Några kvinnor och ett ideal

Nu ska jag snart sova, men kom nyss att tänka på konstnärerna ur den prerafaelitiska rörelsen och hur tråkigt det är att inte fler i dag ser kvinnorna som avbildades som ett fint estetiskt ideal. (En av få jag kan komma att tänka på är Therese, som ser så sval ut varje gång vi stöter på varandra, kanske har det med det lockiga håret att göra.) I vilket fall kan vi titta lite på hur kvinnorna framställdes:

(Roman Widow av Dante Gabriel Rosetti)

(del ur Proserpine av Dante Gabriel Rosetti)

(Ophelia av John Everett Millais)

Eftersom jag blivit lite lat, och eftersom Wikipedia är mitt liv, saxar jag här friskt ur artikeln om brödraskapet prerafaeliterna:

The group’s intention was to reform art by rejecting what they considered to be the mechanistic approach first adopted by theMannerist artists who succeeded Raphael and Michelangelo. They believed that the Classical poses and elegant compositions of Raphael in particular had been a corrupting influence on the academic teaching of art. Hence the name: Pre-Raphaelite. In particular, they objected to the influence of Sir Joshua Reynolds, the founder of the English Royal Academy of Arts, whom they called ”Sir Sloshua”. To the Pre-Raphaelites, according to William Michael Rossetti, ”sloshy” meant ”anything lax or scamped in the process of painting … and hence … any thing or person of a commonplace or conventional kind”. In contrast, they wanted to return to the abundant detail, intense colours, and complex compositions of Quattrocento Italian and Flemish art.

Jag tänker på Stevie Nicks:

Det finns en koppling mellan prerafaeliterna och en annan ideologisk rörelse vid samma tid, the Artistic Dress Movement (föregicks av the Aesthetic Dress, kallas även för reform dress movement). En klädstil som blev populär bland de intellektuella på 1860-talet, främst i England. Kortfattat var det ett försök att slippa undan det parisiska modet, ett mode som stramade åt, stängde in och lyfte upp kvinnor. En reaktion mot det rikt utsmyckade. Från Wikipedia igen:

Dresses were loosely fitted and comparatively plain, often with long puffed sleeves; they were made from fabric in muted colors derived from natural dyes, and could be ornamented with embroidery in the art needlework style. Artistic dress was an extreme contrast to the tight corsets, hoop skirts and bustles, bright synthetic aniline dyes, and lavish ornamentation seen in the mainstream fashion of the period.

Som en naturlig följd kom det utsläppta håret och enkla ansiktet. Jag skulle vilja påstå att det här är ett ypperligt exempel på hur mode och skönhet går hand i hand, önnu ett bevis för att det finns en modekropp, att de fysiska kläderna är en liten liten del av modebegreppet. Ur den här rörelsen sprang Liberty of London (exempel), varuhuset känt för sina blommönster och -tryck.

(A Private View at the Royal Academy av William Powell Frith 1881, de traditionellt klädda kvinnorna i mitten av målningen kontrasteras (vid den tiden på ett satiriskt vis) med kvinnorna vid sidorna, i Artistic Dress)

(reformklädseln ur verkligheten, 1874)

(German reform dress)

(1902)

Eftersom jag inte är hemma har jag inte boken nära till hands, men i en av mina gamla modehistoria-böcker står det skrivet om ett litet samhälle som startades och som skulle genomsyras av de här tankarna. Hälsa (som i motsatsen till vad en sträng korsett gjorde med kroppen), naturlighet och närhet till naturen. Låter lite fantastiskt.

(Blomsterfönstret, 1894, Carl Larsson)

Jag vet väldigt lite om Carl Larsson och hans fru Karin Bergöö men för ett tag sedan kom jag att tänka på deras idéer för heminredning, jag tänkte på kläderna deras barn bär i målningarna. Kanske finns det en koppling till reform-rörelsen i deras estetiska preferenser. Det skulle i så fall inte förvåna.

Så, vad är hon, den här reformerade kvinnan, konkret uttryckt? Lockhårig. Kanske rödhårig och lätt rosig om kinderna. Jag tror att jämsides de ytterligheter som i dag regerar som ideal eller stilförebilder (minimalist-Celine och maximalist-Gaga) finns utrymmet för kvinnan med utsläppt, lätt lockigt och kanske lite trassligt hår. I nästan varje tidning finns hon där, den som inte rättar sig i leden. Till exempel i tidigare nämnda Lula:

(Valerie van der Graaf av Ellen von Unwerth)

(fotograferat av Mark Borthwick till vår ’10-numret av POP)

Benjamin Rask
  1. she skriver

    ”kom att tänka på”… kan inte ha något att göra med att svt visade en serie idag om dem??

  2. Benjamin skriver

    Nej, jag har knappt tittat på tv på två veckor. Och om det nu vore så, vad skulle det då spela för någon roll?

  3. felicia skriver

    Väldigt väl skrivet!
    Även om jag ser det där som ”uridealet”. Enda anledningen till att jag sminkar mig/fixar håret och så vidare, är för att jag inte når upp till det där idealet. Med trassligt hår och naturlig havsgudinnestil ser jag bara ut som en ful anka. Om jag kunde klara av att vara ”naturlig”, eller för den delen få stora, vackra, buskiga ögonbryn (som du nämnde förut), skulle jag tveklöst ta det..

    Därför ser jag det också (vill se det he he he) som lite mer kaxigt, coolt, punk, att t ex noppa/bleka ögonbrynen för mycket, klippa håret i en hård frisyr, ha ögonskugga varje dag och en ring för mycket. Allt för att dölja hur naturligt ful jag är…Ha ha.

    Gillar din blogg i varja fall.
    (Och den där prerafaelit-serien på tv är verkligen urhemsk.)

  4. felicia skriver

    Förresten så tycker jag att både Pamela och Lisa på den hära sajten stämmer in på prerafaelit-idealet? :o )

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.