Det gråa håret

Via Sofia Hedström hittar jag en krönika Dominique Brown skrivit för New York Times om grått hår. Om varför hon valt att spara ut det gråa, inte klippa upp, klippa praktiskt och kort, färga rött och avsluta med fräck båge (svenskt exempel, dock). Vad som gör  texten värd att skriva om är att den fått över 1000 kommentarer.

Long hair is not the appropriate choice of grown-ups. It says rebellion. Hillary Rodham Clinton softens her do, and sets off a bizarre Howl of Angry Inches, as if she had betrayed some social compact. Well, my long hair is indeed a declaration of independence. I am rebelling, variously, against Procter & Gamble, my mother, Condé Nast and, undoubtedly, corporate America in general. Whereas it used to be short hair that was a hallmark of being a liberated woman — remember the feminist chop? I do; I did it — these days, long hair is a mark of liberation.

Långt grått hår är alltså ett motstånd för Dominique. Vad som förut varit bevis på en modern självständig kvinna (icke-långt hår) har i dag blivit norm och något som förväntas av en åldring. Längre fram i texten kopplar Dominique längden till sin barndoms idoler, kvinnor som också gjorde motstånd och vägrade vara söta, kvinnor som Joni Mitchell och Emmylou Harris. Brown menar även att läget i USA skiljer sig från det i Europa, att vi här har en annan inställning till kvinnor i längre hår än där och att hon kanske bara borde ge upp och dra till Frankrike.

Bland de 1253 kommentarerna finns en hel samling livserfarenhet, berättelser om håravfall, klimakteriet och – motstånd.

Är det så att en åldrande kvinna inte får vara kvinnlig? Det verkar som om många post klimakteriet-kvinnor förpassas till barnsliga pager eller dessa rysliga kortklippta pojkfrisyrer.
Det finns exempel på de som anklagats för både de ena och det andra på grund av att de med åldern vägrat avsäga sig en kvinnlighet (alltså inte nödvändigtvis kapat frissan). Jag tänker på Kerstin Thorvall som aldrig slutade flörta eller dansa, komikern Petra Mede som trots sin medelålder är självcentrerad, hårdsminkad och alldeles fantastisk. Eller varför inte underbara Annette Kullenberg.Dessa kvinnor jag och mina vänner på ett ytterst kärleksfullt sätt kallar för haggor, de som slutat bry sig om andras blickar och börjat lyssna på sig själva. De sticker i ögonen med den kvinnlighet få väljer att bibehålla. Jag menar alltså att håret är en del av den symbolik som avgör i vilken ålder hon bör befinner sig i.

I vad jag nu skriver utgår jag ifrån håret som kvinnlig symbol, alltså det färgade, piffade och stylade. Jag tycker att det fungerar eftersom kvinnans motsats mannen gärna får skylta med det gråa håret: på samma vis som de har en pondusmage kan några gråa strån göra dem til en eftertraktansvärd silverräv. Exempel ur modemedia: bloggaren Tommy Ton fotograferade skröppliga gobbar som Iggy Pop för Vogue Hommes International höst/vinter 2010 och omslaget av Elle men. Eller, för all del, titta på vilken man över 50 som helst ur Svenskans näringslivsdel.

Utan att vara i åldern för naturliga grått hår tror och hoppas jag att ett effektivt sätt att döda denna hysteri är ett respektlöst förhållande till symbolik. På samma vis som vi i dag ger bombarjackan en annan betydelse genom att bära den i en ny (mode-)kontext fråntas den stegvis nazistiska associationer kan jag som ung färga mitt hår grått och delvis avdramatisera händelseförloppet då håret tappar sitt pigment. Egentligen handlar det bara om att inte låta sig luras av naturliga ideal, eller tro på att den gråa färgen i sig, instinktivt, signalerar åldrande. Det är ju bara något vi har lärt oss under väldigt lång tid.  Det händer inte över en natt men gradvis kan vi ta makten över vad som anses vara lämpligt och comme-il-faut för en viss ålder.

Självklart är det inte min mening att förjuda ett kön eller åldersgrupp ett yttre attribut, utan snarare förespråka ett mindre respektlöst förhållande till våra åldrande utseenden för att i slutändan kunna ställa oss helt fria till dem.

Benjamin Rask
  1. Just nu - Lisa C | Rodeo Magazine skriver

    [...] sig om Martin Kellerman är en begåvad och antisemitisk tecknare och Benjamin har tagit sig an det gråa håret.  Och vet ni vad, senare idag får ni något alldeles extra, det lovar jag er. Spara / dela med [...]

  2. ka skriver

    vi behöver ett mer repektlöst förhållande till symboler, inom alla områden. Tror man närmar sig friheten då.

  3. Lilio skriver

    Bra skrivet!

  4. Lisa skriver

    har nu tjatat på johanna att göra grått nästa gång.

  5. NIna skriver

    Intressant bra text!

    Långt grått hår på äldre kvinnor förknippar jag med en ”självklar” person, någon supersmart som t.ex. en professor som liksom skiter i vad de manliga kollegerna tycker för hon är ändå mycket smartare. Vet inte varför jag förknippar det med långt grått hår faktiskt.

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.

Promotion