svampomelett med sparris och gräddfil.

Omelett var en av de första rätterna jag lärde mig att laga när jag flyttade hemifrån. Det är för att det är så himla lätt att laga. Och billigt. Och gott. Extra god blir den runt den här årstiden när alla grönsakerna smakar så mycket mer. I måndags lagade jag den här varianten.

Du behöver (två personer)
3 ägg
Ett halvt tetrapack gräddfil
En vitlöksklyfta
En halv chili (beroende på starkhet, gillar du inte så stark kan du minska eller skippa helt)
Tre gröna sparrisar
En tomat
Fem champinjoner
En bit mozzarella
En stump purjolök (kanske sisådär 2-3 cm)

Okej.
1. Börja med att hacka vitlök och chili och värm på i en stekpanna på medelvärme med massa olivolja. Såhär börjar nästan alla mina recept by the way, men det är en början som nästan alltid blir god.
2. Sätt på vatten, dela sparrisarna i bitar som på bilden och koka sedan i cirka tre minuter.
3. Knäck äggen i en skål, salta, peppra och häll i någon matsked eller två av gräddfilen. Vispa lätt med en gaffel.
4. Skär alla grönsakerna i lagom stora bitar.

5. I med äggblandningen i stekpannan (där vitlöken och chilin redan är, ni vet), se till att den täcker hela pannan.
6. Strössla över alla grönsaker. Alltså: tomat, sparris, champinjoner, purjolök.
7.  Avsluta med att täcka allt bäst som det går med mozzarella. Salta.
8. Låt detta puttra ihop på medelvärme tills vatten dunstat bort. Det tar lite tid, typ 20 min tog det för mig. Ha tålamod, höjer du stekvärmen så bränns omletten vid. Det vill vi ju inte.

9. Avsluta med att klicka på några rejäla klickar gräddfil. Salta, peppra efter smak. Ät upp!

.
Translation. An omelet I did made out of tomatoes, asparagus, mushrooms, leek, garlic, chili, mozzarella and sour cream.

krönika: konsten att skaka om världar.

IMG_2551

Idag har jag skrivit en krönika i en bilaga i SvD som Friends har varit med och gjort. De ville att jag skulle skriva om barn och utanförskap.


Min lillebror var nio år när han började ta hem äldre barn till oss. De spelade tv-spel i hans rum och satt med vid middagsbordet, småpratade med mina föräldrar, tog en extra portion potatismos. Vissa gick i min klass och ofta var jag rasande för att han bjöd in dem. Varför drog han alltid hit dem som ingenting var värda? Tänk om någon trodde att det var MIG de umgicks med? Jag vägrade inse kopplingen. Vägrade förstå sambandet mellan alla dessa barn han så envist placerade i rummet intill mitt.

Jag var tre år äldre men han var mognare och lugnare på många sätt. Jag hade hariga ögon och oroade mig ständigt hur jag framstod, hur jag såg ut, om någon av de populära händelsevis gav mig en blick. Min lillebror vände dem ryggen och letade på den andra sidan. Han hämtade upp barnen som stod gömda bakom klätterställningen och han gav upp sin finaste glaskula till en pojke i min parallellklass som stammade så mycket att hans pappa ibland satt med på lektionerna. Och sedan kom de till oss. Fnissade högt över olika brädspel och bläddrade i serietidningar. Min bror gick fortfarande i lågstadiet men det verkade oväsentligt. Åldern spelade inte någon roll, jag lyssnade genom väggen hur skolans tystaste kille vred sig av skratt i hans säng.

Och så blev vi vuxna. Jag var tjugotre och han nitton år när vi satt på golvet på en fest. Jag nämnde hans räddningsaktioner i en förbisvepande mening, som en självklarhet, men han stannade upp mig.
- Vad menar du?
Och efter ett par ”men du vet han” och ”du minns väl när du” och ”i ditt rum så ofta” så slog det mig, han mindes inte. Han hade glömt bort. Den nioåriga pojken var bortträngd ur minnet, ersatt med något annat. Och jag upptäckte att det gällde inte bara min yngre bror, det handlade om de flesta runt omkring mig. De hade glömt, ersatts av nya versioner, som om de fötts som färdigpaketerade vuxna och det som hänt tidigare bara var något suddigt och vagt.

Men barnen gömmer sig i högsta grad innanför kostymerna. Jag ser de en kort stund bakom fiskdisken på ICA när en levande krabba rymmer från sin plats och en stressad mamma inte kan kväva sitt fnitter. De finns där, varenda en, trots måndagströtta ansikten i fyrkantiga byggnader. Och lika mycket finns de kvar på skolgårdarna. Hon som gömmer sig bakom klätterställningen, han som stammar så högt och ofta, och hon som smälte in i väggen, blandades ihop med den gråaktiga cementen för att till sist försvinna helt. Och när min bror en dag, bara för någon månad sedan, tog tag i min arm och utbrast, Sandra, jag minns nu, så är det långt mycket större än nästan allting annat. För hur ska vi annars förstå att även nioåriga pojkar med glaskulor kan skaka om världar, om vi inte ser den skrämda lilla personen inuti oss själva?

 

 

Translation. I column I written was published today. It’s about how terrifying it sometimes can be to be a kid, and how it might be important to remember that, even when you are an adult.

 

båtar, bakelser och balkonger.

I lördags vaknade vi av att det plingade på dörren och så var det världsfint bud från margarinet Flora, som firade att de hade nya förpackningar gjorda av Lars Wallin. Förutom margarin låg finaste tekannan i röd emalj och ett hav av blommor.

Blev jättemånga sådana här buketter. <3

Vi gjorde i ordning oss och promenerade ner till strandvägen. Min familj har nämligen en ribbbåt (en större gummibåt) som min styvpappa absolut tyckte att vi måste lära oss köra innan de åker till Frankrike för sommaren. ”Så att ni kan åka ut och äta middag i Skärgården exempelvis.” Eh ja tack. Nu skulle det alltså bli båtskola.

Milla var med. Hon tycker inte om att gå på bryggor, som ni kanske ser.

Så då måste man bära.

Vi körde omkring i ungefär två och en halv timme. Så nu är jag proffs.

Milla satt längst fram och fläktade öronen.

Sedan begav jag mig till Hotel Diplomat för afternoon tea. Om någon kanske minns hade jag en tävling tillsammans med Adlibris i samband med mitt boksläpp. Man kunde helt enkelt vinna en afternoon tea med mig + sin bästis och idag var dagen det hände! Gulliga Johanna och Elise var vinnarna och vi åt scones med clotted cream och björnbärsmarmelad, mackor med västerbottenost och ren bland annat, och bakelser såklart. Min bästa var en kaneldoppad munk med kolasås inuti. OM.NOM.

Sedan promenerade jag hem och så öppnade jag och Magnus en piccolo-champagneflaska med studentband runt som jag fått av Elsa.

Liza kom förbi.

Med Jenny!

Jenny hade också med sig riktig champagne. Så himla flott blev lördagen helt plötsligt.

Liza ville helst sitta i knät.

Och så dök Michelle upp också.

Och Gustav.

Det fick firas med shots. Samt vårrullar som ej är i bild.

Michelle hade med sig filt. Smart.

När solen gått ner kom Elsa och Pontus också.

Vi stannade på balkongen lagom till det var dags att gå ner på sportbaren och kolla på någon fotbollsmatch mitt i natten. Vad gör man inte för folk som gillar fotboll alltså.
.

Translation. My Saturday! In the morning I got a delivery with lots of meadow flowers which I put in vases all over our apartment. Then Magnus and I met up with my step dad who was going to teach us how to use his boat, so much fun. After that I had afternoon tea with a couple of blog readers. The donuts with caramel sauce – so dreamy. I spent the rest of the evening on our balcony with friends, drank wine and ate spring rolls.

sandra & milla i köket. avsnitt: alexandra.

1

Idag är det allraste sista avsnittet ute av Sandra och Milla i köket. Jag bjuder in Alexandra och vi gör Lady&Lufsen-pasta och pratar om husdjur. Denna pastarätt blev dödsgod så rekommenderar alla att laga. Vi pratar om Alexandras katter som var gatukatter från början, om min vandrande pinne Krakel Spektakel och försöker få Milla att göra hundtricks.

Kolla här:

2

Nu när alla avsnitten är klara får ni gärna komma med feedbacks. Vill ni ha mer matprogram? Vad borde i sådant fall förändras (förutom kanske det mest obvious som att titta lite i kameran lite oftare..). Har ni idéer på andra program? Tänk hur långt och fritt ni vill, i augusti ska jag ha möte med produktionsbolaget igen. Min bästa idé just nu vore reseprogram med fröken Michelle. Om man får drömma alltså. Men som sagt – alla idéer är bra idéer!

.

Translation. The last episode of Sandra & Milla in the kitchen. My wiener dog Milla and I are making a pasta dish inspired by the movie Lady and the Tramp together with Alexandra.

drive fast on empty streets with nothing in mind except falling in love and not getting arrested.

Såhär såg jag ut i lördags, i ett Stockholm som fullkomligt exploderade av sommar.


Jeansjackan är min egen från JC, kjolen är gammal som gatan, men magtröjan är ny!

Var på jakt efter en tajt sak med långa ärmar som slutade någon centimeter innan kjolen började, alltså inte en helt lätt brief. Men hittade denna övermjuka rosa från asos med liten liten polokrage. Mycket nöjd. Tror den får bli mitt midsommarklädval till och med faktiskt. Den finns här.

Och så här ser jag ut cirka varannan sekund för att sommaren har precis börjat och det är så lång tid innan den tar slut. Om den som sagt någonsin gör det.
.

 

Translation. Saturday outfit. Jean jacket from my own clothing line for JC, sneakers from Adidas, bag from Mulberry and new cropped sweater from Asos.