6 stycken augusti.

För ett år sedan

Hade Alek och Amina kräftskiva.


och jag satt bredvid min söta pojkvän som inte gillar kräftor men pussar.

För två år sedan


Lagade jag kantarellcrepes. Här är receptet!


Hånglade lite på Popaganda också.

För tre år sedan




Var jag på en av de finaste maskeraderna jag var på i hela mitt liv.

För fyra år sedan

Såg jag ut såhär.



Och jag och Michelle bodde i en skruttig lägenhet i New York och festade mest jämt.

För fem år sedan

Såg jag ut såhär.


Och hängde i Humlegården med Hanna och Joakim.


Och avslutade nätterna på Trädgården.

För sex år sedan

Var jag på hemmafest hos Joakim.


Och tänk, där var Ludvig också. Men då kände vi inte varandra, han råkade bara hamna på bild i mitt fotoalbum. Fint hur livet kan bli.
.


6 different Augusts through out the years.

clueless, lakrisal + hångel.


I onsdagskväll åkte jag över bron till Williamsburg.


Clueless visades nämligen på utomhusbio i McCarren Park! Den peppen!


Rosa häst i luggen, check. ✔


Det var fullt med Clueless-sugna människor.


Mitt biogäng.


Jag hade med mig lakrisal. Köpte tjugo stycken när jag var i Sverige.


hello.


Lottie.


Sedan började filmen! Den var såklart hur bra som helst, som alltid.


Efter bion skyndade jag mig upp till West Village.


För Ludvig var i New York i 24 timmar! Han hade jobbat hela dagen och precis blivit klar. Vi drack lite vin och dagen efter åkte han hem. En fin onsdag.
.

Translation.
They were screening Cluesless in McCarren Park last wednesday. I went there with some friends, drank beer and ate candy. Cluesless was awesome as always. After the movie I headed to West Village where I met up with Ludvig to make out. He was in New York for 24 hours for work.

om att vara 4500 kilometer ifrån varandra.

Jag har försökt skriva någonting om långdistansförhållanden ett tag nu. Det har gått rätt dåligt. Först skrev jag Känner mig olycklig jämt. Men så kan man ju inte skriva. Så då skrev jag xacndjdcnajeuhdskcnjkfd. Och sedan skrev jag lite mer och sedan raderade jag allt. Igen och igen. För det är svårt att berätta om någonting som man är mitt i. Det är svårt att ställa sig utanför och betrakta sig själv, speciellt när det är en värld man inte tycker om.
Så nu skriver jag bara rakt upp och ner istället och så får det bli som det blir.

Jag har alltid sett mig själv som en vettig flickvän. Och då menar jag inte ur en pojkväns ögon, utan om hur jag själv mår. Jag skulle aldrig tillåta mig själv att känna mig trängd, orolig, sorgsen eller ledsen. Ett förhållande är bara och enbart till för att man ska må bra. Man ska känna sig roligare, starkare och bättre.

Det är därför som jag tycker det här med långdistans är komplicerat. För ett förhållande får en inte att känna sig speciellt roligare eller starkare när man bor 6 timmar med flyg ifrån varandra. Och även om det på utsidan ser så väldigt självständigt ut att bo i stora staden och göra karriär känner jag mig ofta inte speciellt självständig alls.
Istället känner jag mig ensam. Ensam och ganska vilsen. Och det skär och river i mig. För jag vill vara kär och stark på samma gång. Jag vill vara trygg och glad och inte fundera mer på den saken.

Ofta är det svårt att sova. Det är jag och en svart klump mellan revbenen som manar fram tankar som ingen kan krama bort för att ingen finns där för att krama. Jag är svältfödd på kramar, lever istället på kindpussar och hello how are you. Jag oroar mig för femhundra saker och målar upp mardrömsscenarium och gör upp planer hur 17 jag ska överleva när jag måste komma över allt. När allt inte går längre. När allt förstörs.

Det går i vågor såklart. Ofta känns det okej. Man tänker att man klarar det här och att det går fint. Att man ses snart och tills dess kan man titta på bra film och dansa på stökiga dansgolv.  Ibland orkar man knappt. Då tanker man att det här jäkla distansförhållandet känns meningslöst och vem fan ska hålla om en när man allra mest behöver det.  Det känns som att man är infekterad överallt i hela kroppen och man rymmer ifrån restauranger och paniksmsar i gränder.
Det är svårt att vara ifrån någon man älskar. Det tär på alla leder och hjärtan.

Det här är mitt eviga mantra:
Det kommer inte alltid vara såhär.
Det finns ett slut. En plan. Vi måste bara ta oss genom den här biten först. Sedan kommer det att gå över. Någon kommer att skrapa ner med ostbågar i sängen och äta upp det sista av hushållsosten. Inte nu, men sedan. Och så länge man har bestämt sig för att det ska gå så kommer det att gå. Jag tänker aldrig i hela mitt liv inte låta det gå. Det handlar bara bara om att bestämma sig. Det måste vara så.

Och det är svaret till alla er som mailar mig och frågar hur man överlever. Ni får bara tänka att det måste fungera. Det finns inga hemliga trick, inga självklara lösningar. Bara förbaskat mycket vilja och hundratusen timmar av att bita ihop. Och glöm för gud skull inte att hångla så mycket så att ni får skavsår i läpparna när ni väl ses.

Allt blir bra till slut. Och då får det väl vara lite åt helvete just nu.


pic source.

 

the sunday of my dreams.


Nu kommer cirka 40 foton men jag är tvungen för i söndags var jag på ungefär världens finaste grej.


Jag, Nina och Lottie tog båten ut till Governors Island.


Vi promenerade över ett stort fält tillsammans med massor av människor i fina frisyrer.


Och till sist var vi framme, på Governors Island’s Jazz Age Lawn Party, tjugotalspicknicken!


Det var lite som att öppna dörren in till en egen värld. Vi bestämde oss för att aldrig någonsin lämna den.


För 35 dollar fick man hur mycket mat och dricka man ville så vi ställde oss i matkön och tjuvtittade på vad andra beställde.


Det blev bönburgare med fetaost och chokladkaka med bär och frukt till efterrätt.


Vi drack drinkar som hittades på under 20talet. Här är jag med någon citron-historia.


Efter maten hade fina Sara hunnit komma till picknicken också! Hon var sjukt het som tjugotalsbrallis.


Det spelades tennis med gamla träracket.


och alla män var för-länge-sedan-stiliga.


Vi inspekterade de olika pryl-stånden.


Och de fina bilarna som fick en att önska att man hade körkort.


Det var så himla varmt den dagen så man var hela tiden millimeter ifrån att införskaffa sig ett litet pappersparaply.


Vi beställde mer drinkar istället och turades om att låna Saras solfjäder.


Söt försäljerska.


Carl Fredrik och Livia.


Fina.


Efter att vi tittat runt i alla stånden och jag införskaffat mig en liten brosch gick vi till dansbanan.


Den här stilige mannen sjöng jazz.




och så dansade alla så jäkla fint så man dog. Vi kände att vi borde ha lärt oss foxtrot, swing och charleston för länge sen.


Efter att vi ooh:at och aah:at oss ganska länge satte vi oss i gräset, drack citrondrinkar och spanade på folk.


Till exempel det här flotta kompisgänget.


och en arg matros.


Och den snyggaste tjejen vi sett i hela våra liv ungefär.


Lottie.


jag.


Sedan hörde vi trumpeterna och begav oss mot dansgolvet igen.


Det här var världshistoriens finaste par (det blir mycket superlativ idag som ni märker).


Men ja ni ser ju.


Det sjöngs himla vackert.


Tills det var dags för modeshow!




Baddräkter från 20 till 60-tal stod på schemat.


Jag tyckte hennes blå var allra finast.


Och sedan slog plötsligt klockan kvart i fem och picknicken var över. Precis i samma ögonblick mörknade himlen och öppnade sig och alla sprang panikartat mot båten med ett fast grepp på huvudet så inte hattarna skulle ramla av.
.


I went to the Jazz Age Lawn Party at Governors Island this past Sunday. It was the prettiest thing ever. Please click ”in english” below FAQ to read more.

berätta!



source 1 & 2.

Jag skulle postat det här igår egentligen men vi hade jordbävning (!) i New York och jag fick inte tillgång till en dator förrän ni hade somnat. Allt gick bra i alla fall och jag hoppas det gjorde även det i de städer i USA som drabbades värre.
Så. Nu till inlägget;

Jag ser på svenska bloggar att höstjackorna börjar knäppas och kängorna snöras. Det finns något vemodigt i att man varje år tror att augusti fortfarande är sommar men likväl stänger man fönstren och plockar fram halsduken. Här i New York är det kanske en månad kvar, men jag vill ändå inte vänta på att höra om er sommarminnen.
Så därför: kan ni inte berätta om det allra finaste som hänt er i sommar, och så gör jag ett eller fyra inlägg av pärlorna som måste återberättas!

Jag kan börja,
Det finaste som hänt mig i sommar var när jag satt på planet till Sverige och hade längtat ihjäl mig i månader och det var bara några timmar kvar tills jag skulle få krama alla mina vänner, äta räkor, kantareller, trängas på Trädgården, låsa upp min cykel och pussa på Milla och Vera.

Tvåa kommer nog i tisdags när jag och Ludde låg på hans hotellrum och tittade på Seinfeld och hade varsin dator i knät. Jag förklarade hur jag redigerar mina bilder i photoshop och han visade mig en gullig hund på youtube och en film jag borde se. Och han hade ingen tröja på sig och lutade sig nära varje gång vi bytte kanal och vi drack läsk och han skulle gå och jobba dagen efter bara några kvarter från mig. Det var så fint. Att det var vardag med honom för en liten stund.
.


Please tell me about the best thing that happened to you this summer!