Kropparna

Plastic SurgeryLucy McRae och Bart Hess

Som många av er säkert redan vet har Veckorevyns bilder där redaktionen visar upp sina kroppar orsakat en diskussion. Någon hyllar, någon ifrågasätter och andra ställer sig frågande. Att prata om kroppen har vi gjort mycket den senaste tiden, att det är en fråga som rör sig vidare i större sammanhang är bra, men å andra sidan mår väl alla debatter bra av att föras vidare ut ur de smalaste sammanhang.

Rebecca Simonsson, Anna Hellsten, Isabelle Ståhl, och Hannah Arnhög (urval fräckt stulet av Lisa) ger alla olika infallsvinklar och tillvägagångssätt för att angripa bilderna. I grund och botten tror jag att vi alla vill reda ut om utviken nu faktiskt kommer att göra någon skillnad för de som blir illa berörda av den kroppstyp som till vardags visas upp (eller: föreställningarna om den kropp som visas upp).

Kanske intar jag samma position som Isabelle när jag tycker mig vara lite trött på detta ständiga fokus på kroppen. Kroppen skall till förbannelse synas, mätas och vägas, uppvärderas och formas. Det finns inte en rimlig chans att bara få låta den sjunka in i omedvetandet, under kläder, smink och personlighet. Att bygga en självskänsla och ett självförtroende handlar nuförtiden mest om att förlika sig med tanken på att ens kropp aldrig kommer att bli något annat än vad den redan är. Var finns det inre? Var finns intellektet och människors egenheter? En människa blir på något vis nedkokad till endast en liten stackars kropp. Den är vad vi har att vara stolta och glada för, men framför allt nöjda. Som Isabella skriver:

”Vecko-revyn säger indirekt att kvinnor är sina kroppar. Självklart är man sin kropp och självklart är vi alla objekt i någons ögon. Men varför uppmanas endast kvinnor att koppla sina kroppar så starkt till sin identitet och ständigt vara beredda på att lämna en fullständig rapport om hur de ser ut?”

När jag pratade med Agnes om det här i helgen kom vi i alla fall fram till att ett sätt att lätta på den här upplevda kroppspressen kan vara att helt flytta fokus från den. Kommer ni ihåg 90-talets eviga ifrågasättande av silkonbröstens vara eller ickevara? I dag förs knappt den diskussionen alls och jag har svårt att tro att särskilt många unga tjejer mår dåligt över att de inte har ett par. (Å andra sidan kanske det handlar om att vi i dag gått mot ett mer naturligt ideal i samtliga delar av livet och samhället. Våra kroppar ska vara naturligt vackra och sunda, vår mat naturligt nyttig och vi lever gärna nära ”naturen”.)

Tyvärr läggs så mycket ord i munnen på allmänheten i den här typen av motreaktioner. Kroppar kallas för operfekta, det pratas om skavanker och håligheter. Inget som inte är en retuscherad kropp ges någon chans. Det heter att en ska nöja sig med vad en har. En, påstått, normal kropp är ofta charmig eller personlig eller läcker. Trots att den är för fet.

Men vad vet jag? Ingen slipper undan kroppen. I detta nu mår jag dåligt över att ha ätit för mycket samtidigt som jag tänker på ett träningspass i morgon. Jag har också en kropp att forma. Från och till har den kropp som bär upp mig orsakat lidande och ångest. Jag vill inte ha en charmig eller personlig kropp, jag vill inte att någon ska sätta namn på det som inte platsar på en modellagentur eller i en modetidning, det vill säga: jag vill inte att någon annan ska sätta namn på allt det som är vanligt och mänskligt, sätta ett namn på min kropp. För mig sätter Veckorevyns artikel den vanliga människans kropp i ett grådassigt och urtråkigt ljus. Den vanliga människans kropp kan på det här viset aldrig bli eller anses vara snygg när det ständigt och jämt påpekas hur normal och duglig den är. Den kommer ändå alltid att ställas i relation till idealkroppen.

I vilket fall tillhör jag inte Veckorevyns målgrupp, och då spelar väl ingenting jag skriver någon roll. Tyvärr känner jag inte till någon undersökning som visar på vad som påverkar och bygger unga människors kroppsideal. För att nu kunna gå vidare behövs deras läsare och andra ungdomar som faktiskt berättar om hur de påverkas av bilder. Kanske borde vi även lyfta fokus från enskilda bilder för att istället syna sättet vi pratar om kroppar på. Jag tror att hur föräldrar, lärare och vänner pratar med barn om kroppen har större betydelse för framtida psykiskt välmående än många utvikningsbilder tillsammans.

Benjamin Rask
  1. Moa skriver

    jag vill inte heller ha en charmig kropp eller personlig kropp, jag skiter i om den är vacker, jag vill ha en kropp som är rörlig och fungerar. öronen hör jättebra, ögonen ser och magen är perfekt förvaring av mat osv osv osv.. det räcker så jävla väl, tack.

  2. Nina skriver

    Bra text. Jag håller verkligen med Isabelles text, ständigt ska andra och man själv bevisa att ens kropp VISST är vacker, vilket verkligen understryker vikten av att vara vacker och nöjd i andras ögon. När jag var i tonåren mådde jag dåligt över min kropp, men dessa ”din kropp duger som den är” kampanjerna hjälpte mig personligen inte ett smack. Vad som hjälpte mig till bättre självförtroende och minskad kroppsfixering var att fokusera på sådant som jag tycker är intressant och viktigt, plugga, läsa och känna att jag faktiskt hade något viktigt att säga. Istället för att veckorevyn ska sätta redaktionen nakna och drypande av käckhet på bilderna borde de kanske oftare till exempel intervjua tjejer med annat fokus än på utseendemässiga egenskaper. T.ex. unga tjejer som avancerar inom politiken, fokusera på kreativitet, åsikter och handlig istället för kroppen.

    Men å andra sidan, hjälper Veckorevyn några att få bättre självförtroende så är ju det jättebra, men jag kan även se hur det kan bli kontraproduktivt.

  3. Anna skriver

    Håller också med Isabelle, och även Nina här ovan, och funderar lite över vem som egentligen är intresserad av alla dessa avklädda kroppar som ska granskas under lupp överallt? Alla vet vi hur vi själva ser ut nakna, och alla vet vi hur modellerna ser ut nakna tack vare diverse magasin, och sen borde det liksom inte vara så mycket mer med det. Nyhetsvärdet finns inte där för mig.

    Precis som Nina mådde jag lite halvkasst över min kropp i mina tonår, mycket på grund av media och den ständiga exploateringen av nakna kroppar som jag utsattes för. MEN det var inte hur dessa kroppar såg ut eller huruvida de var ”perfekta” eller inte som orsakade det. Nej, det var tanken på att omvärlden måste ha ett behov att se mig, som tjej, naken. Det tog över hela min tankeverksamhet att överrallt fanns människor som krävde att jag skulle visa upp min kropp för dem. Det fick mig att känna mig mindre värd som människa

    Och som du säger, varför måste jag vara min kropp? Varför får jag inte vara Anna? En person med alla attribut som kommer med att vara just mig.
    Min kropp är mitt redskap, mitt verktyg om du så vill, som jag kan träna till olika prestationsnivåer om jag vill och använda till olika aktiviteter. Den är likaså ett verktyg för njutning som jag och min älskade kan använda. Jag är frisk så därför har den inga skavanker.

    Den enda skavanken jag någonsin upplevt var isåfall min infekterade blindtarm, inte omfånget på mina ”normala” lår.

  4. Benjamin skriver

    Tack för era kommentarer!

    Håller med er alla tre och fastnade speciellt för något du skrev Nina: att den här sortens kampanjer inte har hjälpt vid ätstörningar. Jag har också haft problem och vid den tiden vore det min största fasa att vara normal eller att vara den människan som nöjer sig med härliga vanliga lår. Fixeringar av den här typen handlar ju ofta om kontroll och att låta sig nöjas är att släppa på kontrollen.

  5. Shoppingstan - Agnes B | Rodeo Magazine skriver

    [...] tror vi om det? Tror vi det blir bra eller blir det som när Vecko Revyn plötsligt poängterar att våra kroppar kan få se ut hur som helst och duga ändå (thank you very much för den infon [...]

  6. Linnea Adolfsson skriver

    det här är helt off track; men ditt inlägg påminde mig om en kroppsfråga som jag tänkt på förut. Det här med kroppar och jag. Jag minns en gång i skolan, under en presentation med flummigaste läraren. Vi satt i en cirkel på golvet, på knä. Det var sista veckorna innan studenten och alla längtade ut till skolgården och cigg och ligga i gräset. En av tjejerna i min klass låg på golvet, vältrade sig i sin pojkväns knä, lade benen i en kompis knä. Hennes tröja glipade och verkade helt absolut jättebekväm så. Den bilden har verkligen fastnat i mitt huvud, för den får mig att tänka på hur vi ser på våra jag. För mig är mitt jag centrerat någonstans i min övre kroppsdel. Jag är min övre torso och mitt huvud; det är där mitt jag bor. Resten av kroppen är mina lemmar, som jag förvisso kan styra med mitt sinne, men de är på något sätt inte riktigt jag; utan mitts jag verktyg. Ganska självklart, kan tyckas. Men min föredetta skolkamrat har jag alltid upplevt som så självklar i sin kropp. Och jag tror inte att det handlar om att hon har bättre självförtroende i sin kropp. Bara att den är mer självklar som hennes. Som om hennes jag är en skuggfigur av hennes kropp. Som om hennes lillfinger är lika mycket hon som hennes huvud. Jag vet inte riktigt vart jag vill komma, men den här frågan om hur vi uppfattar att vår identitet, vårt jag, befinner sig är intressant.

    Tack för en sjukt bra blogg som läses flitigt från utlandet!

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.

Promotion