4 veckor.


source.

En månad med detta kaoshjärta är över. Fy. fan. vad. skönt. Denna månad kommer aldrig mer tillbaka, den är över för alltid. Och snart är det två månader och sedan tre och en dag minns jag inte hur han ser ut när han vaknar på morgonen eller hur han borstar tänderna.
Mina bästa överlevnadstips i och med att jag uppenbarligen överlevde:

1. Hitta på något varje dag. Även om man inte vill. Även om man inte orkar. Man ställer sig upp. Man går ut. Man gör något. Dagen har bara 12 timmar och sedan börjar en ny och man behöver aldrig mer tänka på den som var innan igen.
2. Bara äta saker som man inte behöver tänka på hur de smakar. Cheeseburgare till exempel.
3. Lyssna på genomledsam musik varvat med väldigt arg. Denna är bra.
4. Springa. Jag har tränat fyra gånger i veckan under den här månaden. Sprungit och sprungit på ett löpband med musik på högsta volym.
5. Klappa på alla hundar man ser. Krama också om man får chansen.
6. Bli full, drick vinet, gråt dansa sparka på någon himla vägg. Upprepa.
7. Hångla. För att det är svinmysigt och allt känns bättre för en stund.
8. Älta älta älta men till slut måste man låtsas vara glad ibland också. Man går på det själv, i alla fall för några korta stunder.
9. Skriva. Jag har fyllt anteckningarna i min mobil med listor. De här sakerna gör mig glad, de här ögonblicken innan honom var jävligt fina även om han inte fanns, anledningar varför vi inte borde vara ihop, saker jag ska göra med mitt liv sen och så vidare. Så fort jag vill ringa honom skriver jag istället.
10. Ta bort honom från alla sociala medier. Radera hans nummer. Ring inte. Eller ring som fan hela tiden och jämt först, men sluta sen. Han vill inte. Det finns inget man kan göra. Inget. Det är över, det kommer aldrig tillbaks. Det är slut.

länder.


source.

Jag tycker så mycket om den här bloggkommentaren som jag fick för någon vecka sedan:


Förlåt om det låter som en floskel men jag tänker såhär:
Varje unik kombination av människor är lite som ett eget land, med eget språk, egna traditioner, egna lagar och en egen kultur.
Det kommer aldrig att finnas ett likadant land igen. Världen är full av länder som ingen bor i längre, men som vart och ett finns kvar i minnet hos de tidigare invånarna.
Och i det landet som du och L bodde i, kommer det för alltid vara ni som är det fina.
Era bilder på sedlarna.
Ingen annan kan nånsin kliva in i det landet, eller ta den platsen som var din.
Den killen som L är där, är för alltid bara din. Alltså på riktigt; han kommer aldrig att ge samma kärlek, samma människa, till någon annan – för din upplevelse av honom fanns från början till slut inuti dig.
Han var den där mannen i ditt hjärta och i dina tankar (precis som alla våra upplevelser i livet är just våra, skapade av våra intryck i kombo med vårt inuti).
Just nu ser du det vackra i ert land, det kommer du göra i framtiden också.
Och ja, det kommer du att småle över, och känna djup värme och melankoli över när minnet sveper förbi dig i framtiden. Men.
Jag har rest mellan många sådana länder i mitt liv och en sak har jag lärt mig om det: Varje land som jag bosatt mig i, som jag slagit rot i mer än för en stund, har varit ännu varmare och ännu mer demokratiskt än det förra.
Därför att det som var fint i varje land var till hälften jag, och den halvan tar jag med mig hela livet. Det är från ett varmare, ännu bättre land du kommer minnas L om några år.
Jag lovar.
Efter en tid tänker man att “hade jag inte plockat ogräs hela tiden i vår trädgård, så hade jag det funnits ogräs där och inte bara blommor. Utan mig är han inte den mannen”. Det kommer fortsätta att vara sådär vackert i det landet som du nu har lämnat.
Men om en tid kommer du se att utanför ert land är han inte vacker på samma vis. Det var du som gjorde landet till ett paradis för dig. Du är hon som kan skapa kärlek och vänskap i din värld, det kommer du fortsätta med. Och livet är så beskaffat att man blir bättre och bättre på det.

dagboksutdrag.

Förra gången något sådant här hände i mitt liv var jag tjugotvå år och något liknande hade aldrig någonsin inträffat. Jag kunde inte äta, inte sova, inte träna och jag trodde att det alltid alltid skulle vara så, resten av mitt liv. Såhär skrev jag i bloggen två månader efter det tagit slut. Jag mådde så oerhört dåligt, det gick inte över.

Och på ett annat forum, ett hemligare, där man behövde ha inloggningsuppgifter och alla gick under hemliga pseudonymer så skrev jag av mig. Och jag läser de här gamla inläggen nu och tänker att jag klarade det då, jag klarade det fastän jag aldrig trodde att det skulle gå. Det tog på pricken 11 månader och sedan var jag över honom. Elva jävla månader. Men ändå, det gick. Jag läser de där helt ärliga texterna nu, från en liten 22årig Sandra med sprucket hjärta och de får mig att må bättre idag. De får mig att tänka att jag släpade mig igenom det där helvetet i nästan ett år, men det fanns ljusglimtar och jag började äta till slut, jag började skratta en dag, och jag lyckades gå ut Berghs med skakiga knäveck.
Här har ni dem, inläggen på en hemlig plats som jag skrev och skrev och skrev för att kunna överleva lite enklare, kanske får dom någon av er med trasiga insidor att känna er lite mer hoppfulla också.
.

2007-03-19
Det enda jag vill göra, det enda det känns som jag kan göra, är att bli så överhelvetesjävlafull och bara dansa någonstans. hamna på någon efterfest, sova nära någon som luktar pojke. Vänta på våren.
För det snöade idag och sist det snöade hade jag någon mjuk att hålla i handen.
Jag vet inte ens om jag saknar honom. JAG VET INTE.
Jag bara dör efter att inte ha någon nära. Att inte ha någon som kan lukta en i nacken när man vill.
Så jag blir full istället.
Helst alla dagar fast det går ju inte för då blir man tjock.
Och helst sådär full så att man inte kan styra vad man gör.
Så kanske det kommer någon och räddar en. Man vet ju inte.

2007-04-11
Jag kunde inte koncentrera mig i skolan. tittade ner i ett block och hörde inte vad någon sa. Stängde in mig på toaletten. Skärp dig för i helvete.
Så jag smsade honom. Vi måste ses. Jag måste få ur det här ur kroppen.

Och vi sågs ”över en öl” och jag var så arg och han kunde inte förstå.
”Du gjorde slut med mig. Livet går vidare.”
Men hur kan man glömma någon så fort? Hur kan man komma över något bara sådär?
”En och en halv jävla månad. Kunde du inte väntat längre? Kunde du inte känt efter med kroppen bara lite? Och varför berätta, varför ringa och förstöra? En och en halv månad och sen var du klar.”
Och han ska åka iväg till henne, för hon bor inte i Sverige. Och han ska bo i hennes lägenhet. Sova i hennes säng. Vara med henne i hennes säng.

Och han följde mig till dörren och jag grät och han sa men krama mig men jag ville inte.
Han får inte röra mig om han rör någon annan flicka.
Men han drog mig till sig och jag smutsade ner hans jacka med mascara och han sa ”Vill du att jag ska gå?” och jag visste inte men han sa ”Det spelar ingen roll jag måste gå”
Och jag drog mig loss det bara brast och bara gå! Gå för i helvete.

Och jag ska bli så jävla full i sjuttio dagar i streck och han ska ligga i någons flicka säng. Och någon flicka ska kyssa hans axlar.
De axlarna.

2007-04-16
Vi pratade idag. I telefonen.
Jag satt i skolan och var helt förstörd. Igen. De måste tro att jag är världens vibbigaste brud här. Jag kommer aldrig få något jobb.
Han satt på andra sidan luren. Grät inte. såklart.
Han sa att han mådde bra nu, att han är glad. Och jag sa att det är så konstigt hur man kan plötsligt vara lycklig efter månader i mörker.
Och vi pratade och jag stod på toaletten och höll pappret under ögonen för att inte gråta sönder hela mig.
– Det kommer aldrig bli du och jag igen. Det kommer aldrig hända. Du och jag var då. De sista månaderna gick knappt att andas i. Tror du jag vill tillbaka dit?

Och jag förstod väl ändå. Att även om man kan säga till någon att man dör utan dem och även om man kan drömma om bröllop och leva lycklig i alla sina dagar och även om kan krampaktigt hålla fast i någon och aldrig vilja släppa taget, trots allt detta så måste man kanske bita ihop och låtsas som om det aldrig har hänt.

Det var jag som gjorde slut med honom.
Jag får skylla mig själv. Jag kommer aldrig få tillbaka honom.
Det blir aldrig han och jag igen.
Aldrig mer.

2007-04-22
Det här går inte.
Alltså hela mitt hjärta är helt pajat, jag skojar inte.
Jag orkar inte gråta mer. Jag orkar inte mer.
Jag hinner inte det här. Jag hinner inte gå sönder just nu.
Fan vad jag saknar honom.
Jag kommer inte över honom. det går inte.
det går inte.

2007-04-30
japp.
sitter i skolan hela dagarna och kvällarna. äter mat som inte smakar något.
sover inte. går inte.
dricker öl. går ut och dansar. är full. hamnar på efterfester fyllda av gräs och bad i för små badkar.
vinglar hem mitt i natten.
ingenting hjälper ändå.
det spelar ingen roll hur många filmkvällar man har med sina vänner. det spelar ingen roll om man lyckas dricka en hel baginbox.
det spelar ingen roll.
vaknar ändå upp varje morgon och önskar mig bort.
bort från den här tystnaden, ensamheten som äter upp en innifrån.
längtan.
och i övermorgon åker han till henne och är med henne hela maj och jag hatar att tycka synd om mig själv jag vill bara gå vidare. och jag försöker. jag har raderat honom från min telefonbok (som om man inte kan numret ändå) men han är för i helvete överallt ändå.
vill bara må lite bättre. vill bara det.

2007-05-01
(och jag hatar att stå i en fullsatt tunnelbana och inte kunna sluta gråta)

2007-05-10
Nu har jag köpt en enkelbiljett till New York den sista juni.
Hejdå jävla stockholm vi ses aldrig mer.

2007-07-06
– jag har velat kyssa dig sedan forsta gangen vi sags i hostas.

vi sitter pa en gata mitt i natten nagonstans i new york. bada helt svettiga efter ett dansgolv fyllt av cure och le tigre. han har kolsvart har och langa morka ogonfransar och ar amerikan. han haller mig i handen. han gnuggar sin nasa mot min.

jag ville kanske kyssa dig da ocksa, svarar jag. och han lutar sig fram och andas in hela mig.
han vill sova hos mig men jag vill inte vakna med den bilden i huvudet. allt ar perfekt nu, pa en smutsig gata i new york och hans kolsvarta har som doftar apelsin och cigaretter.

2007-07-16
jag är hemma hos australienaren. han är fräknig och hans långa snedlugg täcker nästan ögonen. vi sitter i hans soffa med händerna några millimeter ifrån varandra. Han luktar som nytvättade kläder och hans rumskompisar är inte hemma.
Plötsligt tar han upp sin ipod och sätter på mig hörlurarna.
Han viskar
– Det här är min favoritsång.

Och Belle&Sebastian upptar hela världen och han lutar sig fram och kysser mig.

2007-07-27
Varje natt sa drommer jag att vi ar ihop igen. Och varje morgon ar vi inte det.

2007-08-07
Jag vill vakna av att han kysser mig over ryggen.
Sen behover han inte vara dar, sen kan han ga. Jag klarar resten av dagen, kvallen, natten.
Bara de dar forsta tio minuterna pa morgonen.
Bara ett litet tag, over ryggen.

2007-08-16
Jag minns när min lillebror föddes.
Han kom så plötsligt, och var där, mitt ibland oss. Jag var elva och älskade honom handlöst. De små händerna, leendet, de underliga sångerna. Ändå tog det flera år innan han började dyka upp i mina drömmar. Det var som om mitt undermedvetna inte förstod att det kommit en ny liten person in i mitt liv.
Det är precis likadant nu. I mina drömmar är T och jag fortfarande ihop. Även fast det var 7 månader sen nu. I drömmarna ligger vi i min säng, går handihand på gatan, knullar, bråkar. I drömmarna pratar vi om att aldrig skiljas åt och jag kysser honom över kinderna, över halsen, över ögonlocken. Varje morgon tror jag de första två sekunderna att om jag vänder mig om kommer han att ligga där.
Han ligger aldrig där.
Han kommer upp på msn ibland, skickar ett meddelande på myspace, ett sms på mobilen. Men jag vaknar aldrig upp bredvid honom.
Istället träffar jag en pojke från Melbourne, med mörkbrunt hår och fräknar över hela ryggen. Han skickar sms som borde få tusen fjärilar att vakna men jag blir aldrig kär.
Jag blir aldrig kär.
Bara en gång på riktigt och han vaknar inte längre upp bredvid mig i sängen.
Men det var väl meningen så.

2007-08-23
”gud när ska jag bli fridlyst
slå upp i en bok
hon är en ovanlig art
så förbjudet att såra

sätt henne tillbaks där hon stod.”

2007-08-26
Jag står på en klubb mitt i new york, dricker öl, dansar, pussar på vänner.
Och sen kommer hon. Hon är på sig en liten vit klänning, knallrött läppstift och jag hatar henne. Jag ser att hon tittar på mig, våra blickar mitt i en tiondels sekund och när hon vänder sig tillbaka mot sina vänner skrattar hon, lutar sig bakåt och lägger sina armar runt en kompis. Jag går ut och tar en cigarett, sparkar på en sten försöker koppla bort.
Men hon är där hela tiden. När jag är på dansgolvet, när jag röker, i baren. Hon är där hela tiden. Och jag hatar henne. För hon är så jävla söt och så satans liten.
Och när jag sitter i taxin hem kan jag bara tänka på hur han har sina armar runt henne, hur han kysser henne. om han kallar henne smeknamn han kallade mig.
om hon kysser honom i nacken.

om hon hittar mina ställen över hans kropp.

2007-08-28
I övermorgon flyttar han hit. Jag får ett mail.
Han vill ses direkt när han kommit fram.
Jag förstår inte. Mailar tillbaka, att din flicka då, ska du inte hänga med henne?
Och jo, det ska han väl men hon jobbar ju och..

Jag mailar tillbaka:
”Jag vet inte vad du tror. men jag är inte redo att ”hänga” med dig. Du är inte min kompis. Du är T. ”

Och jag förstår inte, vad tror han? Ska vi hänga på samma fester och hon ska sitta i hans knä? Ska vi vara på samma klubbar och hon ska hålla honom i handen?
Hur kan man komma över någon så fort?

Jag vill också klara det. Jag vill verkligen det.

2007-08-29
Tanken slog mig idag att jag kanske aldrig kommer över honom.
Hur lång tid ska det ta?
februari, mars, april, maj, juni, juli, augusti, september.
8 månader?
Vad ska jag ge det? Ett år?
Och om jag inte har kommit över honom då, hur gör jag då?
Hur fan gör jag då?

2007-08-30
– När kommer jag över honom egentligen?
Jag sitter och dricker öl med en kompis. Han tittar på mig länge. Suckar.
– Men Sandra. Du kommer inte komma över honom förrän du hittar en pojke som du tycker är ännu vackrare och finare.

Och på något sätt var den ärligheten så skön. Det gör inget att jag inte kommit över honom. Han var världens bästa. Jag saknar honom alldeles för ofta.
Och jag får det.

(och nu är han här. i staden på andra sidan atlanten och jag kommer träffa honom ute med hans flickvän alldeles säkert och jag ska inte vara för full. jag ska inte gråta. jag ska spela lycklig och glad och säga snabba fraser och dansa vidare in i natten. då lägger jag undan hjärtat, tränger bort allting och låtsas istället. ibland är det viktigare att låtsas.)

2007-09-11
facebook alltså.
Han skriver på min ”wall”. Vill att vi ska ses igen.
Och under honom har min rumskompis skrivit att ”oj vad rädd jag blev för den svarthåriga pojken i din säng i morse”.
Och han skriver i sitt meddelande att ”det känns verkligen jättekonstigt att läsa något sådant”
och jag vill bara säga att fuck you det är du som har någon ny inte jag. jag kan knulla hur många jag vill tills jag kommer över dig.
Men jag säger inte det. För han vill ses och jag ringer upp direkt och bokar en lunch dagen efter.
Och han möter mig utanför mitt jobb klockan ett och det spöregnar och han tar mig i handen och vi springer in på närmsta restaurang. Andan i halsen och mitt hår hänger helt platt och jag blir nervös och spiller ut ett glas vatten.
Vi pratar och ibland lutar han sig fram och drar sin hand över min kind och jag blundar då, bara för att hålla kvar ögonblicket lite längre.
Och sen så tar vi en promenad och jag sneglar på hans örsnibbar (som jag älskade de örsnibbarna) men skrattar och pratar om någon film jag har sett.
Och sen kramar han mig kort hejdå utanför mitt jobb och jag går upp. Men sen så minns jag att jag har ju bränt en skiva till honom (ja jag vet jag är dum i huvudet) och jag vänder mig om och springer efter honom i regnet och tänker att det här hade kunnat vara en film om inte hela världen alltid var en sån jävla verklighet.
– oj hej igen, säger han. och jag gräver i min väska och får fram en blöt cd som det står hans namn på.
Och han lutar sig fram och kramar mig så att jag nästan lyfter marken och jag viskar i hans öra att jag kommer sakna honom.
Och sen är allt över.

2007-11-16
jag såg en film i förrgår om kärlek.
de blev ihop i slutet. blev kära. gifte sig och skaffade tjugotusen barn. De applåderade i salongen. Jag låg med huvudet mot knäna, skakade. torkade bort tårar på en smutsig vante.
jag är inte kär i honom längre. jag önskar inte att vi var ihop igen. jag tänker inte på honom det sista jag gör innan jag somnar. han finns inte i mitt huvud när jag vaknar.
jag står inte på nattklubbar med öl i handen och önskar att han var där.
jag gör inte det.
men ibland, när jag ser saker som påminner om honom, hur jävla lyckliga vi var när allt var som bäst; då saknar jag honom så att jag nästan dör.
och jag tänker – vad är det egentligen som fattas? är det han? eller är det helt enkelt ångesten över att aldrig hitta någon mer som kittlar sönder mig i sängen?
jag skrev i min dagbok:
inga mer pojkar. inget mer på ett långt tag. du måste växa i dig själv nu sandra. du måste bli stark och orka mycket.
jag är beroende av att hångla i pojksängar och ha någon som pussar mig över ansiktet. det gör att jag klarar en hel vecka.
nu har det gått 18 dagar sen något sånt hände.
abstinens.
men jag överlever.
så länge jag undviker romantiska komedier.

2007-11-27
Igår drack jag öl med T för första gången sedan New York.
Jag var nervös innan.
Jag mår ju bättre nu. Jag orkar inte gå ner mig.
Jag orkar inte gå hem och banka huvudet i väggen och tänka att varför var det så fint när vi var tillsammans?
Men.
Vi satt där. Och jag tänkte.
Det känns inget.
Det känns inget alls.
Jag har kommit över honom.
JAG HAR KOMMIT ÖVER HONOM!!!
.
.

 


Excerpts from my diary when me and and my ex boyfriend T broke up in 2007.

.

”You will lose someone you can’t live without, and your heart will be badly broken, and the bad news is that you never completely get over the loss of your beloved. But this is also the good news. They live forever in your broken heart that doesn’t seal back up. And you come through. It’s like having a broken leg that never heals perfectly—that still hurts when the weather gets cold, but you learn to dance with the limp.”

― Anne Lamott