jag vägrar.

Det sprakar och vibrerar i bloggvärlden just nu. Det kanske inte syns så mycket på ytan, men i kommentarsfält och i samtal med andra bloggare virvlar det till höger och vänster. Även i de småputtriga så kallade ”finbloggarna” är diskussionen hätsk (vilket oftast förresten brukar vara för dessa bloggar är de mest politiska, smarta och feministiska och det är lättare att hitta fel när någon har en åsikt och inte gömmer sig bakom plattityder). Jag tycker det är härligt på många sätt. När jag började blogga blomstrade högkonjunkturen och majoriteten av bloggarna handlade om konsumtion och ”önskelistor” till nästa inköp. Alltmer som tiden gått, lågkonjunkturen varit lång och bloggandet förfinats blottar många en rätt stor del av sin personlighet. Jag vet när mina favoritbloggare är kära, sjuka eller oroliga. Jag kan tyda mellan raderna ibland om något hänt och jag blir jäkligt ledsen om de far illa. Dessa människor på min skärm är människor som jag tycker om och känner bättre än folk jag springer in i och kindpussas med på nån hipsterbar vid Stureplan.

Så även med mig själv. Ni som varit med ett tag har fått följa med från att jag började på Berghs, bröt upp med min första pojkvän, hade panik efter att jag slutat skolan, fick mitt första riktiga jobb, blev kär, vann något reklampris, drömde om framtiden, flyttade till New York, bröt upp, bröt ihop, sa upp mig, tog mitt pick och pack till Paris, gav ut en bok. Och så vidare och allt däremellan. Ni sitter på en hel del maktkapital utan att kanske fundera på det alltför mycket. Ni har möjlighet att trycka ner mig ganska långt i skorna om ni hade lust, ni har koll på många av mina hemligheter, vad som gör mig irriterad och till och med ledsen.

Det är mitt egna val att det är så. Jag ser inget syfte med min blogg om jag inte kan vara mig själv härinne, ge er så många lager av mig själv som möjligt. Annars blir bloggandet platt och ointressant både att läsa och skriva.

Vi lever just nu i en samhällstid där mycket kritiseras (och hyllas och delas). En politisk tid. Jag älskar det på många sätt. Folk vågar höras och föra en diskussion på ett sätt jag aldrig tidigare sett på internet. Internet som trots allt är ännu ett ganska ungt fenomen. Men med det kommer även en moralpanik. En Vän Av Ordning som vill poängtera vad man gör för fel. Som tar sig den rätten.
För när man skriver en stor blogg som jag gör märker jag tydligt en skillnad – helt plötsligt har alla tydligen fått rätten att kritisera för minsta lilla sak. Hytta med näven och be mig att rätta mig in i ledet. Tillrättavisa. Jag kan inte längre skriva ett enda inlägg utan att något är värt att kommenteras om. Något är alltid fel.
Jag tycker för mycket eller för lite, jag tar mig rätten att skriva om saker som jag inte kan något om, jag sårar folk genom att vara glad, eller ledsen, genom att ens existera, jag äter för lite (eller för mycket herregud du fotar ju bara dina burgare troligt att du äter dom), varför äter jag ens kött. Jag får inte skriva om träning eller förresten snälla skriv mer om det, jag är en dålig feminist, korkad, ligger för mycket när jag är singel, eller vänta är hon inte assexuell, en liten överklassfitta som fått allt levererat, mamma fixar jobb i USA, mamma fixar allt, jag lever på mina föräldrar, har inte gjort något överhuvudtaget med egen kraft, nån annan skrev din bok hur skulle du annars hunnit, du skriver förresten dåligt, varför har du på dig kläder som barnarbetare sytt, varför konsumerar du så mycket, varför har du alltid samma kläder i dagens outfit det är astråkigt, kul att du gått upp så mycket i vikt, snälla fota dig inte när du är så smal, du dricker för mycket, varför röker du på bild, varför röker du i din nya lägenhet du är så jävla otacksam, fattar du inte att alla inte kan ha det som du har det, du lever i en jävla bubbla förstår du inte det, du är en dålig förebild, du poserar för brudigt, ta för dig mer ta för dig mindre hur kan du vara hemma en kväll när du är bjuden på fest tänk på oss som aldrig får gå på fest? Sluta klä dig som ett jävla barn du fyller trettio snart! Skaffa ett vanligt jävla liv.

Jag ser två vägar i mitt framtida bloggande:
1. Jag skriver så alla blir glada och snälla. Vanilj och trevligheter. Mellanmjölk så ingen någonsin kan ta illa upp eller känna sig exkluderad. Kolla vilken fin blomma jag köpt. Tack och hej, bloggen förmultnar och dör.
2. Jag är mig själv. Precis som jag är. Med alla mina fel och skavanker och misstag som jag fucking älskar för de gör mig till en människa. En person.

Hej. Jag heter Sandra. Jag fyller trettio i sommar och har för korta kjolar ändå. Platåskor och neonrosa läppstift för att jag har lust. Jag har inga planer på att skaffa barn på ett tag. Kanske aldrig om jag känner för det. Jag dricker vin och blir för full ibland. Jag röker cigaretter på uteserveringar fastän mammor med barnvagn tittar irriterat. Jag älskar, alltså ääälskar, killar och jag ser mig som en vettig feminist. Jag är stolt över den här plattformen och har i åtta års tid dagligen fått mail av tjejer (och även grabbs) som skriver att de blir modigare, gladare och vettigare av den här bloggen. Det får mig att känna att jag har bidragit till något viktigt i den här stundtals rätt kalla världen. Det kan ingen någonsin ta ifrån mig. Jag arbetar just nu bara med sådant jag tycker är kul. Jag är så otroligt jäkla glad över det. Jag har jobbat förbaskat hårt för att komma dit och tycker att jag är värd varenda sekund av det. Faktiskt. Vad som händer sedan spelar ingen roll. Det händer nu och jag orkar inte tänka på sen. Jag gör det sen. Det här är jag, varken mer eller mindre, och jag gör precis som ni mitt bästa för att lokalisera mig runt på den här planeten. Skillnaden är att ni slipper höra varenda dag på vilka sätt ni borde göra det bättre.

Jag har aldrig någonsin bett om att få vara en förebild. Med att blogga följer absolut ett slags ansvar, men jag är trygg i min moraliska kompass och kastar sällan ur mig saker för att provocera. Ibland gör jag fel. Ibland ber jag om ursäkt om det är berättigat. Ibland håller jag inte alls med. Precis som människor är mest. Vi formar till stor del den här bloggen tillsammans, men i slutändan är det här en blogg om mig. Vad jag gör, känner och tycker. Jag är inget magasin. Jag kan inte skriva om det som inte är min värld, jag är övertygad om att jag inte är er enda lektyr. Jag förväntar mig att min blogg är en liten del av allt det samlade som ni läser per dag. Jag är heller inget företag med en bot som sorterar kommentarer. Jag är en enda person som sitter här i min säng och läser alla era kommentarer, skriver själv varenda rad härinne och tar åt mig ibland och blir ibland så olidligt trött på att det verkar så svårt att förstå att jag inte kan pleasa alla. Ingen människa kan det. Jag är långt ifrån en perfekt person. Faktum är att jag nog är rätt jobbig, pratar högt, röker för mycket, irriterar mig på personer, har på mig kjolar från the brand we do not speak of och kommer inte slänga dom bara för att, och pratar ibland (läs: ofta) utan att tänka efter.

Du kan se upp till mig om du vill. Du kan få tycka om hur jag skriver men ogilla min naivitet, du kan tycka om min klädstil och samtidigt tycka att jag reser för mycket, du kan tycka om att jag lokaliserar de bästa rödvinshaken i Paris till dig, men bli fullkomligt trött på min boksmak. Du kan gilla delar av den här bloggen och ogilla vissa. Helt okej för mig.
Men försök inte förändra min personlighet, mitt jag, min människa. Förminska inte min rättighet att vara en individ med ups&downs och misstag.
Jag vägrar bli urholkad.
Jag vägrar.

 

Andra på ämnet:
Nina Åkestam: Shit förebilder do.
Underbaraclara: Jag säger upp mig från jobbet som jourhavande kvinnlig förebild.
Emma Sundh: Nu säger vi upp oss.
Emily Dahl: Aktivt subjekt, singluaris.
Anna Ritar: Det som började som något annat.

 

photo source.

wednesday list.


jag gillar att vakna i en ny stad, dricka rödvin på någons balkong, vara påväg till en fest, onsdagsförmiddagar, hundvalpar och svenska räkor.
jag sjunger på Ottawans Hands Up (Give Me Your Heart) varje dag. Har haft den på hjärnan så länge jag kan minnas.
jag älskar spaghetti.
jag är inte speciellt bra på att ha tålamod när jag är hungrig.
jag föredrar att vakna vid halv nio på vardagar, ha ungefär en och halv timme på mig att göra mig iordning, äta frukost i lugn och ro och så, och sedan gå till ett café, sätta på mig hörlurar, bara lyssna på musik jag tycker om och jobba med lite allt möjligt. Är frikkin megatacksam över att mitt liv ser ut så just nu.
jag tycker om min pojkväns seriefigursblå ögon.
jag är beroende av godisnappar.
jag har på mig en rosa t-shirt med en meteroit på och en svart kjol just nu.

jag dricker just nu rödvin! Vi har ätit middag och tisdagsfestade till det med en flaska rött. Svarade alltså på denna lista igår kväll.
jag lyssnar på Håkans alla låtar på shuffle.
jag blir arg på jättearga gubbar som trängs i affären när man bara ska sträcka sig efter en mjukost med räksmak.
jag är rädd för att bli sådär övertrött på Sveriges mörker och vinter igen att jag måste flytta bort. För jag vill gärna stanna här ett litet tag nu.
jag önskar mig en soffa till mitt vardagsrum. Gärna en mjuk i en fin färg.
jag är pinsamt dålig på geografi.
jag är uppväxt på Östermalm. Först på fryxellsgatan, sedan sturegatan, sedan valhallavägen och efter det karlaplan. Och efter det flyttade jag hemifrån.
.

lista från vicky.

Translation. Please read by clicking ”in english” below FAQ.

en bok en författare.

Igår sändes UR:s program ”En bok – en författare” där jag var den inbjudna! Väldigt roligt. Så märkligt att se sig på tv förövrigt, har på något vis en bild av mig själv som inte överensstämmer med den på skärmen stundvis. oh well, nog om det.

Vi pratade om vägen till att få en debutbok utgiven.

Vi pratade om att vara väldigt personlig på en stor blogg, särskilt när man har fått ett brustet hjärta.

Och så pratade vi jättemycket om kärlek. Så himla lyxigt att få sitta och prata om kärlek hela tiden? Så väldigt fint ämne som helt plötsligt jag ska få hänga i en studio på SVT och filosofera om.

Vill du se hela programmet är det ungefär 25 minuter långt och du hittar det
HÄR.

 

Translation. Some screenshots when I was in a television show in Sweden yesterday called ”One book, one writer”

 

i morgonsoffan.

tv

Imorse var jag med i TV4 morgonsoffan. Vi pratade om Det handlar om dig och om den första kärleken, tillsammans med en psykolog som kunde berätta vad som liksom händer fysiskt i hjärnan när man blir sådär brutalkär. Blev så glad när Jenny Strömstedt sa efteråt att hon tyckte väldigt mycket om min bok, känns fortfarande knäppt att andra liksom kan läsa den nu.

tv2
.

Translation. This morning I was in Swedish television talking about my book and about first love.

nu.

cherry

1. Nyborstade trottoarer.
2. Gummidoften på nyinköpta snörskor.
3. Att laga mat med vidöppna fönster.
4. Unga män som tar av sig tröjan och t-shirten under råkar följa med.
5. Knakandet av torra grenar mot skosulorna under skogspromenader.
6. Att lämna in sin vinterkappa på kemtvätten och glömma att hämta ut den.
7. Solskuggor över väggarna när man vaknar.
8. Dela en kokt varmkorv från Seven Eleven på en parkbänk mitt i natten.
9. Känslan när man går utanför dörren i 1 par strumpbyxor istället för tre.
10. Labradorer med gråa hår runt nosen som stannar vid vattenpölar för att sedan ta sats och springa fram och tillbaka tills allt som är kvar är en brun lerfläck.
11. Bära ner och packa upp kartongen från vinden med krispiga vårklänningar.
12. Första middagen ute på balkongen.
13. Kineserna i New Yorks China Town som fäller upp sina färgglada pappersparaplyer mot solljuset.
14. När ryggen blir fuktig av koftan man knäppt på sig tidigare under morgonen. Och när man tar av den.
15. När taxichauffören vevar ner alla fönster utan att säga till.
16. Kaninungarna på Skansen.
17. Nyskurade trägolv.
18. Att kunna ha uppsatt hår.
19. Skrikande tonåringar nere på gatan en onsdagsnatt.
20. Sjutton dollar för hummer med varmt smör i korvbröd från lastbilen parkerad i hörnet Charlton St och Varick St.
21. Utsikten över solnedgången som går ner så olidligt långsamt från bron som binder ihop Gamla Stan med T-Centralen.
22. De franska fotograferna i Kungsträdgården som rest till Stockholm för att fotografera körsbärsblommorna.
23. Helsidor i kvällstidningarna om glassprovning av de nya smakerna.
24. Varm sol i nacken.
25. Ljusbruna fräknar på femtonåriga flickor.
26. Lukten av båtmotorolja.
27. Klippa av slitna vintertoppar till en rak page och se hårtussarna ligga i stora högar på frisörgolvet.
28. Tomatsäsongen och den sötsyrliga doften ur de gröna skaften vid grönsaksdisken.
29. Att pressa ner en stickad mössa djupt, djupt ner i väskan.
30. Cykla.
31. Knastret av isbitar som smälter i rosévin.
32. Sallad med fetaost till middag.
33. Ben E. Kings Stand By Me som ekar ut från grannens öppna fönster.
34. Kanariegult nagellack.
35. Färgglada krokusar på Floras Kulle i Humlegården.
36. När isen i Mälaren spricker upp av Waxholmsbåtarna som ska ta vårpeppiga pensionärer ut till Sandhamn.
37. Doften av nykokt sparris med smör och salt.
38. Upptäckten att ens fönsterrutor är dammiga efter en vinter i mörker.
39. Envisa maskrosor som petar sig ut mellan trottoarsprickorna
40. Att gå hem från jobbet och det är fortfarande ljust ute.
41. Att det händer nu. Inte sen. Inte om tre månader. Nu.

 

.

(från början en krönika jag skrivit för Sofis Mode, våren 2012).

Translation. A list about spring.