mitt hjärta klappar fortfarande, det slutar aldrig, för högt för mycket och i otakt.

 

kronik

Idag är en ny krönika ute hos Devote. Den handlar om en gång när jag träffade en kille som jag inte hade fjärilar för, men dejtade ändå för att jag kände att det där med lycklig kärlek och sådant skulle ju ändå aldrig inträffa i mitt liv. Typiskt dåligt tänk, typiskt vanligt tänk tror jag också för den delen.

Finns att läsa här.

Nu tar jag en liten paus i krönikeskrivandet en stund. Det finns inte riktigt tid med det just nu, och jag vill inte göra för många saker på en gång för då blir man bara olycklig, stressad och ledsen. Så satsar på boksläpp, nytt bokmanus (peppar peppar), bloggis och andra spännande grejor som ni får redo på för eller senare (hatar när bloggare säger det men ibland behövs det så oh well).

Hoppas ni tycker om krönikan, säg gärna vad ni tycker.

Translation. New column out today. About dating someone even though you can’t feel the butterflies.

7 stycken februari.

2013.

För ett år sedan i början av februari hade jag hejdåfest i New York. Det var dags att flytta till Paris en stund.

Jag klädde ut mig till en croissant, eller hade en på huvudet i alla fall.

2012.

För två år sedan den 5:e februari hade svenska konsulatet fest i Brooklyn där Nina Persson och Fibes Oh Fibes spelade.

Jag klädde mig såhär den kvällen.

2011.

För tre år sedan hade Robyn konsert på Radio Music City Hall i New York.

Och jag såg ut såhär den kvällen.

2010.

För fyra år sedan firade vi Miras födelsedag lite försenat med bär och grädde.

Och jag såg ut såhär.

2009.

För fem år sedan hade Nina tjugofemårsfest i början av februari.

Och jag såg ut såhär. Inte den just den dagen men dagen efter.

2008.

För sex år sedan var jag på Ellegalan med de här gulliga, Annika och Elsa.

Och Annika tog den här fina bilden på mig på galan.

2007.

För sju år sedan klädde jag och Nathalie och Joakim ut oss i grejer vi hittade och gick och dansade på Berns.

Och jag såg ut såhär några dagar senare.
.

Translation. 7 years of february.

att skapa ord för hur bubblorna i coca-cola känns på tungan.

Läste den här lilla berättelsen när jag väntade på mitt försenade flyg mot Stockholm från New York. Jag fick den av Magnus och den är bara 150 sidor och tog slut precis perfekt i tid till att jag skulle boarda. Den heter ru och fick det finaste litteraturpriset i Kanada när den kom ut 2010. Författaren flydde själv från Vietnam 1978 till Kanada och den här boken är helt självbiografisk som jag förstod det. Den handlar om livet i Vietnam som sakta slogs i spillror och blev till ingenting under ett inbördeskrig, och sedan deras makabra flykt därifrån i båt, om ett flyktingläger i Malaysia, sedan vidare till Kanada och att bygga upp ett nytt slags liv någonstans där man varken kan språket eller de osynliga reglerna.

Jag är väldigt svag för korta små berättelser som mer påminner om poesi än prosa och den här är just en sådan. Trots att historien är sammanhängande är varje sida som sin egen saga där hon berättar om sin släkts öde, om det vietnamesiska folket och om saker hon minns, längtar efter och skräms av.

Jag tyckte väldigt väldigt mycket om den. Den är enkel och självklar och som att hon vill pränta ner varenda minne från sin barndom i Vietnam så att hon inte ska glömma. Hur saker luktade och kändes och smakade. Trots att jag satt på en hård stol på New Jerseys dammiga flygplats var jag samtidigt någonstans på södra Vietnams gator. Sånt tycker man om.

.

Translation. Recently finished this novel written by Kim Thúy called ”ru”. It’s about her life, when she escaped from Vietnam to Canada in the seventies and about her memories from her childhood and how it feels to build up a new life again because you have to, even if you don’t know how to do it.