Skönhetsminnen med Helena Dahlgren

Foto All Over Press och Jessica Björkäng

Jag tog steget från hästälskande, obrytt barn till komplexfylld ung kvinna i Stockholmsförorten Trollbäcken, under ett tidigt nittiotal alltjämt djupt förankrat i åttiotalsestetiken. Stort, blont hår, mascaratyngda ögonfransar, blekrosa läppar (ryktet gick att några av högstadiets hetaste tjejer använde Idominsalva för att få till den exakt rätta nyansen) och tajta, stentvättade jeans var grundstenar i Konsten Att Bli En Snygg Tjej. Tänk arisk Lucialook med en touch av mentolcigaretter. Såhär i efterhand inser jag att jag, om jag velat göra det enkelt för mig, hade kunnat göra något med den looken. Naturligt blont Luciasvall? Check. Mascara med spindelbenseffekt? Tja, jag hade knappast råd med någon annan variant, så check där också. Idominsalva? Bara att sno från medicinskåpet (min lillebror hade barmhärtigt nog slutat med blöjor).

Jag har aldrig varit känd för att vilja göra det enkelt för mig, i synnerhet inte när det gäller något så fundamentalt som estetiska ideal. Kanske är det, för att citera Donna Tartt, min hopplösa längtan efter det romantiska, kosta vad det vill, som spökar. Det romantiska som för mig alltid sker någon annanstans, för någon med en annan hårfärg, en annan fysionomi, diametralt skilda förutsättningar från mig själv. Åh, som jag föraktade min äppelkäcka Lucialook! Istället drogs jag instinktivt, som en nattfjäril till ljuset, till Snövitidealet. Isabella Rossellinis tidiga nittiotalskampanjer för Lancome var min första skönhetsrelaterade aha-upplevelse. Jag kände omedelbart att vi där för länge sedan lämnat Erika i 9B-territorium och tagit oss in i något oändligt mer spännande och äkta. Men Rossellinis dramatiska look doftade Kvinna lång väg och jag doftade fortfarande Dateparfym, så mitt estetiska uppvaknande kom aldrig längre än till idogt bläddrande i mammas veckotidningar. Jag vill minnas att det kalkerades och tecknades rätt flitigt också, men Isabella Rossellinis skönhet blev i min tolkning platt och livlös, bokstavstrogen och aptrist. Jag fortsatte ändå att sitta med öppen mun och frågande min varenda gång Erika i 9B – eller vem som nu var den nya Erika i 9B, föremålen växlade men aldrig idealet – enhälligt utsågs till skolans snyggaste tjej.

Så blev jag, flera år efter urpremiären, medveten om Twin Peaks, denna urmoder av popkultur utan vilken mitt och många andras liv skulle vara drastiskt annorlunda. Jag upptäckte Audrey Horne, och inget kom att bli sig likt i min värld. Precis allt, från de utsökt formade, starkt markerade ögonbrynen till det mörka håret som kom till sin fulla rätt efter pilotavsnittet, när det hunnit växa ut i en page, var perfekt hos Sherilyn Fenn. Och stilen: skotskrutiga kjolar, jumperset, pärlor och höghalsade polotröjor.Det här kan jag fixa, minns jag att jag tänkte, men hakade ganska snart därefter upp mig i dåligt självförtroende och brist på självtillit. Alltså gick jag vilse stilmässigt ett halvt decennium – först i grungeträsket, senare som misslyckad panda – tills jag i tjugoårsåldern, med Twin Peaks på dvd och det nyvunna självförtroende som endast före detta nördar som för första gången upptäckt att det finns en värld utanför skolkorridorernas tråkkonformitet, gjorde ett nytt försök med The Audrey. Därefter slutade jag låtsas bry mig om säsongsbetonat mode. Vem behöver det när man har The Audrey? Jag hittade mitt inre – och, i viss mån, yttre – snyggo den dag jag färgade håret mörkt och började bära skotskrutiga kjolar och eyeliner. Det har varit en enkel och pålitlig look, helt oberoende av tillfälliga modenycker och vad det nu är som modebloggarna oohar och aahar och monstercravar över just den här veckan. Eftersom jag i grund och botten är mer intresserad av litteratur och TV-serier än stil – att studera stil i litteratur och TV-serier är däremot alltid kul – har Audreylooken, senare alternerad/flankerad av den inte alltför väsensskilda Lorelai Gilmore-looken (mycket rutigt här också, fast med mönstrade wrapklänningar snarare än små jumperset), varit ett low maintenance-sätt att hålla mig klassiskt snygg oavsett säsong. På somrarna blir det kämpigt, och jag kan inte låta bli att skylla på ABC där. Om de inte fattat det ofattbart korkade beslutet att lägga ner Twin Peaks hade serien fått fortlöpa bortom februari och mars månad. Fatta möjligheterna! Sommar-Audrey, jag tänker mig henne som något svalt och (förstås) femtiotalistiskt, prickiga vippkjolar och krispiga vita ärmlösa blusar, solklänningar och Jackie O-solglasögon. Oavsett: hon har varit en sann vän, Audrey, och nu när mitt hår på grund av småbarnsföräldrastress gått tillbaka till det naturligt rågblonda (ick!) försöker jag skapa mig en egen stil, en noga avvägd blandning av fiktiva idoler, enkelhet och ekonomi. Det går sådär, kan jag meddela. Kanske blir det en storslagen återgång till The Audrey 2012; somliga saker förtjänar att repriseras om och om igen. Varför förändra ett vinnande koncept?

Helena Dahlgren skriver för bokhora.se

Benjamin Rask
Promotion

Skönhetsminnen med Malin Crona

Foto Mats Crona

Mitt allra första skönhetsminne består till lika delar rulltrappa, mamma och en platt plåtburk med utdragbart lock. Trots att jag redan då var livrädd för rulltrappor (ingen har ännu helt gett mig garantier för att man inte kan sugas in under den när den väl börjar rullas tillbaka när man når toppen) minns jag spänningen när jag följde med mamma upp till våningen för damkläder. För där fick jag också en liten platt, fyrkantig plåtburk, innehållandes ett körsbärs- eller jordgubbsdoftande läppglans. Som jag älskade mina burkar!

Senare, mina tidiga tonår, när jag på sportlovet tog bussen till Uddevalla, en metropol sett ur mina Orustögon. H&M hade rea på sitt smink och jag kände mig som en miljonär när jag lämnade butiken med rosa och lila ögonskuggor och rouge. En alldeles egen påse med bara mitt smink. Jag kommer aldrig att glömma den bussresan hem, hur jag höll hårt, hårt i mina skatter. Många, många år efter det kunde jag när jag behövde en stund för mig själv låsa in mig i badrummet och bara lukta på de pudriga skuggorna.

Men frågan är om inte mitt allra starkaste skönhetsminne som bäst beskriver min passion för läppstift, nagellack, body lotions och ögonskuggor är det som ligger närmast i tiden.  Jag, nybadad på en solvarm klippa i skärgården med barnen plaskskrattandes i bakgrunden. Mina guldlackade tånaglar, nu med patina, efter tre veckors båtliv. Då – glänsande nylackade inför ett ståtligt slottsbröllop i Holland matchande min kornblåa klänning och för dagen rödlockiga hår. Nu – delvis avskavt med den grå graniten som bakgrund. Påminnelsen om alltings föränderlighet och förgänglighet. Vårt jagande efter vind. Det enda säkra att vi en dag kommer att dö. Och att det val som står oss fritt är att göra dagarna fram till dess så vackra som möjligt.   

Malin Crona skrev förut den mycket omtyckta sminkbloggen på dn.se och om skönhet i papperstidningen, för tillfället är hon blogglös men twittrar här

Benjamin Rask

Skönhetsminnen med Tommie X

”Jag klär mig rätt androgynt både ”till vardags och till fest”, det vet alla som någonsin kastat en blick på mig. Jag älskar glansiga material, långt hår, smycken och pälsar. Många kan nog missförstå detta som någon sorts undermedveten önskan om att byta kön, i alla fall att döma efter alla ”ÄR DU KILLE ELLER TJEJ?”-frågor, alltså folk frågar så helt oprovocerad, överallt, fastän det är 2010 och Sverige. Det som är mest crazy med detta (jag bryr mig inte för fem öre, den där vatten/gåsgrejen har jag in major check efter ett helt skolliv som mobboffer) är att det oftast inte är kids utan gamla människor som ställer frågan! Okej att tänka över saken i huvudet, men jag tycker att det är ociviliserat att uttrycka sina funderingar om en vilt främmande människa högt! Jag frågar ju inte dem huruvida de har övervägt självmord pga att de ser ut som realådan på Dressman, även fast jag undrar.

Anysadmotherfuckers, min teori om min stil är att den på något sätt måste vara en hommage till alla vackra män jag såg på omslagen till min mammas vinylskivor när jag var liten! Hon lyssnade väldigt mycket på musik från 60- och 70-talen, allra helst svulstig arenarock som Deep Purple, Journey och Scorpions, men även the ever so flamboyant glamrock-packet. I backarna med de lite äldre skivinköpen fanns regelrätt hippieboogie och annat flum och gemensam nämnare för alla dessa artister och band vars konvolut jag studerade storögt som liten ungjävel var allas långa lockar, rockstjärnejackor och utsvängda brallor.
Nu har jag väl givetvis blandat upp mina referenser med massor av annat skit (90-talets ZTV wannabelook, japansk California sun burn victim-tonårskultur, kändisar med uppenbar BDD, jag är gravt beroende av camp och obskyr populärkultur när det kommer till utseende), men när allt kommer omkring så är nog mitt första och starkaste skönhetsminne David Bowie när han sålt världen och ligger i kaftan, skinnstövlar och cendréfärgat axellångt hår på en sammetsbeklädd divan, med spelkort strödda omkring honom. Han har aldrig varit sötare, och tack vare honom som inspiration; inte jag heller! Tack mamma och Mr Bowie!”

Tommie skriver bland annat en blogg här, är stylist, har klubb på Berns i sommar och är aktuell med en Rebecca & Fiona-remix.

Benjamin Rask

Skönhetsminnen med Sanna Samuelsson

”Parfymen, hårsprayen, kladdiga ögonskuggan. Jag minns när min storasyster började sminka sig. Hon var tolv och sminkade sig nog inte till vardags, men det spelade ingen roll. För mig var det som en vuxenrit i miniformat. Det var inte själva resultatet som var huvudpoängen, utan snarare själva utförandet och ägandet av smink. Den barnsliga uppfattningen om det magiska mytiska tonårslivet.

Min syster hade en kajalpenna. Så jag fick uppfattningen att det var det man skaffade först. En tid efteråt när jag följde med mamma in till stan gick jag yr i huvudet av självmedvetenhet in på H&M. Det kändes som att expediterna stirrade på mig. Jag visste att jag var för liten för att vara därinne egentligen. Men jag kunde liksom inte låta bli. I vad som kändes som en evighet stod jag och stirrade på kajalpennorna. De stod i höga glas, med de billigaste för 19,90:- till höger. Jag grabbade åt mig en med svettig liten näve och gick fram till disken. Kassörskan granskade mig med hårt sminkade ögon. Mitt åttaårshjärta dunkade. 49.50:- blir det då. Jag hade tagit fel penna. Istället för den billiga hade jag råkat ta en för mig ofantligt dyr.

Det kändes som att kvinnan i kassan förstod att jag egentligen ville ha den billigare, men hon sa ingenting. Att gå tillbaka och byta till den rätta med svansen mellan benen var otänkbart. Med blossande röda kinder betalade jag och gick ut. På vägen hem i bilen med mamma var jag helt tyst. Senare på kvällen anförtrodde jag mig till min syster. Hon var storasysterligt oförstående. Vad skulle jag ha en kajalpenna till? När hon kom med det briljanta förslaget att jag skulle ge pennan till henne istället så att hon kunde ge den i present till en klasskamrat som skulle ha disco samma kväll gav jag med mig. Det var skönt att bli av med den. Jag var ännu bara ett barn och nu om någon gång visste jag det. Det tog några år innan jag vågade mig in på sminkavdelningar igen.  Känslan av att inte riktigt vara värdig dessa upphöjt piffade kvinnovärldar kom jag inte över förrän mycket senare.”

Sanna Samuelsson skriver den egna bloggen Black and Beyond, studerar, arrangerar klubben Virgins & Suicides ibland på högkvarteret och är frilansande skribent.

Benjamin Rask

Skönhetsminnen med Lisa Ehlin

”Det tog ett slag för mig att komma på ett skönhetsminne överhuvudtaget, men så, efter en diskussion med några vänner om videofavoriter under 1990-talet stod det plötsligt helt klart vad mitt ultimata skönhetsminne var – Annie Lennox i videon ”Why”. Jag växte upp när MTV-eran peakade, och att upptäckta ny musik var såväl en visuell som auditiv upplevelse. Första gången jag såg ”Why” måste jag ha varit runt 10 år. Jag förstod inte riktigt låten, den var långsam och lite släpig. Men jag kunde inte slita blicken från denna androgyna kvinna som sätter sig framför en spegel och genomgår en transformation av fantastiska mått. Varje gång MTV visade videon kunde jag inte slita mig, jag var hypnotiserad. Hur hon studerar sitt eget ansikte, hur hon följer sina egna linjer med en borste; sina ögonbryn, sina kindben, sina konturer. Hur sorgsen hur verkar. Vem ser hon i spegeln? Och så, plötsligt, uppenbarar sig en helt ny person, klädd i lila och orange fjäderboa, diamanter, svarta handskar, glitter, överflöd. En maskerad ett barn inte riktigt förstår, men fascineras av. Att klä ut sig, att spela roller, att förändra sig själv. Och nu, med en betydligt större förståelse för Annie Lennox genomgående lek med könsroller, har både låt och video endast fördjupat min övertygelse om hur genialisk den (hon) är, hur hon med sin övertydliga mask av puder och lila ögonskugga ser rakt in i kameran och sjunger ”I don’t think you know how I feel”. Och som vuxen kan jag också förstå njutningen i den där stunden, ett ögonblick med sin spegelbild, det pågående skönhetsminnet man har varje gång man sminkar sig. Om än betydligt mindre extravagant.”

Lisa Ehlin är del av Rodeos nya blogg-duo Lisa/Jon och skriver masteruppsats i Modevetenskap.

Benjamin Rask

Skönhetsminnen med Karolina Skande

”Det tog långt tid för mig att förstå att jag faktiskt inte kunde komma att se ut precis som kvinnorna på beautybilderna i tidningarna endast genom att använda produkterna som presenterades vid sidan av bilden. Nästan pinsamt lång tid. Jag trodde på allvar att använde jag bara rätt hårspray skulle jag få det perfekta Hollywoodsvallet och använde jag bara rätt mascara skulle mina ögon inte bara få långa tjocka fransar utan även bli stora och mandelformade. Möjligheterna var oändliga och man kunde förvandlas till vem man ville med hjälp av en ögonskugga eller ett shampoo. Det var brutalt att komma till insikten (någon gång i de sena tonåren) att skönhetsprodukter faktiskt inte kan förändra ens utseende. I bästa fall kan de förbättra (även om det inte heller är någon garanti har det visat sig) men i de flesta fall har jag märkt att skillnaden före och efter faktiskt oftast är marginell. Eller är det bara jag som gör fel? Jag längtar tillbaka till tiden då jag var ung och lättduperad. Då den perfekta hyn och de sensuellt plutiga läpparna bara var en produkt bort.”

Karolina Skande är trendredaktör här på Rodeo, frilansande stylist och modejournalist och driver Hotspot-bloggen.

Rodeo

Skönhetsminnen med Sophie Adolfsson

”Jag var ca 12 år och hade bestämt mig för att köpa min första concealer. Ett oerhört stort steg för mig då jag tidigare bara kluttat på lite mascara när jag skulle på discon och såna grejer, men under den här tiden började jag mer och mer uppmärksamma mina mörka ringar under ögonen (mina så kallade tjejkompisar hjälpte till att påpeka deras existens, såklart) vilket gav mig stora komplex och jag insåg att nu fanns det ingen återvändo. Det är nu jag måste fixa problemet så att säga. På H&M stod jag sedan i två timmar och försökte välja bland alla märken. Jag fastnade mellan en concealer från Max Factor eftersom Madonna gjorde reklam för produkten och såg helt amazing ut (se bild ovan), och H&Ms egna billiga skit eftersom ja, den var billig och jag var fattig. Jag vågade inte fråga någon om hjälp, jag tyckte det kändes lika pinsamt att köpa en concealer som att handla bindor. Efter mycket om och men och duttande på händer av concealerna och försök att förstå vilken som var bäst (även fast jag inte riktigt fattade ett skit vad jag ens höll på med) valde jag H&M.

Ganska glad ändå gick jag hem med en pirrande känsla i magen om att jag nu skulle se så snygg, fräsch och vacker ut = alla killar skulle äntligen bli kära i mig = jag skulle finally få kyssas med någon! Väl hemma började jag kladda med concealern och insåg att det var betydligt mycket svårare än vad jag trodde. Jag hade trott att jag bara skulle stryka på massa klet med pinnen som följde med och så skulle det vara klart, istället byttes de mörka ringarna ut mot concealersjöar under ögonen.

Jag stod säkerligen i två timmar till och kladdade, tvättade bort, gjorde om utan att det blev bättre. Tvärtom. Allt duttande gjorde bara att de mörka ringarna blev värre och rödare och svullnade upp. Min frustration växte enormt och tillslut blev jag tokig och började skrika och gråta och springa runt i lägenheten. Kastade mig på sängen för att sedan springa tillbaka och titta mig i spegeln och få ännu ett utbrott. Slog mig själv i huvudet och ansiktet, ja ett helt psykoanfall! Jag skulle för alltid vara en ful tjej med ringar ned till knäna och ingen jävla kyss skulle komma och så började jag tänka att då skulle jag ju även få vara oskuld resten av livet! Till slut gav jag upp och gick och la mig.

Morgonen efter vågade jag ändå prova concealerhelvetet igen och då, nästintill som att det vore magi, blev allt bra på en gång! Jag stirrade på mig själv och blev helt salig i kroppen för de mörka ringarna var faktiskt täckta! All livslust kom tillbaka och jag kände mig starkare än någonsin.

Något år senare insåg jag dock att det enda concealern gjort var att byta ut de mörka ringarna mot ett par knalloranga ringar, vilket lyste upp till och med ännu mer eftersom min hy är i princip kritvit. Genom denna, ganska tidiga upptäckt ändå, har jag lärt mig vikten av att omsorgsfullt välja sin concealer! Underlag lägger jag alltid ner mer pengar på än andra sminkprodukter. Min hjärtesten är sedan flera år tillbaka Magic Concealer från Helena Rubenstein.”

Sophie Adolfsson är författare och sjunger i Penelope.

Benjamin Rask

Skönhetsminnen med Anna-Sara Dåvik

”‘Do not fade. Do not wither. Do not grow old.’

1998 såg jag för första gången Tilda Swinton i filmen *Orlando – där hon spelar både man och kvinna.

Mitt liv blev aldrig detsamma.

Jag har aldrig innan vad jag kan minnas reagerat så starkt på ett utseende. Tilda Swinton var och är bland det mest fantastiska, skönaste jag någonsin sett.  Hennes utseende, hennes framtoning, hållning och persona.

Det blev för mig ett avstamp från hur mina skönhetsideal tidigare sett ut. Jag minns hur jag började fundera kring skönhet och upptäckte vad det innebar för mig.

Löftet Orlando i början av filmen ger drottning Elizabet 1, “Do not fade. Do not wither. Do not grow old” Är för övrigt sjukt bra skönhetsråd.

*Orlando 1992. Regisserad av Sally Potter efter en novell av Virginia Woolf.”

bild

Benjamin Rask

Skönhetsminnen med Robert Rydberg

”Jag brukar fråga mig själv om man kan bli blind för skönhet om man jobbar med det jag gör, alltså att man med tiden som stylist blir mindre betagen av fysisk skönhet.
För några år sedan stylade jag Matt Gordon för HM (bild ovan), för mig var han som vilken kille som helst – en typisk boy next door. Min assistent som då precis börjat hos mig blev däremot helt svimfärdig, han kunde kunde inte tänka på något annat än Matt under en veckas tid. Jag tror inte att det handlar om skillnader i personlig smak utan helt enkelt om att jag har blivit avtrubbad.
Jag försöker ställa mig frågan om det här är farligt men jag kommer inte fram till något svar. Vad är ens skönhet? Det är ju så att till viss del bestämmer jag folks ideal, de modeller jag väljer och hur de framställs kommer att påverka läsarnas uppfattning om vad skönhet är.
Kanske är min poäng är att man ska värna om sina skönhetsideal och inte låte dem påverkas för mycket, att värna om den alternativa skönheten. Jag skulle vilja hitta tillbaka dit, där the boy next där är det snyggaste och mest breath taking i hela världen.”

Bild Peter Gehrke för H&M

Benjamin Rask

Skönhetsminnen med Emma Veronica Johansson

I Skönhetsminnen ber vi varje vecka en person vi tycker om berätta ett skönhetsminne. Först ut är Emma Veronica Johansson, frilansskribent, som bloggar här.

”Vänersborg, 1994. Rådjursögda Bridget Hall var skönheten du jour och tidningen FRIDA (i mina 9-åriga ögon världens bästa tidning – alla hade satinbyxor och lackshorts i den!) hade skramlat ihop för att ha råd att köpa in en backstagebild på modellen och sedan låtit en prao slänga ihop en påhittad steg-för-steg guide till hennes döööösnygga brunglittriga sminkning. När jag var 9 år gammal hade jag tack vare min vad-som-helst-via-postorder-men-helst-smink tokiga mormor visserligen redan fyra års sminkerfarenhet i ryggen men makeguiden med rubriken ‘Förför som
Bridget’ skulle jag aldrig komma att lyckas med.

Vad ”för för” betydde hade jag ingen aning om, jag antog att det måste vara
ett typo, nån måste varit nervös och tryckt två gånger på knappen. ”För som
Bridget”? De måste mena att det här liksom är enda sminkningen som gäller,
att den för? Tänkte mycket på det där. LÄNGE.
Med tidningen uppställd på nattygsbordet och min dignande samling Yves Rocher-produkter (vissa hela, de flesta krossade) uppradade framför, satt jag i min CAMERA-klänning från JC och duttade med skumgummiapplikatorerna runt mina barnögon med stor precision och koncentration i säkert en timma. Tyvärr såg jag inte alls ut som kåta Bridget med de fylliga och lätt särade metallicsläpparna och sug i blick när jag var klar utan mer som en liten utomjording. Jag började grina så allt det metallicbruna sminket med passerat bäst före datum skvätte åt alla håll. Men nu är det ett fint minne i alla fall eftersom det, kanske lite väl sentimentalt, påminner mig om vilken ful liten ankunge jag var i mitt flickrum på landet och återigen får mig att känna eskapismen bara ett barn med sin välfyllda sminkneccessär i famnen kan känna.”

Rodeo