ett foto i timmen. orkandagen.


10.00
Vaknar och inspekterar presenterna jag och Nina fick när vi hade sista-fredagen-i-våra-liv-fest dagen innan. Det blir mackor med jordnötssmör till frukost istället. : )


11.00
Installerar min vinylspelare. Om elen försvinner vill man ju kunna lyssna på fin musik ändå.


12.00
Promenerar ut.


13.00
Möter upp en orkanredo Alexandra.


Vi går till Zucco som är ett av våra favoritställen.


14.00
Alexandra äter coq au vin.


15.00
Solen tittar fram!


16.00
Vi delar på en ostbricka.


17.00
Rasmus och Nina kommer förbi också. Vi inspekterar vad de säger på nyheterna ihop.


18.00
Ägaren till Zucco fyller på vårt vin om och om igen och ber oss att stanna. De ska ha orkanfest hela natten säger de. Vi tackar snällt nej och säger att vi måste gå hem och fylla våra badkar med vatten.


19.00
Går hem och kollar på Nip/Tuck på Netflix (en streamingtjänst). Fina Catherine Deneuve är med i det här avsnittet. Swoonar lite.


20.00
Himlen blir becksvart.


21.00
Jag och Nina spelar yatzy. Hon bara vinner och vinner.


22.00
Alexandra skulle kommit hit men det stormar så mycket så vi vin-skypar istället!


23.00
Sara kommer, hurra! Vi har tremannafest med Alexandra på datorn.


00.00
Vi äter pretzels och pratar med Rasmus. I hans lägenhet börjar det regna in. Vi försöker övertyga honom att komma hit och dricka vin med oss.


01.00
Det fullkomligt öser ner men på orkan-kartan står det att orkanen nog inte kommer förrän imorgon.


02.00
Vi säger godnatt till Alexandra och hennes lilla katt Sammy och går och lägger oss.

Idag är det söndag och folk paddlar kanot i Soho!
.


Hurricane day, one photo every hour.

irene.

Idag ska orkanen komma.
I mataffären igår slogs de om sista burken med ärtor och Nina gick till fyra butiker innan hon hittade en ficklampa. Vi har fyllt kastruller med vatten att kunna tvätta oss i och i skafferiet har jag tomatsoppa och russin. Vi bor i riskzon C som är den näst-näst farligaste riskzonen. Helst vill man ju inte vara i någon riskzon alls. Affärer och restauranger har stängt och folk som bor i riskzon A har evakuerats in till mitten av Manhattan för säkerhets skull.

Jag har skrivit ut bilder på orkaner och satt upp i mitt och Ninas kök för att komma i stämning. Jag kan inte hjälpa det, men jag tycker det här ska bli så HIMLA spännande. Självklart vill jag inte att något hemskt ska hända, men jag kan ändå inte vänta på att elen försvinner och vattnet stängs av i några kittlande ovetande timmar. Jag vill tända ljus och berätta spökhistorier, spela Monopol och oroa mig samtidigt som trädgrenar kastas runt utanför fönstret och vattennivån stiger. Jag vill packa en väska med nödvändigheter och jag vill krama rädda personer och säga att det ordnar sig. Korka upp rödvin och hoppa till varje gång fönsterna skallrar. Det får bara inte hända något hemskt såklart, men nu när orkanen nedgraderats till en kategori 1  är det inte heller så stor risk.

Det här vänteläget vi är i just nu är så spännande på ett sätt som bara en bra film är.
Igår hade jag och Nina kanske-sista-fredagen-i-våra-liv-hemmafest. Ni får se bilder imorrn. Hoppas jag.
Tills dess kan ni lyssna på vår orkan-spellista.


photo: galadarling.
.

The hurricane Irene is supposed to reach us at midnight. Since it has been degraded to a category 1 and isn’t that dangerous anymore as they’ve been talking about during the week, I can’t help feel a little bit excited. Want to spend my night playing boardgames with friends, drinking wine and hug scared people while the storm go crazy outside.

6 stycken augusti.

För ett år sedan

Hade Alek och Amina kräftskiva.


och jag satt bredvid min söta pojkvän som inte gillar kräftor men pussar.

För två år sedan


Lagade jag kantarellcrepes. Här är receptet!


Hånglade lite på Popaganda också.

För tre år sedan




Var jag på en av de finaste maskeraderna jag var på i hela mitt liv.

För fyra år sedan

Såg jag ut såhär.



Och jag och Michelle bodde i en skruttig lägenhet i New York och festade mest jämt.

För fem år sedan

Såg jag ut såhär.


Och hängde i Humlegården med Hanna och Joakim.


Och avslutade nätterna på Trädgården.

För sex år sedan

Var jag på hemmafest hos Joakim.


Och tänk, där var Ludvig också. Men då kände vi inte varandra, han råkade bara hamna på bild i mitt fotoalbum. Fint hur livet kan bli.
.


6 different Augusts through out the years.

clueless, lakrisal + hångel.


I onsdagskväll åkte jag över bron till Williamsburg.


Clueless visades nämligen på utomhusbio i McCarren Park! Den peppen!


Rosa häst i luggen, check. ✔


Det var fullt med Clueless-sugna människor.


Mitt biogäng.


Jag hade med mig lakrisal. Köpte tjugo stycken när jag var i Sverige.


hello.


Lottie.


Sedan började filmen! Den var såklart hur bra som helst, som alltid.


Efter bion skyndade jag mig upp till West Village.


För Ludvig var i New York i 24 timmar! Han hade jobbat hela dagen och precis blivit klar. Vi drack lite vin och dagen efter åkte han hem. En fin onsdag.
.

Translation.
They were screening Cluesless in McCarren Park last wednesday. I went there with some friends, drank beer and ate candy. Cluesless was awesome as always. After the movie I headed to West Village where I met up with Ludvig to make out. He was in New York for 24 hours for work.

om att vara 4500 kilometer ifrån varandra.

Jag har försökt skriva någonting om långdistansförhållanden ett tag nu. Det har gått rätt dåligt. Först skrev jag Känner mig olycklig jämt. Men så kan man ju inte skriva. Så då skrev jag xacndjdcnajeuhdskcnjkfd. Och sedan skrev jag lite mer och sedan raderade jag allt. Igen och igen. För det är svårt att berätta om någonting som man är mitt i. Det är svårt att ställa sig utanför och betrakta sig själv, speciellt när det är en värld man inte tycker om.
Så nu skriver jag bara rakt upp och ner istället och så får det bli som det blir.

Jag har alltid sett mig själv som en vettig flickvän. Och då menar jag inte ur en pojkväns ögon, utan om hur jag själv mår. Jag skulle aldrig tillåta mig själv att känna mig trängd, orolig, sorgsen eller ledsen. Ett förhållande är bara och enbart till för att man ska må bra. Man ska känna sig roligare, starkare och bättre.

Det är därför som jag tycker det här med långdistans är komplicerat. För ett förhållande får en inte att känna sig speciellt roligare eller starkare när man bor 6 timmar med flyg ifrån varandra. Och även om det på utsidan ser så väldigt självständigt ut att bo i stora staden och göra karriär känner jag mig ofta inte speciellt självständig alls.
Istället känner jag mig ensam. Ensam och ganska vilsen. Och det skär och river i mig. För jag vill vara kär och stark på samma gång. Jag vill vara trygg och glad och inte fundera mer på den saken.

Ofta är det svårt att sova. Det är jag och en svart klump mellan revbenen som manar fram tankar som ingen kan krama bort för att ingen finns där för att krama. Jag är svältfödd på kramar, lever istället på kindpussar och hello how are you. Jag oroar mig för femhundra saker och målar upp mardrömsscenarium och gör upp planer hur 17 jag ska överleva när jag måste komma över allt. När allt inte går längre. När allt förstörs.

Det går i vågor såklart. Ofta känns det okej. Man tänker att man klarar det här och att det går fint. Att man ses snart och tills dess kan man titta på bra film och dansa på stökiga dansgolv.  Ibland orkar man knappt. Då tanker man att det här jäkla distansförhållandet känns meningslöst och vem fan ska hålla om en när man allra mest behöver det.  Det känns som att man är infekterad överallt i hela kroppen och man rymmer ifrån restauranger och paniksmsar i gränder.
Det är svårt att vara ifrån någon man älskar. Det tär på alla leder och hjärtan.

Det här är mitt eviga mantra:
Det kommer inte alltid vara såhär.
Det finns ett slut. En plan. Vi måste bara ta oss genom den här biten först. Sedan kommer det att gå över. Någon kommer att skrapa ner med ostbågar i sängen och äta upp det sista av hushållsosten. Inte nu, men sedan. Och så länge man har bestämt sig för att det ska gå så kommer det att gå. Jag tänker aldrig i hela mitt liv inte låta det gå. Det handlar bara bara om att bestämma sig. Det måste vara så.

Och det är svaret till alla er som mailar mig och frågar hur man överlever. Ni får bara tänka att det måste fungera. Det finns inga hemliga trick, inga självklara lösningar. Bara förbaskat mycket vilja och hundratusen timmar av att bita ihop. Och glöm för gud skull inte att hångla så mycket så att ni får skavsår i läpparna när ni väl ses.

Allt blir bra till slut. Och då får det väl vara lite åt helvete just nu.


pic source.