answers to past week’s comments.

 

Vad har du för synfel och varför använder du inte din glasögon oftare?
Jag har, om jag minns rätt, -1,25 och något annat jag inte minns på det andra ögat, kanske -0.05?. Jag använder dom sällan för att vi inte trivs superbra ihop, känner mig ibland som en fågel? Jag har inte linser heller, så jag ser rätt dåligt på långt håll, men inte så att jag stör mig jättemycket. Får däremot ont i huvudet och ser extra suddigt när jag är trött eller hungrig. Glasögonen är från Tom Ford för de som undrat, men jag vet inte vilken modell tyvärr.

Blev dumpad för ett tag sedan av killen som jag var och fortfarande är löjligt kär i. Han dumpade mig ganska sådär, sen sket han i mig och han lever sitt liv precis som att våra två år tillsammans inte betydde någonting för honom. För han verkar nästan lyckligare nu än vad han någonsin var med mig. Innan jag träffade honom hade jag vänner, bra och roliga vänner. Men han fick mig att endast välja honom, så att mina vänner liksom försvann ifrån mig och istället började de hata mig. Så några vänner har jag inte längre, utan jag har bara min mamma som håller om mig och sover hos mig. Jag har massor texter av dig sparade på telefonen som jag läser om och om igen och som jag nästan börjat lära mig utantill nu. Men jag vill bara veta om du har något tips som man kan byta ut att få tröst av sina vänner med, för jag har inga vänner att skriva till, inga fester att gå på så att jag kan hångla med andra killar hur mycket jag än önskar det. Och vad ska jag underhålla mig med när jag bara vill skriva till honom, har du något tips?
Det känns som att jag aldrig igen kommer att bli hel, utan att mitt hjärta alltid kommer vara såhär krossat och trasigt. Men jag kommer nog inte klara mitt liv länge till då, för jag kan inte äta, kan inte sova, kan knappt stå upp och jag vill ingenting.
Hej gullis. Jag tror det viktigaste i detta är att ta itu med dina vänner och den vänskap ni hade. Du kanske måste fundera på varför du tror att de hatar dig, för vet du, jag tror inte de gör det. De kanske känner sig svikna över att du valde honom framför dem, men är de bra och vettiga kommer de förlåta dig om du förklarar att du inte tänkte riktigt klart och gick in i någon förälskelsedimma. Det kan hända den bästa. Ring dem, be dem att ta en fika med dig och förklara hur du mår och känner dig. Om de är precis som du skriver: bra och roliga vänner så kommer de att förstå. Man måste vara försiktig med sina vänner, de är också som ett slags kärleksförhållande, och känner man att man glömt de för ett litet tag måste man jobba för att få dem tillbaka. Lycka till. puss.

Men jag tyckte jag såg att du i alla fall budat på en lägenhet (och köpt) en lgh på instagram? :s
Nä, jag var och tittade på min kompis lägenhet som låg ute. Varken budade eller köpte.

Safety Not Guaranteed finns inte på netflix?! :O
Sorry, jag har amerikanska netflix så den kanske inte finns i det svenska utbudet.

Hej Sandra jag har en liten fråga (eller ganska stor, egentligen): vill du ha barn?
Någon gång vill jag nog det, tror jag. I alla fall inte nu och helst inte på ett gäng år om jag får välja.

Hej Sandra! Vart kan man se de bloggar som du själv läser dvs bloggtips?
I högra ramen här till höger under ”FAQ”

hejsan! Umgås du fortfarande med Nina?
Självklart, men hon har bott i LA under hela hösten. Men nu är hon tillbaka igen!

Har du några bra tips på fina inrednings-webbshoppar? Jag är i full gång med att leta efter bra julklappar i form av smyckesskrin, tjusiga kuddar och dylikt och tänkte att du med din braiga smak kanske kände till någon bra webbshop?
Pinterest är ju världens bästa bokmärkessida, där måste man ju hitta massa fint. Här är mitt inredningsboard.

varför är objektifiering av män okej men inte av kvinnor? Jag är feminist och jag tycker att objektifiering åt båda hållen är fel. Riktigt fel. Börja inte snacka om att det ska jämnas ut – att det är okej bara för att exploateringen av kvinnans kropp är större än vad männens är. Det är fortfarande sjukt. Det är ett sjukt sätt att jobba emot sig själv och alla slags jämställdhetstankar. All respekt åt dina feministiska texter och tankar, men sådant här gör mig seriöst upprörd.
I ett samhälle där kvinnan är objektet överallt, i tidningar, på film, i konst och i reklam (och har varit det genom HELA historien) så går det inte att frånkomma att det blir något annat när en man är det. I all media är det tjejer som är sexiga och villiga hela tiden, det är viktigt att vi får rätten till att vara rätt och slätt kåta också, för OSS SJÄLVA och inte för någon snubbes skull. Jag tror att det är asviktigt att vi tar tillbaka vår egen sexualitet och ÄGER den, och då tror jag det behövs att även män objektifieras till en början. För att bryta och visa en norm måste man ibland vända på den. Det här är ett bra blogginlägg som tar upp män som objekt och hur det är viktigt i den feministiska kampen. Den fantastiska tumblr:en Men Are Objects har även skrivit massor om detta och är bättre på att uttrycka sig än vad jag är, läs deras smarta ord här.
Jag tycker verkligen att killfredagar befriande och kommer att fortsätta med dem. När jag ser hur mycket inläggen länkas och delas är det uppenbart att de fortfarande behövs.

Jag har tänkt på en sak ett tag när jag läser din blogg så tänkte passa på och fråga nu. Jobbar dina vänner med liknande saker som du gör (alltså skriver osv) eller hur sjutton hinner ni hitta på så mysiga saker som detta mitt på dagen? Förstår att du kan lägga upp ditt arbete lite efter vad som passar dig bäst men har alltid funderat över hur det är med dina vänner, då du alltid har någon att gå på äventyr med! Ser fantastiskt ut att bara kunna fånga dagen sådär lite när som helst. Tack för en fin blogg! Kram
De som jag hittar på saker med på dagen under vardagar är oftast Joakim och Michelle, och det är helt enkelt för att de också är frilans. Nästan alla andra jobbar på kontor. Kram!

Fina Sandra,
 Det här är säkert knäppt, men here I go.
Jag blev kär i min bästa vän. Han som sett på när jag blivit dumpad av moppeidioten i nian. Han som inte var min typ. Men kände mig ut och in. Såg igenom hela jag. Sen gick det ett par år jag blev så jävla kär i honom. Hade väl alltid varit det ändå. Han i mig med. Han var så himla fin. Och så direkt så var det vi. Det gick snabbt. Men vafan. Inget kunde stoppa oss nu. Det gjorde inget. Vi visste ju att vi var rätt.
Det hann inte gå lång tid innan det bara inte funkade. Det var inte bra helt enkelt, så innan det hann bli värre så avslutade vi det. Han var så likgiltig helt plötsligt. Som om vi bara var okej han och jag. Det här knäckte mig.
Hur kunde vi inte vara rätt han och jag? Vi var ju rätt väl. Han och jag är inte fel bara. Och så var vi det. Han är ju inte ens min bästis längre.
Det har gått ett halvår sedan det tog slut. Kan inte glömma. Har gjort allt. Inte lyssnat på Bob Dylan. Dansat. Haft kul. Mått rätt bra. Men jag kan inte gå vidare. Går inte. Inte utan honom. Ältar loss.
Så, hur fan glömmer man? HUR GÖR MAN SANDRA?
Jag förstår så himla hårt om du inte orkar svara på alla broken-hearted som säkert vänder sig till dig precis som jag. Men alltså, fan vad fint det är om du svarar.
SÅ HIMLA STOR KRAM
Hej finis. Först och främst: ett halvår är INGEN tid. Ta det lugnt. Det kommer ta tid när det handlar om stora förälskelser. Hjärtat tar tid att läka. Det är bra att du kämpar på, och ibland kan det kännas helt hopplöst, men det kommer bli bra ändå. Men du- jag vet inte om ni umgås eller inte – men snälla, gör inte det! Det kommer ta ännu längre tid om han hela tiden finns i periferin och om ni ska ses och leka att allt är som vanligt och så. Ta ett avstånd från honom. Om du klickar dig in i min kategori ” om kärlek” har jag skrivit massor om att försöka komma över någon. kram.

Roligt att du börjar sponsra företag så sjukt mycket, är lite som att gå in på en enda stor reklamkampanj.
Antal samarbeten jag haft på bloggen i år: 4. Antal blogginlägg jag skrivit: 600.
Såhär tänker jag: när jag gör samarbeten är det viktigt att det är tydligt. Dold reklam är det värsta jag vet på bloggar, dessutom är det olagligt.
Jag väljer samarbeten noggrant. Jag tackar bara ja när det är sånt som passar tonaliteten i min blogg, ger ett innehåll och inte bara säljer, och som ni skulle tycka vara roligt. Helt enkelt är en kreativ och rolig idé.
Att jobba tillsammans med företag är inte direkt främmande i bloggvärlden – snarare tvärtom – och själv tycker jag det är helt okej, och till och med roligt, om man hittar en bra form som passar bloggaren och läsarna. Det tyckte jag till exempel att ölen TT var, när jag fick testa nya ekologiska recept tillsammans med en kock och dela med mig av recepten till er. Eller i somras när jag fick ha ett eget barhäng i hårprodukten Sebastians pop-up butik och bjuda in er, eller när jag fick snacka feminism med andra vettiga brudar iklädd Monki-kläder.

HALLÅ SANDRA!! JAg undrar om en kan följa dig på etsy??? Det vore ju toppen om det gick.
Uppdaterar inte så ofta, men här kan du göra det!

Hej! Fin du blev!! Tänkte fråga var du klippt dig, blir nämligen sjukt nervös av frisörer och vore toppen med ett tips på frisörställe…*snälla* <3
Jag klipper mig hos Håkan som jobbar på Haven på jungfrugatan på Östermalm. Han är toppen.

how tall are you?
I’m 163 centimeter tall.

Färgar du ögonbrynen också, eller använder du ögonbrynspenna som matchar? Vilken isf?
Jag använder den ljusaste ögonbrynspenne-färgen, det skiftar typ varje gång mellan märke. Den har en tendens att se rödaktigare ut när mitt hår är rödare.

Sandra! Jag och en vän åker till NY om prick två veckor och jag har självklart läst din guide och där finns ju himla många bra tips. Men, tycker mest det var barer du tipsade om under bar/klubb-avdelningen – har du nått konkret tips på klubbar där man kan dansa hela natten? Vi är båda 21 (och ifall det spelar någon roll för dina tips, inte sådär jättehipstriga)
P.S har läst din blogg sen du gick på Berghs och har inga planer på att sluta. Och du var jättefin i håret! Kram
Tack finis! Grejen är den att det är alltid olika klubbar som är poppis i New York, det kan skifta på några veckor. Men kolla typ Le Bain i Meatpacking för en knäpp men rolig klubbupplevelse. När jag bodde där var Le Baron i China town hippt men jag tror inte det är det längre. Kolla Time Out Magazine kanske för mer uppdaterade tips?

Jag är tillsammans med en helt underbar kille. Är superduper kär så in i helvete. En sak som bekymrar mig är att jag är feminist sedan många år tillbaka och är fruktansvärt allergisk mot typiskt ”grabbigt” beteende. Jag har alltid trott att jag skulle bli kär i en genusmedveten och icke-typisk-maskulin kille. Men killen som får mitt hjärta att dunka så hårt att jag tappar balansen är alltså lite en sådan där typisk grabb. Har snusat, busat, mekar med bilar och har bara svarta möbler i sitt studentrum. Han är fruktansvärt klok och lyssnar väldigt noga på det jag har att säga, och uppmuntrar mig alltid att lära honom om genusperspektiv. Trots detta känner jag ibland att det är svårt att få honom att förstå. Jag är helt galet kär just nu men funderar väl lite på om detta kommer att kunna hålla på lång sikt? Känner ibland att det vore enklare att bli tillsammans med någon som jag inte känner att jag behöver ”förändra”.
Men du! Jag tycker ändå han låter himla fin. Han är ju intresserad av att lära sig, och det är långt mer än vad de flesta vill. Ingen kan ju hjälpa att de är uppväxta i en icke genusmedveten miljö, det är ju de allra flesta. Om han är klok och pepp på att lära sig grejer så tycker jag ändå att han kommit en bra bit på vägen. Köp Nina Björks Under Det Rosa Täcket till honom vetja. Världens bästa manual och grundkurs i feminism.

jag vet væl egentligen redan svaret men kænner ændå att jag måste fråga. Han læmnade mig igår, mitt livs stora kærlek. Han ær inte kær længre. Det kænns som att jag gått sønder. Går det øver? kommer jag att kunne leva igen?
Ja. Jag lovar.

Men…hur gör du för att inte frysa ihjäl i tights då?
Tre par på en gång varav det översta är i ull eller kashmir!

Hej Sandra! Tänkte fråga en sak som inte alls har med detta att göra men men. Alltså, är du alltid sådär sansad när du druckit alkohol? Någon gång måste du ju ha spårat ur tänker jag. När lär en sig att bli lagom full istället för för full? Och när en har blivit sådär jättefull och kanske gråter i ett hörn, gör sönder en massa saker eller tappar bort alla sina värdesaker; hur gör en för att släppa det dagen efter? Hur vågar en dricka alkohol igen och hur gör en för att inte bli lika full nästa gång. Jag kanske är ensam om att tycka det är så jobbigt och generande att tex bli utslängd från en fest, men jag hatar det verkligen. Och det känns som att jag är helt ensam om att få i mig alldeles för mycket och spåra ur. ÄR JAG DET? Igår var jag nära att ta livet av mig pga alkohol och jag vet att jag egentligen inte borde dricka pga djup depression, men det kan jag ju inte säga till någon (dessutom vet ingen i min närhet hur jag mår). Och om/när jag dricker blir jag nästan manisk och jag måste dricka mer hela tiden för att dämpa ångesten men istället bygger det bara på min vilja/beslutsamhet att dö. Det jag mest undrar är om du aldrig har haft en katastroffylla samt hur du gör för att inte dricka för stora mängder alkohol när du dricker. När lärde du dig hantera alkohol ordentligt? Är jag alldeles ensam om att ibland tappa kontrollen helt i samband med alkohol? Kram din blogg är bäst
Okej, om du känner att du är djupt deprimerad ska du ABSOLUT inte dricka. Det kommer bara göra dig ännu mer ledsnare. Du måste prata med någon, det där kan du inte gå runt och bära på. Kontakta någon professionell nu genast, exempelvis via BUP, och berätta för någon kompis hur du mår. Och på riktigt, lova mig, drick inte! Du hamnar i en ondskefull spiral neråt. Är man ledsen och dricker alkohol mår man bara ännu mer fruktansvärt. Det är väl också därför du har svårt att kontrollera det. Snälla gör inte sånt som får dig att må ännu sämre och lova mig att kontakta någon.
Och ni andra som känner att ni har svårt att kontrollera alkohol men kanske inte känner er superdeprimerade – drick isåfall bara folköl/öl. Sprit är det absolut dummaste för man har ingen aning om hur mycket man får i sig och det går fort. Jag är 29 och har lärt mig rätt bra iaf hur mycket jag ska dricka men jag dricker knappt ändå aldrig sprit för det kan så himla lätt slå fel. Ta det lugnt med alkoholen hörrni.

hej, tänkte att du kunde vara en bra person att fråga. hur gör en om en är en superawkward person som blir så himla obekväm i nya sociala situationer och alltid blir den som sitter tyst och lyssnar i stället för att prata när en träffar nya människor. vill så gärna vara social och pratig och glad, sådär som jag är på riktigt, med nya människor också men det tar mig så himla lång tid innan jag kommer dit. det är så himla svårt att få nya vänner när man alltid är tyst och awkward. vill så gärna prata utan att tänka så himla mycket så som jag gör med mina nära vänner. nu blev det himla rörigt men hoppas du fattar. du är så himla bra sandra! kram!!
Hej! Jag kan också vara tyst och awkward när jag är i situationer där jag inte känner mig trygg. Att bli social och pratig handlar verkligen i grunden om övning. Lite konkreta tips: 1. Kommer du till en fest/middag, hälsa då på alla och titta de rakt i ögonen. Gå inte in och häng med dina polare utan att säga hej till någon. Folk fattar inte att man är blyg utan tycker man är dissig. Så börja absolut med att hälsa på alla! 2. Hamnar du bredvid ett gäng du inte känner säg hej igen, fråga kanske ”vad var det ni hette nu igen?” om du inte minns, fråga hur de känner gästen, vad de gör annars och säg någonting om festen typ ”vad roligt det ska bli ikväll” eller ”gud vad fint xx har fått det i sin lägenhet. 3. Ge komplimanger! När du hälsar på någon för första gången eller pratar med någon för första gången, säg ”gud vad fin kjol du har” eller ”älskar din frisyr har också tänkt klippa mig så” eller något sånt. Folk blir så jäkla glada! Lycka till.

Nu undrar jag vilket program du använder för att redigera och klippa dina videos?
Imovie, ett program som ingår i MAC.

hej sandra. alltså jag råkar ha träffat världens snyggaste kille, alltså en kille som är så snygg att man går av, tappar andan osv. verkligen det snyggaste jag sett hittills i livet. han är jättetrevlig och charmig mot mig men är även en riktig douchebag som kysser olika tjejer varje kväll ungefär. men jag kan inte släppa honom och vet att jag skulle kunna få honom nån kväll hur lätt som helst, men jag vågar inte för jag kommer vilja mer sen men han kommer inte det. hur ska jag komma över denna brutala crush? jag är ju inte kär i honom eftersom vi inte känner varandra så bra men så fort jag tänker på honom så dör jag, så vacker är han liksom.
Att crusha på sånt man inte kan få eller som känns spännande för man inte vet vad som ska hända är ju en klassiker. Tror vi alla, oavsett kön, trånat efter det där omöjliga någon gång. Såna crusher går över, promise. Jag tycker du ska passa på att hångla lite med honom om du vill, det kan få lågan att slockna lite, för ibland har man en tendens att höja upp det där omöjliga till skyarna. Du kommer hur som helst inte känna så här för alltid.

Vilket fantastisk grå tröja du har på dig!! In books we trust, vad har du köpt den?
Den är från A.P.C. men från förra årets kollektion.

Translation. Please click ”in english” below FAQ to read.

answers to past week’s comments. part 2.

Jag och min kille har gjort slut. Vi var tillsammans i 2,5 år. Allt känns bara så tungt just nu. Undrar främst hur gör man det här med kompisar? Vi bor och studerar i samma stad och har integrerade vänskapskretser. Hur gör man med det? Just nu vill jag helst av allt inte se honom. Jag vill inte att han ska vara med mina vänner… Jag vill typ skicka honom till en annan världsdel, så jag kan fortsätta mitt liv här i lugn och ro. Kan ju inte flytta heller har halva min utbildning kvar att slutföra. Men jag vill inte behöva se honom, stöta på honom ute, se honom ha kul osv. Det gör så ont i mig då att det inte är vi längre. Fan också.  hur gör man?
Svårt. I mitt första förhållande särade vår kompiskrets på sig ganska naturligt. Vi hade liksom ändå ”våra egna” vänner i det, trots att vi hängt tillsammans så länge. Andra gången det tog slut bodde vi ju inte ens i samma stad, så jag behövde aldrig oroa mig för att träffa honom på gatan eller hamna på samma fest som honom. Men jag förstår såklart att det här ändå är ett stort problem och jag har kompisar som måste trixa och kolla efter så att inte exet är på samma middag och ibland bestämmer de till och med att gå på ”varannan festlighet” för att inte stöta ihop. Men har någon ett mer konkret tips får ni gärna berätta i kommentarsfältet.

Jag har en fråga om din Paris-tid. Jag är 20 och vill verkligen ut i världen. En kompis mailade mig, väldigt lägligt, på Facebook och sa ”vi kan väl flytta till Paris eller London i januari?”. Och jag romantiserar Frankrike, tycker det låter kul att åka dit och jobba och hänga. Men jag vill gärna ha din ärliga åsikt! Jag pratar inte ett ord franska. Je ne parle pas Francais. Kommer jag kanske då att ha roligare i London, där jag faktiskt kan prata med folk? Är det sant att fransoser inte pratar engelska alls och rynkar på näsan när man stapplar på orden? Hur skulle du välja? Puss!
Ja alltså, jag pratar heller ingen franska, och är inte en sådan som kan snappa upp lite meningar på några månader och sen testköra lite. Känner man att man nog inte kommer lära sig språket så kommer det ju sätta stopp för en. Man förstår inte vad folk pratar om på middagar och man kan inte superenkelt närma sig främlingar på barer och så. Självklart pratar fransoser lite engelska, men vissa gör det inte alls och de flesta är urdåliga på det. Jag skulle lätt välja London, men det är nog också för att jag tycker väldigt mycket om London som stad och tycker engelsmän är rätt så briljanta och roliga, men Paris är ju en såå fin stad och männen är ju supervackra och jag hade otroligt roligt de tre månader jag hängde där. Man får nog chansa, tror det blir roligt vilket som!

Okej jag behöver lite råd och tänkte att sandra hon är ju smart och lite äventyrlig sådär så hon förstår säkert. Jag vill sååå gärna åka på språkresa till england i sommar och när jag (lite hastigt kanske) tog upp det med mamma sa hon att en vän till henne hade åkt på språkresa och typ ”det är ju inte precis språk man lär sig” mammas vän har alltså berättat om hur alla hade sex typ så hon var väll inte sådär megapepp på att skicka iväg sin 14-åriga (15 i sommar) dotter på språkresa. jag säger inte att jag tänker vara fin flicka och hålla mig borta helt från boys (inget som känns särskilt värt och berätta för mamma kanske..) men jag är så himla uttråkad och det känns som att en språkresa skulle va så perfekt! tips på hur jag ska övertala henne?
ps. vet att det är jättedyrt med sånt här men jag har faktiskt riktigt bra betyg i engelska (och över huvudtaget) så kan ha en chans att få stipendie
Men usch vad onödigt av din kompis mamma att säga sådär! Du måste ju få skapa dina egna äventyr och upptäcka dina egna snedsteg. Javisst, språkresor är ju lite fest och partaj, men det är ju också skola och lärare som faktiskt skickar hem de som är för fulla eller gör någonting för dumt. De är ändå rätt hårda på det där. Jag skulle om jag vore du försöka få ihop ett kompisgäng så att din mamma vet att du inte åker själv dit. Att ni kommer ta hand om varandra. Sedan måste det ju finnas information på språkrese-hemsidorna som beskriver hur dagarna ser ut och så, och det kanske kan lugna din mamma? lycka till.

på språkresa i juan les pins som femtonåring.

Hej fina du! till en början vill jag bara säga att du skriver så himla vackert. Orden lägger sig så fint i munnen och man blir bara glad av att läsa din blogg. Bara så du vet  Nu till det jag ville fråga. Hur hittade du dig själv? vet en super svår fråga men känner mig lite lost för tillfället. Bor på irland och mår bra egentligen, men ändå saknas något. Har ingen pojke, bara han jag tänker på konstant men som inte vill ha mig tillbaka. Hör alla säga att man måste älska sig själv innan någon annan kan göra det och att man blir vackrast bara när man känner sig som det men tänk om man behöver någon som berättar att man är vackrast på jorden eller att man behöver någon som älskar en innan man förstår det själv? Nu spårade jag lite kanske men för att göra något komplicerat lite mindre komplicerat: hur tog du dig igenom osäkerheten, olycklig kärlek och blev dig själv? känns som att jag bara väntar på att alla bitar ska falla på plats och att jag blir jag om du fattar. Kram på dig!
Det här är ju en väldigt stor fråga. Men jag tror ändå svaret måste bli: tid. Ju äldre du blir, desto klokare blir du. Desto mer trygg blir du i dig själv. Jag vet att det låter klyschigt kanske. Men det är så himla sant. Jag är modigare och rakare nu än vad jag bara var för kanske tre år sedan. Varje dag blir man en lite bättre version av sig själv. Och det här med olycklig kärlek, att inte veta vad man vill bli och att ibland tveka på sig själv, det har man nog med sig hela livet mer eller mindre. Även sextioåringar kan ju få hjärtat krossat. Men man lär sig att hantera det lite bättre kanske, för att man känner sig själv så mycket bättre då. Men jag tycker ändå att det kanske är lite det fina med livet, att man ibland är helt clueless och inte vet någonting om någonting alls. Det gör ju alltihop så spännande.


Hej Sandra! Jag ska åka till Stockholm med några kompisar om ett tag och för några dagar sen kom jag och tänka på en klubb/fest som jag läst om på din blogg. Har för mig att det var i sommars då du skrev om ett uteställe du varit på där de bara spelade ballader. Tyckte redan då att det lät underbart men jag kommer inte ihåg vad det hette eller var det låg?
Utestället heter Natten men de har bara klubb några gånger om året. Like:a deras Facebook-sida så har du koll på nästa gång det är som gäller!

Är i buffalo-skor-köpar-tagen, tänkte kolla med dig: hur är dom i storleken? Stora, små, lagom?
Vore jättetacksam för svar! Du är bäst, puss!
Hej! De är rätt stora. Jag har vanligtvis 37 och hade lätt kunnat gå ner till en 36:a. Så köp en till en halv storlek mindre än vad du har tycker jag.

Finaste Sandra! Du som är så ypperligt utomordentlig på så otroligt många sätt, plus feminist och medveten och bra och dessutom skribent och författare! Kan inte du snälla snälla börja fundera över att ändra dina ”man” till ”en” istället? Du är ju en så toppenbra förebild för så många och det vore grymmast i världen om vi alla försökte kämpa mot ett mer könsneutralt språkbruk!
Oj oj tack tack. Faktiskt inte tänkt på det där med ”man” och ”en” tidigare, men ska absolut prova!

hej. hur klarar du av att ha så tunga örhängen? har några som jag älskar men jag orkar inte ha dom så länge.
och om jag får fråga, hur hanterar du jobbiga kommentarer? har precis skaffat blogg och är rädd för hatkommentarer. :/
tack på förhand!
De är lätta som luft! Alltså örhängena :) Ang hatkommentarer får jag inte så många, och de jag får får man antingen strunta i om de är helt galna i huvudet och om de kritiserar någon specifik sak är mitt tips att vänta ett slag innan man svarar för att sortera sina tankar. Människan har ju en tendens att alltid vilja försvara sig och om man väntar lite och funderar på orden kan man ibland förstå personen ifråga mer.

Vilken fin blogg du har! Har inte läst den så himla länge, så undrar: har du studerat något eller något innan Berghs? och… jobbar joakim eller har joakim också jobbat med reklam? Ha det bra
Jag pluggade genusvetenskap och kulturvetenskap på universitet innan jag började på Berghs. Men bara i ett år. Joakim har också gått på Berghs (han gick klassen under mig) och är utbildad art director och designer. En himla duktig sådan!

Sandra jag älskar allt du skriver, och alla bilder du tar. Det är så fint att jag ibland bara måste hoppa upp och ner.
Med detta sagt, här kommer min undran: Att hångla med människor, hur kommer man dit egentligen? Jag är nitton år och har aldrig varit med om detta, och det börjar komma till en punkt då jag känner att det nästan är pinsamt att det är såhär. ”Nitton år och har aldrig mer än pussat en kille”, i mina öron låter det jättekonstigt, och patetiskt att detta är det som stämmer in på mig. Jag går på fester, dejter, är kär i killar, men jag kommer aldrig dit. Har du tips? Jag har aldrig varit bekväm med att prata om detta, inte kärlek heller. Och jag är blyg, vågar bara göra ministeg som att nudda hans hand istället för att hålla i den. Hur gör man när man är som jag? Hur får man hångla?
Kram
Hmm. Här kommer några superduperkonkreta tips som inte kräver så mycket om man är en blygis: 1. När du pratar med någon, ställ dig nära honom. Ett litet steg närmare än vad som känns ”normalt”, kan handla om typ femton centimeter. 2. Rör vid honom när ni pratar, säger han något kul, lägg din hand på hans axel när du skrattar, ska han visa dig något på mobilen, ta stöd mot honom när du lutar dig ner för att kolla efter. 3. Köket är bra hångelplats på fest. Jag tror det är för att det är trångt där. Sök dig till festens trängsta platser där folk tvingas vara lite närmare varandra än normalt. 4. Ögonkontakt obs mycket viktigt. Håll kvar den någon sekund för länge, le.  5. Kanske viktigaste: ha roligt. Skratta, sträck på dig, prata med dina vänner och ha en lyckad kväll! Andra människor älskar glada människor, det är som knark. Lycka till <3

Vad ska man göra om den man är så himla kär i berättar att han inom en alldeles alldeles alldeles för snar framtid flyttar till andra sidan landet och sen ska ut på äventyr i hela världen? När det man har inte är definierat men man har hånglat varje dag i flera månader, sovit i samma säng i veckor och sagt att man är ens bästa person i världen. Vad fan ska man göra, gick i tusen miljoner bitar när han berättade och jag vet inte om jag kommer kunna limma ihop mig själv utan hans hjälp. Att han är min absolut bästa vän och vapendragare gör inte saken bättre, kommer dö av saknad och att sova ensam känns läskigare än någonsin förr. 18 år, tokkär och hjärtekrossad -> Jag behöver lite stöd.
Säg det! Säg allt detta till honom. Och sedan: kärlek som försvinner är hemskt och sorgligt och förbaskat orättvist, men en dag kommer du vakna och inse att du faktiskt orkar resa dig utan honom, för så fungerar livet. Så deppigt svar kanske, men är det meningen att ni ska vara tillsammans kommer ni hitta tillbaka till varandra sedan tror jag.


hej, jag och min pojkvän funderar på att åka till new york kring min 21-årsdag. kruxet är bara att det kommer bli i slutet på januari/början på februari. min fråga är om new york är bra då? går det att uppleva staden då eller kommer man önska att man åkt en månad eller två senare så man kunde ha varit ute och gått mer? eller ja, helt enkelt, är new york värt även kring den tiden? ingen av hos varit där förut men är jättepepp
New York är ALLTID bra! Klart ni ska åka. Men ja, det kommer vara rikskallt så klä på er mycket.

Jag har en superviktig fråga! Det är så att jag äntligen tagit tag i mitt liv o slutat ett jobb jag avskyr o iställey börjat en utbildning som förhoppningsvis tar mig ut i världen. En av mina stora drömmar är just att bo utomlands lite här o var! Men alltså, jag är skiträdd för att bli helt ensam. När du flyttar runt känns de som om du redan har vänner där? Stämmer det? Som exempel i paris… Eller träffar du bara nya där du befinner dej på en gång? Isåfall hur? Är jätterädd för att bli ensam, men vill verkligen ut i världen o har ju tyvärr ingen kompis jag kan ta med mej eller nån som bor utomlands :’( hoppas du har tid att svara. Kram o kärlek till dig!
Hej! Ja, jag känner ju en del folk på lite olika platser i världen, har en äventyrlig vänskapskrets. :) Men ibland är det verkligen bara bekantas bekanta. Man får kontakta folk man bara känner pyttelite och säga att ”hej, vi känner kanske inte varandra men jag har precis flyttat hit, ska vi ta ett glas vin?” Man får vara lite modig. Och sedan – man lär verkligen alltid känna folk. På arbetsplatser och i skolan eller var man nu hänger på dagarna. Så funkar det liksom. Följ drömmarna nu bara!

Du säger att man inte kan vara ihop om man inte är sådär kär längre. Men hur tänker du då kring typ äktenskap? Man kan ju älska men inte vara dunderkär i personen precis hela livet. Så tänker jag.Annars hade ju alla skiljt sig hela tiden
Jag tänker att det är lite annorlunda om man är 16 år eller 33 år. Har man kanske en lägenhet ihop, eller barn eller bestämt sig för att ”nu är det vi” så ska man absolut kämpa för varandra. Kärlek går upp och ner, och jag är ju inte 55 och kan prata utifrån någon ”som levt länge” men absolut, när jag gifter mig förstår jag att förhållanden såklart kan nå riktiga jäkla dippar och då får man jobba tillsammans tills man kommer upp från dem. Man är man kanske 21 och känt ett par månader att det där killen man var så himlans kär i inte längre känns någonting alls, då tycker jag att man ska vara modig och göra slut, för båda skull. Tycker man ska försöka uppleva så mycket (och så många man har lust med) innan man settlar sig for life.

Måste bara fråga dig Sandra, eller vem som helst egentligen. Träffade en kille som jag träffar varje dag pga skolan ute för ett tag sedan och vi gick hem och hade sex. När jag hörde av mig efter ett tag för att se om vi skulle ses igen ville han inte och nu kan jag inte låta bli att ha sådan jävla ångest!! Fan vad jag skäms över mig själv. Känner mig så patetisk även fast jag inte var kär i honom så blev det ändå en sådan besvikelse, han ville inte ens ha sex med mig igen. Hur ska jag sluta tänka på detta?! Och Sandra, har du någonsin fått dissen på det här sättet?
Alla har fått denna dissen, tro mig! Fattar att det känns segt men alltså ta det lugnt. Du vågade ju iaf höra av dig, det är ju svinbra. Han har antagligen redan glömt det, ingen tycker du är något idiot, promise.

answers to past week’s comments. part 1.

Har du tröttnat på att blogga? Det känns nästan som det. Du skriver nästan aldrig långa personliga blogginlägg längre, vilket jag kan sakna. Du lägger upp Max två inlägg per dag och ibland bara ett.. Har det med novellen att göra eller har något annat hänt? Gillar din blogg supermycket i alla fall!
Hmm. Märkligt att du känner så för jag har aldrig bloggat så mycket som jag gör nu. Bloggar två gånger om dagen på vardagar och en gång om dagen på helgerna. Jag försöker göra en ganska bred bredd på olika ämnen varje vecka, allt från era frågor, boktips, matlagning, tillbakablickar, fina grejer jag hittar på internet, outfits och tankar. Skrev ju en lång text (skrivtipsen) bara förra veckan och en gång i månaden kommer en krönika. Vet inte riktigt hur jag ska hinna fylla på med mer. Det är alltid svårt att tillfredsställa alla men har verkligen inte tröttnat på att blogga, men kom gärna med blogginläggstips!

Förlåt men.. förstår inte hur man orkar sitta och posera sådär på en dagensoutfit? Eller hur hen som tar bilden står ut.
Har man haft en blogg i nästan 10 år så lär man sig. Tyckte att det var jättejobbigt i början men man blir van. Tycker fortfarande att det känns sådär att ta outfitsbilder på gatan när folk går förbi så därför är de mest inomhus.

Du har ju många killkompisar och så, blir du aldrig kär i dem? Jag blir kär i varenda kotte av manligt kön som jag umgås mycket med. Typiskt dåligt.
Njäej, jag har ju känt dem så länge nu. Har crushat på en del av dem när vi lärde känna varandra (inga namn nämnda..) men det gick över sedan.

Om man vill fråga dig en sak som inte handlar om bloggen, vad skall man göra?
Det är bara att fråga i kommentarsfältet eller att maila.

Jag tänkte på det där med att köpa jacka Second Hand… Hur tvättar man dem? Eller kör du på otvättat –> Direkt på :S? Funderar nämeligen också på att gå och se efter fina kappor och sånt, som jag blivit tipsad om, på Second Hand. Tack på förhand
Den gröna jackan köpte jag med alla lappar på så den hade liksom varit oanvänd i nästan fyrtio år. Annars kan man lämna in på kem eller vädra tänker jag!

Vart har du köpt dina strumpbyxor? Tänker nämligen införskaffa nya nu inför vintern
Köper strumpbyxor överallt! H&M, Lindex, Asos, Twilfit osv osv.

Men hallå ett långt och utförligt inlägg om Magnus och allting då kära du!!!!!! Känns så hemligt allting åh så nyfiken
Vi har ju ganska nyligen träffats och det känns fortfarande helt superkonstigt (och superfint <333) att titta upp mot honom på gatan och tänka att ”oj honom är jag ihop med.” Vi har varit pojkvän och flickvän i fem månader ungefär. Vill vara lite försiktig med honom på bloggen men kan ju berätta hur han ramlade in i mitt liv förstås. Vi träffades för första gången ute på en klubb i Stockholm en torsdag, tre dagar innan jag skulle flytta till Paris i våras (och sedan stanna där i tre månader).
Jag såg honom genom folkhavet på Kåken (för att han var typ ett huvud längre än alla) och tänkte att Satan i gatan. Måste. ha. På fredagen hade Michelle hemmafest och jag hade sett att de pratade med varandra på Kåken dagen innan så jag frågade henne om hon kunde bjuda honom. Eller jag sa: skriv till honom på facebook att din kompis tycker han är det snyggaste hon sett och att hon vill att han ska komma till festen. Så exakt det gjorde hon.
Jag skulle åka till Paris 48 timmar senare och tänkte att det är lika bra att vara pang på så jag får hångla lite innan jag skulle åka, vad spelar det för roll om han tycker jag är lite knäpp. Han kom hur som helst dit och fem timmar senare kysstes vi på en skakig högtalare på klubben Under Bron. Och efter det hängde vi hela helgen tills det var dags för mig att byta land och stad och jag kände honom inte alls men tyckte SÅ HIMLA mycket om honom. När jag väl landade i Frankrike tyckte jag att det var tidernas sämsta idé. Jag kunde inte alls få honom ur huvudet.
Så jag köpte helt enkelt en biljett tillbaka en vecka senare. Var tvungen att kolla efter vad det var. Man kan inte släppa magpirr bara sådär, de är så sällsamma. Kom med någon dålig ursäkt till honom att jag skulle göra något i Stockholm som gjorde att jag var tvungen att åka tillbaka. Vi var med varandra från att jag landade tills att jag åkte tillbaka fem dagar senare. Och sedan hälsade han på mig i Paris några veckor senare (ja det var han jag var på Versailles med). Och sedan åkte jag till Stockholm alldeles för ofta under min Parisvistelse (jag ber om ursäkt till er som klagade över att jag inte ”uppskattade Paris och drog till Stockholm hela tiden” men det var pga hångel). Och sen när jag kom hem till Stockholm flyttade jag direkt in till honom, med två enorma resväskor innan vi ens sagt att vi var pojkvän och flickvän. Det är väl klart att du ska bo med mig, sa han bara. Och sedan dess har vi sovit med varandra varenda natt. Han heter Magnus, kommer från Göteborg, är 26 år, kan jättemycket om historia och årtal och kungar på ett knäppt sätt och har världens finaste framtänder.

Fina Sandra skulle inte du kunna skriva ett inlägg om hur det är att jobba på reklambyrå? Håller på att utbilda mig till något åt det hållet och hade älskat att få läsa om din bild av det. kram
Har skrivit om det en massa gånger. Här och här till exempel!

Sandra! Jag är kär i en kille som är världens finaste och världens bästa på att spela gitarr. Han är svinsnygg och jag är inte lika svinsnygg och dessutom 16 år och okysst. Jag är för feg för att ta kontakt med honom men vill ändå visa att jag gillar honom! Vad ska jag göra? Jag kan peka ut tio personer bara i min årskurs som också är kär i honom och jag kan hitta tusen anledningar till varför han skulle välja dom framför mig. Jag känner mig så misslyckad och ful så jag vill inte ens gå till skolan för om han ser mig kommer han fatta hur ful och misslyckad jag är. Vill lägga mig under mitt täcke och gråta tills jag glömmer bort honom
<3 Jag var också megablyg som sextonåring och är därför rätt dålig på bra tips hur man ska ta kontakt. Men en grej kan ju vara att ta reda på var han hänger efter skolan. Något särskilt kafé exempelvis, och se till att också vara där. Var är han på helgerna, kan man se till att hamna på samma fester eller musiklokaler som honom? Man måste på något vis visa att man finns. Har ni gemensamma bekanta? Kan du prata med dem och långsamt lirka dig in i hans kompissfär? Till slut måste man ju säga hej till varandra liksom.

Hej! Kommer ihåg när du skrev om att er hund Vera dog, och jag grät. Är nyfiken på en sak nu. Som jag förstod var Milla och Vera tillsammans hela tiden, så hur tog Milla att Vera dog? Har ju hört om hundar som blir deprimerade när deras hundbästis dör. Himla sorgligt. Hur är det med lilla Milla?
<3 Jag bodde i New York när Vera försvann men som jag har förstått det var Milla väldigt deppig första tiden och gick runt och ”letade” efter Vera. Nu verkar hon desto gladare men däremot har hon väldigt väldigt svårt för att vara ensam. Hon är ju uppvuxen med Vera och har liksom aldrig någonsin varit helt själv förut, Vera var ju alltid med. Men min mamma tar med henne i princip överallt så det är ju bra.

Vet du om det är möjligt för två 17 åriga tjejer att bo på hotell i NYC? Eller måste man vara 21 år? Och i annat fall, vet du om det är möjligt att hyra en lägenhet i några få dagar som 17 åring? har du nått tips? Tack på förhand
Ingen aning tyvärr, med borde väl inte vara några problem alls med hotell? Vet inte hur det gäller med att hyra lägenhet. Någon annan kanske kan svara i kommentarerna?

Alltså hur söt är din bror! Hur gammal är han?
Nyss fyllda 18!

Vill också ha en engångskamera! Är det olika kvalitet på dom eller kan man köpa vilken som helst?
Jag köpte en för sjuttio pix på Teknikmagasinet.

Jag har också fotat hela sommaren men smart som jag är, är jag inte säker på var man kan framkalla bilderna. Vet du, eller någon annan fin?
I närmaste fotobutik förstås! Bara att googla upp en. Jag gick till en i Gamla Stan.

tänker på ida i sandor slash ida när jag ser bilderna!
Så himla knäppt, jag hade liksom sett filmen fyra dagar innan jag postade det inlägget. Måste ju helt klart blivit inspirerad utan att jag själv förstod det :)

Vet inte om det hände dig, men hur skulle du reagera om förlaget ville ändra i din historia? Skulle du känna att ”nejnej” eller skulle du ta det till dig för att det typ ”vet vad som säljer”? Puss
Det har inte hänt, vet inte hur jag skulle reagera. Beror på nog på hur stor förändringen var! Men jag litar på dom till 100% i typ allt.

alltså det finns en gammal bild på dig när du var i tonåren som ser EXAKT ut som den nedersta bilden. Mitt elefantminne säger mig att du hade typ adidaströja på den bilden? precis samma pose och frisyr i alla fall, så kul!
Haha ja jag tänkte på den med, tror du menar den här:
1

Hej kloka du. Jag behöver lite hjälp då jag sitter i en klurig situation nu med min pojkvän som jag varit ihop med i 3 år. Du är den enda jag kommer att tänka på när det kommer till detta då jag alltid tycker att du ger så bra svar till andra när det kommer till relationer. Det är som så att han vill flytta 60 min bort för att byta jobb. Han vantrivs verkligen på det jobbet som han har just nu, är alltid trött och omotiverad. Jag går en utbildning just nu på ett år och kan inte flytta med honom. Har inget körkort och det finns verkligen inga bra förbindelser mellan min stad och hans kanske blivande stad. Han säger till mig att 7 månader ifrån varandra är ”ingenting” och att det kommer gå jättefort. Medans jag känner att jag gärna vill träffa honom varje helg eller varannan åtminstone, men det kommer inte gå… Tanken var först att vi skulle flytta 60 mil tillsammans om 7 månader när jag var färdigutbildad, men han verkar inte orka vänta. Hur gör man? Vad är det bästa för oss båda tycker du, eller någon annan som läser detta?
7 månader är en lång tid, särskilt om ni inte ens kan ses varannan helg. Men – å andra sidan kan man ju även se det precis tvärtom: efter 7 månader är det över. Ni har ju redan en plan vad som händer då. Du kommer flytta dit. Jag tror det viktigaste med distansförhållanden är just det, själva planen. Finns det inget slut eller mål, det är då jag tror risken att det kommer gå åt helvete är tusen gånger större. Jag har skrivit en del om distansförhållanden förut, men det viktigaste är att ni gör upp en plan hur ni ska ses och höras under dessa månader. Skype varje kväll kanske? Skaffa whatsapp så kan man sms:a hur mycket som helst och man kan ju även skaffa en Facebook-grupp bara för er två där ni kan prata och fixa och trixa. Sedan får ni helt enkelt försöka lösa så ni i alla fall ses någon gång i månaden, det tror jag ändå är viktigt. Ni kommer klara det! puss.

answers to past week’s comments. part 2.

På något plan känner jag mig lite fånig som skriver till dig eftersom jag inte känner dig men du känns så förnuftig och lyckas alltid ge så bra råd. Jag är så uttråkad, jag lever men jag lever inte. Jag läser om ditt liv och blir alldeles avundsjuk för du gör saker hela tiden och du lever. Jag sover och jobbar, mer orkar jag inte. Jag behöver veta hur man gör! Hur gör man för att leva? Hur gör man för att uppnå sina drömmar? Mitt liv har stannat och det finns inte många i mitt liv som jag kan vända mig till så därför vänder jag mig till dig.
Oj oj :’( alltså, ibland känns ju livet så för alla. Att det bara går på rutin, det gör det verkligen verkligen för mig också ibland. En idé kanske är, om man verkligen vill förändra sin situation, att göra en lista på vad man vill förändra. Vill du bo utomlands? Byta jobb? Läsa en ny utbildning? Eller bara flytta till ett nytt kvarter? Lära känna nya bekantskaper? Jag tror att om man kanske definierar vad man vill förändra och sedan börjar sätta bollen i rullning känns det inte lika stort och livsomvälvande.  Även om allt bara ruckas någon millimeter brukar jag alltid känna mig gladare och peppad igen på nytt. Det är viktigt med små förändringar till att börja med.

Hej Sandra! Jag måste få tag på vita strumpbyxor i Stockholm, men hittar ingenting på H&M, Lindex, Kappahl eller Gina. Har du något tips, var köper du dina?
Jag köper mina vita strumpbyxor på Asos! De heter ”winter white” om jag minns rätt.

Hi Sandra! Why don’t you wear your cat eye line anymore?
I just got tired of it and needed a little break. Have been wearing that black eyeliner since I was 16!

Får man fråga en sak? Ni ser ut att ha så himla kul på er sextonårstid, är säker på att ni hade det också. Och ja, vem vill inte ha kul? Jag skulle vilja vara lite mer som er på den filmen, men det är inte jag. Jag vill vara så, men då skulle jag inte vara mig själv, does that makes any sense? Vad gör man?
Man får inte glömma att inlägget jag gjorde om min sextonårstid var ett år komprimerat till några bilder och en tvåminutersfilm. Merparten av min tonår var jag osäker, ensam och undrade när det där himla livet skulle börja. Det där riktiga, det spännande och roliga händer när man blir vuxen och kan bestämma över sitt liv på ett helt annat sätt. Och tills dess får man göra det bästa av situationen. Hänga med kompisar, kolla på bra film och hångla lite kanske. Som Annika Norlin säger: ”vilken jävla lögn att det ska va ens bästa tid.”

Efter att ha följt din blogg i några år, följt äventyr, kärlekar och hjärtesorg. Följt din berättelse om hur osäker du var som tonåring, kan jag inte sluta undra… Om man är 21 år och har rest till andra sidan jorden och tillbaka, utan att hitta kärleken. Utan att ens ha fallit det minsta för någon. Om man har haft några pojkar men ingen har fått vara kvar, därför att man är så fruktansvärt rädd att visa sina fula sidor. Om man inte gör annat än att hitta fel hos pojkarna, eftersom det då är lättare att putta bort dem och aldrig låta dem komma nära. Vad tusan gör man då? Vill ju hitta kärleken och vill ju inte skämmas över mig själv. Men det gör jag.
21 år är INGENTING. Så så många som inte varit ihop när de är 21. Ju äldre man blir, desto tryggare blir man i sig själv. Jag var också ett litet förvirrat skrutt under den tiden. Och jag knuffade bort varenda kille som visade intresse för mig innan jag träffade min första pojkvän, för jag var livrädd för att någon skulle ”upptäcka vem jag var” (helt sjukt egentligen). Allt kommer bli bra, men börja med att fokusera på dig själv. puss.

ursäkta för URTRÅKIG kommentar MEEEEN var är din randiga klänning ifrån?! JAG ÄR KÄR!!!
Den är från Nastygal.com men jag köpte den för länge sen så jag tror inte den finns kvar. kram

Hej Sandra, kan du berätta hur man slutar vara en blygis? Vill ju våga prata med den gulliga killen på morgontåget.
Jag var också världens megablygis när jag var yngre. Gick runt och trånade efter kille efter kille utan att våga visa en endaste känsla eller ge bort en endaste blick. MEN. När man börjar göra små modiga steg märker man ganska fort hur lite det spelar någon roll, alltså jorden går liksom inte under om man vågar säga hej. Istället händer något precis tvärtom: man känner sig världsbäst för att man vågar ta kontroll över sitt eget öde & liv. Om man vågar små små saker i taget vågar man till slut massor. Man får ta det i sin eget takt och bestämma sig för att det här ska jag banne mig fixa.
Puss.

Sandra har du kollat på skins?? Om inte så gå gör det på direkten, supertips!!!!
Kollade lite på den brittiska versionen när den kom ut men glömde bort den sen. Får kanske prova igen!

På tal om kjolar, vad köper du oftast dina vippiga kjolar? De är jättefina! :)
Majoriteten är från AA och någon enstaka från Asos.

Du har för stora krav på ditt skrivande, tror jag. Prestationsångest, liksom. Och då är det väldigt svårt att hitta bra ord att sätta efter varandra. Man tänker för mycket och låser sig själv. Så ta en stund och bara kladda ner knas. Det kan handla om allt, och det behöver inte vara logiskt eller fint alls. Glöm alla regler och ramar, go crazy. Och få in i ditt huvud att skrivtorkan kommer gå över, du kommer hitta tillbaka till orden och flytet. För det är sant. Styrkekramar tills dess!
Du har nog rätt. Ska tänka så!

Klappade ni en främlings hund? Nu ser man ju iofs inte om ägaren var med men eftersom hunden är fastbunden antar jag inte det. Det existerar typ inte ens i min värld att göra så, tänk om hunden skulle bitas? Tänk om hunden blir förvirrad om det kommer massa folk och pratar med den/klappar den? Det är ju någon annans hund liksom. Det kanske är annorlunda i storstäder men att klappa någons hund utan tillstånd av ägaren var bara… konstigt. (OBS jag vet förstås inte om ni känner ägaren eller så, se det lite som en allmän undran; gör folk så i allmänhet?)
Haha nej alltså vi kände hussen, han hamnade bara inte på bild : )

vad gör man när allt funkar med killen förutom det sexuella? det har varit bra ända tills nu för några veckor sedan, när jag började tappa sexlusten. jag älskar honom fortfarande, mina känslor för honom har inte förändrats till det sämre så jag vet inte varför jag aldrig längre är kåt. det börjar bli jobbigt eftersom han är som vanligt men jag aldrig vill. hjälp!
Finis. Jag tänker att några veckor inte är så lång tid. Ibland går det upp och ner och så är det i förhållanden och det gör ingenting. Om jag vore du skulle jag prata med honom om det. Säga precis det du skrev till mig, för det är ju uppenbarligen något du går och funderar på. Är han vettig och bra är det något ni kommer kunna ha en bra diskussion om. Och hångla en himla massa utan att det nödvändigtvis leder till sex, så slipper du för en stund känna press på att det skulle bli ligga av bara för det. Ta det i er egen takt liksom, jag tror absolut att det kommer gå över. Och det är inte så att du börjat äta p-piller eller något sånt på sistone? De har ju en tendens att fucka upp och då kan man ju gå till gynekologen och förklara situationen. Puss.

sandra. finaste snällaste du.
jag har en pojkvän, en fantastisk pojkvän, och vi har varit tillsammans sen vi var sjutton och idag är vi tjugo. jag har älskat ihjäl mig och varit så kär att det har känts som att hela jag ska bara brista och falla i tusen bitar. men nu känns det inte så längre. jag är inte längre lycklig i det vi har. jag har funderat så himla himla länge men har nu kommit fram till att det enda vettiga som finns att göra är att göra slut. men hur i himmelen gör man slut på något så fint som det ändå är? och värt att säga att att han bor i stockholm och jag i uppsala, så det är ju ett slags distansförhållande sen några månader tillbaka också. snälla sandra, svara.
Alltså jag vet hur himla SVÅRT detta är. Ont gör det för båda och herregud och åh. Men grejen är den att man kan ju bara inte vara ihop med någon man inte är kär i. Det är ju inte snällt för någon av er. Och därför får man helt enkelt bara sätta sig ner bredvid honom och säga just det du har skrivit till mig. Och det kommer vara sorgesamt och hemskt, men i slutändan kommer det vara det allra bästa för er båda två. Här är ett inlägg om när jag gjorde slut med min första pojkvän.

Hur får man egentligen tag på en hyreslägenhet i Sthlm? Vid 26 års ålder är det väl dags att lyckas med detta omöjliga. Tips mottages tacksamt. Ps. Har ej rika föräldrar, och min egen inkomst ligger på ca 7000 kr i månaden.
Jag har INGEN aning. Är själv i samma sits. Jag frågar folk på facebook samt kollar blocket. Man får nog bereda sig på att flytta runt en del, stockholm är inte enkelt bostadsmässigt.

Hej alltså har en fråga som jag inte vet om den är jobbig lr inte men jag får lite ångest. Min kille och jag gjorde slut för ett år sedan och det är som det är liksom. men jag vet inte vad jag ska göra med alla hans grejer som jag fick. Jag fick samma LP spelare som du fick på våran två-årsdag och jag vill inte slänga den men kan inte förmå mig att slänga eller ge bort, hur gjorde du med alla jävla minnen och saker? puss
Den första veckan slängde jag det som stod framme. Typ den där tavlan som såg ut som honom, någon bok han hade glömt kvar och sånt. Men bilder och kärlekslappar och presenter och så vidare la jag i en skolåda längst in i garderoben. För jag gjorde misstaget att slänga typ allt från mitt och Tobias förhållande i världens himla heartbreak-vrede. Jag har inte något fint och personligt kvar av det livet jag hade med honom och det känns så himla sorgligt nu såhär sju-åtta år senare. Så göm dom för dig själv för sjutton. Du kan ju till och med lägga det i en låda och ställa hos en kompis. En dag kommer sakerna inte göra lika ont. puss.
.

Translation. Please read by clicking ”in english” below FAQ.

answers to past week’s comments. part 1.

Här kommer lite svar på senaste veckans frågor i kommentarerna. Det var så många så jag delade upp det i två delar denna vecka. Nästa kommer imorgon.
Sedan vill jag bara säga att tack för allt det andra ni skriver, det som inte är frågor men betyder så mycket. Allt det underfundiga, fina, som gör mig så himla glad. Uppskattar varenda litet ord och läser allt, så att ni vet.

Men men, vad är det för himmelsk roströd hängslegrej du har på dig??
Den är gammal från Asos. Men har sett att de har en del hängselklänningar inne just nu!

Vad är det för sång som spelas i videon med Milla?
Going Up The Country med Canned Heat.

Varför var filmen The Internship så sämst? Kram!
Mest kvinnoförnedrande gubbsjukaste skiten jag sett på jag vet inte när. Vince Vaughn (som skrivit och regisserat) borde låsas in och stanna där tills han blir snäll igen.

vilken stegräknare använder du, snälla sandra?
Jag använder bara en app som heter Moves. Den är rolig för den har inbyggd gps så man kan se hur man rört sig. Känns lite som att jag är med i ett TV-spel varje dag.

sandra, kan inte du göra en film om hur du får till de där svängarna på håret? :) framför allt tredje bilden nedifrån.
Jag har gjort det ett par gånger, här till exempel! Dock brukar jag inte rulla fram och tillbaka som i filmen utan hålla in bara, i ca 10 sekunder per hårslinga.

har du stativ med dig eller är det någon som fotar dig? kram!
Jag äger inget stativ tyvärr, om jag är hemma och fotar har jag oftast ställt kameran på en stol. Är jag utomhus är jag med någon som hjälper mig att fota!

hej. är lite nyfiken på hur du tänker kring miljö och konsumtion? jag menar att du verkar va en trevlig tjej o så men du verkar konsumera/resa en jävla massa utan någon tanke på om det är vettigt att leva så. det här upptar nämligen mkt av mitt liv, ett ständigt ifrågasättande av mina egna köpbegär/resebegär, och jag är nog inge tillnärmelsevis lika rik som du. hur tänker du kring detta? det är roligt att läsa din blogg men saknar ett kritiskt perspektiv på det liv du lever.
Jag förstår. Jag har svarat på detta flera gånger, men så här tänker jag (eller gör jag snarare, tänka borde man ju lite mer). Jag är ju ingen superdupermegamiljökämpe, men jag försöker varje dag tänka på miljön i mina dagliga handlingar. Jag köper ekologiskt om alternativet finns, jag sopsorterar och skänker pengar till organisationer. Jag shoppar ärligt talat inte supermycket om man jämför med många andra, även om jag vet att jag får kritik för det ibland. De flesta kläder jag bär är flera år gamla och jag har en tendens att använda saker tills de verkligen sjunger på sista versen. Jag tror det är för att min klädstil är så pass enkel att jag aldrig känner att ”jag har inget att ha på mig”. Jag har hög kjol, tröja/skjorta/t-shirt + strumpbyxor varenda dag. Jag kan kombinera prick allt i min garderob med varandra. Eh oj nu hamnade jag kanske på ett sidospår, jag menar bara att om man klickar sig in på min modekategori är typ nästan inget av mina tio senaste outfits nya grejer. Jag försöker också att äta kött högst 2 gånger i veckan, så att det blir som en trevlighet och inte vardag. Resa är väl min största last. Jag flyger ju några gånger om året. Men jag tycker också att resa och att upptäcka nya människor och nya världar gör en mindre inskränkt, mer modig och klokare. Tror alla blir vettigare av att se nya saker. Men jaa, det är dumt att flyga osv. Tycker dock att det största ansvaret för många flygresor borde läggas på businesspersoner och liknande som kan ta tåget och flyger flera gånger i veckan. Jag gör det runt fyra gånger per år i snitt. I överlag angående hela miljöfrågan tycker jag ärligt talat att det inte är klokt att enskilda personer ska behöva ta så mycket ansvar. Det behövs hårda miljölagar, så folk tvingas ändra på sina beteenden. Valfrihet är inte intressant när jorden har förkylning.

Sandra tror du att man kan bli ihop med sitt ex igen? Om man gjorde slut för att man inte visste vem man var på egen hand längre, men nu, sju månader senare, känner att man vet precis vem man är och att man är sig själv när man är med honom?
Då säger man det och håller alla tummar att han fortfarande vill. Och jag tror att du måste försöka visa att den här gången är det på riktigt. Lycka till <3

Har en viktig fråga om dina löskragar från cos (tror jag): går det fortfarande att köpa dem och vart hittar man dem isf haha??? Tack-på-förhand du-är-så-jobbigt-fin Sandra!!!
puss och tack! Jag har faktiskt ingen aning om cos fortfarande säljer löskragar, men gå in på deras hemsida och kolla. Asos och Zara brukar ha löskragar också. kram.

Tack för alla dina underbara inlägg! Jag undrar, har du någonsin beställt från Society6 till Sverige? Jag är inte alls van vid att shoppa över Internet och undrar undrar hur det fungerar med fraktkostnader osv… Kram!
Nej det har jag inte men fraktkostnader står alltid på hemsidan, bara att kolla. kram!

Sandra! Du har länge varit min inspiration i klädväg och jag avundas din garderob på riktigt. Jag har bara en liten svår fråga till dig.. Det är såhär att vi ska ha fest på högskolan med temat ”I köket” och jag har ingen som helst aning om vad jag ska vara. Har du några tips?
Du kan ju vara massor av roliga saker, en liten kopp, salt eller peppar, en gaffel, en tomat (eller vilket mat som helst). Bara att gå in i ett kök och rota lite så borde man ju bli inspirerad direkt :) Här är min kompis Fanny när hon var morot förra året! puss.

which of your actual friends is the one you’ve been knowing longest from your teens/childhoood?
Joakim and Jonna! Joakim I’ve known since I was 14 and Jonna since I was 13 years old.

hej, where can one get a copy of Lula? Did you buy it in a normal store?
I bought it at the airport but I’ve seen it everywhere. Not sure where you live but here in Sweden I’ve seen it in ”normal stores” like magazine shops, news stands etc.

Hej Sandra!
 Jag skrev en kommentar till ett av dina inlägg för över ett år sedan. Såhär såg kommentaren ut:
”En sak slog mig, och du kanske inte ens läser det här. Men, jag läste någonstans, att han inte tyckte om kräftor den där mannen som gjort dig ledsen. Han tycker inte ens om kräftor, det du alltid vill festa till det med på födelsedagar. Det får i alla fall mig att le lite när det ensamma höstmörkret börjar tränga sig fram. Att det blir så tydligt, att det fan finns någon bättre som fan kommer tycka om kräftor och fan kommer älska mer. Som du kommer älska mer. Varje födelsedag.”
Och nu har jag väl egentligen bara en fråga.

Tycker han om kräftor?
Jag minns den frågan. Eller inte bara minns, tyckte så mycket om den i sin underfundighet. Sparade ner den i min mobil till och med. Och svaret på din fråga är;  ja men javisst gillar han kräftor. grabben är ju från västkusten. <3