the dog islands.

I lördags förmiddag tog jag Milla under armen och så åkte vi på utflykt med Michelle och Joakim.

Vi åkte hit, till hundöarna! Hundöarna är två öar vid Drottningholm där hundar får springa fritt, leka och bada. Ett litet paradis alltså.

Michelle knaprade nötter och frågade prick alla hundägare vilka raser deras hundar var.

Joakim fotograferade det låga vinterljuset.

hej hej.

Efter hundpromenaden åkte vi till Ekerö och Äppelfabriken, ett litet äppelmusteri där man kan fika.

Här sa Michelle när hon fotade: jag vet att du har en vision om den här bilden, men den kommer inte bli så bra om du tänkt dig.

Vi placerade oss i det mest lekstugelika huset.

Och sedan satt vi där och drack kaffe, åt äppelmunkar och sippade på åttaårig calvados.

Utflykter ftw.

Translation. Last Saturday we took Milla to the Dog Islands, two islands located next to the Drottningholm castle where dogs can run free and play. After that we headed to a apple cider factory and drank coffee and apple brandy at their cafe.

pizza med tryffelsalami och rödlök.

Jag bor ju hemma hos mina föräldrar en vecka nu, och igår bestämde jag och min lillebror oss för att laga söndagspizza.

Du behöver för att göra vår pizza:
Pizzadeg (vi hade färdigköpt men man kan ju göra egen såklart med ett framgooglat recept, men de färdiga från affären funkar tipptopp).
Tomatsås (en med smak, eller så gör man sin egen på passerade tomater, vitlök, oregano och basilika).
Vitlök
Champinjoner
Purjolök
Rödlök
Parma
Tryffelsalami
Mozzarella
Manchego eller annan hårdost
Körsbärstomater
Spenat
Kapris

Börja med att sätta ugnen på 220 grader.  Kavla sedan ut degen på en plåt med papper under. Smeta på tomatsås, finhacka en stor vitlöksklyfta och strössla över. Lägg champinjoner på.

Bygg på med korvslantar (ju finare korv desto godare pizza) samt bitar av parma.

Lägg över färsk spenat och körsbärstomater.

Ha sedan mozzarella över alltihopet. Ovanför mozzarellan lägger du ringar av purjolök och rödlök.

Avsluta med cirka två deciliter riven manchego-ost eller nån annan lite hårdare ost. Toppa med hela körsbärstomater och kapris. Salta, peppra och ringla över olivolja.

In i ugnen på femton minuter! Klart!

Translation. My brother and I made pizza last night and here’s how it turned out. As ingredients we used prosciuttio, italian sausage with truffle, cherry tomatoes, fresh spinach, red onion, scallion, capers, mushrooms, mozzarella and manchego cheese. Put in in the oven for 15 minutes in 220 degrees and dinner is served!

winter.

jahapp, då var det vinter. Skönt i alla fall att nästan hela november fick vara höst. Men nu åker vinterjackan på. Att köpa dunjacka till vintern och inte gå runt i kappa är mitt bästa vinterbeslut. Kanske simpelt tips men BRA tips, så skönt att inte frysa.

Dunjackan är från Penfield (har en till också som ser ut såhär), kashmirhalsduken från Isabelle Marant, kängor från Dr Martens och väska från Mulberry, mössan är gammal som gatan ungefär.
.

Translation. Winter outfit. Jacket from Penfield, scarf from Isabelle Marant, bag from Mulberry and boots from Dr Martens.

answers to past week’s comments. part 2.

Jag och min kille har gjort slut. Vi var tillsammans i 2,5 år. Allt känns bara så tungt just nu. Undrar främst hur gör man det här med kompisar? Vi bor och studerar i samma stad och har integrerade vänskapskretser. Hur gör man med det? Just nu vill jag helst av allt inte se honom. Jag vill inte att han ska vara med mina vänner… Jag vill typ skicka honom till en annan världsdel, så jag kan fortsätta mitt liv här i lugn och ro. Kan ju inte flytta heller har halva min utbildning kvar att slutföra. Men jag vill inte behöva se honom, stöta på honom ute, se honom ha kul osv. Det gör så ont i mig då att det inte är vi längre. Fan också.  hur gör man?
Svårt. I mitt första förhållande särade vår kompiskrets på sig ganska naturligt. Vi hade liksom ändå ”våra egna” vänner i det, trots att vi hängt tillsammans så länge. Andra gången det tog slut bodde vi ju inte ens i samma stad, så jag behövde aldrig oroa mig för att träffa honom på gatan eller hamna på samma fest som honom. Men jag förstår såklart att det här ändå är ett stort problem och jag har kompisar som måste trixa och kolla efter så att inte exet är på samma middag och ibland bestämmer de till och med att gå på ”varannan festlighet” för att inte stöta ihop. Men har någon ett mer konkret tips får ni gärna berätta i kommentarsfältet.

Jag har en fråga om din Paris-tid. Jag är 20 och vill verkligen ut i världen. En kompis mailade mig, väldigt lägligt, på Facebook och sa ”vi kan väl flytta till Paris eller London i januari?”. Och jag romantiserar Frankrike, tycker det låter kul att åka dit och jobba och hänga. Men jag vill gärna ha din ärliga åsikt! Jag pratar inte ett ord franska. Je ne parle pas Francais. Kommer jag kanske då att ha roligare i London, där jag faktiskt kan prata med folk? Är det sant att fransoser inte pratar engelska alls och rynkar på näsan när man stapplar på orden? Hur skulle du välja? Puss!
Ja alltså, jag pratar heller ingen franska, och är inte en sådan som kan snappa upp lite meningar på några månader och sen testköra lite. Känner man att man nog inte kommer lära sig språket så kommer det ju sätta stopp för en. Man förstår inte vad folk pratar om på middagar och man kan inte superenkelt närma sig främlingar på barer och så. Självklart pratar fransoser lite engelska, men vissa gör det inte alls och de flesta är urdåliga på det. Jag skulle lätt välja London, men det är nog också för att jag tycker väldigt mycket om London som stad och tycker engelsmän är rätt så briljanta och roliga, men Paris är ju en såå fin stad och männen är ju supervackra och jag hade otroligt roligt de tre månader jag hängde där. Man får nog chansa, tror det blir roligt vilket som!

Okej jag behöver lite råd och tänkte att sandra hon är ju smart och lite äventyrlig sådär så hon förstår säkert. Jag vill sååå gärna åka på språkresa till england i sommar och när jag (lite hastigt kanske) tog upp det med mamma sa hon att en vän till henne hade åkt på språkresa och typ ”det är ju inte precis språk man lär sig” mammas vän har alltså berättat om hur alla hade sex typ så hon var väll inte sådär megapepp på att skicka iväg sin 14-åriga (15 i sommar) dotter på språkresa. jag säger inte att jag tänker vara fin flicka och hålla mig borta helt från boys (inget som känns särskilt värt och berätta för mamma kanske..) men jag är så himla uttråkad och det känns som att en språkresa skulle va så perfekt! tips på hur jag ska övertala henne?
ps. vet att det är jättedyrt med sånt här men jag har faktiskt riktigt bra betyg i engelska (och över huvudtaget) så kan ha en chans att få stipendie
Men usch vad onödigt av din kompis mamma att säga sådär! Du måste ju få skapa dina egna äventyr och upptäcka dina egna snedsteg. Javisst, språkresor är ju lite fest och partaj, men det är ju också skola och lärare som faktiskt skickar hem de som är för fulla eller gör någonting för dumt. De är ändå rätt hårda på det där. Jag skulle om jag vore du försöka få ihop ett kompisgäng så att din mamma vet att du inte åker själv dit. Att ni kommer ta hand om varandra. Sedan måste det ju finnas information på språkrese-hemsidorna som beskriver hur dagarna ser ut och så, och det kanske kan lugna din mamma? lycka till.

på språkresa i juan les pins som femtonåring.

Hej fina du! till en början vill jag bara säga att du skriver så himla vackert. Orden lägger sig så fint i munnen och man blir bara glad av att läsa din blogg. Bara så du vet  Nu till det jag ville fråga. Hur hittade du dig själv? vet en super svår fråga men känner mig lite lost för tillfället. Bor på irland och mår bra egentligen, men ändå saknas något. Har ingen pojke, bara han jag tänker på konstant men som inte vill ha mig tillbaka. Hör alla säga att man måste älska sig själv innan någon annan kan göra det och att man blir vackrast bara när man känner sig som det men tänk om man behöver någon som berättar att man är vackrast på jorden eller att man behöver någon som älskar en innan man förstår det själv? Nu spårade jag lite kanske men för att göra något komplicerat lite mindre komplicerat: hur tog du dig igenom osäkerheten, olycklig kärlek och blev dig själv? känns som att jag bara väntar på att alla bitar ska falla på plats och att jag blir jag om du fattar. Kram på dig!
Det här är ju en väldigt stor fråga. Men jag tror ändå svaret måste bli: tid. Ju äldre du blir, desto klokare blir du. Desto mer trygg blir du i dig själv. Jag vet att det låter klyschigt kanske. Men det är så himla sant. Jag är modigare och rakare nu än vad jag bara var för kanske tre år sedan. Varje dag blir man en lite bättre version av sig själv. Och det här med olycklig kärlek, att inte veta vad man vill bli och att ibland tveka på sig själv, det har man nog med sig hela livet mer eller mindre. Även sextioåringar kan ju få hjärtat krossat. Men man lär sig att hantera det lite bättre kanske, för att man känner sig själv så mycket bättre då. Men jag tycker ändå att det kanske är lite det fina med livet, att man ibland är helt clueless och inte vet någonting om någonting alls. Det gör ju alltihop så spännande.


Hej Sandra! Jag ska åka till Stockholm med några kompisar om ett tag och för några dagar sen kom jag och tänka på en klubb/fest som jag läst om på din blogg. Har för mig att det var i sommars då du skrev om ett uteställe du varit på där de bara spelade ballader. Tyckte redan då att det lät underbart men jag kommer inte ihåg vad det hette eller var det låg?
Utestället heter Natten men de har bara klubb några gånger om året. Like:a deras Facebook-sida så har du koll på nästa gång det är som gäller!

Är i buffalo-skor-köpar-tagen, tänkte kolla med dig: hur är dom i storleken? Stora, små, lagom?
Vore jättetacksam för svar! Du är bäst, puss!
Hej! De är rätt stora. Jag har vanligtvis 37 och hade lätt kunnat gå ner till en 36:a. Så köp en till en halv storlek mindre än vad du har tycker jag.

Finaste Sandra! Du som är så ypperligt utomordentlig på så otroligt många sätt, plus feminist och medveten och bra och dessutom skribent och författare! Kan inte du snälla snälla börja fundera över att ändra dina ”man” till ”en” istället? Du är ju en så toppenbra förebild för så många och det vore grymmast i världen om vi alla försökte kämpa mot ett mer könsneutralt språkbruk!
Oj oj tack tack. Faktiskt inte tänkt på det där med ”man” och ”en” tidigare, men ska absolut prova!

hej. hur klarar du av att ha så tunga örhängen? har några som jag älskar men jag orkar inte ha dom så länge.
och om jag får fråga, hur hanterar du jobbiga kommentarer? har precis skaffat blogg och är rädd för hatkommentarer. :/
tack på förhand!
De är lätta som luft! Alltså örhängena :) Ang hatkommentarer får jag inte så många, och de jag får får man antingen strunta i om de är helt galna i huvudet och om de kritiserar någon specifik sak är mitt tips att vänta ett slag innan man svarar för att sortera sina tankar. Människan har ju en tendens att alltid vilja försvara sig och om man väntar lite och funderar på orden kan man ibland förstå personen ifråga mer.

Vilken fin blogg du har! Har inte läst den så himla länge, så undrar: har du studerat något eller något innan Berghs? och… jobbar joakim eller har joakim också jobbat med reklam? Ha det bra
Jag pluggade genusvetenskap och kulturvetenskap på universitet innan jag började på Berghs. Men bara i ett år. Joakim har också gått på Berghs (han gick klassen under mig) och är utbildad art director och designer. En himla duktig sådan!

Sandra jag älskar allt du skriver, och alla bilder du tar. Det är så fint att jag ibland bara måste hoppa upp och ner.
Med detta sagt, här kommer min undran: Att hångla med människor, hur kommer man dit egentligen? Jag är nitton år och har aldrig varit med om detta, och det börjar komma till en punkt då jag känner att det nästan är pinsamt att det är såhär. ”Nitton år och har aldrig mer än pussat en kille”, i mina öron låter det jättekonstigt, och patetiskt att detta är det som stämmer in på mig. Jag går på fester, dejter, är kär i killar, men jag kommer aldrig dit. Har du tips? Jag har aldrig varit bekväm med att prata om detta, inte kärlek heller. Och jag är blyg, vågar bara göra ministeg som att nudda hans hand istället för att hålla i den. Hur gör man när man är som jag? Hur får man hångla?
Kram
Hmm. Här kommer några superduperkonkreta tips som inte kräver så mycket om man är en blygis: 1. När du pratar med någon, ställ dig nära honom. Ett litet steg närmare än vad som känns ”normalt”, kan handla om typ femton centimeter. 2. Rör vid honom när ni pratar, säger han något kul, lägg din hand på hans axel när du skrattar, ska han visa dig något på mobilen, ta stöd mot honom när du lutar dig ner för att kolla efter. 3. Köket är bra hångelplats på fest. Jag tror det är för att det är trångt där. Sök dig till festens trängsta platser där folk tvingas vara lite närmare varandra än normalt. 4. Ögonkontakt obs mycket viktigt. Håll kvar den någon sekund för länge, le.  5. Kanske viktigaste: ha roligt. Skratta, sträck på dig, prata med dina vänner och ha en lyckad kväll! Andra människor älskar glada människor, det är som knark. Lycka till <3

Vad ska man göra om den man är så himla kär i berättar att han inom en alldeles alldeles alldeles för snar framtid flyttar till andra sidan landet och sen ska ut på äventyr i hela världen? När det man har inte är definierat men man har hånglat varje dag i flera månader, sovit i samma säng i veckor och sagt att man är ens bästa person i världen. Vad fan ska man göra, gick i tusen miljoner bitar när han berättade och jag vet inte om jag kommer kunna limma ihop mig själv utan hans hjälp. Att han är min absolut bästa vän och vapendragare gör inte saken bättre, kommer dö av saknad och att sova ensam känns läskigare än någonsin förr. 18 år, tokkär och hjärtekrossad -> Jag behöver lite stöd.
Säg det! Säg allt detta till honom. Och sedan: kärlek som försvinner är hemskt och sorgligt och förbaskat orättvist, men en dag kommer du vakna och inse att du faktiskt orkar resa dig utan honom, för så fungerar livet. Så deppigt svar kanske, men är det meningen att ni ska vara tillsammans kommer ni hitta tillbaka till varandra sedan tror jag.


hej, jag och min pojkvän funderar på att åka till new york kring min 21-årsdag. kruxet är bara att det kommer bli i slutet på januari/början på februari. min fråga är om new york är bra då? går det att uppleva staden då eller kommer man önska att man åkt en månad eller två senare så man kunde ha varit ute och gått mer? eller ja, helt enkelt, är new york värt även kring den tiden? ingen av hos varit där förut men är jättepepp
New York är ALLTID bra! Klart ni ska åka. Men ja, det kommer vara rikskallt så klä på er mycket.

Jag har en superviktig fråga! Det är så att jag äntligen tagit tag i mitt liv o slutat ett jobb jag avskyr o iställey börjat en utbildning som förhoppningsvis tar mig ut i världen. En av mina stora drömmar är just att bo utomlands lite här o var! Men alltså, jag är skiträdd för att bli helt ensam. När du flyttar runt känns de som om du redan har vänner där? Stämmer det? Som exempel i paris… Eller träffar du bara nya där du befinner dej på en gång? Isåfall hur? Är jätterädd för att bli ensam, men vill verkligen ut i världen o har ju tyvärr ingen kompis jag kan ta med mej eller nån som bor utomlands :’( hoppas du har tid att svara. Kram o kärlek till dig!
Hej! Ja, jag känner ju en del folk på lite olika platser i världen, har en äventyrlig vänskapskrets. :) Men ibland är det verkligen bara bekantas bekanta. Man får kontakta folk man bara känner pyttelite och säga att ”hej, vi känner kanske inte varandra men jag har precis flyttat hit, ska vi ta ett glas vin?” Man får vara lite modig. Och sedan – man lär verkligen alltid känna folk. På arbetsplatser och i skolan eller var man nu hänger på dagarna. Så funkar det liksom. Följ drömmarna nu bara!

Du säger att man inte kan vara ihop om man inte är sådär kär längre. Men hur tänker du då kring typ äktenskap? Man kan ju älska men inte vara dunderkär i personen precis hela livet. Så tänker jag.Annars hade ju alla skiljt sig hela tiden
Jag tänker att det är lite annorlunda om man är 16 år eller 33 år. Har man kanske en lägenhet ihop, eller barn eller bestämt sig för att ”nu är det vi” så ska man absolut kämpa för varandra. Kärlek går upp och ner, och jag är ju inte 55 och kan prata utifrån någon ”som levt länge” men absolut, när jag gifter mig förstår jag att förhållanden såklart kan nå riktiga jäkla dippar och då får man jobba tillsammans tills man kommer upp från dem. Man är man kanske 21 och känt ett par månader att det där killen man var så himlans kär i inte längre känns någonting alls, då tycker jag att man ska vara modig och göra slut, för båda skull. Tycker man ska försöka uppleva så mycket (och så många man har lust med) innan man settlar sig for life.

Måste bara fråga dig Sandra, eller vem som helst egentligen. Träffade en kille som jag träffar varje dag pga skolan ute för ett tag sedan och vi gick hem och hade sex. När jag hörde av mig efter ett tag för att se om vi skulle ses igen ville han inte och nu kan jag inte låta bli att ha sådan jävla ångest!! Fan vad jag skäms över mig själv. Känner mig så patetisk även fast jag inte var kär i honom så blev det ändå en sådan besvikelse, han ville inte ens ha sex med mig igen. Hur ska jag sluta tänka på detta?! Och Sandra, har du någonsin fått dissen på det här sättet?
Alla har fått denna dissen, tro mig! Fattar att det känns segt men alltså ta det lugnt. Du vågade ju iaf höra av dig, det är ju svinbra. Han har antagligen redan glömt det, ingen tycker du är något idiot, promise.

answers to past week’s comments. part 1.

Har du tröttnat på att blogga? Det känns nästan som det. Du skriver nästan aldrig långa personliga blogginlägg längre, vilket jag kan sakna. Du lägger upp Max två inlägg per dag och ibland bara ett.. Har det med novellen att göra eller har något annat hänt? Gillar din blogg supermycket i alla fall!
Hmm. Märkligt att du känner så för jag har aldrig bloggat så mycket som jag gör nu. Bloggar två gånger om dagen på vardagar och en gång om dagen på helgerna. Jag försöker göra en ganska bred bredd på olika ämnen varje vecka, allt från era frågor, boktips, matlagning, tillbakablickar, fina grejer jag hittar på internet, outfits och tankar. Skrev ju en lång text (skrivtipsen) bara förra veckan och en gång i månaden kommer en krönika. Vet inte riktigt hur jag ska hinna fylla på med mer. Det är alltid svårt att tillfredsställa alla men har verkligen inte tröttnat på att blogga, men kom gärna med blogginläggstips!

Förlåt men.. förstår inte hur man orkar sitta och posera sådär på en dagensoutfit? Eller hur hen som tar bilden står ut.
Har man haft en blogg i nästan 10 år så lär man sig. Tyckte att det var jättejobbigt i början men man blir van. Tycker fortfarande att det känns sådär att ta outfitsbilder på gatan när folk går förbi så därför är de mest inomhus.

Du har ju många killkompisar och så, blir du aldrig kär i dem? Jag blir kär i varenda kotte av manligt kön som jag umgås mycket med. Typiskt dåligt.
Njäej, jag har ju känt dem så länge nu. Har crushat på en del av dem när vi lärde känna varandra (inga namn nämnda..) men det gick över sedan.

Om man vill fråga dig en sak som inte handlar om bloggen, vad skall man göra?
Det är bara att fråga i kommentarsfältet eller att maila.

Jag tänkte på det där med att köpa jacka Second Hand… Hur tvättar man dem? Eller kör du på otvättat –> Direkt på :S? Funderar nämeligen också på att gå och se efter fina kappor och sånt, som jag blivit tipsad om, på Second Hand. Tack på förhand
Den gröna jackan köpte jag med alla lappar på så den hade liksom varit oanvänd i nästan fyrtio år. Annars kan man lämna in på kem eller vädra tänker jag!

Vart har du köpt dina strumpbyxor? Tänker nämligen införskaffa nya nu inför vintern
Köper strumpbyxor överallt! H&M, Lindex, Asos, Twilfit osv osv.

Men hallå ett långt och utförligt inlägg om Magnus och allting då kära du!!!!!! Känns så hemligt allting åh så nyfiken
Vi har ju ganska nyligen träffats och det känns fortfarande helt superkonstigt (och superfint <333) att titta upp mot honom på gatan och tänka att ”oj honom är jag ihop med.” Vi har varit pojkvän och flickvän i fem månader ungefär. Vill vara lite försiktig med honom på bloggen men kan ju berätta hur han ramlade in i mitt liv förstås. Vi träffades för första gången ute på en klubb i Stockholm en torsdag, tre dagar innan jag skulle flytta till Paris i våras (och sedan stanna där i tre månader).
Jag såg honom genom folkhavet på Kåken (för att han var typ ett huvud längre än alla) och tänkte att Satan i gatan. Måste. ha. På fredagen hade Michelle hemmafest och jag hade sett att de pratade med varandra på Kåken dagen innan så jag frågade henne om hon kunde bjuda honom. Eller jag sa: skriv till honom på facebook att din kompis tycker han är det snyggaste hon sett och att hon vill att han ska komma till festen. Så exakt det gjorde hon.
Jag skulle åka till Paris 48 timmar senare och tänkte att det är lika bra att vara pang på så jag får hångla lite innan jag skulle åka, vad spelar det för roll om han tycker jag är lite knäpp. Han kom hur som helst dit och fem timmar senare kysstes vi på en skakig högtalare på klubben Under Bron. Och efter det hängde vi hela helgen tills det var dags för mig att byta land och stad och jag kände honom inte alls men tyckte SÅ HIMLA mycket om honom. När jag väl landade i Frankrike tyckte jag att det var tidernas sämsta idé. Jag kunde inte alls få honom ur huvudet.
Så jag köpte helt enkelt en biljett tillbaka en vecka senare. Var tvungen att kolla efter vad det var. Man kan inte släppa magpirr bara sådär, de är så sällsamma. Kom med någon dålig ursäkt till honom att jag skulle göra något i Stockholm som gjorde att jag var tvungen att åka tillbaka. Vi var med varandra från att jag landade tills att jag åkte tillbaka fem dagar senare. Och sedan hälsade han på mig i Paris några veckor senare (ja det var han jag var på Versailles med). Och sedan åkte jag till Stockholm alldeles för ofta under min Parisvistelse (jag ber om ursäkt till er som klagade över att jag inte ”uppskattade Paris och drog till Stockholm hela tiden” men det var pga hångel). Och sen när jag kom hem till Stockholm flyttade jag direkt in till honom, med två enorma resväskor innan vi ens sagt att vi var pojkvän och flickvän. Det är väl klart att du ska bo med mig, sa han bara. Och sedan dess har vi sovit med varandra varenda natt. Han heter Magnus, kommer från Göteborg, är 26 år, kan jättemycket om historia och årtal och kungar på ett knäppt sätt och har världens finaste framtänder.

Fina Sandra skulle inte du kunna skriva ett inlägg om hur det är att jobba på reklambyrå? Håller på att utbilda mig till något åt det hållet och hade älskat att få läsa om din bild av det. kram
Har skrivit om det en massa gånger. Här och här till exempel!

Sandra! Jag är kär i en kille som är världens finaste och världens bästa på att spela gitarr. Han är svinsnygg och jag är inte lika svinsnygg och dessutom 16 år och okysst. Jag är för feg för att ta kontakt med honom men vill ändå visa att jag gillar honom! Vad ska jag göra? Jag kan peka ut tio personer bara i min årskurs som också är kär i honom och jag kan hitta tusen anledningar till varför han skulle välja dom framför mig. Jag känner mig så misslyckad och ful så jag vill inte ens gå till skolan för om han ser mig kommer han fatta hur ful och misslyckad jag är. Vill lägga mig under mitt täcke och gråta tills jag glömmer bort honom
<3 Jag var också megablyg som sextonåring och är därför rätt dålig på bra tips hur man ska ta kontakt. Men en grej kan ju vara att ta reda på var han hänger efter skolan. Något särskilt kafé exempelvis, och se till att också vara där. Var är han på helgerna, kan man se till att hamna på samma fester eller musiklokaler som honom? Man måste på något vis visa att man finns. Har ni gemensamma bekanta? Kan du prata med dem och långsamt lirka dig in i hans kompissfär? Till slut måste man ju säga hej till varandra liksom.

Hej! Kommer ihåg när du skrev om att er hund Vera dog, och jag grät. Är nyfiken på en sak nu. Som jag förstod var Milla och Vera tillsammans hela tiden, så hur tog Milla att Vera dog? Har ju hört om hundar som blir deprimerade när deras hundbästis dör. Himla sorgligt. Hur är det med lilla Milla?
<3 Jag bodde i New York när Vera försvann men som jag har förstått det var Milla väldigt deppig första tiden och gick runt och ”letade” efter Vera. Nu verkar hon desto gladare men däremot har hon väldigt väldigt svårt för att vara ensam. Hon är ju uppvuxen med Vera och har liksom aldrig någonsin varit helt själv förut, Vera var ju alltid med. Men min mamma tar med henne i princip överallt så det är ju bra.

Vet du om det är möjligt för två 17 åriga tjejer att bo på hotell i NYC? Eller måste man vara 21 år? Och i annat fall, vet du om det är möjligt att hyra en lägenhet i några få dagar som 17 åring? har du nått tips? Tack på förhand
Ingen aning tyvärr, med borde väl inte vara några problem alls med hotell? Vet inte hur det gäller med att hyra lägenhet. Någon annan kanske kan svara i kommentarerna?

Alltså hur söt är din bror! Hur gammal är han?
Nyss fyllda 18!

Vill också ha en engångskamera! Är det olika kvalitet på dom eller kan man köpa vilken som helst?
Jag köpte en för sjuttio pix på Teknikmagasinet.

Jag har också fotat hela sommaren men smart som jag är, är jag inte säker på var man kan framkalla bilderna. Vet du, eller någon annan fin?
I närmaste fotobutik förstås! Bara att googla upp en. Jag gick till en i Gamla Stan.

tänker på ida i sandor slash ida när jag ser bilderna!
Så himla knäppt, jag hade liksom sett filmen fyra dagar innan jag postade det inlägget. Måste ju helt klart blivit inspirerad utan att jag själv förstod det :)

Vet inte om det hände dig, men hur skulle du reagera om förlaget ville ändra i din historia? Skulle du känna att ”nejnej” eller skulle du ta det till dig för att det typ ”vet vad som säljer”? Puss
Det har inte hänt, vet inte hur jag skulle reagera. Beror på nog på hur stor förändringen var! Men jag litar på dom till 100% i typ allt.

alltså det finns en gammal bild på dig när du var i tonåren som ser EXAKT ut som den nedersta bilden. Mitt elefantminne säger mig att du hade typ adidaströja på den bilden? precis samma pose och frisyr i alla fall, så kul!
Haha ja jag tänkte på den med, tror du menar den här:
1

Hej kloka du. Jag behöver lite hjälp då jag sitter i en klurig situation nu med min pojkvän som jag varit ihop med i 3 år. Du är den enda jag kommer att tänka på när det kommer till detta då jag alltid tycker att du ger så bra svar till andra när det kommer till relationer. Det är som så att han vill flytta 60 min bort för att byta jobb. Han vantrivs verkligen på det jobbet som han har just nu, är alltid trött och omotiverad. Jag går en utbildning just nu på ett år och kan inte flytta med honom. Har inget körkort och det finns verkligen inga bra förbindelser mellan min stad och hans kanske blivande stad. Han säger till mig att 7 månader ifrån varandra är ”ingenting” och att det kommer gå jättefort. Medans jag känner att jag gärna vill träffa honom varje helg eller varannan åtminstone, men det kommer inte gå… Tanken var först att vi skulle flytta 60 mil tillsammans om 7 månader när jag var färdigutbildad, men han verkar inte orka vänta. Hur gör man? Vad är det bästa för oss båda tycker du, eller någon annan som läser detta?
7 månader är en lång tid, särskilt om ni inte ens kan ses varannan helg. Men – å andra sidan kan man ju även se det precis tvärtom: efter 7 månader är det över. Ni har ju redan en plan vad som händer då. Du kommer flytta dit. Jag tror det viktigaste med distansförhållanden är just det, själva planen. Finns det inget slut eller mål, det är då jag tror risken att det kommer gå åt helvete är tusen gånger större. Jag har skrivit en del om distansförhållanden förut, men det viktigaste är att ni gör upp en plan hur ni ska ses och höras under dessa månader. Skype varje kväll kanske? Skaffa whatsapp så kan man sms:a hur mycket som helst och man kan ju även skaffa en Facebook-grupp bara för er två där ni kan prata och fixa och trixa. Sedan får ni helt enkelt försöka lösa så ni i alla fall ses någon gång i månaden, det tror jag ändå är viktigt. Ni kommer klara det! puss.