she taught me everything I knew about crawfish and kissing and pink wine and poetry. She made me different.

looking for alaska
Förlåt, nu var det så länge sedan jag gav ett boktips. Jag hamnade i en flera-otipsiga-böcker-på-raken-spiral. En gav mig exempelvis så mycket ångest att jag var tvungen att titta på någon form av tecknad film efter typ varje läs-session. Nog om det och i alla fall: jag har läst Looking For Alaska nu. Jag köpte den på Arlanda innan jag reste ner till Marseille.
Looking for Alaska är John Greens allra första roman. Först läste jag ju Förr eller senare exploderar jag och tyckte sådära om den (filmen var ju rätt lökig den med..) och då sa ni att jag absolut måste läsa honom på engelska! Så då tog jag tag i Paper Towns och boken växte helt klart i sitt originalspråk. Och så nu: Looking For Alaska.

looking for alaska
Den här boken är nästan tio år gammal, den publicerades i 2005 och handlar om sextonåriga Miles som samlar på berömda personers sista ord. Miles kommer från Florida och flyttar ner till Alabama för att gå på internatskola. I samma korridor bor Alaska. Alaska är skolans cigarettsmugglare, är ihop med någon äldre snubbe och är förstås allt Miles längtat efter och vill ha. Han blir dödsförälskad från första mötet och tillsammans med henne, hans rumskamrat The Colonel och några andra på skolan bildar de ett tajt gäng som sätter sig emot skolans rika, populära elever och röker och dricker vin på hemliga gömställen.

looking for alaska
Vet inte hur många gånger jag har sett det här utdraget pinnas vidare på Pinterest. Och det är ju förstås för att det är så himla himla fint.

looking for alaska

Den här boken är framförallt en kärleksroman. Och som John Greens andra böcker är även denna rätt sorglig, utan att avslöja för mycket. Alla är trasiga på sitt eget lilla vis och ingen vågar riktigt berätta hur de känner på riktigt. Nu var det över två månader sedan jag läste den, men det som fastnar mest är just de här slags meningarna. Tycker John Green är bra på att blanda kommersiellt och ganska amerikanskt lätt-utlistat filmiskt i sin dramaturgi tillsammans med meningarna som gör att boken till slut är full med nedvikta taxöron.

looking for alaska

Looking for Alaska håller fortfarande efter tio år helt klart, men bör nog läsas på engelska. Har upptäckt att amerikanska böcker med mycket dialoger blir helt värdelösa när de görs om till svenska, som om vårt språk inte matchade det amerikanska överhuvudtaget. Kanske är det så.
En bok som gick snabbt att läsa och lämnade efter en mjuk fin känsla.

 

.

Translation. A review of Looking For Alaska by John Green. So many people have recommended it to me, so this summer I finally read it. My favorite parts where the ones where the main character describes in which ways he were in love with her.

mitt badrumsskåp och en melon.

1

Apoteket frågade om de fick komma hem till mig och kvalitetskontrollera mina skönhetsprodukter. De skulle spana in om det fanns några konstiga ämnen, gifter eller något annat läskigt i dem. Det tyckte jag lät spännande, särskilt eftersom jag gjorde ett inlägg om mina produkter för ett tag sen (här) och många av er varnade om alla möjliga olika saker. Jag är uppenbarligen helt clueless i detta.

Här är filmen, de kollar funktion, skonsamhet och miljö och vill du vet mera eller fråga om dina produkter kan man gå in här.

2

Och just ja, angående film så har jag glömt att länka till den här filmen från i somras, när jag blev intervjuad av Hanna Persson i ett hotellrum på Way Out West och åt melon. Klicka här för att kolla.

.

Translation. Two movies in Swedish. One where a pharmacy checks out the products in my bathroom and the  other one an interview at the festival Way Out West.

bokmässan.

Den här helgen har jag varit på Bokmässan i Göteborg för allra första gången!

bokmässan 2014

Jag kom på fredagsförmiddagen och checkade in på Gothia Towers, där även Bokmässan höll hus. Klädde mig i rosa för att matcha bokomslaget :)

bokmässan 2014

Vid tolv skulle jag prata på biblioteksscenen. Här är Vanja som intervjuade mig (hon var cirka gulligaste ever) och Emilia som jobbar på förlaget och sköter all min pr och marknadsföring.

bokmässan 2014

Signering efteråt. Tack förresten alla som kom och köpte boken eller hade med sig den och gav mig alla fina kramar och allt under de här dagarna. Blir så himla glad alltså.

bokmässan 2014

Efter lunch hade jag seminarium i en av de stora salarna tillsammans med min förläggare Marie samt författaren Moa Eriksson Sandberg. Temat var Ung och uppfylld av motstridiga känslor och SVT var där och filmade. Kan säga till när det är uppe!

bokmässan 2014

Hann förstås köpa lite böcker också. Bland annat där här döfina.

bokmässan 2014

Sedan blev det kväll och dags att gå ut och göra natten! Vin från minibaren, bättra på sminket och borsta tänderna lite.

bokmässan 2014

Jag åt middag på Avalon med Emilia och Patrik, som precis har kommit ut med sin roman Onanisterna som fått jättefin kritik.

bokmässan 2014

Vi åt alla tre pasta med kantareller och tryffel.

bokmässan 2014

Ett pitstop på en bar efter middagen.

bokmässan 2014

Och sedan gick vi till Pustervik där litteraturmagasinet Gläntan hade fest.

bokmässan 2014

Det var SÅ kul där.

bokmässan 2014

På lördagen var det bara att masa sig upp och bege sig till Bokmässan igen. Hade ett seminarium redan klockan tolv vilket kändes hemskt tidigt när man varit ute till två.  Såg i alla fall ut såhär.

bokmässan 2014

Vid lunch var även Elsa och Nina på bokmässan. Så himla fint att vi alla är där samtidigt med varsin bok.

bokmässan 2014

Fikapaus utomhus med Elsa efter lunchen.

bokmässan 2014

Vid fyra hade jag mitt sista seminarium tillsammans med Nina och Plura (!). Vi pratade om hur man kan använda bloggen i sitt skrivande och i sin marknadsföring.

bokmässan 2014

Sedan drack jag lite vin med de här två och vid nitton gick tåget hem mot Stockholm igen.
Två himla roliga dagar!

.
Translation. This weekend I’ve been at the Swedish Book Fair, signing books, talking about books and buying books. It was lots of fun!

till sandra – där du inte är.

Untitled

Här kommer ett litet annorlunda inlägg, men kanske ändå passande i och med att det är Bokmässan just nu.
För ungefär två månader sedan frågade Gunnar Ardelius om jag ville brevväxla med honom via mail. Om skrivande och tankar och om min roman och hans senaste Vill ha dig så illa. Jag upprepar: Gunnar Ardelius, som har skrivit en av mina finaste böcker Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket, som är ordförande i Sveriges Författarförbund och som är så bra på att sätta ord på det som känns.
Jag tänkte: ja, det här är ju fullkomligt livsfarligt och dödsläskigt och därför bör jag uppenbarligen göra det.
Igår träffade vi varandra för första gången. Här är våra brev till varandra innan dess.



Till
sandrabeijer@gmail.com
Från gunnar.ardelius@gmail.com
Ämne: Till Sandra – Där du inte är
Skickat: 2014-08-12

Sandra,
Jag är trettiotre år, två månader och nitton dagar när jag skriver det här. Jag sitter på mitt kontor på Drottninggatan 88 i Stockholm, nyss tillbaka efter semestern och ska egentligen göra tusen andra saker, ja, jag borde verkligen gå igenom riksdagspartiernas enkätsvar om kulturpolitik så att jag är påläst då jag ska redogöra för det i eftermiddag.
Det är nu jag älskar att skriva som mest, när jag inte har tid, när jag inte får, när jag egentligen borde göra något annat.
Jag har läst din bok och som med all litteratur jag fastnar för så Handlar det om mig.
Jag slår upp boken, möts av den röda insidan och börjar med orden på första sidan. Huvudpersonen i Det handlar om dig är femton år då hon träffar föremålet för sin kärlek.

Det är en lägesbeskrivning som inte räcker till när hennes egen berättelse om kärleken tar vid. Hon famlar efter orden, efter ett mer precist sätt att nagla fast tillfället som förändrat henne. Hon förstår det kanske redan nu, intuitivt, att språket inte kommer att räcka till? Hon kommer inte att nå ända fram? Hon är hur som helst inte femton år längre, det är för oexakt formulerat. Hon gör ett försök att ringa in tidpunkten då blicken mötte ett du (och vad annat kan hon göra?).

”Jag är femton år, sju månader och tre dagar första gången vi träffas.”
Är hon kär? – Ja, därför att hon räknar.
Är hon kär? Ja, därför att hon redan har börjat vänta.
”Allt jag kan tänka på är du.”
Och när han inte är där:
”Jag låtsas att det är du.”

Hon blir kär och ungefär samtidigt uppstår en vilja att beskriva kärleken, dessutom så exakt som möjligt. Hon skriver hans namn tio gånger på insidan av ett bokomslag. Varför har kärleken så mycket med ord och skrivande att göra? I och med förälskelsen infinner sig en känsla av informationsbrist. Det blir hennes uppgift att sortera och dokumentera smulorna hon kommer över. Omvärlden blir absurd och oviktig. Tankarna i den älskandes huvud är märkliga för en utomstående. Ändå förstår jag dem så väl. För henne går det inte att se och uppleva något som inte jämförs eller sätts i relation till honom:

”Det finns ingenting vid Medelhavet som är som dina axlar.”

Det är sextiofyra sms som aldrig skickas, händerna luktar salt, han läspar på bokstäverna S och R. Listan över saker hon måste komma ihåg när det handlar om honom kan aldrig bli färdig, den kan aldrig bli exakt nog. Det är en besatthet. Väntan efter en återkomst, efter ett utlovat tecken. Allt är högtidligt och hon saknar sinne för proportioner.
Sammansmältningen, det möjliga och omöjliga:
”… om jag gillar den där låten, vem i Beatles som är min favorit, om jag provat dricka whisky någon gång, om jag har några syskon, om jag kan åka skidor, slalom eller längd”. Han fortsätter med svårare frågor om avståndet mellan deras ytterdörrar och om hon alltid luktar så där gott. Frågor omöjliga att svara på.
Att vilja utskriva kärleken är att göra upp med slöseriet med språket. Ändå kan man inte att låta bli att slösa.

Så här skriver Roland Barthes i boken Kärlekens samtal:
”Att veta att man inte skriver för den älskade, att veta att det man kommer att skriva aldrig kommer att göra mig älskad av den jag älskar, att veta att skrivandet inte kompenserar något, inte sublimerar något, att det just är där du inte är – det är början till skrivandet.”

Sandra, det här är början på vårt skrivande.

Kram,
Gunnar


Till
gunnar.ardelius@gmail.com
Från sandrabeijer@gmail.com
Ämne: Re: Till Sandra – Där du inte är
Skickat: 2014-08-19

Gunnar,
Jag har öppnat alla mail omkring ditt mail sedan du skickade det för sju dagar sedan. Jag har varit sjuk. Feber och förkylning. Exakt allt det som händer när man åker till Göteborg på festival och glömmer att sova. Jag gör samma fel varje år och lär mig aldrig. Min mamma säger att min kropp klarar mycket mindre än vad alla andras gör, men jag tänker att det också är så att jag gör allting mycket mer än vad andra gör. Röker, dricker, sover för lite, snurrar för fort. I alla fall känns det så nu i efterhand.

Hur som helst har jag tassat runt ditt mail här i min lägenhet. Jag var orolig att det skulle vara väldigt mycket och väldigt lång välskriven text och då får jag akut skrivkramp. Det är högst rimligt förövrigt. Att jag känner så alltså. Jag har ett söndertummat sönderläst exemplar av Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket.

”Vad skulle han göra om hon inte fanns? Besöka museer, bo på hotell, bygga motorvägar?”
Just den meningen tycker jag om särskilt mycket.

I min säng förra veckan, till utsikten av sensommarvädret som liksom bränner sig in i mitt sovrum för att jag ska komma ihåg en extra gång att jag är sjuk under så klimattrevliga omständigheter, har jag läst din roman Vill ha dig så illa. Ditt mail plingade till redan innan jag slagit upp din bok. Eller slagit upp och slagit upp, mitt exemplar är i utskrivna A4-sidor. Man kanske säger så ändå.
Jag ska inte öppna Gunnars mail innan jag läst ut hans bok, tänkte jag. Men det gjorde jag såklart ändå. Och TACK måste jag börja med att säga. Tack ens för att du läste Det handlar om dig. Bara det gör mig något matt. Tack för att du tyckte om den, och för att du såg den.

I din roman Vill ha sig så illa fastnade jag för det här meningen (och många andra, men vi börjar med denna)
”Jag sviker alla för din skull. Ljuger. Snattar. Du har dåligt inflytande på mig.”
Hon kysser honom igen. Så fort hon inte vet vad hon ska säga kysser hon honom.

Vem är du i Vill ha dig så illa?

Förresten, så sant det är det där med att i och med förälskelsen infinner sig en känsla av informationsbrist. Att vara kär måste vara det allra starkaste samlarbeteendet.


Till
sandrabeijer@gmail.com
Från gunnar.ardelius@gmail.com
Ämne: Re: Till Sandra – Där du inte är
Skickat: 2014-08-20

Sandra,
Jag tycker så mycket om att det är just enskilda meningar du fastnar för. Jag är likadan både när jag skriver och läser. Jag samlar på meningar. Jag skriver upp dem, minns dem och återkommer till dem. De har den rätta storleken, munsbitar. Det som är mindre – enskilda ord – är för allmänt för att minnas och det som är större – en boksida eller ett kapitel – är svårt att omfatta. Men en mening kan man vårda ömt, som en sten i handflatan. Man kan se på den, smeka den.

Det är skönt att skriva ett andra mail till dig. Det första var som att skriva rätt ut i ingenting – det var läskigt. Jag blir ofta för mycket när jag vänder mig till någon för första gången, jag krånglar liksom till det. Nu finns det en ton att följa, det gillar jag.

Vem är jag i Vill ha dig så illa?
Det ligger närmast till hands att svara Jeppe. För övrigt fick han heta Jeppe för att jag läste på en blogg vad en tjej skrev om namnen på huvudpersonerna i Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket. Något i stil med: ”Varför heter de så löjligt tillgjorda namn som Morris och Betty? Kunde de inte heta något vanligare, typ Jeppe?”

Egentligen är jag nog de andra personerna i boken också.
Olof med sitt alkoholproblem, Roozbeh som är enormt självupptagen och vill bli författare, Lea som är en på ytan hård perfektionist med en trasig insida, Channa som ger sig ut i världen för att hon inte står ut med att vara kvar när hon förlorat kärleken. De har nog lånat sina drag från mig allihop … tyvärr, hehe.

Jag känner igen mig mycket i alla förutom Beate.
Det är därför så intressant att du fastnade för en mening av just henne!

Med Beate är det något annat. Henne begriper jag mig inte på. Hon är den enda som är trygg i sig själv, den enda som kommer från en välbärgad övre medelklass. Så här säger Channa om henne: ”Det var därför jag älskade att vara med dig, Beate, det finns inget kameleontiskt i dig, bara trygghet, du är så uppriktig att det gör ont.” De andra personerna i boken anpassar sig på olika konstiga sätt. För att bli älskade är de beredda att göra vad som helst. Beate är inte så. Hon har en inre stadga. Men så börjar hon ändå vackla. Och det är när hon blir kär. Precis i meningen du fastnat för så händer det. Hon börjar tvivla på sin inre godhet, hon märker att kärleken gör henne hänsynslös.

”Jag sviker alla för din skull. Ljuger. Snattar. Du har dåligt inflytande på mig.”

På sätt och vis använder hon alltså Jeppe för att få möjlighet att leva ut detta svarta som också har med kärleken att göra, något som kanske varit otänkbart i hennes fina uppväxtmiljö. Det handlar mycket om klass. Det blir också tydligt med klassperspektivet i resten av boken, hur viktigt det är vilka förutsättningar man tar sig ut i världen med. För Olof är det fullkomligt logiskt att han ska börja jobba nattskiftet på en mack. För Beate är det självklart att hon ska bli läkare. På gymnasiet är det fortfarande så att man umgås med de människor som råkar gå i ens klass. Studenten är som en explosion. Det är svårt att behålla en vänskap när man är på väg åt helt olika håll i livet.

Vad tänkte du själv om klass när du skrev din bok? Vad det gör med din huvudperson att hon befinner sig i de välbärgade delarna av Stockholms innerstad, med allt vad det innebär?
/Gunnar


Till gunnar.ardelius@gmail.com
Från sandrabeijer@gmail.com
Ämne: Re: Till Sandra – Där du inte är
Skickat: 2014-08-26

Hej igen.
Visst är gymnasiet så. Många av de vänner jag hade då finns inte kvar, andra är där i periferin, för att man delade så mycket då och försöker hålla det levande med fikor och sporadiska möten. De som man än idag har nära är de som tog samma vägar som en själv, i alla fall liknande.

Jag växte upp i en ”finare” del av Stockholm och gick i en skola på en tjusig adress och visst kan det nog vara så att jag delar flera drag av Beate, även om jag inte tänkte så först när jag läste boken. Jag har den där inbyggda fallskärmen av trygghet och att världen är ens egen om man bara bestämmer sig för att våga. Jag är förstås glad att jag har den, men jag tror att det är viktigt att vara konstant medveten om den, att man inte tar den som någonting för självklart. De människorna som gör det har en tendens att klampa över och prata för högt och storslaget utan att se sig själva i backspegeln. Hmm. Om du förstår.

Jag tänkte en del på klass när jag skrev min bok, men kanske på ett annat sätt än vad du gjorde. Ska försöka förklara.
I början när jag skrev placerade jag karaktärerna någon annanstans. I en annan stadsdel, en som inte är så välbärgad och borgerlig. Jag tänkte: Det här är ingen roman om Östermalm, jag vill inte att läsaren ska fastna i det, för det är – trots allt och framförallt – en roman om kärlek.
Men efter ett tag insåg jag att det både försvårade för mig och karaktärerna att utvecklas. Som om jag skämdes för vilka de var och vem jag var. Så jag förflyttade tillbaka dem där jag är uppväxt själv, runt Karlaplan i Stockholm. Och så tänkte jag att då får väl folk hänga upp sig på det, då får det väl vara så. För det här är det jag kan, jag kan de här gatorna helt utantill och jag vet exakt hur det är att vara femton år och vanka av och an längs med Storgatan och Kommendörsgatan och leta efter hemmafester och tigga folköl. Och jag tror egentligen att skillnaden inte är sådär jättestor femtonåringar emellan var man än är uppväxt i Sverige. Man är fortfarande lika osäker, famlande och längtande. Scenografin skiljer sig bara, rädslan densamma.

Och angående enskilda meningar, munsbitar och rätta storlekar, hur fint är inte det här
1
“A three second exposure meant that subjects had to stand very still to avoid being blurred, and holding a smile for that period was tricky. As a result, we have a tendency to see our Victorian ancestors as even more formal and stern than they might have been.”


Till sandrabeijer@gmail.com
Från gunnar.ardelius@gmail.com
Ämne: Re: Till Sandra – Där du inte är
Skickat: 2014-08-29

Hej Sandra.

Ja. Det är mycket viktigare att vara sann mot sig själv än att fundera över vad folk ska hänga upp sig på. Men det är inte helt enkelt. Det är en återvändsgränd av många i skrivandet som jag då och då går in i, funderingar över vad mina läsare vill ha. Sanningen är den att jag inte har en aning. Det här med läsare är ju faktiskt märkligt, för mig innebär det en dubbelhet, en skrivandets paradox: jag vill närma mig mina läsare och på samma gång hålla dem på avstånd. Jag uppskattar verkligen varje gång någon hör av sig. Läsarkontakten är för mig större än recensionerna och allt det andra. I slutändan skriver jag ändå för min egen skull, för att jag märker att jag förändras av det, inuti. Det är ett sätt att ta reda på mer om mig själv som jag inte förmår på annat vis än att skriva. Vad har du för relation till dina läsare?

Jag hade aldrig heller kunnat placera Morris och Betty i min första bok någon annanstans än i de kvarter där jag själv växte upp. Det inre litterära landskapet är så starkt i mig, så känslomässigt laddat. Även om Bergshamra inte på något sätt är intressant som litterär miljö, det är liksom platsen utan egenskaper, så måste jag ändå alltid utgå därifrån, vad jag än skriver om! Kanske behövdes det en kärlekshistoria där, två röda hjärtan mellan motorvägarna. Du har rätt i att var man än växer upp så får man ändå konfrontera samma känslomässiga stormar, man kommer inte undan sig själv. När jag skrev ”Friheten förde oss hit”, en bok som utspelar sig i Liberia på 1960-talet, kändes det först omöjligt eftersom det var så främmande. Jag har aldrig varit i Liberia och på 1960-talet var jag inte född. Min farfar var personalchef där på en gruva och min pappa bodde där som barn under ett par år. Jag fick göra en massa research och det gick på något sätt emot hela min inställning till det här med att skriva. Men efter en tid av tragglande, läsande av böcker, arkiv, gamla filmer etc. så lossnade något i mig. Jag hade plötsligt så pass mycket kunskap om Liberia att jag vågade börja hitta på själv. Så det är nog inte direkt allt i den boken som stämmer överens med verkligheten, det är nog lite för likt Bergshamra, men litteraturen har ju en annan sorts sanning. Och jag är en sådan person som om jag får välja mellan sanningen och en god historia så väljer jag alltid det senare. Hur gick du till väga när du skrev Det handlar om dig? Hur mycket visste du från början. Personligen så har jag ofta en vag känsla av vad det ska handla om, jag trevar mig fram, utforskar den del av mig jag är rädd och osäker för. Det vill säga: Om och om igen skriver jag om människor som längtar efter kärlek men när den väl visar sig är de ofta oförmögna att ta emot den.

/G


Till
gunnar.ardelius@gmail.com
Från sandrabeijer@gmail.com
Ämne: Re: Till Sandra – Där du inte är
Skickat: 2014-09-05

Hej. Förlåt för ett sent svar, förstår inte hur jag någonsin ska kunna komponera längre meningar den här hösten sedan Paradise Hotel började. Använder mest förskräckta emoji-personer i sms.

Jag håller med om att man, i alla fall till en början, skriver mest för sin egen skull. Jag har en blogg där jag varje dag, flera gånger om dagen, skriver för andra människor. I början använde jag bloggen som en kanal att skriva av mig, ventilera och få ihop dagar, spara minnen i form av bilder och länkar. Nu när den är mitt jobb tänker jag på ett annat sätt i och med att den behöver uppdateras så pass ofta. Då kan man omöjligt bara skriva för sig själv.
Därför blev boken min egna hemliga kanal till en början, där allt bara fick vara mitt. Jag jobbade som copywriter samtidigt som jag skrev den, ett jobb där man verkligen skriver åt någon annan, levererar texter som ska låta som någon. Boken behövde bara bli min egen värld, mina egna ord och framförallt: ta tid.
Få saker tar tid nuförtiden.
Sedan när den började formas till något på riktigt, en början, en mitt, ett slut och många ord däremellan försökte jag läsa den utifrån andras ögon. Skulle man förstå om man inte var jag? Skulle man ens tycka om den?
Jag håller med om att man nog i andra hand skriver för läsarna, men för mig var recensionerna också väldigt viktiga. Jag var så otroligt orolig vad alla de tjusiga kulturmänniskorna skulle tycka, eller om de ens skulle bry sig.
Jag tror, eller jag vet, att det handlade mycket om att motbevisa alla de som bara degraderade mig till en bloggare. Eller bara och bara, att jag ens skriver så är dumt eftersom det är ett yrke jag lägger enormt mycket tid och själ i, men det var så många som tyckte att jag lekte författare. Som bara trodde att jag fått ett bokkontrakt på grund av att jag hade en stor plattform, som kommenterade mitt språk och min handling innan den ens var utgiven. Att få knäppa dem på näsan och motbevisa var skönt ärligt talat.
Hur ser du på recensioner? Tycker sådant där är svårt att förhålla sig till, får för mig att inte alla talar sanning om hur det känns när man slår upp tidningen.

Jag håller med om att en god historia är viktigare än sanningen. Det handlar om dig är påhittad och samtidigt hoppusslad av saker jag varit med om. Jag började i verkligheten. Det fanns en pojke när jag var femton år som talade ryska, men det blev aldrig något mellan oss mer än några korta möten i sovrum på hemmafester. Men jag mindes oss så tydligt ändå, han var den första som var något mer än en engångsföreteelse. Då blev det enklare att ta avstamp där och sedan sy ihop en ny historia, eller en annan historia. Kanske en som vi hade kunnat bli om vi känt mer för varandra. Det finns nog delar av alla mina förälskelser i den där boken. Och de som har läst den och varit en av de förälskelserna har utan min vägledning hittat sig själva bland sidorna. Att skriva är lite som att bygga om sin verklighet tycker jag. Prova andra vägar för att se vad som hade hänt om man vågat, eller inte vågat överhuvudtaget.


Till
sandrabeijer@gmail.com
Från gunnar.ardelius@gmail.com
Ämne: Re: Till Sandra – Där du inte är
Skickat: 2014-09-08

Sandra,
För mig var suget efter all typ av bekräftelse avgörande för att jag ens skulle börja och sedan fortsätta skriva. Det var inte ädlare motiv än så.  Att någon såg in i mig, en vän, en flickvän. Så berusande! Jag behövde verkligen det då och det var underbart att mina ord kunde väcka känslor i någon annan. Jag tror till och med att viljan att visa det jag skrev var större än lusten att skriva det. Sedan har det förändrats. Idag är jag tvärtom, jag drar mig för att låta någon annan se det jag gör för tidigt. Jag behöver ensamheten eftersom min integritet som skrivande människa är mycket bräcklig. Det du skriver om bloggen är intressant, jag kan avundas människor som du som har förmågan att ha en sådan kort tid mellan skriv- och publiceringsögonblicket. Att du litar på din egen ton direkt, att den bär, att den är ärlig. För mig ligger det till så att jag skriver så mycket nonsens och konstigheter och irrsprång att det omöjligtvis skulle vara läsbart direkt. Det krävs att jag arbetar med orden under en längre tid. Jag har nog inte heller modet att våga vara totalt ärlig och sårbar utan den långa distansen som infinner sig under tiden som går när jag arbetar med en bok.

Vad gäller recensioner. De läsningar som går på djupet kan påverka mig mycket, oavsett om de är ”bra” eller ”dåliga”.  Det som verkligen berör mig med kritik är när någon svarar på det jag gjort med ett autentiskt tilltal, att den personen själv sätter något på spel, vilket jag tycker sker för sällan. Tyvärr är det en stor obalans. En bok som har tagit år att skriva ska läsas under begränsad tid och tankarna får inte mycket spaltutrymme. Det gör att en stor del av allt som skrivs om ens böcker mest blir en sorts konsumentinformation. Inget direkt fel med det, men det rör mig inte särskilt.

De första recensionerna av min första bok förändrade mig i grunden, precis som du är inne på. Att man är en författare på riktigt, att jag blivit läst på riktigt, tagen på allvar. Det var enormt. Den första sågningen var inte heller kul … Jag tror jag hade lagt mer av min självkänsla i mina böcker då. Som om det var mig de recenserade! Så det har varit några skamchocker och några euforiska tillfällen.

Nu ska jag åka till Ukraina några dagar, en litteraturfestival. Så om det dröjer med svaret vet du varför.

Med värme,

G


Till
gunnar.ardelius@gmail.com
Från sandrabeijer@gmail.com
Ämne: Re: Till Sandra – Där du inte är
Skickat: 2014-09-23

Hej,
Jag förstår hur du menar med att vara beskyddande över sitt eget skrivande den där första perioden. På ett sätt är jag likadan. Skriver jag en krönika eller något längre måste jag jobba med den ofta och länge, skriva om och tänka om tills den är begriplig för någon annan än jag själv.
Jag gömmer de texter som ska ha en litterär höjd tills det inte går att gömma dem längre. Att det är så kort tid mellan skriv-och publiceringsögonblicket i min blogg har jag löst med att jag ser den som ett samtal egentligen. I den skriver jag så som jag pratar, och konversationer går det förstås inte att stänga in sig i för att sedan kasta ur sig meningar då och då. Då hade man nog haft ganska få vänner. Det är nog där jag lyckats hitta nyckeln att leverera snabbt i just den kanalen.
Så fort någon ska tycka till om mitt språk behöver jag ha tid på mig. Kan få en otrolig ångest av att släppa iväg en text som enligt mig är halvfärdig, då ger jag helst inte bort något alls istället. Fascineras av de som inte behöver den tiden. De måste ha en inneboende självsäkerhet och ett slags lugn. Skönt.
Men det är nog inget jag sörjer i slutändan ändå. Är inte den där känslan när man plötsligt nått dit man tänkt i sitt stundtals långsamma irrande helt fantastiskt?  Tycker den liknar den som när man storstädat sin lägenhet, spikat upp en hylla eller bokat en flygbiljett.

 


Till
sandrabeijer@gmail.com
Från gunnar.ardelius@gmail.com
Ämne: Re: Till Sandra – Där du inte är
Skickat: 2014-09-25

Jo,
den erfarenheten är underbar, att skrivandets irrande faktiskt leder någonstans! Om man har tålamod. Det leder inte nödvändigtvis dit jag tänkt. Eller rättare sagt aldrig dit. Men däremot till ett ställe jag inte hade kunnat ta mig till på annat vis än att skriva. Det är en nyvunnen frihet som slår det mesta och det är hoppfullt att tänka på när man är mitt inne i något som verkar sakna logik, riktning och relevans. Jag är på väg till ett nytt ställe, kan man säga till sig själv då. Men det tar tid. Lång tid.

Nu till något annat som tar lång tid. Jag. sitter. på. tåget. till. bokmässan. i. Göteborg. som. är. försenat. Jag kommer fram till centralen 11.55 och har min första programpunkt kl 12. Ska hoppa in i en taxi, åka genom stan, sedan springa som en idiot för att leta reda på rätt sal där vårt seminarium är. Jag ska prata tillsammans med min förläggare Marie Augustsson och Patrik Lundberg som skrivit en underbar bok som heter Onanisterna. Den påminner tematiskt om Vill ha dig så illa: att gå ut gymnasiet, hitta sig själv, sina vänner, en plats i världen. Det gamla är för trångt och det nya är för stort.

Det har varit mycket fint att växla några ord med dig Sandra, från de första raderna då jag fortfarande var inne i ett rosabubbligt skimmer från läsningen av din bok. Till denna jävliga plats, på tåget någonstans mellan Skövde och Falköping. Jag hoppas att vi ses i Göteborg!

Med värme,
Gunnar


Till
gunnar.ardelius@gmail.com
Från sandrabeijer@gmail.com
Ämne: Re: Till Sandra – Där du inte är
Skickat: 2014-09-25

Jag hoppas också att vi ses i Göteborg. Tack för de här fina stunderna!


photo source.

 

.

Translation. Two months ago an author I really admire named Gunnar Ardelius asked me to be his pen pal for two months. To talk about writing and life and my first novel and his most recent. Here are our letters to each other.

nightstands.

bedroom.

Jag tänkte att vi skulle titta närmare på nattduksborden vårt sovrum. Det är fortfarande en hel del kvar i sovrummet, som exempelvis en mjuk vit matta, saker på väggen och en sänggavel. Men nattduksbord har vi i alla fall. Två likadana i olika färger.

bedroom.
Här har vi Magnus sida av sängen. Nattduksbordet är från Urban Outfitters. Korgen i koppar som vi har filtar och kuddar i när vi sover på natten är från R.O.O.M. Kudden inuti från Depepea.

bedroom.
Lampan är från Habitat och den röda koppen i emalj som just nu innehåller småmynt, hörlurar och glowsticks fick jag i ett bud.

bedroom.
Lådorna är från Lagerhaus.

bedroom.
Här har vi min sida! Jag valde en mintgrön färg (<- skrev turkos innan, men ni har ju helt rätt det är mintgrönt såklart) till mitt nattduksbord, också det från Urban Outfitters.

bedroom.
Lådan är från House Doctor.

bedroom
Lampan är från Habitat, den vita diamantformade burken är från Ferm Living. Den lila dockan är en parfym och spegeln är från Åhlens.
Klart slut glad fredag.
.
.
Translation.
Nightstands from Urban Outfitters and lamps from Habitat. The boxes are from House Doctor and Lagerhaus and the copper basket from R.O.O.M.