så. trött.

Imorse höll jag på att somna i badrummet, på tunnelbanan och vid frukosten.
Jag förstår bara inte varför och därför är det extra frustrerande.
Vi får höras ikväll istället. Allt jag gör idag tar nämligen dubbelt så lång tid.
Spana in hos Moa istället. Hon har rosettvecka och man kan vinna 55 rosetter på en gång. Flott värre.
Den här är hur som helst det enda jag lyssnar på. Sov gott.

.

The only thing on my wish list today is a duvet.

bussresor på fyrtiofem minuter.

foto: beth retro.

När jag var sjutton pluggade jag i London. Jag bodde i en snäll men grå liten förort som heter Kingston. Den innehöll många radhus och en bred gata med ett Miss Selfridge, ett New Look och inte så mycket mer.
Fyrtiofem minuter bort från Kingston ligger Twickenham och i Twickenham låg min skola. Varje morgon vid sjutiden satt jag på en buss och lyssnade på en hel cdskiva och sedan var jag framme. Weezers The Blue Album var exakt en bussresa mellan radhuset i Kingston och skolan i Twickenham.
När lektionerna tagit slut åkte jag 45 minuter tillbaka hem igen. Ofta med kompisar. Vi var många som bodde i liknande förorter nära varandra. Med radhus och en bred gata med samma slags kläder i varje affär.
Men inte alla dagar såklart. En onsdag var det bara var jag, min bärbara cdspelare med anti-skakeffekt och The Blue Album.
Det var mars och nästan vår och jag var glad. Glad över uteserveringar och nästanhelger. Artonåriga pojkar som tog mig på efterfester och pratade med med o:n som låter som ouh. Åh.
Och kanske var det därför jag inte märkte. Märkte hur någon smög in sin hand i utrymmet mellan ryggstöd och sittplats, in mot mitt lår, mot kanten av min kjol.
Och när jag kände de där fingrarna slet jag av mig hörlurarna och vände mig om. Slog bort handen och sa så hårt som jag bara kunde och ville med min skolengelska (som hade fått någon brittisk låtsasdialekt som alla i min klass trodde att de hade fått efter fem månader i London), att lägg av, vad fan håller du på med?

Men det allra obehagligaste handlade inte den här gången inte om att någon stack fram en hand på en plats där den inte skulle vara. Kanske är det till och med så att man är med om det så många gånger i sitt liv, att ett enstaka exempel inte ens är värt ett eget blogginlägg. Män som tror att de får och kan. Som förra månaden till exempel. Då drog en man av mig mina solglasögon i hissen för att "kolla om mina ögon var vackra".  Jag var ursinnig när jag gick ur men hann inte, tappade bort orden någonstans. Glömde bort att knuffa ner honom för stentrapporna.

Hur som helst tillbaka till London. Till bussen.
Det obehagligaste var nämligen inte att någon tafsade på mig. Det obehagligaste satt inte i det. För när jag vände mig om satt där inte en gubbe, en man eller ens grabb.
Där satt fem pojkar.
I tioårsåldern kanske. Rödhåriga, fula engelska barn. De skrattade åt mina arga ord och jag sa att man inte får göra så. Att man inte gör så mot människor och framförallt inte mot tjejer. Att det inte är okej.
Och de hörde att jag inte var från England och de frågade var kommer du ifrån och jag sa Sverige och efter det tog tre av pojkarna tag i mina händer och höll fast mig.
Och de andra två tog på mig.
På låren och benen och över utsidan av min jacka. På bussen. Bland människorna.
Tydligen är tre tioåriga pojkar ganska starka för jag kom inte loss men jag skrek åt dom. Jag tror att jag skrek på svenska, att sluta, lägg av. Jag vill inte.
Och de skrattade och min bärbara cdspelare föll till golvet och ingen på bussen gjorde någonting.
Efter ett tag (kanske en minut, kanske tre. Jag minns inte) stannade den för en ny station och någon i min ålder kom upp på övervåningen och drog upp pojkarna från sin plats och skrek åt dem att man inte behandlar människor så. Och de började gråta av rädsla och packade ihop sina väskor och sprang ner. När de hade gått frågade han om jag var okej och jag sa ja, och tack och inte så mycket mer.

Och sen åkte jag hem till Kingston. Åt pastagratäng, gjorde läxor, duschade, berättade inget för någon.
Grät inte en enda gång.
Grät inte men vet inte hur länge det där obehaget var kvar egentligen. Ett slags kladdigt äckel runt hjärtat och i halsen. Det samvetslösa som hände mig på en buss mellan kingston och twickenham.
Mellan en sjuttonårig flicka och fem tioåriga pojkar.
.
.

According to Google translator this is what I wrote.

postvacation.

foto: inoka.

Att komma hem från en semester med tjugofyratimmarsdans och fem meter breda gator gör en alltid något förvirrad.  Så först sover man.
Sover i de tjugo timmarna kroppen har saknat när man varit för upptagen med att känna på gräset i central park eller hångla med en vind längst in i ett dammigt nattklubbshörn. Sover i soffan, i sängen, på bussen. När man vaknar är det tyst. Man kanske stirrar in i en teve eller äter maten man inbillat sig att man längtat efter, lösgodis och kolsyrat vatten.
Strax därefter kommer den där tomma känslan som systematiskt sprider sig längs med fingrarna, ut i armarna och i alldeles för snabb fart inåt.  Var jag egentligen någonsin på den där resan?  Kanske har jag bara suttit i min lägenhet hela semestern och ätit vingummin och tittat på två och en halv män?
Det är i den sekunden, och inte en minut senare, som jag packar en ny liten väska, tar buss 670 i fyrtiofem minuter och åker en båt till min familjs landställe. Bakar kanelbullar, äter kantareller och klappar på mjuka hundhuvuden. Dricker flädersaft under filtar och kuddar och sitter på trappan och röker cigaretter. Doppar inte fötterna i vattnet, men vet att jag kan om jag får lust.
Njuter i några sekunder av kalla sommarnätter med fleecetröjor och långpromenader i gummistövlar. Njuter litegrann men hatarhatarhatar den där rastlösen som gör att man inte kan uppskatta tystnad, ensamhet och vingummin lite mer.

åh.

Hej.
Min blogg och min mail blev hackade igår.
Jag var tvungen att hålla mig vaken hela natten för att prata med Metro, få tag i människor som hade internet, tas bort från alla bloggtopplistor och typ inte gå i bitar.
Alla ni som har mailat mig och kanske fått märkliga svar, det är inte jag. Så att ni vet.
Nu har jag spenderat den senaste timmen med att ändra alla konton på facebook, twitter, ebay och så vidare till märkliga lösenord och jag är så otroligt förbannad.
Min blogg är inte en lekplats, det är ju både mitt jobb och min bästa kompis.
Suck alltså. Människor kan verkligen vara ibland.
Jag återkommer förhoppningsvis imorgon med nya spännande bilder.
.

My blog and my email got hacked yesterday so let’s talk more tomorrow instead.

brb.

pics: ett

Jag är i en annan stad.
Äter ostmackor och dricker te. Har mjuka hundar i knät och arga måsar i bakgrunden.
Återkommer snart.
Regnpuss.

så här gammal är jag.

När jag var 9 år fick vi vår första dator hem.
Jag kom ihåg att min styvpappa sa
- På den här skriver du inte orden utan trycker på bokstäverna.
Och jag tryckte på bokstaven R och  det blev RRRRRRRRRRRRRRRRRR.
Och jag tänkte att Gud vad klurigt det här verkar.

När jag var 10 år kunde jag inte sova på tre dagar för att vi skulle få ljud till datorn. Jag fantiserade om hur den skulle läsa upp högt allt som skrevs.
Så blev det inte riktigt.

Under hela grundskolan när vi skrev uppsatser satt vi med stora uppslagsverk och bläddrade för att hitta fakta. Nationalencyklopedin var det mest användbara och ultimata vi kunde tänka oss. Trots det obegripliga språket.

När jag gick i femman uppfanns Stingnet. Man köpte en cdskiva och installerade ett program. Sedan kopplade man upp sig och ungefär var tionde gång lyckades Stingnet synka med uppkopplingen. Då kunde man komma in i ett chattrum där högst tio personer fick plats. Att skicka ett meddelande tog ungefär fem minuter.

När jag var tolv började jag bygga hemsidor. Då började man helt enkelt med en blank sida där man skrev in html-koder för hand. Jag hade en bunt med html-böcker och blev en jäkel på att bygga. Jag hade en hemsida om spice girls, en om geri halliwell, en om emma bunton, en om tvprogrammet Vänner samt en om mig själv. Jag byggde även hemsidor till kompisar. Hemsidan om mig själv hade jag kvar ända tills jag startade den här bloggen. Men den försvann sen.

Jag hade en stor fin bok när jag gick i sjuan där jag skrev ner alla mina favorithemsidor eftersom man inte kunde spara dem på datorn.
I 9 fall av 10 var hemsideadresserna typ http://123nwyzjak//swpnet//dsjskk2123 och liknande.

Vi hade en burk vid datorn där man fick lägga i en femkrona för varje halvtimme man var inne på internet. För att det var för dyrt och för att ingen kunde använda hemtelefonen när någon surfade.

När jag började chatta på torget.se så hade jag ingen egen mailadress för mailadresserna var alltid kopplade till internetabonnemanget så det fanns bara en. Jag gav de min styvpappas mailadress så skrev han ut mina mail så jag kunde läsa dem.

När jag gick i högstadiet och hittade fina bilder på internet skrev jag alltid ut dem och la i mappar så att de inte skulle försvinna. Var tionde bild fick man skriva ut i färg. Oftast kunde man knappt se vad det var på bilden för skrivaren för så oerhört dålig.

När jag gick i nian fick jag min första mobiltelefon i julklapp. Jag blev en av de första i min klass som hade mobiltelefon. När jag öppnade paketet blev jag frustrerad över att numret var så himla långt. Sådana här nummer kommer man aldrig lära sig utantill tänkte jag.

Två år efter att jag gått ut gymnasiet skapades youtube.