körsbärsblommor, varmkorv och ost ost ost.

Jag hade en så himla jäkla bra onsdag. Häng på!

Jag började morgonen med en långpromenad tillsammans med Michelle, från Nytorget till SVT-huset på Gärdet.

Där spelade vi in två avsnitt av vår tvodd! Avsnitt tre som kommer ut nästa fredag handlar om spökhistorier och jag skrattade så mycket att jag inte kunde andas. Ska bli mycket intressant att se om en vecka. :)

Sedan åkte vi till Ikea och åt korv. Veckans klipp kallar jag denna lunch för tio riksdaler.

Och sedan tillbaka till Södermalm igen.

Vi var ju inte bara på Ikea för att äta lunch, jag köpte bland annat en spegel. Monterade upp den när jag kom hem.

Jobbade lite hemma tills det blev kväll. Svidade om och åkte till Vasastan.

För att dricka ett glas vin med den här pinglan.

Magnus var där också, med Sveriges gulligaste framtänder. tycker jag i alla fall <3

Efter vinet begav vi oss till Ostbutiken på odengatan. En våning ner var vi nämligen bjudna på private dining av ölmärket Kronenbourg. Så otroligt flott grej att få bli bjuden på, bara vänner och en egen kock som berättade allt vi någonsin inte visste att vi ville veta om ost.

Vi fick börja med att prova ett gäng pecorinos (om jag kommer ihåg rätt). Parmesaniga ostar i alla fall. De två till vänster var samma ost men den ena från glada kor som fått leka ute och den andra från industrikor. Skillnaden var stor.

När kocken Fredrik berättade antog alla omedvetet klassrumsroller. Elsa och Magnus var de som satt längst fram och kunde alla svaren.

Gustav satt längst bak och var cool och himlade med ögonen när Magnus och Elsa räckte upp handen <3

Och jag och Alexandra var lite dom dära ”vaa vadå förklara en gång till..”

Efter osten – mera ost! Burrata, alltså mozzarella med färsk buffelmjölk inuti, goda tomater, olivolja, salt och basilika som klipptes över. Denna rätten. Typ livets rätt.

Förutom Kronenbourg-ölen drack vi ostbutikens egna vin. Deras koncept var att bara köpa in viner från vingårdar där ägarna blivit utslängda från konsthögskolor. Bästa jag hört.

Varmrätt! Pasta med tryffel!

Efter varmrätten var det fri lek och då testade vi att lyfta alla ostar.

Som Fredrik sedan skar upp för att äta.

Japp, mer ost. Omnom.

<3

Lagom till kaffet kom Pontus också!

Sedan var det dags att bege sig hem från denna drömmidag. Allt som allt, riksbra onsdag.

.
Translation. My Wednesday! In the morning Michelle and I taped two episodes of our web tv show and then we drove to Ikea for lunch and some shopping. In the evening I had wine with Alexandra and Magnus before we went to a private dining in a cellar and ate all the cheese in Sweden.

sandra och michelle. om att flytta hemifrån.

Idag är det dags för avsnitt två i min och Michelles tvodd på SVT Flow. Vi pratar om att flytta hemifrån, tipsar om vispad fisk och att ligga i köket, om att sitta på String och läsa franska böcker för att stajla, om köksfobi och vilka kändisar vi vill ha som rumskompisar.

KOLLA HÄR!
(eller lyssna kan man ju göra också, jag har fönstret öppet i webbläsaren och lyssnar när jag gör andra grejer på internet.)

Helt sanslöst mycket tack och kärlek till era kommentarer i förra inlägget. Varenda en är så personlig och fin. Jag tycker så otroligt mycket om er. Tack för att ni finns. Tusen emojihjärtan räcker inte till!!

.

Translation. The second episode of ”Sandra and Michelle”.

sandra och michelle. om att flytta hemifrån.

Idag är det dags för avsnitt två i min och Michelles tvodd på SVT Flow. Vi pratar om att flytta hemifrån, tipsar om vispad fisk och att ligga i köket, om att sitta på String och läsa franska böcker för att stajla, om köksfobi och vilka kändisar vi vill ha som rumskompisar.

KOLLA HÄR!
(eller lyssna kan man ju göra också, jag har fönstret öppet i webbläsaren och lyssnar när jag gör andra grejer på internet.)

Helt sanslöst mycket tack och kärlek till era kommentarer i förra inlägget. Varenda en är så personlig och fin. Jag tycker så otroligt mycket om er. Tack för att ni finns. Tusen emojihjärtan räcker inte till!!

.

Translation. The second episode of ”Sandra and Michelle”.

jag vägrar.

Det sprakar och vibrerar i bloggvärlden just nu. Det kanske inte syns så mycket på ytan, men i kommentarsfält och i samtal med andra bloggare virvlar det till höger och vänster. Även i de småputtriga så kallade ”finbloggarna” är diskussionen hätsk (vilket oftast förresten brukar vara för dessa bloggar är de mest politiska, smarta och feministiska och det är lättare att hitta fel när någon har en åsikt och inte gömmer sig bakom plattityder). Jag tycker det är härligt på många sätt. När jag började blogga blomstrade högkonjunkturen och majoriteten av bloggarna handlade om konsumtion och ”önskelistor” till nästa inköp. Alltmer som tiden gått, lågkonjunkturen varit lång och bloggandet förfinats blottar många en rätt stor del av sin personlighet. Jag vet när mina favoritbloggare är kära, sjuka eller oroliga. Jag kan tyda mellan raderna ibland om något hänt och jag blir jäkligt ledsen om de far illa. Dessa människor på min skärm är människor som jag tycker om och känner bättre än folk jag springer in i och kindpussas med på nån hipsterbar vid Stureplan.

Så även med mig själv. Ni som varit med ett tag har fått följa med från att jag började på Berghs, bröt upp med min första pojkvän, hade panik efter att jag slutat skolan, fick mitt första riktiga jobb, blev kär, vann något reklampris, drömde om framtiden, flyttade till New York, bröt upp, bröt ihop, sa upp mig, tog mitt pick och pack till Paris, gav ut en bok. Och så vidare och allt däremellan. Ni sitter på en hel del maktkapital utan att kanske fundera på det alltför mycket. Ni har möjlighet att trycka ner mig ganska långt i skorna om ni hade lust, ni har koll på många av mina hemligheter, vad som gör mig irriterad och till och med ledsen.

Det är mitt egna val att det är så. Jag ser inget syfte med min blogg om jag inte kan vara mig själv härinne, ge er så många lager av mig själv som möjligt. Annars blir bloggandet platt och ointressant både att läsa och skriva.

Vi lever just nu i en samhällstid där mycket kritiseras (och hyllas och delas). En politisk tid. Jag älskar det på många sätt. Folk vågar höras och föra en diskussion på ett sätt jag aldrig tidigare sett på internet. Internet som trots allt är ännu ett ganska ungt fenomen. Men med det kommer även en moralpanik. En Vän Av Ordning som vill poängtera vad man gör för fel. Som tar sig den rätten.
För när man skriver en stor blogg som jag gör märker jag tydligt en skillnad – helt plötsligt har alla tydligen fått rätten att kritisera för minsta lilla sak. Hytta med näven och be mig att rätta mig in i ledet. Tillrättavisa. Jag kan inte längre skriva ett enda inlägg utan att något är värt att kommenteras om. Något är alltid fel.
Jag tycker för mycket eller för lite, jag tar mig rätten att skriva om saker som jag inte kan något om, jag sårar folk genom att vara glad, eller ledsen, genom att ens existera, jag äter för lite (eller för mycket herregud du fotar ju bara dina burgare troligt att du äter dom), varför äter jag ens kött. Jag får inte skriva om träning eller förresten snälla skriv mer om det, jag är en dålig feminist, korkad, ligger för mycket när jag är singel, eller vänta är hon inte assexuell, en liten överklassfitta som fått allt levererat, mamma fixar jobb i USA, mamma fixar allt, jag lever på mina föräldrar, har inte gjort något överhuvudtaget med egen kraft, nån annan skrev din bok hur skulle du annars hunnit, du skriver förresten dåligt, varför har du på dig kläder som barnarbetare sytt, varför konsumerar du så mycket, varför har du alltid samma kläder i dagens outfit det är astråkigt, kul att du gått upp så mycket i vikt, snälla fota dig inte när du är så smal, du dricker för mycket, varför röker du på bild, varför röker du i din nya lägenhet du är så jävla otacksam, fattar du inte att alla inte kan ha det som du har det, du lever i en jävla bubbla förstår du inte det, du är en dålig förebild, du poserar för brudigt, ta för dig mer ta för dig mindre hur kan du vara hemma en kväll när du är bjuden på fest tänk på oss som aldrig får gå på fest? Sluta klä dig som ett jävla barn du fyller trettio snart! Skaffa ett vanligt jävla liv.

Jag ser två vägar i mitt framtida bloggande:
1. Jag skriver så alla blir glada och snälla. Vanilj och trevligheter. Mellanmjölk så ingen någonsin kan ta illa upp eller känna sig exkluderad. Kolla vilken fin blomma jag köpt. Tack och hej, bloggen förmultnar och dör.
2. Jag är mig själv. Precis som jag är. Med alla mina fel och skavanker och misstag som jag fucking älskar för de gör mig till en människa. En person.

Hej. Jag heter Sandra. Jag fyller trettio i sommar och har för korta kjolar ändå. Platåskor och neonrosa läppstift för att jag har lust. Jag har inga planer på att skaffa barn på ett tag. Kanske aldrig om jag känner för det. Jag dricker vin och blir för full ibland. Jag röker cigaretter på uteserveringar fastän mammor med barnvagn tittar irriterat. Jag älskar, alltså ääälskar, killar och jag ser mig som en vettig feminist. Jag är stolt över den här plattformen och har i åtta års tid dagligen fått mail av tjejer (och även grabbs) som skriver att de blir modigare, gladare och vettigare av den här bloggen. Det får mig att känna att jag har bidragit till något viktigt i den här stundtals rätt kalla världen. Det kan ingen någonsin ta ifrån mig. Jag arbetar just nu bara med sådant jag tycker är kul. Jag är så otroligt jäkla glad över det. Jag har jobbat förbaskat hårt för att komma dit och tycker att jag är värd varenda sekund av det. Faktiskt. Vad som händer sedan spelar ingen roll. Det händer nu och jag orkar inte tänka på sen. Jag gör det sen. Det här är jag, varken mer eller mindre, och jag gör precis som ni mitt bästa för att lokalisera mig runt på den här planeten. Skillnaden är att ni slipper höra varenda dag på vilka sätt ni borde göra det bättre.

Jag har aldrig någonsin bett om att få vara en förebild. Med att blogga följer absolut ett slags ansvar, men jag är trygg i min moraliska kompass och kastar sällan ur mig saker för att provocera. Ibland gör jag fel. Ibland ber jag om ursäkt om det är berättigat. Ibland håller jag inte alls med. Precis som människor är mest. Vi formar till stor del den här bloggen tillsammans, men i slutändan är det här en blogg om mig. Vad jag gör, känner och tycker. Jag är inget magasin. Jag kan inte skriva om det som inte är min värld, jag är övertygad om att jag inte är er enda lektyr. Jag förväntar mig att min blogg är en liten del av allt det samlade som ni läser per dag. Jag är heller inget företag med en bot som sorterar kommentarer. Jag är en enda person som sitter här i min säng och läser alla era kommentarer, skriver själv varenda rad härinne och tar åt mig ibland och blir ibland så olidligt trött på att det verkar så svårt att förstå att jag inte kan pleasa alla. Ingen människa kan det. Jag är långt ifrån en perfekt person. Faktum är att jag nog är rätt jobbig, pratar högt, röker för mycket, irriterar mig på personer, har på mig kjolar från the brand we do not speak of och kommer inte slänga dom bara för att, och pratar ibland (läs: ofta) utan att tänka efter.

Du kan se upp till mig om du vill. Du kan få tycka om hur jag skriver men ogilla min naivitet, du kan tycka om min klädstil och samtidigt tycka att jag reser för mycket, du kan tycka om att jag lokaliserar de bästa rödvinshaken i Paris till dig, men bli fullkomligt trött på min boksmak. Du kan gilla delar av den här bloggen och ogilla vissa. Helt okej för mig.
Men försök inte förändra min personlighet, mitt jag, min människa. Förminska inte min rättighet att vara en individ med ups&downs och misstag.
Jag vägrar bli urholkad.
Jag vägrar.

 

Andra på ämnet:
Nina Åkestam: Shit förebilder do.
Underbaraclara: Jag säger upp mig från jobbet som jourhavande kvinnlig förebild.
Emma Sundh: Nu säger vi upp oss.
Emily Dahl: Aktivt subjekt, singluaris.
Anna Ritar: Det som började som något annat.

 

photo source.

en människas hjärta är som en fågel i natten. den väntar tyst och stilla på något och när tiden är inne flyger den raka vägen mot det.

Min favoritförfattare kom ut med en ny bok för några veckor sedan. Älskar Murakami så mycket, tycker hans språk har en förmåga att göra så att man helt sluts in i det, vad som helst kan hända runt omkring det spelar ingen roll. Den färglöse herr Tazaki var även den precis så.
Boken handlar om Tzukuru Tazaki, en man som bygger tågstationer i Tokyo. Han har inga vänner och lever ett liv där han vaknar, jobbar, sover, och så har det varit i sexton år. Men innan det, för sexton år sedan, var han en del av ett kompisgäng på fem personer. De var alla bästa vänner och umgicks jämt, tills en dag när de andra fyra skjuter ut honom ur gruppen utan att förklara varför. De slutar helt plötsligt svara på hans brev och samtal. Det här går och gnager i Tzukuru i år utan att han berättar det för någon överhuvudtaget, tills han träffar Sara. Han öppnar upp sig utan att själv förstå varför och Sara säger att han måste försöka få ett avslut. Hon kommer inte kunna ge sig själv till honom om inte han tar hand om sitt förflutna. Och så börjar en resa där han ska hitta dessa fyra personer, som nu är utspridda över hela världen, och försöka få dem att förklara varför de en dag inte ville vara hans vän något mer.

Han tar sig bland annat till Finland. Mysigt att någon av Murakamis karaktärer florerar runt i ett land ganska likt det vi bor i, äter pizza margherita på ett sunkhak och fascineras över den skandinaviska sommarsolen som aldrig går ner.

Boken handlar väldigt mycket om självinsikt och att hitta sig själv, för hur ska man veta vem man är om man inte har en enda vän? Den är även otroligt spännande, man vill SÅ veta vad som har hänt i den där kompisgruppen och Murakami drar ut på det på ett nagelbitande sätt. Som det står på baksidan av boken: ”Snart blir han varse att det vilar ett kusligt mörker över gruppens strävan efter den perfekta vänskapen”. Iiih.

Och om kärlek förstås, tyckte meningen här över var så väldigt vacker.

Allt som allt – svinbra bok. Som vanligt efter att jag läst honom har jag svårt att börja läsa något annat, för inget kan liksom mäta sig. Läs läs!

 

Translation. Just finished reading The Colorless Tsukuru Tazaki and His Years of Pilgrimage. A wonderful, philosophical and exciting book that I warmly recommend.