till sandra – där du inte är.

Untitled

Här kommer ett litet annorlunda inlägg, men kanske ändå passande i och med att det är Bokmässan just nu.
För ungefär två månader sedan frågade Gunnar Ardelius om jag ville brevväxla med honom via mail. Om skrivande och tankar och om min roman och hans senaste Vill ha dig så illa. Jag upprepar: Gunnar Ardelius, som har skrivit en av mina finaste böcker Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket, som är ordförande i Sveriges Författarförbund och som är så bra på att sätta ord på det som känns.
Jag tänkte: ja, det här är ju fullkomligt livsfarligt och dödsläskigt och därför bör jag uppenbarligen göra det.
Igår träffade vi varandra för första gången. Här är våra brev till varandra innan dess.



Till
sandrabeijer@gmail.com
Från gunnar.ardelius@gmail.com
Ämne: Till Sandra – Där du inte är
Skickat: 2014-08-12

Sandra,
Jag är trettiotre år, två månader och nitton dagar när jag skriver det här. Jag sitter på mitt kontor på Drottninggatan 88 i Stockholm, nyss tillbaka efter semestern och ska egentligen göra tusen andra saker, ja, jag borde verkligen gå igenom riksdagspartiernas enkätsvar om kulturpolitik så att jag är påläst då jag ska redogöra för det i eftermiddag.
Det är nu jag älskar att skriva som mest, när jag inte har tid, när jag inte får, när jag egentligen borde göra något annat.
Jag har läst din bok och som med all litteratur jag fastnar för så Handlar det om mig.
Jag slår upp boken, möts av den röda insidan och börjar med orden på första sidan. Huvudpersonen i Det handlar om dig är femton år då hon träffar föremålet för sin kärlek.

Det är en lägesbeskrivning som inte räcker till när hennes egen berättelse om kärleken tar vid. Hon famlar efter orden, efter ett mer precist sätt att nagla fast tillfället som förändrat henne. Hon förstår det kanske redan nu, intuitivt, att språket inte kommer att räcka till? Hon kommer inte att nå ända fram? Hon är hur som helst inte femton år längre, det är för oexakt formulerat. Hon gör ett försök att ringa in tidpunkten då blicken mötte ett du (och vad annat kan hon göra?).

”Jag är femton år, sju månader och tre dagar första gången vi träffas.”
Är hon kär? – Ja, därför att hon räknar.
Är hon kär? Ja, därför att hon redan har börjat vänta.
”Allt jag kan tänka på är du.”
Och när han inte är där:
”Jag låtsas att det är du.”

Hon blir kär och ungefär samtidigt uppstår en vilja att beskriva kärleken, dessutom så exakt som möjligt. Hon skriver hans namn tio gånger på insidan av ett bokomslag. Varför har kärleken så mycket med ord och skrivande att göra? I och med förälskelsen infinner sig en känsla av informationsbrist. Det blir hennes uppgift att sortera och dokumentera smulorna hon kommer över. Omvärlden blir absurd och oviktig. Tankarna i den älskandes huvud är märkliga för en utomstående. Ändå förstår jag dem så väl. För henne går det inte att se och uppleva något som inte jämförs eller sätts i relation till honom:

”Det finns ingenting vid Medelhavet som är som dina axlar.”

Det är sextiofyra sms som aldrig skickas, händerna luktar salt, han läspar på bokstäverna S och R. Listan över saker hon måste komma ihåg när det handlar om honom kan aldrig bli färdig, den kan aldrig bli exakt nog. Det är en besatthet. Väntan efter en återkomst, efter ett utlovat tecken. Allt är högtidligt och hon saknar sinne för proportioner.
Sammansmältningen, det möjliga och omöjliga:
”… om jag gillar den där låten, vem i Beatles som är min favorit, om jag provat dricka whisky någon gång, om jag har några syskon, om jag kan åka skidor, slalom eller längd”. Han fortsätter med svårare frågor om avståndet mellan deras ytterdörrar och om hon alltid luktar så där gott. Frågor omöjliga att svara på.
Att vilja utskriva kärleken är att göra upp med slöseriet med språket. Ändå kan man inte att låta bli att slösa.

Så här skriver Roland Barthes i boken Kärlekens samtal:
”Att veta att man inte skriver för den älskade, att veta att det man kommer att skriva aldrig kommer att göra mig älskad av den jag älskar, att veta att skrivandet inte kompenserar något, inte sublimerar något, att det just är där du inte är – det är början till skrivandet.”

Sandra, det här är början på vårt skrivande.

Kram,
Gunnar


Till
gunnar.ardelius@gmail.com
Från sandrabeijer@gmail.com
Ämne: Re: Till Sandra – Där du inte är
Skickat: 2014-08-19

Gunnar,
Jag har öppnat alla mail omkring ditt mail sedan du skickade det för sju dagar sedan. Jag har varit sjuk. Feber och förkylning. Exakt allt det som händer när man åker till Göteborg på festival och glömmer att sova. Jag gör samma fel varje år och lär mig aldrig. Min mamma säger att min kropp klarar mycket mindre än vad alla andras gör, men jag tänker att det också är så att jag gör allting mycket mer än vad andra gör. Röker, dricker, sover för lite, snurrar för fort. I alla fall känns det så nu i efterhand.

Hur som helst har jag tassat runt ditt mail här i min lägenhet. Jag var orolig att det skulle vara väldigt mycket och väldigt lång välskriven text och då får jag akut skrivkramp. Det är högst rimligt förövrigt. Att jag känner så alltså. Jag har ett söndertummat sönderläst exemplar av Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket.

”Vad skulle han göra om hon inte fanns? Besöka museer, bo på hotell, bygga motorvägar?”
Just den meningen tycker jag om särskilt mycket.

I min säng förra veckan, till utsikten av sensommarvädret som liksom bränner sig in i mitt sovrum för att jag ska komma ihåg en extra gång att jag är sjuk under så klimattrevliga omständigheter, har jag läst din roman Vill ha dig så illa. Ditt mail plingade till redan innan jag slagit upp din bok. Eller slagit upp och slagit upp, mitt exemplar är i utskrivna A4-sidor. Man kanske säger så ändå.
Jag ska inte öppna Gunnars mail innan jag läst ut hans bok, tänkte jag. Men det gjorde jag såklart ändå. Och TACK måste jag börja med att säga. Tack ens för att du läste Det handlar om dig. Bara det gör mig något matt. Tack för att du tyckte om den, och för att du såg den.

I din roman Vill ha sig så illa fastnade jag för det här meningen (och många andra, men vi börjar med denna)
”Jag sviker alla för din skull. Ljuger. Snattar. Du har dåligt inflytande på mig.”
Hon kysser honom igen. Så fort hon inte vet vad hon ska säga kysser hon honom.

Vem är du i Vill ha dig så illa?

Förresten, så sant det är det där med att i och med förälskelsen infinner sig en känsla av informationsbrist. Att vara kär måste vara det allra starkaste samlarbeteendet.


Till
sandrabeijer@gmail.com
Från gunnar.ardelius@gmail.com
Ämne: Re: Till Sandra – Där du inte är
Skickat: 2014-08-20

Sandra,
Jag tycker så mycket om att det är just enskilda meningar du fastnar för. Jag är likadan både när jag skriver och läser. Jag samlar på meningar. Jag skriver upp dem, minns dem och återkommer till dem. De har den rätta storleken, munsbitar. Det som är mindre – enskilda ord – är för allmänt för att minnas och det som är större – en boksida eller ett kapitel – är svårt att omfatta. Men en mening kan man vårda ömt, som en sten i handflatan. Man kan se på den, smeka den.

Det är skönt att skriva ett andra mail till dig. Det första var som att skriva rätt ut i ingenting – det var läskigt. Jag blir ofta för mycket när jag vänder mig till någon för första gången, jag krånglar liksom till det. Nu finns det en ton att följa, det gillar jag.

Vem är jag i Vill ha dig så illa?
Det ligger närmast till hands att svara Jeppe. För övrigt fick han heta Jeppe för att jag läste på en blogg vad en tjej skrev om namnen på huvudpersonerna i Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket. Något i stil med: ”Varför heter de så löjligt tillgjorda namn som Morris och Betty? Kunde de inte heta något vanligare, typ Jeppe?”

Egentligen är jag nog de andra personerna i boken också.
Olof med sitt alkoholproblem, Roozbeh som är enormt självupptagen och vill bli författare, Lea som är en på ytan hård perfektionist med en trasig insida, Channa som ger sig ut i världen för att hon inte står ut med att vara kvar när hon förlorat kärleken. De har nog lånat sina drag från mig allihop … tyvärr, hehe.

Jag känner igen mig mycket i alla förutom Beate.
Det är därför så intressant att du fastnade för en mening av just henne!

Med Beate är det något annat. Henne begriper jag mig inte på. Hon är den enda som är trygg i sig själv, den enda som kommer från en välbärgad övre medelklass. Så här säger Channa om henne: ”Det var därför jag älskade att vara med dig, Beate, det finns inget kameleontiskt i dig, bara trygghet, du är så uppriktig att det gör ont.” De andra personerna i boken anpassar sig på olika konstiga sätt. För att bli älskade är de beredda att göra vad som helst. Beate är inte så. Hon har en inre stadga. Men så börjar hon ändå vackla. Och det är när hon blir kär. Precis i meningen du fastnat för så händer det. Hon börjar tvivla på sin inre godhet, hon märker att kärleken gör henne hänsynslös.

”Jag sviker alla för din skull. Ljuger. Snattar. Du har dåligt inflytande på mig.”

På sätt och vis använder hon alltså Jeppe för att få möjlighet att leva ut detta svarta som också har med kärleken att göra, något som kanske varit otänkbart i hennes fina uppväxtmiljö. Det handlar mycket om klass. Det blir också tydligt med klassperspektivet i resten av boken, hur viktigt det är vilka förutsättningar man tar sig ut i världen med. För Olof är det fullkomligt logiskt att han ska börja jobba nattskiftet på en mack. För Beate är det självklart att hon ska bli läkare. På gymnasiet är det fortfarande så att man umgås med de människor som råkar gå i ens klass. Studenten är som en explosion. Det är svårt att behålla en vänskap när man är på väg åt helt olika håll i livet.

Vad tänkte du själv om klass när du skrev din bok? Vad det gör med din huvudperson att hon befinner sig i de välbärgade delarna av Stockholms innerstad, med allt vad det innebär?
/Gunnar


Till gunnar.ardelius@gmail.com
Från sandrabeijer@gmail.com
Ämne: Re: Till Sandra – Där du inte är
Skickat: 2014-08-26

Hej igen.
Visst är gymnasiet så. Många av de vänner jag hade då finns inte kvar, andra är där i periferin, för att man delade så mycket då och försöker hålla det levande med fikor och sporadiska möten. De som man än idag har nära är de som tog samma vägar som en själv, i alla fall liknande.

Jag växte upp i en ”finare” del av Stockholm och gick i en skola på en tjusig adress och visst kan det nog vara så att jag delar flera drag av Beate, även om jag inte tänkte så först när jag läste boken. Jag har den där inbyggda fallskärmen av trygghet och att världen är ens egen om man bara bestämmer sig för att våga. Jag är förstås glad att jag har den, men jag tror att det är viktigt att vara konstant medveten om den, att man inte tar den som någonting för självklart. De människorna som gör det har en tendens att klampa över och prata för högt och storslaget utan att se sig själva i backspegeln. Hmm. Om du förstår.

Jag tänkte en del på klass när jag skrev min bok, men kanske på ett annat sätt än vad du gjorde. Ska försöka förklara.
I början när jag skrev placerade jag karaktärerna någon annanstans. I en annan stadsdel, en som inte är så välbärgad och borgerlig. Jag tänkte: Det här är ingen roman om Östermalm, jag vill inte att läsaren ska fastna i det, för det är – trots allt och framförallt – en roman om kärlek.
Men efter ett tag insåg jag att det både försvårade för mig och karaktärerna att utvecklas. Som om jag skämdes för vilka de var och vem jag var. Så jag förflyttade tillbaka dem där jag är uppväxt själv, runt Karlaplan i Stockholm. Och så tänkte jag att då får väl folk hänga upp sig på det, då får det väl vara så. För det här är det jag kan, jag kan de här gatorna helt utantill och jag vet exakt hur det är att vara femton år och vanka av och an längs med Storgatan och Kommendörsgatan och leta efter hemmafester och tigga folköl. Och jag tror egentligen att skillnaden inte är sådär jättestor femtonåringar emellan var man än är uppväxt i Sverige. Man är fortfarande lika osäker, famlande och längtande. Scenografin skiljer sig bara, rädslan densamma.

Och angående enskilda meningar, munsbitar och rätta storlekar, hur fint är inte det här
1
“A three second exposure meant that subjects had to stand very still to avoid being blurred, and holding a smile for that period was tricky. As a result, we have a tendency to see our Victorian ancestors as even more formal and stern than they might have been.”


Till sandrabeijer@gmail.com
Från gunnar.ardelius@gmail.com
Ämne: Re: Till Sandra – Där du inte är
Skickat: 2014-08-29

Hej Sandra.

Ja. Det är mycket viktigare att vara sann mot sig själv än att fundera över vad folk ska hänga upp sig på. Men det är inte helt enkelt. Det är en återvändsgränd av många i skrivandet som jag då och då går in i, funderingar över vad mina läsare vill ha. Sanningen är den att jag inte har en aning. Det här med läsare är ju faktiskt märkligt, för mig innebär det en dubbelhet, en skrivandets paradox: jag vill närma mig mina läsare och på samma gång hålla dem på avstånd. Jag uppskattar verkligen varje gång någon hör av sig. Läsarkontakten är för mig större än recensionerna och allt det andra. I slutändan skriver jag ändå för min egen skull, för att jag märker att jag förändras av det, inuti. Det är ett sätt att ta reda på mer om mig själv som jag inte förmår på annat vis än att skriva. Vad har du för relation till dina läsare?

Jag hade aldrig heller kunnat placera Morris och Betty i min första bok någon annanstans än i de kvarter där jag själv växte upp. Det inre litterära landskapet är så starkt i mig, så känslomässigt laddat. Även om Bergshamra inte på något sätt är intressant som litterär miljö, det är liksom platsen utan egenskaper, så måste jag ändå alltid utgå därifrån, vad jag än skriver om! Kanske behövdes det en kärlekshistoria där, två röda hjärtan mellan motorvägarna. Du har rätt i att var man än växer upp så får man ändå konfrontera samma känslomässiga stormar, man kommer inte undan sig själv. När jag skrev ”Friheten förde oss hit”, en bok som utspelar sig i Liberia på 1960-talet, kändes det först omöjligt eftersom det var så främmande. Jag har aldrig varit i Liberia och på 1960-talet var jag inte född. Min farfar var personalchef där på en gruva och min pappa bodde där som barn under ett par år. Jag fick göra en massa research och det gick på något sätt emot hela min inställning till det här med att skriva. Men efter en tid av tragglande, läsande av böcker, arkiv, gamla filmer etc. så lossnade något i mig. Jag hade plötsligt så pass mycket kunskap om Liberia att jag vågade börja hitta på själv. Så det är nog inte direkt allt i den boken som stämmer överens med verkligheten, det är nog lite för likt Bergshamra, men litteraturen har ju en annan sorts sanning. Och jag är en sådan person som om jag får välja mellan sanningen och en god historia så väljer jag alltid det senare. Hur gick du till väga när du skrev Det handlar om dig? Hur mycket visste du från början. Personligen så har jag ofta en vag känsla av vad det ska handla om, jag trevar mig fram, utforskar den del av mig jag är rädd och osäker för. Det vill säga: Om och om igen skriver jag om människor som längtar efter kärlek men när den väl visar sig är de ofta oförmögna att ta emot den.

/G


Till
gunnar.ardelius@gmail.com
Från sandrabeijer@gmail.com
Ämne: Re: Till Sandra – Där du inte är
Skickat: 2014-09-05

Hej. Förlåt för ett sent svar, förstår inte hur jag någonsin ska kunna komponera längre meningar den här hösten sedan Paradise Hotel började. Använder mest förskräckta emoji-personer i sms.

Jag håller med om att man, i alla fall till en början, skriver mest för sin egen skull. Jag har en blogg där jag varje dag, flera gånger om dagen, skriver för andra människor. I början använde jag bloggen som en kanal att skriva av mig, ventilera och få ihop dagar, spara minnen i form av bilder och länkar. Nu när den är mitt jobb tänker jag på ett annat sätt i och med att den behöver uppdateras så pass ofta. Då kan man omöjligt bara skriva för sig själv.
Därför blev boken min egna hemliga kanal till en början, där allt bara fick vara mitt. Jag jobbade som copywriter samtidigt som jag skrev den, ett jobb där man verkligen skriver åt någon annan, levererar texter som ska låta som någon. Boken behövde bara bli min egen värld, mina egna ord och framförallt: ta tid.
Få saker tar tid nuförtiden.
Sedan när den började formas till något på riktigt, en början, en mitt, ett slut och många ord däremellan försökte jag läsa den utifrån andras ögon. Skulle man förstå om man inte var jag? Skulle man ens tycka om den?
Jag håller med om att man nog i andra hand skriver för läsarna, men för mig var recensionerna också väldigt viktiga. Jag var så otroligt orolig vad alla de tjusiga kulturmänniskorna skulle tycka, eller om de ens skulle bry sig.
Jag tror, eller jag vet, att det handlade mycket om att motbevisa alla de som bara degraderade mig till en bloggare. Eller bara och bara, att jag ens skriver så är dumt eftersom det är ett yrke jag lägger enormt mycket tid och själ i, men det var så många som tyckte att jag lekte författare. Som bara trodde att jag fått ett bokkontrakt på grund av att jag hade en stor plattform, som kommenterade mitt språk och min handling innan den ens var utgiven. Att få knäppa dem på näsan och motbevisa var skönt ärligt talat.
Hur ser du på recensioner? Tycker sådant där är svårt att förhålla sig till, får för mig att inte alla talar sanning om hur det känns när man slår upp tidningen.

Jag håller med om att en god historia är viktigare än sanningen. Det handlar om dig är påhittad och samtidigt hoppusslad av saker jag varit med om. Jag började i verkligheten. Det fanns en pojke när jag var femton år som talade ryska, men det blev aldrig något mellan oss mer än några korta möten i sovrum på hemmafester. Men jag mindes oss så tydligt ändå, han var den första som var något mer än en engångsföreteelse. Då blev det enklare att ta avstamp där och sedan sy ihop en ny historia, eller en annan historia. Kanske en som vi hade kunnat bli om vi känt mer för varandra. Det finns nog delar av alla mina förälskelser i den där boken. Och de som har läst den och varit en av de förälskelserna har utan min vägledning hittat sig själva bland sidorna. Att skriva är lite som att bygga om sin verklighet tycker jag. Prova andra vägar för att se vad som hade hänt om man vågat, eller inte vågat överhuvudtaget.


Till
sandrabeijer@gmail.com
Från gunnar.ardelius@gmail.com
Ämne: Re: Till Sandra – Där du inte är
Skickat: 2014-09-08

Sandra,
För mig var suget efter all typ av bekräftelse avgörande för att jag ens skulle börja och sedan fortsätta skriva. Det var inte ädlare motiv än så.  Att någon såg in i mig, en vän, en flickvän. Så berusande! Jag behövde verkligen det då och det var underbart att mina ord kunde väcka känslor i någon annan. Jag tror till och med att viljan att visa det jag skrev var större än lusten att skriva det. Sedan har det förändrats. Idag är jag tvärtom, jag drar mig för att låta någon annan se det jag gör för tidigt. Jag behöver ensamheten eftersom min integritet som skrivande människa är mycket bräcklig. Det du skriver om bloggen är intressant, jag kan avundas människor som du som har förmågan att ha en sådan kort tid mellan skriv- och publiceringsögonblicket. Att du litar på din egen ton direkt, att den bär, att den är ärlig. För mig ligger det till så att jag skriver så mycket nonsens och konstigheter och irrsprång att det omöjligtvis skulle vara läsbart direkt. Det krävs att jag arbetar med orden under en längre tid. Jag har nog inte heller modet att våga vara totalt ärlig och sårbar utan den långa distansen som infinner sig under tiden som går när jag arbetar med en bok.

Vad gäller recensioner. De läsningar som går på djupet kan påverka mig mycket, oavsett om de är ”bra” eller ”dåliga”.  Det som verkligen berör mig med kritik är när någon svarar på det jag gjort med ett autentiskt tilltal, att den personen själv sätter något på spel, vilket jag tycker sker för sällan. Tyvärr är det en stor obalans. En bok som har tagit år att skriva ska läsas under begränsad tid och tankarna får inte mycket spaltutrymme. Det gör att en stor del av allt som skrivs om ens böcker mest blir en sorts konsumentinformation. Inget direkt fel med det, men det rör mig inte särskilt.

De första recensionerna av min första bok förändrade mig i grunden, precis som du är inne på. Att man är en författare på riktigt, att jag blivit läst på riktigt, tagen på allvar. Det var enormt. Den första sågningen var inte heller kul … Jag tror jag hade lagt mer av min självkänsla i mina böcker då. Som om det var mig de recenserade! Så det har varit några skamchocker och några euforiska tillfällen.

Nu ska jag åka till Ukraina några dagar, en litteraturfestival. Så om det dröjer med svaret vet du varför.

Med värme,

G


Till
gunnar.ardelius@gmail.com
Från sandrabeijer@gmail.com
Ämne: Re: Till Sandra – Där du inte är
Skickat: 2014-09-23

Hej,
Jag förstår hur du menar med att vara beskyddande över sitt eget skrivande den där första perioden. På ett sätt är jag likadan. Skriver jag en krönika eller något längre måste jag jobba med den ofta och länge, skriva om och tänka om tills den är begriplig för någon annan än jag själv.
Jag gömmer de texter som ska ha en litterär höjd tills det inte går att gömma dem längre. Att det är så kort tid mellan skriv-och publiceringsögonblicket i min blogg har jag löst med att jag ser den som ett samtal egentligen. I den skriver jag så som jag pratar, och konversationer går det förstås inte att stänga in sig i för att sedan kasta ur sig meningar då och då. Då hade man nog haft ganska få vänner. Det är nog där jag lyckats hitta nyckeln att leverera snabbt i just den kanalen.
Så fort någon ska tycka till om mitt språk behöver jag ha tid på mig. Kan få en otrolig ångest av att släppa iväg en text som enligt mig är halvfärdig, då ger jag helst inte bort något alls istället. Fascineras av de som inte behöver den tiden. De måste ha en inneboende självsäkerhet och ett slags lugn. Skönt.
Men det är nog inget jag sörjer i slutändan ändå. Är inte den där känslan när man plötsligt nått dit man tänkt i sitt stundtals långsamma irrande helt fantastiskt?  Tycker den liknar den som när man storstädat sin lägenhet, spikat upp en hylla eller bokat en flygbiljett.

 


Till
sandrabeijer@gmail.com
Från gunnar.ardelius@gmail.com
Ämne: Re: Till Sandra – Där du inte är
Skickat: 2014-09-25

Jo,
den erfarenheten är underbar, att skrivandets irrande faktiskt leder någonstans! Om man har tålamod. Det leder inte nödvändigtvis dit jag tänkt. Eller rättare sagt aldrig dit. Men däremot till ett ställe jag inte hade kunnat ta mig till på annat vis än att skriva. Det är en nyvunnen frihet som slår det mesta och det är hoppfullt att tänka på när man är mitt inne i något som verkar sakna logik, riktning och relevans. Jag är på väg till ett nytt ställe, kan man säga till sig själv då. Men det tar tid. Lång tid.

Nu till något annat som tar lång tid. Jag. sitter. på. tåget. till. bokmässan. i. Göteborg. som. är. försenat. Jag kommer fram till centralen 11.55 och har min första programpunkt kl 12. Ska hoppa in i en taxi, åka genom stan, sedan springa som en idiot för att leta reda på rätt sal där vårt seminarium är. Jag ska prata tillsammans med min förläggare Marie Augustsson och Patrik Lundberg som skrivit en underbar bok som heter Onanisterna. Den påminner tematiskt om Vill ha dig så illa: att gå ut gymnasiet, hitta sig själv, sina vänner, en plats i världen. Det gamla är för trångt och det nya är för stort.

Det har varit mycket fint att växla några ord med dig Sandra, från de första raderna då jag fortfarande var inne i ett rosabubbligt skimmer från läsningen av din bok. Till denna jävliga plats, på tåget någonstans mellan Skövde och Falköping. Jag hoppas att vi ses i Göteborg!

Med värme,
Gunnar


Till
gunnar.ardelius@gmail.com
Från sandrabeijer@gmail.com
Ämne: Re: Till Sandra – Där du inte är
Skickat: 2014-09-25

Jag hoppas också att vi ses i Göteborg. Tack för de här fina stunderna!


photo source.

 

.

Translation. Two months ago an author I really admire named Gunnar Ardelius asked me to be his pen pal for two months. To talk about writing and life and my first novel and his most recent. Here are our letters to each other.

fall updates.

wednesday

Så kom hösten till slut och då kan man dra till med något i stil med att det är härligt att dricka te och mysa runt i halsdukar men då ljuger jag ju bara rakt upp och ner. För egentligen vad, vad vad vad, är härligt med att frysa och vara inomhus och gå omkring i ett blåsigt mörker jäntemot att ligga på en picknickfilt och läsa böcker, klorofyllgröna fluffiga träd, känna varm luft mot kinden ETCETERA. Att kyla skulle vara nice har någon som aldrig varit varm hittat på.
Jag har i alla fall uppdaterat min höstgarderob med en halsduk och en mössa för att förra årets hade hål i sig överallt.

wednesday

Mössan ska man ju ha fram till april ungefär så jag bestämde mig för att inte köpa någon halvdan. Det blev den här mörkblå, kabelstickade i lammull från Wood Wood. Varm, i en favoritfärg och går att dra ner över öronen.

wednesday

Halsduken är från Monki och orimligt mjuk. Den kommer jag nog kunna ha ända fram till minus fem. Sedan måste man ha någon som inte är polyester, annars blåser prick alla vindar igenom.

Jackan är second hand om någon undrar förresten. Nu ska jag packa till bokmässan. Så pepp!!

.

Translation. New scarf from Monki and hat from Wood Wood.

sandra och michelle. avsnitt: om ilska.

friday.

Idag pratar jag och Michelle om att vara arg. Bråkar man annorlunda med sin pojkvän än med sina vänner? Hur blir vi när vi blir arga, vad stör vi oss på och vilka är de bästa svordomarna?
Lyssna och prenumerera i itunes HÄR. Vi finns i alla podcastappar också.
För att lyssna direkt i webbläsaren, klicka här:

Vi finns på twitter och insta under hashtaggen #sandraochmichelle
.

Translation. Podcast no. 20 with me and Michelle is out today. It’s about anger.

answers to past weeks comments. part two.


Men leotröjan på översta bilden! Hur fin? Otroligt superfin om jag får tycka som jag vill (och det får jag i min kommentar :) ). Vars är den ifrån? Vill haaaa en. Skickar lite gladmåndagspepp till dig. PeppPeppPEPP!
Tack för peppen! T-shirten är från Opening Ceremony’s samarbete med Chloe Sevigny. Men den har några år på nacken nu tyvärr tror inte den finns kvar.

Jag undrar vilket typsnitt och storlek på typsnittet du hade i din bok? Håller på att skriva min första bok så det skulle vara intressant att veta :)
Oj jag vet faktiskt inte, det var förlaget som valde. När jag själv skriver så använder jag typsnittet Cambria i storlek 12 med 1,5 radavstånd.

Hej!
Jag ska snart åka till New York. Har läst din guide men skulle ändå få vela veta dina fem favorit? Hoppas du har lust att svara.
Vilka fem sevärdheter skulle du besöka?
Vilka fem restauranger skulle du besöka?
Vilka fem maträtter skulle du äta?
Vilka fem affärer skulle du besöka?
Vilka fem varor skulle du köpa som inte finns i Sverige?
Hej hej, anledningen till att jag gjorde guiden var för att man just skulle kunna hitta svaren utan att behöva fråga. Att skriva 25 tips bara sådär tar himla lång tid alltså. Men i superguideformat: min favoritrestaurang är Buvette och skulle jag köpa med mig något skulle jag köpa Nyquill.

Hej!
Du som är så kreativ och vet roliga saker, har du något bra tips om ”gå bort present” jag vill vara lite roligare än en vinflaskan el en blomma!! :
Hej! Du fick så otroligt bra svar av en annan kommentar vid namn Cicci så jag publicerar det rakt av.
Svar till Johanna om gå bort-presenter (jag är ju inte Sandra, men älskar att ge bort grejor): Om det är fest på gång, kanske en middag med utgång eller liknande tycker jag att det är strålande fint att ta med något roligt och knäppt som får alla att bli lite barnsligare. Det kan vara ett paket lösmustacher, fusktänder eller clownnäsor som köps på tex. buttericks. Det kan vara 200 prickiga sugrör eller massor av strössel (Lagerhaus). Med lite mer planering kan du beställa 10 kazoos på nätet så att ni kan ha en miniorkester. Annars kan det ju vara fint att följa den italienska traditionen och gå förbi ett glasställe med hemgjord glas på vägen till festen och be att få köpa med en låda. Det är underbart att dyka upp med massa glass till en fest så länge den som planerat maten inte har ett så stort planerings/kontrollbehov att det stressar när du lägger dig i menyn lite (men skyll på italienarna då)

Har du något tips på hur man får känslorna att svalna och inte slutar längta till något som inte finns?
Finns nog inga magiska quickfix men att sysselsätta sig och försöka träffa nya människor (alltså behöver inte vara nya människor att hångla med, bara nya människor rätt och slätt), brukar hjälpa lite. Och att ta bort honom från alla sociala medier.


Alltså. Först vill jag tacka dig för att du är en sån STOR förebild i alla kategorier! Sen så undrar jag vad det är för skor du har på dig i den allra sista bilden till höger i inlägget. De ser ut som de perfekta skorna jag aldrig lyckas hitta… PUSS
Tack! <3 De är från Asos och jag köpte dem våren 2013. Kanske har de liknande nu? PUSS

åå vilken fin ryggsäck, far man fråga vart den kommer ifrån?
Asos.. allt jag äger är tydligen asos.

Hej Sandra. Tack för världens finaste och viktigaste blogg. Vad ska man göra när man inte kan sluta känna att man inte är värd något, att man är tråkig och inte kan slappna av med fina killar? Jag råkar alltid säga något knäppt när jag är med snyggisar. Alltså jag började med Tinder när du tipsade nån här om det, men alla killar jag ser verkar ha så jävla intressanta liv och ser så bra ut att jag inte riktigt vågar gilla dem. Är så rädd att de ska bli besvikna över att jag är världens tråkigaste människa liksom. Jag är verkligen ingen speciell. Det har inte med mitt utseende att göra, det är jag ok med. Har du några tips?
Det är klart att du inte är världens tråkigaste människa! Dummaste jag hört. Alltså, man blir ju nervös kring snyggisar, det är ju inte så konstigt. En gång på en båtfest i New York kom en kille fram till mig som såg ut som typ gud byggt honom till mig. Jag blev så nervös att jag inte ens pallade säga hej tillbaka utan tittade ut mot vattnet och bara: ”the ocean is. so. blue. you know.” Han ba, eh ja ok.. Angående Tinder så piffar väl alla till sina liv där? Man väljer ju ut sina bästa och mest lyckade bilder. TRO mig att högst 3% av de där har lika intressanta liv som de ser ut att ha. Glöm liksom inte det, de flesta är lika oroliga och nervösa över att det ska bli bra som du. Försök att inte fundera för mycket på att de ska bli besvikna eller så, det funkar liksom inte så. Ibland blir det rätt och ibland blir det fel. Och när det blir fel får man prova igen. Kör bara, jag tror på dig. puss.

Hej! Har en fråga jag alltid undrat! Som jag förstått har du två bröder och en syster? Men, vem är helsyskon och vem är halvsyskon?
Jag har en helbror som heter Jack, han är 27 år. Jag har en halvbror som heter Gustaf på min mammas sida, han är 19 år. Jag har en storebror på min pappas sida, han heter Richard och är 33 år. Sedan har jag en styvsyster som är min styvpappas dotter, hon heter Mira och är 24 år.  Hoppas du hängde med!

Tog ”Strix” in ”Paradise Hotel” till Sverige? Min pappa vet tydligen vem din mamma är, nåt om medalj hos HKH. Lyssnade inte så noga under brunschen förra söndagen :/
Haha <3 Jag vet inte om Strix tog in Paradise Hotel. Min mamma och styvpappa startade produktionsbolaget Titan Television, men innan det jobbade hon på Strix men det var massa år sedan, långt innan PH. Min mamma och styvpappa fick medalj av kungen för några år sedan för att de byggt upp ett intressant svenskt TV-klimat typ (nåt sånt om jag minns rätt). Himla flott ändå!

Hej Sandra! Först och främst, älskar din blogg men speciellt dina spellistor. Du är som min egna lilla dj.
Jag har tidigare i år och förra året varit sambo med en person som jag ville dela livet med. Vi hade våra upp och nedgångar, men det har alla. Jag har alltid höjt upp honom och aldrig riktigt slutat förstå hur jag kunde ha sådan tur. En sån där man som både ser otroligt bra ut och får dig att le i dina sämsta stunder i livet. Vi hade inget köksbord, så vi gjorde i ordning frukost i en korg och picknickade på golvet. Vi reste runt, skapade minnen och jag var så glad. Ordet glad kan inte förklara hur jag kände mig när jag var med honom. Självfallet fanns det även nedgångar så hårda att jag ibland trodde att jag skulle gå sönder i små, små sprickor. Men vi fortsatta aldrig att kämpa tills en dag i Juni. Då lämnade han mig, med orden att han fokuserar för mycket på oss och när vi bråkar så lägger han för mycket energi istället för på sin karriär – han kan ju faktiskt lyckas i livet. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Jag slutade aldrig kämpa, både för livet och för honom. Jag själv pluggar två program, jobbar två jobb och satsade allt för att hålla livet i glöd på båda håll. Men vi är alla olika, dock kände jag att det låg mer bakom. Det tog ett tag tills att jag fick reda på att han hade varit otrogen och innan det så blev han bara mer och mer elak via sms och ord. Genom att lägga alla våra misstag på mig, jag gav inte honom allt, jag tänkte på mig själv och jag ville förändra honom (delvis, försökte några tappra försök att få honom bli humanist, volontär och vegan – ingenting lyckades) men till slut kom detta fram att han varit med andra. Självklart gick min värld sönder. Inte så att någon nära kunde se – jag är enligt dem flesta den starkaste personen dem känner. Jag fortsätter arbeta, plugga och träffa vänner. Det är så jag överlever. Men jag kan inte sluta tänka på honom. Eller nej, jag kan inte sluta sakna känslan jag kände med honom. Känslan att man kan förlora allt så länge man har honom och det skulle ändå vara bra. Känslan att man vill ge och visa personen världen. Efter att det tog slut så har jag träffat andra men det känns aldrig riktigt kul. Att beskriva känslor är så otroligt svårt men om du tänker dig att du står mitt i stan, folk passerar dig och du stänger dina ögon. Du får inte hela bilden då, inte heller hela känslan. Så känns det, på ett ungefär.
Så är det tyvärr precis så det känns när ett förhållande tar slut. Han verkar ju vara ganska svag. Han skyller först på sin karriär och sen uppdagas det att han varit otrogen. Vet du vad han är? Han är en idiot. Och japp, det är skitsvårt att även komma över idioter. Och ens kompisar kan ju säga: glöm honom, han är uppenbarligen dum i hela huvudet. Och i början och rätt lång tid framöver så känner man sig liksom ”lurad” om du förstår. Han var ju ingen idiot i förhållandet när allt var så bra? Han var ju fantastisk då? Och ja. Så är tydligen livet. Ibland raserar världen som man byggt upp och då vet man överhuvudtaget inte vilket halmstrå man ska hålla fast vid. Och då måste man bygga upp något HELT själv. Och det kan verka omöjligt till en början. Men lite lite i taget kommer det är att lätta. Och du kommer känna dig starkare än någonsin. Och en dag börjar man själv förstå på vilka sätt han är en idiot. Ha absolut ingen kontakt med honom, whatsoever. Träffa andra om du vill, men leta inte efter honom i dem. Oroa dig inte över att du måste leta efter kärlek i de killarna, den kommer nämligen bara komma fram när du är redo för det själv. Lycka till puss.


Hur gör du när du poserar för dagens outfit? Står du helt still eller gör du liksom en långsam rörelse? Hur gör du när andra tar kort på dig? Gör du likadant då som när du är själv? Känns det inte konstigt när det tar sådär lång tid innan kortet tas liksom? Dina poser ser så naturliga ut, så caught in the moment men samtidigt är de alltid skarpa och fina och allt det där.
Jag ställer kameran på självutlösare som tar sju bilder åt gången. Jag står helt still för varje klick! När andra tar bilder poserar jag ungefär likadant, man vänjer sig efter många år som bloggare, då vet man ungefär vad som funkar. puss.

hej ! jag minns att du skrev om dom olika redskapen du använde för att skriva din bok (andra program än word etc), hittar ej det inlägget, skulle du kunna länka till det?
Yes, här är det inlägget.

måste bara få fråga en grej; tränar du? Isåfall; hur ofta och hur mycket? Även, hur ofta äter du godis och dylikt?
Jag tränar just nu ungefär 2-3 gånger i veckan (springer en halvmil varje gång). Jag äter godis varenda himla dag, mest sura saker och lakrits. Att jag inte har haft hål i mina tänder är ett mysterium.

Hej internet-storasyster. Jag skrev förra veckan om en kille som velade mellan mig och sitt ex, och du svarade väldigt vettigt och fint, så jag har nu sagt att han ska låta mig vara.
Men nu kommer den här känslan av att jag på riktigt inte tror att det kommer finnas någon som han, som förstår mig lika mycket som han, som är lika rolig som han. Du vet, allt det där. Och med det så kommer den jobbiga perioden av att inte äta. Jag har inte ätit ett mål mat på en vecka, spyr bara när jag äter för mycket. Så min fråga är egentligen: finns det tips från wherever som säger vad för mat man kan tvinga i sig när man ligger och hulkar över att det inte finns någon där ute som håller min hand som han gjorde.
tack puss hej.
hej <3  Jag har skrivit om mat när man mår kärleksdåligt här. Ät trygga saker, som du inte behöver tänka på hur de smakar. Ha färdigmat hemma. Det kommer bli bra. puss.

Mina frågor till dig:
 Tar det inte mycket tid att redigera en massa bilder och ladda upp där? Hur mycket tid spenderar du på att redigera bilder på en vecka till bloggen/flickr? Slänger du de andra bilderna som du inte laddar upp på flickr? Och de bilderna du redigerar, redigerar du dem bild för bild eller ett gäng samtidigt?
 Då jag inte tjänar några pengar på min blogg vet jag inte hur mycket tid som är rimligt att lägga på bilder. Vad tycker du?
Ja det tar ungefär två timmar totalt per inlägg att överföra bilder till datorn, välja ut, redigera, ladda upp och sedan lägga in i bloggen och skriva. Jag redigerar de var för sig men använder oftast färdiga photoshop actions. Det tar ju rätt mycket tid att blogga och i början tjänade inte jag heller en krona. Man får fundera på om man tycker det är värt det och framförallt om man tycker det är ROLIGT. Om man inte tycker att det är roligt tycker jag man ska strunta i det! kram

Hej Sandra! Mitt liv består liksom bara av skola och att sitta inne på mitt rum. Jag vill resa, dansa, vara kär och allt sånt med jag är liksom 15 år och fast här i vardagen. Hur gör man för att stå ut och inte gå under?
Håll ut! Att vara femton år innebär liksom att längta bort. Skulle tippa på att 99% av alla i din ålder längtar till en större värld. Det gjorde i alla fall jag. Prata om det med dina kompisar, planera framtiden. Vad ska ni göra sen när ni går ut skolan? Flytta till London, bo i kollektiv, hångla med fransoser och fransyskor eller ta klappa på pandor. Vad vet jag? Jag läste att drömma om saker kan ge samma välmående som att faktiskt uppleva dem. Puss!


hej sandra! av ren nyfikenhet! hur känner du och Mathieu varandra? och är han en av dina finaste killkompisar? (tänker på de där fina inläggen du har om dina kompisar, men då är kanske inte han med?)
hur tusan uttalar man hans namn förresten? försöker alltid när jag läser det men lyckas nog inte.. haha!
kram på dig, din blogg är bäst :)
Hej! Jag och Mathieu lärde känna varandra genom gemensamma bekanta i New York. Sedan jobbade vi även på samma reklambyrå. Han är absolut en av mina närmaste vänner, även om vi inte bor i samma världsdel just nu. Man uttalar hans namn såhär: Mattjö.

Hej,
vad gör en när en börjat träffa en kille och börjat gilla honom och när det efter ett tag kommer fram att han inte har gjort slut med sin tjej som han sagt utan att de bara har en paus och att det egentligen inte var tillåtet att träffa andra under den här tiden men att han säger att han gillar en och hoppas att en kan förlåta honom för att han ljugit och att han vill vara med en? Förlåter man honom eller går man vidare för att han är ett svin som inte sagt sanningen trots att en tycker att han var typ världens finaste innan detta kom fram?
Det kan bara du veta som är i själva sammanhanget. Ibland blir ju folk jättekära liksom, och han kanske blev det i dig. Du måste själv fundera på om du vill välja att lita på honom eller inte. Lycka till. puss.


Sökfunktionen verkar inte fungera på din blogg? Jag söker efter ett inlägg gällande hur du fixar ditt hår.
Hmm för mig funkar den? Här är inlägget.

Jag tänkte att du med dina läsare är vettiga och insatta i såna här situationer. Jag har nu under två veckor deltagit i en nollning/introduktion till ett lärarprogram. Vi har fått göra massa olika roliga saker typ tävlat och gjort diverse uppdrag om dagarna och festat om nätterna. Och det har känt så jävla bra och kul och befriande att träffa nya människor som är både äldre, yngre, från olika städer osv. Och nyligen hade vi vår sista sittning då, och priser delades ut för alla möjliga saker som hade skett under de gångna veckorna.
Sen helt plötsligt så ropas tre tjejer upp på scen, som är nominerade till ”STÖRST OCH FINAST BRÖST”, fattar ni liksom störst och fucking finast bröst – det har då ”smugit runt” en som har kollat in och bedömt alla tjejers bröst under veckorna för att sedan ta fram finalisterna och dra upp dom på scen framför ca 200 personer.
Och detta har gjort mig så jävla jävla jävla ledsen och arg och vill så gärna att det inte ska behöva vara så. Och hela nollningen känns förstörd.
Men jag vet liksom inte vad jag kan göra åt det, om jag ens vågar ta upp det med några av de ansvariga?
Men fy fan! Sjukaste jag hört. SJÄLVKLART ska du ta upp det med de ansvariga. Det finns säkert fler som tog illa upp som du kan gå dit tillsammans med. EJ okej.

hallå kan du inte berätta hur du tänker kring dethära!!!! <3
om jag skrev en bok skulle jag aldrig vilja att andra människor valde namn på karaktärer eller omslagets färger. du själv gillade väl den svarta bäst? tycker förlaget/din redaktör att du ska involvera dina bloggläsare så mycket som möjligt eller varför tar du inte bara svart?
Nej, båda gångerna var det jag som kom med förslaget att ni skulle få vara med och bestämma, inte förlaget, men de tyckte det var en rolig idé båda gånger! Men du måste tänka på att angående karaktärerna så var jag ju domaren. Jag skulle aldrig välja namn som inte passade med karaktären. Angående omslaget är det ju precis samma grej. Vi jobbade ju fram flera omslag, men tyckte den här varianten var finast. Sedan gillade jag själv det svarta omslaget bäst men tyckte alla färger var fina, och då kände jag att då kan ju lika gärna ni få bestämma vilket det skulle bli.  Jag tycker att det är roligt att involvera läsare, men jag skulle ju aldrig släppa det helt fritt. Så valet är ju inom redan satta ramar om du förstår?

Den där mintgröns cykeln på sista bilden, alltså… Jag har sett den parkerad vid slussen, eller nån annan likadan… jag vill HA den. Vet du vad det är för märke? Nåt franskt va?
Devi hälsar att cykeln är från BikeID!

en fråga till nästa frågeinlägg: kan du inte berätta lite hur du gör dina videos i imovie? en liten tutorial liksom. jag älskar mac och apple, men alltså imovie – SÅ opedagogiskt på något vis?! hilfe! <3
Jo abso, kan försöka göra en guide till det!

Men åh, lampan! Precis vad jag har letat efter till vårt sovrum. Lagerhaus säger du – kollade genast, men jag hittar den inte i deras nätbutik. Köpte du den för länge sen? Tack!
Lagerhaus nätbutik är inte så bra. Jag köpte den i affären förra veckan! puss.

.

 

Translation. Read by clicking ”in english” in the frame at the right.

the mean girls issue.

wonderland magazine.
I och med tioårsjubileumet av filmen Mean Girls har modemagasinet Wonderland gjort en Mean Girls issue med Lindsay Lohan på framsidan. Om jag var tvungen att köpa den? EH JA.
Finaste framsidan jag satt på en tidning EVER.

wonderland magazine.

Peppen när jag kom hem, öppnade den, och upptäckte att varenda rubrik i tidningen är citat ur filmen.

wonderland magazine.

MGe4AJ8

Ofta tillsammans med killfredagssnygga killar <333

wonderland magazine.

Smycken om Regina George får välja.

wonderland magazine.

Massa bra personer är med i numret dessutom.

wonderland magazine.

Framförallt, och såklart, Lindsay Lohan. Rekommenderar förövrigt dokumentärserien om henne, finns på kanal5play just nu tror jag.

wonderland magazine.

Allt med detta uppslag

wonderland magazine.

Lite fler vackra män.

wonderland magazine.


wonderland magazine.

wonderland magazine.

wonderland magazine.

Alltså! Denna tidning är det finaste jag har hemma just nu!

(tidningen köpte jag på presstop och gif:arna hittade jag genom att söka på tumblr)

 

Translation. The new Wonderland issue is Mean Girls themed because it was 10 years ago this year the movie was released. I. LOVE. THIS. SO. MUCH.