför jag måste skriva listor hela tiden för har jag inte kontroll över sammanhanget kan jag inte arbeta överhuvudtaget. Jag är rätt usel i stress om inte jag har den fulla kontrollen (därför passar nog frilans mig bra).  Jag jobbar bäst när jag är ensam. När jag gjorde den där Spotify-sammanfattningen hur mycket man lyssnat på musik genom hela året visade det sig att jag lyssnat på musik var fjärde minut under min vakna tid, och det säger nog ganska mycket, väljer ofta musik framför sällskap. Dock – älskar verkligen människor, men i rätt dosering.

Hm, det här är inte alls menat som någon kritik, men har du aldrig dagar då du liksom blir trött på dig själv och inte orkar posta en massa videoklipp med citat och bilder på dig själv i alla möjliga vinklar?
Jag har ingen blogg, men jag kan ibland nästan ångra inlägg på Facebook etc som får många ”likes”, det blir så mycket fokus på mig mig mig. Hur hanterar du det? Jag vet inte om det här blir oklart, men jag hade haft så svårt för att ständigt lyfta fram mig själv på det viset.
Det här är svårt att förklara men kan försöka! Grejen är den att jag ser inte riktigt bloggen längre som att det är ”jag” som postar massa bilder på mig själv. Jag tänker på ett helt annat plan i och med att jag jobbar med den. Postar jag en dagens outfit är det för att ”det var ungefär en vecka sedan jag gjorde det och nu är det ju dags”. Det är nästan som att det inte är jag på bilderna om du fattar? Alltså jag vet ju att det är jag, men det är som om jag betraktar mig själv utanför när jag sitter och redigerar bilder på mig själv och publicerar. Jag tror nästan att det måste bli på den nivån till slut när man jobbar så mycket med sig själv, annars skulle jag nog ha all världens utseendefixeringsproblem för jag skulle ha tid att märka prick alla fel. På min privata del av internet, alltså facebook, publicerar jag aldrig bilder på mig mig själv och byter profilbild typ två gånger om året kanske. Jag kan bli trött på mig själv nu när jag syns på TV och i tidningar och sådant i och med min bok, och det kan hända att jag ligger vaken om nätterna och bara är. så. less. på. mig. själv. Men jag vet å andra sidan att jag behöver göra det här för min boks skull, och jag är så himla stolt över den, så då får det vara värt det.

 Sandra kan inte du göra ett inlägg om hur du fixar ditt hår? Skulle vilja ha hair tutorials till all de här frisyrerna! Du är så fin. Puss!
Absolut! Ska försöka komma ihåg det när jag börjar komma lite i ordning i min lägenhet och har en vettig spegel! kram

Vad har du för läppstift på randig-tröja-dagen? :>
Tänkte göra ett ”det här är alla mina läppstifts-inlägg” i en snar framtid så håll utkik!

Men alltså HEJ, först och främst älskar jag din blogg, har liksom aldrig kommenterat förut men känner att det vore på sin plats att berätta det nu. Och, till saken. Jag och min syster skulle gå på vintagebloppisen i söndags. Vi var taggade till tusen men när jag cyklade ned till tunnelbanan (lite för stressad och lite för utan hjälm) krockade jag med en bil. Nu är jag hemma från sjukhuset, hade faktiskt jättetur och klarade mig med en hjärnskakning och brutet nyckelben. MEN jag är så ledsen över att vi missade bloppisen. Snällasnällasnälla säg att det händer igen hyfsat snart? Älskar ju din stil. Blir det typ något i höst eller nästa år?
Hej och tack! Vad hemskt med bilkrocken gudars skymning! Hoppas du tillfrisknar snart snart. Angående bloppisen så kan jag bara prata utifrån mig själv, men jag kommer nog inte ha en på ett tag. Nu har jag ju liksom inga kläder kvar att bloppa iväg, sålde ju det jag inte använda just på själva bloppisen :)

Hej Sandra! Du är så himla klok (och vacker) så jag hade velat fråga dig en sak. Jag, precis som du, älskar korta, vippiga kjolar som sitter i midjan och har helst på mig det exakt hela tiden. Men jag har ett litet problem… Min pojkvän och jag blev tillsammans för ungefär ett år sedan och han hatar dem! Jag ser alltid till att ha på mig ett par enkla boxertrosor under min kjol för på det sättet så känner jag att jag inte behöver bry mig om kjolen blåser upp och visar lite av min rumpa eller om jag råkar böja mig ner för långt. Men min pojkvän påstår att det är jätteslampigt att ha en kort kjol och råka visa trosorna även om jag har på mig det mest osensuella paret jag hittar, och att det ger folk alldeles fel bild av mig. När jag ignorerar hans klagomål och tar på mig min favoritkjol så går han omkring och avlägger en massa negativa kommentarer och suckar hela dagen, vilket verkligen sänker mitt humör. Så nu undrar jag: Vad ska jag göra för att det ska bli bättre? Ska jag strunta i det och låta honom vänja sig eller ska jag lyssna och sluta använda dem? Jag har självklart redan pratat med honom om det men han verkligen vägrar att lyssna. Jag hade varit jättetacksam för svar!
Säg till på skarpen. Säg att det är DU som bestämmer över vad DU har på dig precis som du inte skulle styra över hans klädval. Han har ingen rätt till att kontrollera dig. Var tydlig med det här. Säg till honom att sluta kommentera för så länge du tycker något är fint har du rätten att ha på dig det. Låt ALDRIG någon stoppa dig för att ha på dig det du tycker om. Kontrollerande killar är den värsta sorten, blir det inte bättre kan det nog vara läge att säga tack&hej.  /mvh tjej som visar rumpan mest hela tiden pga korta kjolar.

Kommer boken komma som ljudbok? Vill så gärna ta del av boken, men tycker bättre om att lyssna än att läsa! Kram på dig
Oj vet faktiskt inte, inte just nu i alla fall, det är inte jag som bestämmer detta utan mitt förlag! kram.

photo source.