lova att du inte hånglar med honom.

Ny krönika ute för devote. Handlar om en kväll för många år sedan när min kompis kysste en kille jag var förälskad i. I sin helhet:

.

- Lova att du inte hånglar med honom.
Så säger jag till henne när vi står på en soulklubb vid Odengatan där vi några timmar tidigare har kommit in med våra falsklegg. Vi står nedanför DJ-båset och han jag är kär i står ovanför och skriker något till sin kompis som spelar skivor den kvällen.
- Men jag säger ju att jag inte SKA, skriker hon i mitt öra. Vi ska bara stanna här lite till! Gå till den där efterfesten, jag kommer sen.

Jag har varit kär i honom i snart ett år. Vi har hånglat upprepade gånger och en gång har han till och med vaknat i min säng efter en extra stökig fredagsnatt. Han vet att jag gillar honom och har flera gånger sagt att det inte kan bli något. Han säger saker som du måste lova mig att du inte tycker om mig något mer nu när vi har stått på någon indieklubb på söder och han lutat sig nära mitt öra för att överrösta dånet från en Morrissey-hit. Du måste lova.
Och varje gång har jag svarat att,
- Men det är väl klart att jag kommit över dig, jag tyckte bara om dig en gång för länge sedan. För länge sedan.
Och då har han varje gång gömt sina händer innanför mina nackhår och kysst mig över halsen, ansiktet, läpparna. Det är så lätt att få honom. Man bara påminner honom om hur mycket man har glömt honom. Hur man känner absolut ingenting för den där pojken med tre födelsemärken över vänster kind som man dagen innan skrivit i sin dagbok att Om jag inte får honom kommer jag explodera och dö det vet jag helt säkert. 

Ikväll står han i ett DJ-bås och fäktar med armarna till Stevie Wonder och jag ser hur min kompis trampar stressat med fötterna för att jag ska gå därifrån. Redan i början av kvällen, när vi köpte två öl i höga plastglas såg jag honom lägga en hand vid hennes midja. En kort, knappt synbar sekund, men eftersom allt han gör hamnar högst upp på min prioriteringslista såg jag. Hon är min bästa vän sedan vi var femton år och tidigare i veckan satt vi på ett café och jag beklagade mig över mitt hjärta. Beklagade mig över den mycket unga mannen med tre fräknar över kinden som just nu står och sjunger ut över klubben som om han ägde världen. Som bara någon timme tidigare la en lätt hand vid min bästa väns midja.
Och nu ber hon mig att skynda iväg till den där efterfesten, köpa folköl på Seven Eleven och fortsätta natten i en annan stadsdel medan hon ska stanna med honom.
- Ingenting kommer att hända, bedyrar hon. Vi ska bara dansa lite till förstår du väl.
Så jag går. Jag tar en buss hem till en kompis, dansar i ett vardagsrum med en molande känsla i magen och röker ut från ett öppet fönster. Utanför är det varm julinatt och jag tänker att jag måste våga lita på henne.
Vid halv tre frågar jag Joakim om vi kan ringa dem.
- Ta hit dem nu, de har dansat färdigt säkert, och annars kan de ju dansa här.
- Jag har redan ringt, säger han. Jag har redan ringt och de vill inte komma.

Dagen efter möts jag och min bästa vän på en parkbänk vid Karlavägen och jag gråter inte men det gör hon. Hon snyftar in i en servett och vågar inte titta mig i ögonen.
- Alltså det var han som kysste mig, jag lovar. Jag tittar ner på mina skor och vet inte vad jag ska svara. Vi är sjutton år och hon är en av få människor jag litar på. Som jag tagit in och gett bort mig själv till i den här bistra tonårsverkligheten.
- Hur ska jag våga lita på dig igen? frågar jag och hon hulkar bara till svar. Ger mig en varm CD-skiva från sin jackficka som hon har bränt tidigare under dagen.
- Alltså Jim Morrison kan säkert förklara bättre, viskar hon och jag tar emot den. Dagen efter förlåter jag henne. Jag förlåter henne för att jag måste, för att jag inte vet hur jag ska klara mig utan henne. För att det inte går att klara sig utan henne. För att vi har svurit på evig vänskap och pekat ut resten av världen som idioter. Och helgen efter kysser han mig igen och jag upprepar att jag är över honom när han frågar och hon står någonstans i bakgrunden och iakttar. Och fast jag vet att allt är åt helvete nu, att vår vänskap bara kommer överleva den här sommaren, så spelar vi teater tills skolorna börjar igen. För så är livet som sjuttonåring, man förlåter dem om och om igen, man förlåter dem för att man inte vet bättre, för att man tror att man inte är värd mer än såhär. Inte värd mer än pojkar som vill ha en ibland och vänner som lovar och bryter det en halvtimme senare. Och därför står man ut tills man en dag är vuxen och tar en tio år yngre version av en själv i handen och viskar försiktigt,
- Kom så springer vi ifrån de här idioterna.
Och sedan springer man.

——————————–

Finns även att läsa
här.

att komma över någon.


link.

Nästa vecka har jag varit singel i elva månader. Kanske inte så lång tid om man tänker på det stora hela, men jag tycker det känns som ljusår och kometer sedan som Ludvig var min pojkvän.
Jag är inte längre samma person som jag var för ett år sedan. Genom det här uppbrottet har jag varit tvungen att uppgradera och skapa en ny slags version av mig själv och jag tror att det är nog så det fungerar när det tar slut, rötterna vrids upp och man måste börja om från början. Just där och då kan det kännas helt jävla omöjligt, men nu vet jag att den här personen som jag är nu är både starkare, modigare och rejälare än hon som var jag för ett år sedan. Ur allt hemskt kommer alltid något lite mer förfinat och annorlunda. Annorlunda på det bra sättet.
Mitt liv nu är är inte samma som det jag levde april 2012. Då bodde jag i New York, jobbade måndag till fredag på reklambyrå, hade distansförhållande sex timmar bort med flyg och längtade till något annat, inte riktigt säker på vad, men bara NÅGOT. Nu bor jag i Paris, skriver på heltid och vaknar inte med ångest på måndagar. Jag umgås med människor jag aldrig hade träffat annars och mår bra. Jag mår bra.
Några av det mest återkommande mailen jag får från er är frågor om hur man kommer över någon. Jag vet inte riktigt själv, mer än att det tar tid. Men, det finns sätt som kan göra vägen dit enklare och jag tänkte att jag skulle ge bort mina bästa, den här lite molniga måndagseftermiddagen, för att jag är inte ledsen längre, och det vill jag inte att ni heller ska vara.

1.
Du är inte ensam. Detta kanske låter lite utnött, men man får verkligen inte glömma det när man ligger där på sängen och hulkar sönder lungorna. Det som händer dig nu, det händer miljoner flickor och pojkar, kvinnor och män, tanter och gubbar samtidigt som dig, runt om i världen, just nu. Varje dag året runt krossas någons hjärta, och varje dag året runt reser sig någon igen och har klarat sig igenom sorgen. Det du är med om är inte unikt, och precis som alla andra kommer du också överleva. Lovar.

2.
Det är på riktigt. Det här är också så himla viktigt! I somras när jag skrev mycket på bloggen om hur ledsen jag var kunde jag få någon enstaka kommentar här och där (majoriteten var förstås så sjukt fina och fantastiska och stöttande) som var typ, ”det är en kille, skärp dig. värre saker har hänt.” Det kanske är sant, att värre saker har hänt, men detta händer en själv just nu och det finns en anledning till att det gör så inihelvetes ont i bröstet.
Man har förlorat någon, och inte vem som helst, utan ens allra viktigaste människa. Den som vet allt om en, ens djupaste hemligheter, ens trasiga förhållande med ens pappa, de mest skadade och skamsna hörnen av ens liv och som ändå stått kvar. Man har förlorat någon som har tagit hand om, klappat, kramat, lyssnat och lovat att alltid vara där. Någon som man kan läsa utan och innantill och som man vet hur dom mår bara genom hur dom vinklar ett ögonbryn. Detta måste man ta på allvar. Min mamma sa till mig i somras i telefon när jag satt på olika trottoarkanter och grät att du måste respektera din sorg på samma sätt som om att han har dött, för det är precis det som har hänt med ert förhållande. Och även om det låter makabert finns det mycket sanning i det. Det som han var för mig finns inte kvar. Tillåt dig själv att sörja det och respektera din sorg.

3.
Var inte själv. EJ BRA. VARNING etc. Var med människor hela tiden! Roliga, snälla, vettiga kompisar som sitter bredvid och håller handen, lyssnar och tar hand om, men även pratar om annat, går och handlar glass och rosévin, köper cigaretter åt en och kastar fotografierna på honom för att man inte förmår sig att göra det själv. Sov hos de här människorna, gråt med dom, låt dom krama dig, länge och ofta. Fråga om du bara kan få sitta hemma hos dom när de pysslar med annat. Det är jätteviktigt att ta stöd från sina kompisar när man verkligen behöver det. Det här har mycket att göra med punkten här över, respektera att du är ledsen och skäms inte över det. Säg exakt hur du känner till dina vänner och de kommer vara där för dig. Samt hjälpa dig att inte ringa honom också, vilket är ju vettigt det med. Ett bra konkrekt tips är att varje gång du vill ringa ditt ex, smsa en kompis och skriv ”nej nu vill jag ringa igen!”. Din kompis kommer svara ”NEJNEJNEJNEJNEJ” och då känns det lite enklare att inte slå de där siffrorna.

4.
Det är okej att vara destruktiv. Det här tipset är ju inte så politiskt korrekt men det kan man inte alltid vara. Hörrni, bli fulla om ni känner för det. Bli fucking jävla svinfulla, dansa på något dansgolv, ramla in i någon, hångla med någon ni aldrig träffat förut och bry er inte om att komma ihåg vad hen heter, sparka på en vägg, kräks, gråt wtf bara kör. Man har så mycket adrenalin och ilska i sig som måste ut. Man är så trasig att det inte funkar att dricka te och äta bullar för att komma över någon. Och då sveper man en halv flaska whisky och hånglar med någon i en taxi och även om det känns förjävligt dagen efter är de där millisekunderna klockan tre en lördagsnatt någonting, någonting som sprakar och knäpper och det kan vara skönt att känna något. Detta tips kan ju dock hoppas över om man inte har druckit förut, stay sober etc blabla

5.
Ta dig själv i kragen. Ett mycket viktigt steg efter det tidigare. Grejen är den att man ska ju få vara ledsen och så. Men man får liksom inte helt gömma sig i sin sorg. Det är jätteviktigt att kliva upp ur sängen fastän man inte orkar, jätteviktigt att träffa en kompis fastän man inte vill, jätteviktigt att äta den där lunchen fastän den smakar papper, och jätteviktigt att kanske inte dricka vodka klockan elva på morgonen en söndag. Dagarna och veckorna och månaderna kommer att gå snabbare om du gör saker och sysselsätter dig. När jag en morgon låg helt förlamad på mitt sovrumsgolv och tänkte att nä, jag kommer ju inte upp, jag kan inte röra mig idag, det gör för ont bestämde jag mig för att låta mig själv ligga där i prick två timmar och sedan skulle jag ställa mig upp hur svårt det än var, hur lång tid det än skulle ta. Och sen gjorde jag precis det. Jag vet att det är lätt att falla tillbaka in under den där varma täcket, men stålsätt dig, duscha, klä på dig och gå ut och sluta älta. Gör det bara.

6.
Ha en (eller fler) kompisar att hata ditt ex tillsammans med. Det här kanske inte heller är så politiskt korrekt, men det struntar vi i nu. Egentligen spelar det ingen roll om det var du som gjorde slut eller den andra, om uppbrottet var värdigt eller om hen var en idiot och så vidare. Är du panikledsen så är du, och då måste du få spy skit på personen i fråga. Det finns inget som är så skönt som en kompis som säger saker som x är så jäkla dum i hela huvudet, eller du förtjänar någon mycket bättre än x, eller x är svinful eller till och med asså, jag gillade ju egentligen inte x under hela tiden ni var ihop. En av de finaste sms:en jag fick under de första veckorna som singel var från Nina en helt vanlig onsdagseftermiddag. Hon skrev: Hej. Nu har jag tänkt lite och kommit fram till att han ändå var alldeles var vanlig för dig. Du ska inte ha en sån ju, såna som du ska bli tagna med storm av typ Mick Jagger.

7.
Tänk inte – jag kommer aldrig hitta någon som honom/henne. Det här med ”the one” finns inte. Asså släpp det! Är ni inte ihop var ni inte menade att vara med varandra längre. Det här är inte personen i ditt liv. Det finns liksom inget sånt tror jag, faktum är att jag skulle tippa på att det finns typ hundratusen killar/tjejer där ute som inte vet om det men längtar innerligt efter att bli förälskade i dig. Sedan handlar det ju mest om slump eller ödet (om man väljer att tro på det vilket jag hävdar att jag inte gör fast ändå gör i hemlighet) vem av dem man ramlar ihop med. Det känns som att du aldrig kommer hitta någon igen som var sådär himla kär i dig och vice versa. Men det kommer du att göra. Vill man ändå vara ihop med någon som inte vill ha en längre? Nej tack känner jag.

8.
Det är svårt att äta. Jag vet. Shit, jag gick ner så fort i vikt månaderna efteråt för att det liksom inte gick att få i sig något. Men att dricka vin till middag fungerar ju inte i längden och även om man inte orkar måste måste man vara lite vuxen och snäll mot sig själv. Ett bra knep tyckte jag var ett snöa in på något som smakar helt sjukt tryggt. I mitt fall: cheeseburgare från McDonalds. Man behöver inte äta hela i taget och man behöver inte äta på någon särskild tid. Ha den i väskan och ta upp ibland och peta i dig några tuggor. Smaken är så välbekant att det inte ens smakar något. Man kan också dricka läsk istället för vatten så man får i sig lite energi i alla fall.

9.
Samla på dig citat från pinterest, tumblr och diverse låttexter. Ibland finns det saker man vill säga och tänka på, som man inte klarar av att uttrycka själv. Jag bodde på Pinterest och pinnade allt från megasorgliga historier till fuck-you-jag-ska-överleva-citat. Jag kan tycka att det kan vara ganska skönt att kunna forma sin sorgsenhet till en mening, nästan som att byta blad efter man har stått och stampat och funderat på hur det där mörka som känner ser ut. Här är min pinterest, sorgliga saker och annat i den genren hittar du om man scrollar ner ett litet tag.

Som Frank Ocean säger ”when you’re happy you enjoy the music, but when you’re sad, you understand the lyrics.”

10.
Ta hjälp av ”experter”. Det kan ju kännas ganska så idiotiskt att köpa en självhjälpsbok, men när man är helt hållet desperat efter att må minsta lilla bättre så kan det hjälpa. Jag fick tips av en bloggläsare att köpa It’s Called a Break-up Because it’s Broken. En amerikansk bok skriven av ett gift par som steg för steg går igenom olika faser i ett uppbrott. Även om den inte direkt var en bok med så mycket genustänk och att den innehöll ganska mycket sex and the city-klyschor så kunde det ibland vara högst nödvändigt att återigen läsa om kapitlet om varför man inte ska ringa honom. Hittade även en artikel i DN  om hur man överlever ett krossat hjärta skriven av en pskyolog som jag lärde mig typ utantill. Finns här.

11.
Skriv. Eller måla eller spela in musik eller vad nu ditt kreativa intresse är. Även om det fullkomligt suger att vara ledsen blir man ju otippat kreativ när det känns som att varenda gatuhörn försöker säga en något om hur obegripligt trasig man är. Skriv av dig! Vänd det här sorgliga till något du kan använda för dig själv. Mina anteckningar på mobilen var fullkomligt nedklottrade med listor om hur idiotisk han var, det dåliga i vårt förhållande, uppdiktade historier om framsida kärlekshistorier och bara lösa tankar.

12.
Träna. Det är kanske mitt absolut bästa tips när jag tänker efter. I alla fall svävar det där runt topp tre. När man tränar och gör något fysiskt jobbigt är det svårt att fokusera på hur ont det gör inuti. Jag sprang och sprang och sprang på ett löpband och kände mig fri och i korta ögonblick lycklig när jag passerade en halv mil och svetten rann nerför pannan och Alina Devecerski dunkade i hörlurarna. Man mår bra av att träna, det är vetenskapligt bevisat, och om det är något man ska göra när man är ledsen är det att göra saker man mår bra av. Iväg och köp ett träningskort nu, eller snöra på dig gympadojorna och spring i en park. Att vara ifred en stund och bara fokusera på hur benen rör sig hjälper så fruktansvärt mycket.

13.
Tecknad film. Tecknad film fungerar ungefär på samma sätt som när man har jättehög feber och inte förstår vad det står i en enda artikel på dn.se, det är bara mjukt och snällt. Bädda in dig i Hitta Nemo eller Toy Story (man kan ju strunta i typ Wall-E som är för sorglig) och tänk på absolut inget annat än vad som händer i filmen. Det gör ingenting att du just nu inte bryr dig om vad som händer angående ett krig i ett annat land, ett mord i din stad eller en svår politisk konflikt. Man orkar bara inte hålla upp andra saker än sitt eget hjärta just då, och då ska man inte heller behöva det.

14.
Häng med djur. Klappa, pussa och var nära dem. Gå ut med en kompis hund, sov med en katt, krama en kanin.

15.
Musik. Musik som förstår dig, stärker dig, men också trasar ner dig ibland. Sorglig musik, arg musik, bitter musik och bäst-i-hela-världen-musik. Jag skapade en spellista som bara innehöll diverse break-up-sånger och jag vet inte hur många gånger jag har spelat den men nu kan jag varenda himla låt på den utantill. Den listan behöver jag inte längre, så jag tänkte att ni skulle få den. Varsågoda.

16.
Hångla och kanske ännu bättre, hitta ett rebound. Det tar olika lång tid tills man känner sig redo för någon annan. Och då menar jag inte redo för ett nytt förhållande, utan någon annans läppar. För mig gick det ganska fort, typ fyra veckor, men jag tror att det beror på person till person. Jag ser inte så himla mycket allvarlighet med att hångla med folk, det är mysigt och behöver inte vara så mycket mer än så. När man känner sig redo så kör bara. Nej, den här personen kanske inte är din nya love men det kan vara sjukt fint att skeda med någon om natten och att gräva sig in i någons nacke. Och känner du dig inte redo, du kanske inte ens gör det på flera månader, glöm inte att det också är okej. Det kommer att komma, låt det ta tid.

17.
Förvänta dig inget stöd från ditt ex. Detta är kanske det absolut svåraste att inse. I alla fall var det så för mig. L hade ju funnits där i fyra och ett halvt år under alla mina svåraste stunder, kommit med input och tröstat och tagit hand om. Därför kände jag instinktivt när det tagit slut att han var ju den som skulle trösta mig genom det här också. Jag vet inte hur många gånger jag ringde honom och grät och grät och grät och grät. Snyftade att jag skulle dö och var helt säker på det också. Jag skulle helt enkelt inte överleva om inte han flög över till mig och bara höll om mig en sista stund. Jag möttes ofta av en stenhård vägg till svar och det gjorde mig så splittrad och trasig. Hur är det ens möjligt att han inte vill ta hand om mig nu när han alltid velat det förut? Jag kunde inte förstå det. Men ditt ex kommer inte att hjälpa dig. Det är bara att bita ihop och inse fakta. Hen vill inte mer. Det är dags att ta sig igenom något helt på egen hand och även om det i början kommer kännas helt jävla omöjligt kommer det göra dig starkare och klokare efteråt, när du en dag inser att du står upp rakryggad och mår bra, och har tagit dig dit helt av dig själv.

18.
Det tar tid. Och inte som några veckor av sorg, utan oftast månader, halvår upp till år av ostabilitet, destruktivitet och ett hjärta som inte orkar så mycket. Du har blivit sviken, och något sådant tar tid att bygga upp igen. Det är svårt att lita på folk igen, det är svårt att låta någon komma nära och det är svårt att inte jämföra andra med den du var ihop med då. Det är okej. För mig nu, även om han inte är den sista jag tänker på när jag går och lägger mig och att det kan gå flera dagar utan att han kommer upp i mitt huvud, kan det fortfarande bränna till när någon särskild låt shufflas fram på en spellista eller någon på tunnelbanan påminner om honom. Det är inte för att jag saknar honom har jag insett, utan för att det påminner mig om hur inihelvetes jäkla ledsen jag var och hur otroligt sårad jag blev av någon jag litade så mycket på. Men grejen är den att man kommer över folk. Det är bara en kille (eller bara en tjej). Kroppen har en fantastisk överlevnadsinstinkt och utan att man själv har märkt det kommer man en dag må bra. För att så fungerar det, kroppen lappar och plåstrar och ordnar utan att man själv behöver göra så mycket. Och en dag kommer du kunna älska igen och det kommer vara lika fantastiskt som förra gången, om inte ännu bättre. Antagligen ännu bättre, för att du nu är så himla mycket starkare. Och tills dess kan du ha så jäkla roligt och känna dig så stolt över dig själv att du klarar dig minst lika bra utan det där pulvret.

19.
His fucking loss. Seriöst.

I don’t know I just got a feeling about her, you know when a song comes on and you just got to dance.













my screen caps.

Igår såg jag Blue Valentine för första gången. Som jag har bävat inför den filmen. Inte vågat se den. Laddat ner men raderat den från datorn, sett enstaka klipp på youtube. Därför att den handlar inte bara om kärlek som går åt skogen, det är dessutom tillsammans med Ryan Gosling. Men igår var det i alla fall dags, för att det är vår nu, nästan i alla fall, och det vintertunga är borta. Jag tänkte att det gör ju inget om man gråter lite. Det kan va fint att gråta på tisdagskvällar till och med.
Men vet ni. Jag fick inte ens fram en enda kort snyftning. Ingenting. Jag tyckte det bara var en så himla fin film. Att de var så kära, att de kämpade tills det överhuvudtaget inte gick längre. För så ska man göra nämligen tycker jag, kämpa och kämpa för varandra och när man till sist inser att det inte går längre, så har man i alla fall värdesatt det man haft. Och därför tyckte jag inte att den var så himla sorglig faktiskt, bara sjukt romantisk på det där tragiska viset. Eller så är jag kanske bara cynisk, avmätt med åren. Jag är övertygad om att något litet dör inuti en varje gång det tar slut med någon.
Väldigt fin film, megaromantisk. Se den.

YouTube Preview Image

och sedan väntar jag på att han ska göra slut på oss.

Ny krönika ute idag på Devote. Den handlar om när jag var 21 år och otrogen mot min första pojkvän. Usch det var så hemskt och så sorgligt.

I sin helhet:

Vi har varit ihop i tre år om två veckor. För några månader sedan ringde du på hos mig med två flyttkartonger i famnen och en 12 tums TV. Och så flyttade vi ihop. Jag plockade undan tre hyllor till dig och fyllde skafferiet med sådant du tycker om: kikärtor och linser och sojabiffar. Och sedan bodde vi ihop.
Inte en enda natt behövde jag vara utan dig. Inte en enda natt vaknade jag av att du inte var där när jag skulle krypa upp mot din bröstkorg.
Det började så bra.
Jag åt frukost i ditt knä, du lagade middag när jag kom hem sent från skolan och vi låg med varandra i soffan, på badrumsmattan och i köksfönstret. Du glömde att diska, att bädda, att släcka lamporna när du gick hemifrån. Jag tjatade, igen och igen, och du sa jaja men fällde ändå aldrig ned toalettsitsen. Denna smygandes irritation, som jag förfasats över hos andra par låg efter några månader som en kompakt dimma i vår gemensamma lägenhet.
Och en natt, ett halvår efter att du har flyttat in, skakar jag mig ur ditt grepp om natten och rullar över till den andra kanten av sängen.

I augusti firar vi snart tre år. Tre år med denna tjugoettårige pojke som jag var så förälskad i att jag grät i biosalonger för att jag inte kunde tolka hans sms. Och inatt kommer jag vara otrogen mot honom.

Vi är på en hemmafest ute i skärgården dagen innan min födelsedag. Han måste åka därifrån tidigt, han måste jobba, han måste iväg.
- Jag stannar, säger jag. Ta nattbussen hem du, så ses vi imorgon.
Han kramar mig adjö och två timmar senare efter en öl för mycket blir jag kysst av någon annan bakom ett träd. Jag blir kysst och jag låter honom kyssa mig. Inte mer än så, inte längre än i någon minut men dagen efter vaknar jag av att kroppen känns avgrundsmörk inuti.

Morgonen kryper fram i ultrarapid och till slut är det eftermiddag, till slut ska vi ta bussen in till stan och jag ska träffa honom. Jag gråter hela vägen, gråter över att jag älskar honom, att jag förstört något så stort med något så litet. Gråter över att han inte kommer att sova i min säng något mer, att inte få äta frukost i hans knä. När jag ringer på till vårt hem och han öppnar och ser mig med mascaran i ringliga spår längs med kinderna vet han redan vad som har hänt.

Vi sitter på sängen, och jag fyller år. Jag fyller fucking år och det är än idag den sorgligaste födelsedagen i mitt liv. Jag berättar skamset vad som har hänt, om kyssen, om hur jag kysste tillbaka, om att han inte längre var den senaste med läpparna mot mina. Jag vågar inte titta honom i ögonen. Jag knyter tio knutar på filten framför mig och efter att jag berättat klart väntar jag på hur han ska göra slut på oss. Dessa midnattssvarta sekunder innan han tar min hand, drar mig till sig och viskar,
- Men älskade lilla Sandra. En enda kyss? Du vet att vi är större än så.
Och jag lägger mina armar om hans hals och fortsätter gråta. Gråter för att jag så gärna vill att han ska ha rätt. Att jag så gärna vill att det ska vara han och jag. Gråter över att han inte vet hur jag rullar bort från hans armar efter att han har somnat. Och bara ett par månader efter min födelsedag är det jag som avslutar vår historia. Och inte förrän då förstår jag att även en sextio sekunder flyktig kyss kan betyda så mycket mer än man någonsin kommer förstå när man står någonstans bakom ett träd på en skärgårdsö och druckit en öl för mycket.

 

—————

Finns även att läsa här.
Säg hemskt gärna vad ni tycker.
.


The third column för devote.se is out today. The link is here, I guess you could try to read it in google translate if you want to : )

 

bussresor, vitlöksklyftor och billig öl.



pic source: 1 & 2
.

Den andra delen av det finaste som hänt er hittills i år. Fint som snus är det.


Mitt finaste minne hittills är fredagen för en vecka sedan ungefär.
Jag skulle på min första fest som singel sedan väldigt länge och jag kände mig så jävla snygg och det var jag också. Jag mötte upp min bästa vän och sedan två till. Vi satt och sjöng hela bussresan dit och hade så himla kul och jag kunde skratta utan ansträngning för första gången på väldigt länge.
Vi kom fram och festen flöt på. Alkoholen började sprida sig i blodet och vi fuldansade mest hela tiden. Jag la mig sedan i en säng som stod precis där för att vila mig och njuta av min egen lycka och så bara kom han där, födelsedagsbarnet och kysste mig i pannan. Jag hann knappt tänka innan jag siktade in på hans läppar och sedan var det igång. Vi småhånglade till och från hela festen och alla hade så fruktansvärt kul.
Jag för första gången på länge kunde känna lycka, lycka utan honom. Jag kysste någon annans läppar, det kändes inte konstigt. Första kärleken är över och jag överlevde och där var jag. fullkomligt levande.

vi lagade mat och jag höll upp en stor vitlöksklyfta och frågade om den räknas som en eller två och han svarade “du frågar alltid det! jag lovar att du kommer fråga samma sak när vi är 73″.


Min hund kom på besök! Jag hade inte träffat honom på ett år för han bor långt borta hos mina föräldrar men så fick jag chansen att ha honom hos mig en helg. Blev bara så himla lycklig av att ta honom på promenader och låta honom fånga pinnar och träffa nya hundkompisar. Varje gång vi kom hem somnade han i mina armar (han är ganska trött och gammal nuförtiden) och jag tänkte att det är helt sjukt hur mycket jag älskar det här lilla livet. Gråter bara av att skriva det här.


Bästa stunden när barnbarnet kom susande runt soffbordet och tittade upp på mig med glitter i ögonen – vi ses inte så ofta och jag är en främmande tant för honom. På torsdag åker jag och hälsar på dem igen, barnbarnet, dottern och svärsonen.
Barn går inte att muta till att tycka om.


jag tror årets finaste var när min bror ringde till mig igår kväll och för första gången öppnade sig för någon och han grät och var ledsen på livet och var kär i en flicka som han inte sade vem och jag kunde bara säga “jag vet, jag vet” för det var likadant för mig, och jag berättade vad som hjälper och att inget egentligen gör det. och sedan sade han tack cecilia och jag lovade att vi ska läsa i min dagbok nån gång snart och det var så himla fint alltihop så det kändes som att hjärtat skulle spricka lite. och tänk att av alla han kan öppna sitt hjärta för så valde han mig. han är bara ett år yngre och han är den bästa bror man kan ha. jag älskar honom. punkt.


Jag var på en fest med min pojkvän och jag brukar aldrig bli inbjuden i det gänget så bara en sån sak var kul. På festen smakade jag på världens godaste shot (nyponnyp! cuarenta y tres, nyponsoppa och grädde) och bad mina vänner komma dit. Vi dansade, skratta och hade det kul och jag och min pojkvän hånglade på toalettgolvet och när jag skulle böja mig över handfatet för att dricka lite vatten såg jag inte stearinljuset som tände eld på mitt hår. Min pojkvän flög upp och började slå på mitt huvud samtidigt som han skrek “DU ÄR TJEJEN FRÅN YOUTUBE!”. Jag drog in mina vänner i toaletten och en låg på golvet och skrek av skratt medan den andra klappade på mig och googlade information på hur många hårstrån man tappar om dagen för att trösta mig. Det var nämligen inte så mycket som brann upp, några hårstrån, så nu har jag en liten liten tuppkamstuffs MITT PÅ HUVUDET (tur att min lugg inte brann av!) som bara syns om man vet om den men när den väl syns så påminner dig mig bara om hur kul jag hade!


jag sa ifrån till mina bästa vänner och fick dem att sluta mobba mig. jag bytte klass och nu ses vi inte mer. fast en av de här vännerna går i klassen jag nu har engelska med.
en av mina nya kompisar hade en vän som kom och pratade med oss några dagar tidigare och han gick i engelskaklassen. första gången jag skulle dit var jag så himla nervös. när läraren sa åt oss att vi skulle dela in oss två och två för att göra ett arbete var jag helt själv. den här pojken var den ända jag hade pratat med i klassen, även om det bara var i några minuter, så jag letade upp honom på facebook och skrev “snälla rara, kan vi jobba tillsammans!”. han svarade inte först, men sedan frågade hans kompis i klassen om de skulle jobba och han högt svarade “nej jag ska jobba med henne” och pekade på mig. han sa åt mig att komma till hans bord och hela klassen kollade med stora ögon.
min gamla vän verkade så förvånad och jag är stolt att jag vågade gå till lektionen. den här pojken visade sig dessutom vara hur bra som helst och det slutade med att vi pratade bort hela lektionen. nu får vi underkänt på arbetet, men det var det värt.


jag var på fest för första gången i mitt liv med rosenröda kinder och billig öl i handen och en pojke kom fram och frågade “ska vi strula?” och jag sa “jag vet inte”. vi hånglade en stund och sen försvann han. jag vet inte hur han ser ut för det var så mörkt


Jag hamnade i världens kan-inte-röra-mig-vill-bara-gråta-feberfrossa när han var hemma hos mig. Vi bäddade ner oss och medans jag huttrade under täcke och två filtar läste han Cafés intervju med Håkan Hellström högt för mig – och han bytte till göteborska när Håkan pratade.
.
.


The second part of favorites from the post two weeks ago when I asked about what the loveliest things that happened to you this year so far were.