Skönhetsminnen med Helena Dahlgren

Foto All Over Press och Jessica Björkäng

Jag tog steget från hästälskande, obrytt barn till komplexfylld ung kvinna i Stockholmsförorten Trollbäcken, under ett tidigt nittiotal alltjämt djupt förankrat i åttiotalsestetiken. Stort, blont hår, mascaratyngda ögonfransar, blekrosa läppar (ryktet gick att några av högstadiets hetaste tjejer använde Idominsalva för att få till den exakt rätta nyansen) och tajta, stentvättade jeans var grundstenar i Konsten Att Bli En Snygg Tjej. Tänk arisk Lucialook med en touch av mentolcigaretter. Såhär i efterhand inser jag att jag, om jag velat göra det enkelt för mig, hade kunnat göra något med den looken. Naturligt blont Luciasvall? Check. Mascara med spindelbenseffekt? Tja, jag hade knappast råd med någon annan variant, så check där också. Idominsalva? Bara att sno från medicinskåpet (min lillebror hade barmhärtigt nog slutat med blöjor).

Jag har aldrig varit känd för att vilja göra det enkelt för mig, i synnerhet inte när det gäller något så fundamentalt som estetiska ideal. Kanske är det, för att citera Donna Tartt, min hopplösa längtan efter det romantiska, kosta vad det vill, som spökar. Det romantiska som för mig alltid sker någon annanstans, för någon med en annan hårfärg, en annan fysionomi, diametralt skilda förutsättningar från mig själv. Åh, som jag föraktade min äppelkäcka Lucialook! Istället drogs jag instinktivt, som en nattfjäril till ljuset, till Snövitidealet. Isabella Rossellinis tidiga nittiotalskampanjer för Lancome var min första skönhetsrelaterade aha-upplevelse. Jag kände omedelbart att vi där för länge sedan lämnat Erika i 9B-territorium och tagit oss in i något oändligt mer spännande och äkta. Men Rossellinis dramatiska look doftade Kvinna lång väg och jag doftade fortfarande Dateparfym, så mitt estetiska uppvaknande kom aldrig längre än till idogt bläddrande i mammas veckotidningar. Jag vill minnas att det kalkerades och tecknades rätt flitigt också, men Isabella Rossellinis skönhet blev i min tolkning platt och livlös, bokstavstrogen och aptrist. Jag fortsatte ändå att sitta med öppen mun och frågande min varenda gång Erika i 9B – eller vem som nu var den nya Erika i 9B, föremålen växlade men aldrig idealet – enhälligt utsågs till skolans snyggaste tjej.

Så blev jag, flera år efter urpremiären, medveten om Twin Peaks, denna urmoder av popkultur utan vilken mitt och många andras liv skulle vara drastiskt annorlunda. Jag upptäckte Audrey Horne, och inget kom att bli sig likt i min värld. Precis allt, från de utsökt formade, starkt markerade ögonbrynen till det mörka håret som kom till sin fulla rätt efter pilotavsnittet, när det hunnit växa ut i en page, var perfekt hos Sherilyn Fenn. Och stilen: skotskrutiga kjolar, jumperset, pärlor och höghalsade polotröjor.Det här kan jag fixa, minns jag att jag tänkte, men hakade ganska snart därefter upp mig i dåligt självförtroende och brist på självtillit. Alltså gick jag vilse stilmässigt ett halvt decennium – först i grungeträsket, senare som misslyckad panda – tills jag i tjugoårsåldern, med Twin Peaks på dvd och det nyvunna självförtroende som endast före detta nördar som för första gången upptäckt att det finns en värld utanför skolkorridorernas tråkkonformitet, gjorde ett nytt försök med The Audrey. Därefter slutade jag låtsas bry mig om säsongsbetonat mode. Vem behöver det när man har The Audrey? Jag hittade mitt inre – och, i viss mån, yttre – snyggo den dag jag färgade håret mörkt och började bära skotskrutiga kjolar och eyeliner. Det har varit en enkel och pålitlig look, helt oberoende av tillfälliga modenycker och vad det nu är som modebloggarna oohar och aahar och monstercravar över just den här veckan. Eftersom jag i grund och botten är mer intresserad av litteratur och TV-serier än stil – att studera stil i litteratur och TV-serier är däremot alltid kul – har Audreylooken, senare alternerad/flankerad av den inte alltför väsensskilda Lorelai Gilmore-looken (mycket rutigt här också, fast med mönstrade wrapklänningar snarare än små jumperset), varit ett low maintenance-sätt att hålla mig klassiskt snygg oavsett säsong. På somrarna blir det kämpigt, och jag kan inte låta bli att skylla på ABC där. Om de inte fattat det ofattbart korkade beslutet att lägga ner Twin Peaks hade serien fått fortlöpa bortom februari och mars månad. Fatta möjligheterna! Sommar-Audrey, jag tänker mig henne som något svalt och (förstås) femtiotalistiskt, prickiga vippkjolar och krispiga vita ärmlösa blusar, solklänningar och Jackie O-solglasögon. Oavsett: hon har varit en sann vän, Audrey, och nu när mitt hår på grund av småbarnsföräldrastress gått tillbaka till det naturligt rågblonda (ick!) försöker jag skapa mig en egen stil, en noga avvägd blandning av fiktiva idoler, enkelhet och ekonomi. Det går sådär, kan jag meddela. Kanske blir det en storslagen återgång till The Audrey 2012; somliga saker förtjänar att repriseras om och om igen. Varför förändra ett vinnande koncept?

Helena Dahlgren skriver för bokhora.se

Benjamin Rask
  1. Skönhetsminnen - Rodeo Snygg | Rodeo Magazine skriver

    [...] mina skator. Nu har jag lagt upp veckans skönhetsminne här med Helena Dahlgren. Finns det någon särskild ni skulle vilja få ett minne berättat av? [...]

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.

Promotion