en människas hjärta är som en fågel i natten. den väntar tyst och stilla på något och när tiden är inne flyger den raka vägen mot det.

Min favoritförfattare kom ut med en ny bok för några veckor sedan. Älskar Murakami så mycket, tycker hans språk har en förmåga att göra så att man helt sluts in i det, vad som helst kan hända runt omkring det spelar ingen roll. Den färglöse herr Tazaki var även den precis så.
Boken handlar om Tzukuru Tazaki, en man som bygger tågstationer i Tokyo. Han har inga vänner och lever ett liv där han vaknar, jobbar, sover, och så har det varit i sexton år. Men innan det, för sexton år sedan, var han en del av ett kompisgäng på fem personer. De var alla bästa vänner och umgicks jämt, tills en dag när de andra fyra skjuter ut honom ur gruppen utan att förklara varför. De slutar helt plötsligt svara på hans brev och samtal. Det här går och gnager i Tzukuru i år utan att han berättar det för någon överhuvudtaget, tills han träffar Sara. Han öppnar upp sig utan att själv förstå varför och Sara säger att han måste försöka få ett avslut. Hon kommer inte kunna ge sig själv till honom om inte han tar hand om sitt förflutna. Och så börjar en resa där han ska hitta dessa fyra personer, som nu är utspridda över hela världen, och försöka få dem att förklara varför de en dag inte ville vara hans vän något mer.

Han tar sig bland annat till Finland. Mysigt att någon av Murakamis karaktärer florerar runt i ett land ganska likt det vi bor i, äter pizza margherita på ett sunkhak och fascineras över den skandinaviska sommarsolen som aldrig går ner.

Boken handlar väldigt mycket om självinsikt och att hitta sig själv, för hur ska man veta vem man är om man inte har en enda vän? Den är även otroligt spännande, man vill SÅ veta vad som har hänt i den där kompisgruppen och Murakami drar ut på det på ett nagelbitande sätt. Som det står på baksidan av boken: ”Snart blir han varse att det vilar ett kusligt mörker över gruppens strävan efter den perfekta vänskapen”. Iiih.

Och om kärlek förstås, tyckte meningen här över var så väldigt vacker.

Allt som allt – svinbra bok. Som vanligt efter att jag läst honom har jag svårt att börja läsa något annat, för inget kan liksom mäta sig. Läs läs!

 

Translation. Just finished reading The Colorless Tsukuru Tazaki and His Years of Pilgrimage. A wonderful, philosophical and exciting book that I warmly recommend.

hej från flyttkaos.

Man får göra det bästa av situationen när man bor bland lådor och skrot. Som att köpa små plantor till exempel. Magnus har en vision att vi ska ha hela sovrumsfönstret fullt med växter i terrakottakrukor. Idag var jag på Ikea och köpte två till utöver dem på bilden, hoppas han blir glad ^_^

En stol från balkongen får agera nattduksbord till vidare, tillsammans med en lampa från Ikea som jag först tänkte skulle passa som sovrumslampa men nu är sugen på att flytta till köket istället.

Är utan Internet, så hunnit läsa klart Murakamis nya. Skriver mer om den snart!

Vi äter middag på golvet och det känns som picknick. I måndags blev det sallad med kräftstjärtar, tomater och lite prosciutto vid sidan av.

.

Translation. Some snapshots from our apartment.

om att komma över någon och om att bryta normer.

Var med i två poddar förra veckan! Eller snarare – jag var med i en och min bok var med i en annan. Båda avsnitt mycket fina i alla fall tycker jag, så har ni tid över kan ni lyssna på:

lyckopodde

 

Välgörenhetsorganistation 2.6miljonerklubben har startat en podd som heter Lyckopodden. Leone Milton och Bianca Meyer är programledare och i avsnitt två gästade jag. Vi satt och pratade i ungefär en timme om hur man kommer över någon. Samt lite om sociala medier och bloggande. Sjukt ärligt och fint samtal tycker jag det blev, hade kunnat sitta kvar hela dagen och pratat med dom. Det syns kanske dock inte i detta ansträngda crazy leende på bilden här över..
Du kan lyssna här, jag är avsnitt nummer två.

Bokpalt är en av Sveriges största bok-poddar och de grottar ner sig i en bok per avsnitt. Extra roligt tycker jag det är om man läst boken själv, då är det som att vara med i en bokklubb.
I deras senaste avsnitt har de läst inte mindre än min bok Det handlar om dig! Som författare till alstret var det förstås extra kul att lyssna när några pratar så länge om någonting man själv skrivit.
”Boken genomsyras av feminism och bryter normer, en feministisk roman med en tanke bakom” sa de bland annat, vilket gjorde mig jäkligt glad, eftersom det är ett högst medvetet val hur personerna i boken agerar och är. Även en podd-recension med mycket nostalgi där de tar upp de tonåriga sakerna i boken som sprit med läsk i petflaska, filmkvällar hos kompisar och att dricka folköl i trappuppgångar.
Lyssna här.

home inspiration.

Jag är lite av en moodboardsgalning, och därför har jag såklart gjort ett par för rummen i mitt nya hem! Så mycket enklare att inreda om man strukturerar upp vad man är ute efter för känsla, särskilt om man är två stycken så man förstår varandra. Såhär skulle jag vilja att det såg ut om man fick drömma:

BEDROOM.

bedroom

Mjuka färger i grått och pastell med inslag av koppar, så är mina drömmars sovrum. Gröna växter, runda speglar, ljust trä och inte för mycket grejer. Ett rum man aldrig kan drömma mardrömmar i på ett ungefär.
,

KITCHEN.

kitchen

Vill att vårt kök ska vara i få färger, vit marmor och så färska blommor prick överallt! Tänker att en karaktär från någon av Haruki Murakamis böcker hade kunnat sitta här och dricka sin välkylda burköl och äta sin misosoppa med purjolök och tofu.
,

BATHROOM.

bathroom

Skulle så väldigt gärna önska att detta rum förvandlas till en slags pastelldröm med svarta detaljer. Tycker även att det är så fint att ha guldramar i badrummet, liksom flådigt, kitchigt och gulligt i någon slags märklig kombination ser jag framför mig. Har en helt klar idé i huvudet men det är så himla svårt när man knappt kan göra något själv, typ installera blandare och belysning och sånt, känner mig lite handlingsförlamad.
.
.

LIVING ROOM.

livingroom

Största rummet i lägenheten! Här tänker jag att man bara bränner på med mattor och tavlor och speglar och mjuka soffor och kuddar och böcker, som ett virrigt konstnärshem som har en förkärlek till varma toner och gulliga djur. Det här rummet får nog växa sig fram allt eftersom tänker jag. Men det är det ju ingen stress till.

Bildkällor här.
,

Translation. Moodboards of the four rooms in our new apartment: bedroom, kitchen, bathroom and livingroom! Picture sources here.

frågestunden med Friends. del 2.

Hej, nu är det dags att låna ut min blogg till Friends igen. Ni ställde en himla massa frågor när de hade frågestund här så jag måste dela upp det i några stycken inlägg. Här kommer del 2, och sedan kommer en del 3 om några dagar och efter det har vi betat av alla frågor. Om ni undrar något mer eller vill komma i kontakt med Friends är det bara att mejla på info@friends.se.

OM ATT JOBBA PÅ ELLER ENGAGERA SIG FÖR FRIENDS. 


Jag undrar vad för slags utbildning folk inom Friends har, vad krävs och hur får man jobb hos er?

Svar från Friends: Kul att du skulle vilja jobba hos oss! De flesta som jobbar hos oss har någon form av akademisk utbildning. Många är lärare, sociologer, beteendevetare eller genusvetare. Gemensamt för alla är att vi har ett stort engagemang för att bekämpa mobbning och utanförskap. Just nu har vi inga lediga tjänster, men håll utkik på vår hemsida.


Hej! Jag undrar precis som en föregående talare om man på något vis kan komma i kontakt med Friends för att hjälpa till? Eller har någon tips på en annan organisation/förening eller dylikt? Jag är 21 år och grät alldeles för ofta när jag var yngre, för att jag så ofta var ”fel” och inte med. Idag förstår jag att det inte var något fel på mig och att jag är värd sååå mycket men ändå halkar jag tillbaks ibland och kan liksom aldrig glömma bort det som var. Det har tydligt präglat min utveckling som individ vilket gör mig arg i hjärtat, dock kan jag se det positiva i att jag idag lätt känner empati. Men jag skulle någon dag vilja ta till vara på all den där arga energin och omvandla den till något viktigt och fint. Jag skulle vilja hjälpa till och jobba för att ingen ska underskatta sig själv, alla borde tycka om sig själv massor. Jag vill göra något konstruktivt. Idéer? kram

Svar från Friends:Hej! Vad starkt av dig att du vill använda dina egna erfarenheter för att hjälpa andra! Utanförskap sätter djupa sår och precis som du själv säger är det viktigt att påminna sig om att det inte var ditt fel och att du har ett högt värde. Hos oss finns det många sätt att göra skillnad. Till exempel kan du bli volontär hos oss. Den 10 maj har vi volontärutbildning i Stockholm som du är varmt välkommen på. Läs mer här.

OM ATT DEN SOM MOBBAS OFTA BYTER SKOLA FAST DET BORDE VARA TVÄRTOM. 


Varför är det oftast ”den mobbade” som måste byta skola? Det känns så extremt orättvist. Tack för svar och en fin blogg!

Svar från Friends: Vi håller med om att det är extremt orättvist att den som utsätts känner sig tvingad att byta skola. I själva verket finns det lagligt stöd för att flytta den som mobbar, men det händer väldigt sällan. Ibland tar mobbningsärenden så lång tid och ibland gör inte skolan tillräckligt så att den som är utsatt inte står ut längre och därför byter skola. Det är otroligt sorgligt och vi jobbar för att skolorna ska ha de rätta verktygen att ta tag i mobbningen när den sker så att detta slipper hända.


Varför är konsekvensen av mobbning i Sverige att det är den som blir mobbad som är ”i vägen”.
När min familj bodde i Seattle i 2 år under min mellanstadieperiod så förekom det mobbning även på min amerikanska skola, men skillnaden där och skolorna jag har gått på här i Sverige, så är det den mobbade som förflyttas om problemen kvarstår.
Jag tror grunden till mycket är att, mobbningen i teorin inte är ok, men i praktiken visar skola och även föräldrar att det är ok genom att tysta se på när den utsattas föräldrar packar ihop barnets skolböcker, för att sedan aldrig mer sätta sin fot på den skolan som har jagat bort deras barn.
När jag kom hem till klass 6 så hade även 3 nya tillskott kommit till klassen som hade flyttat över till klassen för de var så utsatta på respektive tidigare skolor.
I Seattle tog det knappt 1 månad sedan hade 5 av de killar som mobbade 2 pojkar i klassen slussats ut till olika skolor i distriktet (ingen sattes i samma klass då kommunen ansåg att de missbrukat rätten att fortsätta skolgången tillsammans).
Det är skolplikt i Sverige förvisso, men när det inte finns någon konsekvens och man ej blir hemskickad, får sänkt studiebidrag p g a att man mobbar sina ”klasskompisar, så visar man att inställningen som vissa föräldrar har att ” barn är barn”, är ok.
Det är också skrämmande att en del föräldrar är inte ens medvetna om att deras barn förstör skolgången för andra elever då kontakten med skolan är för dålig och skolan informerar för lite eller inget om vad som pågår.
Ingen är så lojal som ett skrämt mobbningsoffer! Därför måste vuxna gå in och faktiskt vara vuxna!

Svar från Friends: Hej Claudia! Vi håller helt med dig. Det är alltid vuxnas ansvar att stoppa mobbning och kränkningar och det är helt fel att den som utsätts känner sig tvingad att byta skolor. Det finns lagligt stöd för att flytta den som mobbar, men tyvärr är det ofta tvärtom i praktiken. Som du skriver har även föräldrar ett stort ansvar och när vi utbildar skolpersonal och föräldrar betonar vi ansvarsbiten och vikten av samarbete mellan hem och skola.

OM ATT HANTERA RELATIONER, ENSAMHET OCH UTANFÖRSKAP.


Jag går i åttan och det känns som att högstadiet aldrig kommer ta slut. Jag är verkligen inte mobbad och utanför, jag har ganska många vänner i klassen och hänger med mitt gäng som består av typ 5 killar och 4 tjejer. Vi brukar ha kul osv, det är bara det att jag liksom känner mig så ensam typ varje dag FAST jag har massa kompisar. Jag är alltid med, men det känns som att ingen skulle välja mig som förstahandsval. Hela vårat ”gäng” kretsar mer eller mindre runt min ena tjejkompis, och hon är liksom allas bästis. Det är alltid hon som är i mitten, alltid hon som alla pratar om/med och hon blir aldrig avbruten när hon pratar. Och det är inte det att hon är elak för hon är världens snällaste men det är så jobbigt att allting bara handlar om henne hela tiden. Om någon skulle fråga mina kompisar vem deras bästa person var så skulle ingen välja mig. Och jag är så trött på att aldrig få prata (och när jag ändå gör det så lyssnar ingen), att ibland så tittar ingen ens på mig och att jag alltid känner mig så jävla ensam fast jag är med typ 9 kompisar hela tiden. Kommer det alltid vara såhär? Varför?

Svar från Friends: Det låter som att du befinner dig i en dubbel situation, du har personer runt omkring dig men du känner dig samtidigt mycket ensam. Utan att veta mer om situationen på din skola är det svårt för oss att ge dig konkreta råd om hur du ska agera i ditt ”gäng”. Det vi kan säga är att skolan ska vara en trygg plats att vara på för alla elever och det är skolans ansvar att se till att det är så. Det är inte meningen att man ska känna sig så ensam som du beskriver din situation. Vårt råd blir därför att prata med någon vuxen du gillar och har förtroende för. Det är viktigt att någon vuxen på skolan får veta hur situationen är i ert gäng. Kanske är det en kurator, en skolsköterska eller en lärare. Berätta om din situation och hur stämningen är i gänget. Kanske är det fler som upplever samma sak som du? Det verkar som att ni skulle vara hjälpta av att de vuxna runt omkring er går in och stöttar upp.

Svar från Sandra: Hej! Jag känner igen det där från åttan också, att man hade kompisar men ändå var så förbaskat ensam och hundra procent säker på att ingen skulle ”välja mig” om det gällde. Vi var fyra tjejer som umgicks väldigt tight under en period och jag var ofta stressad över hur det skulle gå om jag skulle göra något misstag och frysas ut, eller om de hittade på saker utan att ringa mig. Jag tror det här är en ganska naturlig del av tonåren, för man är så satans osäker på sig själv, vem man är, och då går det såklart ut över ens umgänge. Jag har ett tips till dig som jag gjorde som kanske funkar! Vi sov alla över hos mig en kväll och pratade om massor av saker som man gör mitt i natten, och då tog jag upp det här. Att jag kände mig ensam fastän vi var ett gäng, att jag kände att jag skulle bli den som blev sist vald och så vidare. Vet du vad som hände? Det visade sig att alla kände precis likadant! Alla var stressade över samma sak. Du kan inte ana hur mycket bättre dynamik och stämning i gruppen det blev efter att vi pratat med varandra. Så testa det kanske? puss.


Hej, Jag har ett problem. Jag har en tendens att alltid göra så som andra vill när det kommer till mitt beteende. Det är kanske inte alltid medvetet men det är alltid så. Jag beter mig så som min omgivning. Jag pratar så som min omgivning och jag tror det har att göra med att jag alltid blivit kritiserad för i princip allt hemma och inte vet hur jag ska bete mig bland människor utan tror att de kritiserar mig lika mycket det också.

Det har gått så långt att jag nu snart arton år gammal inte har en aning om vad som egentligen är jag. Jag är liksom bara ett hopkok av de människor jag umgås med och träffar ofta. Jag är ingen egen individ och jag vet inte hur jag ska bli det heller. Jag är inte någon. Och det hela är så löjligt men det gör så väldans ont i mig när det hela tiden är tal om att ”vara sig själv”. Jag vet inte vem jag är. Jag tror inte ens att jag någonsin träffat mig själv. Eller jo, kanske någon gång som liten men tidiga barndomsvänner glöms bort. Det är lite så det känns. Det känns fel.

Svar från Friends: Hej Alice! Jag tror att många känner igen sig i det som du beskriver. Det är inte lätt att veta vem man är och vi påverkas ju alla av vår omgivning. I en trygg grupp kanske vi beter oss på ett sätt och i en otrygg på ett annat, till exempel. Det är inget konstigt i att anpassa sig till en grupp, men frågan är om du gör och säger saker som du egentligen inte vill. Tänk efter vilka värderingar du har. Vad tycker du är viktigt? Vad tycker du om att göra? Vad känns inte bra att säga eller göra? Dessa frågor kan vara en liten kompass i att lära känna sig själv. Det är också viktigt att komma ihåg att det är en livslång process att lära känna sig själv och det är inget fel i sig att påverkas av sin omgivning. En hjälp i detta kan också vara att prata med någon som följt dig under lång tid. Någon i din familj kanske?


Fram tills gymnasiet umgicks jag i stort sett bara med ett litet tjejgäng. Jag är inte säker på om de var det med mening eller inte, men de var dåliga kompisar: t.ex. mådde jag väldigt dåligt under en period, och när jag försökte säga det till dem viftade de bara bort det. Nu i efterhand inser jag även att de förmodligen bidragit till mitt dåliga självförtroende på olika sätt, för de respekterade liksom inte mig.
Nu går jag i gymnasiet och har skaffat nya, bättre vänner. Men jag har ett problem: Jag kan inte lita på dem. Så fort jag berättar något lite hemligt för någon ångrar jag det och tror att de ska använda det emot mig, eller att de inte längre kommer att tycka om mig på grund av det. Men jag vill ju berätta saker, för jag tycker ju att vissa personer är speciella.
Hur vet jag vem jag kan lita på?

Svar från Friends: Hej! Vi på Friends vet att såna saker som du beskriver, att inte bli lyssnad på och att inte känna sig respekterad, kan sätta djupa spår och påverka en person under lång tid. Det är svårt för oss att vägleda dig i din specifika situation, eftersom att vi inte vet hur saker fungerar på din nuvarande skola i övrigt. Kanske råder det en otrygg stämning och kanske finns det fler som känner sig osäkra? Det vi med säkerhet kan säga är att skolan har ett ansvar att se till att alla elever har det bra i skolan. Eftersom att detta påverkar din situation i skolan är det viktigt att du lyfter detta med någon vuxen, en lärare du gillar, en kurator eller en skolsköterska till exempel. Det är viktigt att en vuxen får veta hur du har det, så att hen kan gå in och stötta dig. Till exempel kan de erbjuda en kontinuerlig kontakt med en kurator för att reda i vad det var som hände dig på din tidigare skola och hur du kan lära dig att lita på dina nya vänner. Du kan också vända dig till din närmaste ungdomsmottagning för att få kontakt med en kurator, om det känns bättre för dig.


Jag är ful. Jag är så hiskligt ful att det ibland känns surrealistiskt. Jag har sneda tänder, glasögon, frissigt hår som står åt alla håll fastän jag försöker sätta upp det. Jag kan inte le och är allmänt knubbig och har världen fulaste hållning, nästan kutrygg och inte kompenserar jag för det med mina hundrasextio centimeter heller. Jag är lite finnig och hårig och har en allmänt ful hudfärg men ska vi vara helt ärliga så bryr jag mig egentligen inte. Eller jag har lärt mig att inte göra det. Jag är smart, smartare än de flest om man ska tro på IQ-test och betyg och jag har hela tiden intalat mig att det räcker. Men det gör egentligen inte det. Jag vill inte höra att alla är vackra som de är för visserligen är det sant för de flesta men i mitt fall gick något alldeles fel när min genuppsättning bestämdes.

Jag har egentligen ingen fråga eller något. Det är bara som att jag är den fulaste människan på planeten och låtsas inte om det. Det är ett accepterat faktum. Jag har aldrig blivit mobbad eller ens retad för mitt utseende. Enstaka kommentarer får jag ibland men det gör nog de flesta. Jag är bara ful ful ful och är rädd att jag i ett samhälle där ytligheter och utseende ska reflektera insidan ska komma utanför. Och någon särskild karisma eller vacker personlighet besitter jag heller inte. Jag är helt enkelt rädd. Rädd för att vara ensam, fastän jag inte egentligen är det. Går det att förstå?

Svar från Friends: Hej Hanna! Det gör oss ledsna att läsa det du skriver om dig själv. Det är också väldigt tråkigt att så mycket I vårt samhälle kretsar kring utseende. Tyvärr är det många som känner precis som du. Därför behöver vi vara många som ifrågasätter utseendefixeringen. Varför finns det normer som säger att vissa utseenden är vackra och andra inte? Du skriver att du är duktig i skolan och har högt IQ – fokusera på det! Du har säkert massa andra bra egenskaper också.
Det är helt naturligt att vara rädd för att bli ensam fast man inte är det för tillfället. En sån rädsla finns nog hos de flesta. Att dela sina rädslor med andra brukar göra att det känns lättare. Så vi vill uppmuntra dig att prata med någon som du har förtroende för.


Vad ska en göra om en blev så mobbad i högstadiet att en inte kan gå vidare trots att det gått flera år sen dess? (sex år sen skolslut i nian) Om en inte kan hantera att vara i samma stadsdel som skolan låg eller får panik när det går på en högstadieklass på bussen. Om en får kväljningar varje gång någon från den gamla klassen går förbi och vissa dagar bara går åt till att gråta.

Svar från Friends: Hej! Vi träffar många människor som beskriver ungefär samma sak som du. Mobbning sätter djupa sår och det kan ta många år att bearbeta. Att prata med någon om det som har varit är en viktig del i läkandeprocessen så vi vill råda dig till att prata med någon som du har förtroende för, gärna en professionell kurator eller terapeut som kan hjälpa dig att hantera panikkänslorna. Det är viktigt att du får hjälp så att detta inte hindrar ditt liv i framtiden. Hoppas att du en dag kan gå förbi din skola och känna att mobbningen inte längre påverkar dig.

.

Translation. I’m the ambassadeur for the Swedish organisation ”Friends”, dedicated to the prevention of mobbing and bullying. Today they are answering the Q&A I had on the blog a few weeks ago.

photo source.