på spaning efter hudens doft

ShowStudio fortsätter med sina essäer på tema ”The Fashion Body”. För några dagar sedan publicerades en sådan med rubriken ”A Body of Scent” där Lee Wallick skriver om de dofter kroppen kläs i varje dag. Alltså inte bara vår parfym, utan lager av sängdoft, hårprodukter, handkrämer, deodoranter, frukost och kaffe, ansiktskrämer. Samma identitetsskapande lager som kläderna som kommer efteråt. Vet vi ens hur kroppen luktar i sig självt? Förmodligen inte, vi människor har fört en enveten kampanj de senaste årtionden mot kroppens förmåga att ta hand om sig själv, den skrubbas och tvålas sedan länge varje dag. Även om Wallick inte kommer fram till något alldeles nytt och extraordinärt är det fin läsning. Jag tycker att påståendet att vad vi uppfattar som en ren kropp luktar mysk. Mysk är för varm hemmadoft, en mammadoft. Måste ta reda på om dom fortfarande använder animaliska produkter för framställningen eller om det i dag är syntetiskt.

Helt orelaterad bild: Albert Toulmouche, The Reluctant Bride, 1866

Benjamin Rask
  1. Andreas skriver

    Det finns en teori om att man tar de billiga, syntetiska myskmaterial som används i tex. tvätt- och sköljmedel för sin egen huddoft. ”Det luktar jag”. Just därför att man alltid är exponerad för dem. Jag är beredd att hålla med. Exempel på ”laundrymusks” är tex Tonalide och Galaxolide som man kan känna exponerade till galet överdåd i Bodyshops White Musk, särskilt i oljan.

    Det enda animaliska som fortfarande används osyntetiserat ibland är vad jag vet det rutten tand-luktande ämnet sibet från sibetkattens rövkörtlar. Slår vad om att det fortfarande finns naturligt sibet i moderna versioner av Guerlains Jicky och Mouchoir de monsieur, och tror ämnet spelar en viktig roll i deras magi. Rent djuretiskt är det dock allt annat än magiskt…

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.