Ett modeår som 2015, där designerskandaler och kändismode samsats med diskussioner kring representation och feminism, kräver en riktigt genomlysning. Därför samlar vi fyra Rodeo-röster med stenkoll på mode – Wasima Ayad, Lisa Ehlin, Hanna Johansson och Jon Appelvik Lax – för att reda ut året som varit i modeväg. Det blir ett samtal om glammens comeback, starka kroppar, hijabis, vulgära tjocktröjor och lyxiga kuktunikor.
Text: Agnes Grefberg Braunerhielm
Inför årets sista Wave lät vi vår moderedaktör Jeff Ihatsu drömma loss kring det mode han föll för, älskade och drömde om under 2015. Så här säger han det själv: ”Bilderna handlar om fantasin om hur dagens ravekids skulle kunna se ut och besattheten av det ’udda’ och avvikande. Ungdomskultur har varit det som har definierat modeåret 2015. Vi har sett en värld som tagit steget från gatan in på den höga modescenen. Och samtidigt har 2015 varit året då vi granskat samtiden under lupp. Jag hoppas att nästa år definieras av framtidsvisionärer och progressivitet.”

Foto: Hedvig Jenning
Mode: Jeff Ihatsu

Ok då börjar vi. Hej panelen! Hur har 2015 varit som modeår?

Wasima:
2015 har varit experimentellt, ett jävligt roligt modeår. För mig i alla fall. Både att vara med och klä sig och att vara åskådare och se hur allting flyter på. Till exempel: Rihanna blev den första svarta tjejen för Dior, vilket för mig är en av de coolaste grejer som hänt i år. Det är ett tecken på hur vi börjar röra oss i modevärlden. För första gången på väldigt länge är det spännande och roligt med mode. Det har skett så mycket som stirs up the pots.

Lisa:
Det här modeåret har varit så långt? I början av vintern var alla inne i sport. Det handlade om vitt, krispigt, men nu mot slutet av året har det blivit utsvängda byxor, långa sjok, klänningar över byxor och mjukt och följsamt. 2014 var sportigt, 2015 har luckrat upp allt. Det har inte varit tydligt vad som har varit supertrendigt eller superstort. Det har inte funnit en supertrend.

Hanna:
Lisa, långt? Jag har typ knappt fattat att det har börjat. Så mycket av det jag trodde hände under 2015, typ #freethenipple eller framstegen för transmodeller och hijabistas, började ju egentligen ta form redan under 2014. Men allt det där har präglat modeåret 2015 också, vilket jag tycker är toppen. Man har liksom fortsatt alla bra samtal som påbörjades förra året.

Jon:
Det som blivit spännande är plötsligt Gucci igen, ser jag. Det klassiska är tillbaka. Det känns konservativt att säga, men det har varit spännande att se hur Alessandro Michele fått ett ganska så uträknat hus att kännas som årets roligaste och mest tongivande nykomling. Det har varit roligt att modekategorin ”jätte-fint” varit så bra i år.

Hur har ni sett ut i år?

Wasima:
Fan, jag vet inte, det har hänt så himla mycket! Jag har maxat alla typer av stilar i år, gått på mood. Jag har varit som Itunes shuffle, jag vaknar upp varje dag, känner efter och bara kör. Det känns så befriande. Jag har egentligen alltid klätt mig hur jag vill men i år har det varit så extremt prestigelöst. 2015 har jag inte haft något problem att go glam gånger fyrtio, inga problem att sätta på mig det lyxigaste plagget ever på en vanlig måndag och gå till affären i det.

Lisa:
Jag har haft en extremt konstig resa i hur jag klätt mig under 2015. Det har hänt mycket, det har inte varit homogent. Men jag har haft ett mysigt modeår måste jag säga.

Wasima:
Åh vad skönt det låter, har du haft typ fredagskänsla hela året?

Polo (buren underst) av Wanda Nylon, tröja från Beyond Retro, klänning av Prada och tights ur kostymarkiv.
Tröja av Versus, byxor uppsydda av stylist, choker av Chanel (tillverkad av stylisten) och skor av Céline.

Lisa:
Jag har plockat fram massa gamla grejer, hittat gamla jeans som känns mysiga igen.

Jon:
Som Lisa säger så har inget stort skifte varit tydligt för mig i år. Kanske snarare har vi gått bort från allt som har varit. Personligen har jag haft på mig byxa och tröja och vigselring.

Hanna:
Jag har haft ett slappt modeår och har slappnat av mer än någonsin kring hur jag klär mig till vardags. Det har varit djupa dalar och höga toppar. När jag väl orkar klä upp mig så gör jag det rejält. Men min vanliga stil har varit min gå-till-Statoil-och-köpa-cigg-look, alltså curlingkängor och långkalsonger och en jacka. Jag har kanske sett ut som skräp. Men det har varit rätt skönt.

Wasima:
Egentligen har ju 2015 varit året för håret. Jag kan vara hur fult klädd som helst men om mitt hår är on point, then I’m good. Just nu är håret grönt, men det ska bli en helt annan färg snart.

Vad har de stora modehusen och modeveckorna bidragit med i inspiration under 2015?

Lisa:
Mode har blivit mindre distanserat i år och jag har plötsligt lagt ner tid på att kolla på visningar för första gången på länge. Tidigare har det bara varit street man bryr sig om medan mode och modeveckorna varit ”där borta”, men så har det inte känts i år. Det har överlappat. Jag har refererat och förhållit mig till modevärlden och modevisningar under 2015 och det har faktiskt varit inspirerande.

Wasima:
Jag håller verkligen med! Mode har inte varit lika förväntat under 2015. Designer har tagit risker. Personligen känner jag att vi tidigare sett en lång våg av recycling: samma look har upprepats fast i en annan färgskala, basically, och det har inte varit stimulerande. Jag har inte vänt mig till runway shows för att få feeling eller någon mood som jag behöver för att klä mig, utan det som har varit mest inspirerande har varit att gå ut på gatan och se vad som funnits där, snarare än att vända sig till de där stora modebrandsen. Fram tills nu. I år har det varit inspirerande med runway fashion likaväl som street. Det har blivit en mash-up!

Lisa:
Och det har kommit snygga kläder! För det har inte varit särkilt snygga kläder på några år? Vi har blivit dränkta i typ Alexander Wang-sportigt och Prada så länge och inget av det har jag kunnat relatera till. Sedan 2010 har det inte varit catwalken som mode har kommit från, utan det har varit alla de små streetmärkena som dykt upp som har satt hur man vill se ut. Men i år har mycket etsat sig fast, Gucci och Hussein Chalayan har blivit spännande, och Rick Owens är kanske det bästa exemplet på modevisningarnas nyvunna betydelse, både höst- och vårvisningarna.

Wasima:
Jag har haft en hatkärlek gentemot runway fashion. Jag kan anse att det är konst och att det inte är gjort för att bäras men samtidigt blir jag irriterad och understimulerad av visningar som är för långt borta. Antingen kan man inte ha på sig grejerna överhuvudtaget, men ändå uppskatta hur vackert det är, eller så sitter jag och snoozar för att det är så tråkigt att titta på de mer bärbara kläderna. Jag blir torned av hela den grejen. Så jag har varit tvungen att pausa ut den grejen och finna inspiration från typ Days of Our Lives, serier, musik, konst, typ lägga mode på lägsta nivån och bara börja om från scratch. Och efter 2015 är det tillbaka. Really. Mitten på ett årtionde brukar ofta markera ett skifte.

Klänning (buren som topp) av HAAL, byxor uppsydda av stylisten, hatt ur kostymarkiv och skor av Céline.

Jag har maxat alla typer av stilar i år, gått på mood. Jag har varit som Itunes shuffle, jag vaknar upp varje dag, känner efter och bara kör. Det känns så befriande.
Wasima



Och det var just det som folk inte kopplade: hur ska jag få ihop en fritt hängande penis med noll humor?
Jon




Hanna:
Vi har fått ett spektakulärt element och lite vision på modeveckorna. Den nya svenska modeplattformen Amaze stod för det på hemmaplan, tycker jag, de luckrade upp förväntningarna på hur en modevisning ska gå till: ingen catwalk, väldigt DIY-präglat. Och håller med Lisa om Rick Owens.

Ja, de tre mest omtalade modevisningarna 
i år måste alla tillhöra Rick Owens. Vad i synnerhet tänker ni på när det kommer till Rick Owens 2015?

Jon:
Säg ordet.

Lisa:
Ohhh, vilket ord ska jag välja...

Kuktunika?

Lisa:
Nu fick någon annan säga det.

Wasima:
Aahh, penistunikan!

Det var i Rick Owens herrvisning för vintern 2015 som han presenterade kuktunikan. Hur ser den ut?

Hanna:
Modellerna bar som små klänningar eller tunikor med strategiska hål. Små titthål. Och inget under.

Lisa:
Och det uppstod ramaskri i modevärlden, internet gick sönder. Det var även fascinerande hur mycket rabalder det uppstod i publiken för att de som satt längst fram blev chockade över hur nära ett kön de befann sig. Men i vanliga fall är det bröst där hela tiden? Det är tydligen okej…

Jon:
När det manliga könet presenteras i offentligheten är det ofta i ett ”roligt” sammanhang. Men här var det i ett helt humorlöst sammanhang – en Rick Owens-visning. Det presenterades med ett gäng grå sjok. Och det var just det som folk inte kopplade: hur ska jag få ihop en fritt hängande penis med noll humor? Hur ska man reagera på det?

Hanna:
Det ser ju väldigt löjligt ut.

Jon:
Men det sker i ett modesammanhang där alla är
 gravallvarliga och det var helt osexuellt. Det var inte sexigt.

Hanna:
En penis brukar ju liksom tillskrivas någon sorts aggressiv utstrålning, men här var det ett totalt kastrerat kön på något sätt. Hade modellerna haft underkläder på sig under tunikorna hade man väl kunnat anlägga något slags freudiansk läsning på de där kläderna. Men nu var det bara kön i princip utan laddning, ingen sexuell laddning, inget hotfullt. Provokationen var väl att det såg så jävla fult ut?

Lisa:
Och kläderna var heller inte aggressiva utan mjuka och följsamma, androgynt och mysigt mode med stora tunikor i jersey. Och alla i publiken bara: Penisarna är så fula!

Hanna:
Det tyckte jag var det roligaste: många tog helt 
okritiskt det greppet och var så taskiga mot de här kukarna.

Wasima:
Fast Gud, uääk, låt mig vara den personen som får säga det: jag kollar hellre på ett par bröst än massa kukar. Ni får gärna kalla mig pryd men jag minns när jag var på nude beach i Barcelona, och gud bevare mig, jag grävde ner mig i sanden. Alltså förlåt men: Det luktade kuk. Panik. Jag kan inte ens tänka mig in i hur det var att sitta på den där showen. Hade de typ parfymerat dem eller? Något os måste det ju har varit. I’m sorry. Nu undrar ni säkert vilka kukar har jag stött på men, just sayin’.

Lisa:
Var det här förresten samma Rick Owens-visning som med den tokiga modellen?

Hanna:
Nej, det var nästa, våren 2016. Vad var det den tokiga modellen gjorde? Han gick ut med en ganska ful handskriven lapp, lite Drake-omslagskänsla, där det stod: ”Please Kill Angela Merkel – Not.” Han visste inte själv vad han menade.

Lisa:
Vilket är ännu störigare, när det inte finns något budskap överhuvudtaget, det är bara irriterande.

Hanna:
Kylskåpspoesi som råkade bli Please Kill Angela Merkel?

Topp och kjol av Stella McCartney, byxor av HNR London, skor av Céline, handskar av Wanda Nylon och ärmar ur kostymarkiv.
Jacka av Isabelle Larsson Knobel.

Den modellen som utförde den där oönskade kryptiska ”protesten” blev bjuden på 
en knogmacka av Rick Owens backstage och sedan hemskickad för gott. Hans modellkarriär är över.

Jon:
Och dessutom var det så ironiskt att kollektionen handlade om problemen med manlig aggression. Så fick vi både ett aggressivt meningslöst statement och ett knytnävsslag från Rick backstage.

Och sedan kom Rick Owens vårvisning 2016 
för dam under modeveckan i oktober. Där 
de kvinnliga modellerna bar varandra som klädesplagg. Hur tolkade ni det?

Hanna:
Rick Owens sa att han brukar förställa kroppen med sina kläder, och då måste ju det ultimata vara att bara lägga till en extra armbåge eller ett extra huvud någonstans. Ganska genius om du frågar mig.

Lisa:
Och så sa han att det även handlar om systerskap. Att bära varandra, bokstavligen. Det är den kombinationen av att bära någon annans börda och samtidigt stödja varandra. Det är väldigt poetiskt.

Wasima:
Det är fint när mode har en djupare mening på det sättet.

Hanna:
Det händer även något konstigt med visningsbilderna när de är tagna rakt framifrån, det blir 2D, som att den hängande kvinnan är ett print på den upprätta kvinnan. Det är jättefint.

Jon:
Det är svårt att se var den ena kroppen börjar och den andra kroppen slutar.

Lisa:
Det är en fin riktning som Rick Owens har tagit. Om man tänker på hans kläder så är det ofta stora sjok som döljer kroppen, det är lager på lager och androgynt, men nu har det blivit mycket kropp och fokus på kroppen. Det är intressant att sätta kroppen i fokus just när de som bär hans kläder på stan känner och uppfattas tvärtom. De är väldigt lite kropp.

Jon:
Om man inte är Zlatan.

Lisa:
Just ja, Zlatan älskar ju Rick Owens!

Jon:
Älskar inte alla rika killar som vill ha lite edge Rick Owens?

Lisa:
Ja, jag kommer att tänka på Kanye West såklart, han gillar ju honom. Uppenbarligen.

Topp av HAAL, byxor uppsydda av stylisten och skor av Buffalo Kappa, kjol och byxor (modellens privata).
Kappa, kjol och byxor av BACK och skor av Céline.

Det var fascinerande hur mycket rabalder det uppstod i publiken för att de som satt längst fram blev chockade över hur nära ett kön de befann sig. Men i vanliga fall är det bröst där hela tiden? Det är tydligen okej.
Hanna



Drop-crotch-byxan lever vidare i Kanye Wests modeman.
Lisa



Klänning (buren som jacka) av Céline, byxor uppsydda av stylisten och skor av Buffalo (modellens privata).
Tröja (buren underst) ur stylistens arkiv, klänning av Miu Miu, handskar av Wanda Nylon och benvärmare ur kostymarkiv.
Ja – Kanye West har ju haft ett stort mode
år i år. Han inledde ett samarbete med Adidas och visade två gånger under New Yorks modeveckor. Båda visningarna var även ett samarbete med Vanessa Beecroft som är en kontroversiell konstnär. Hur reagerade ni på Kanye Wests comeback till mode?

Lisa:
Det som känns lol med Kanye Wests visningar är hur det ser ut som att Kanye tagit över Rick Owens estetik. Och samtidigt har Rick Owens flyttat sig till nästa steg. Det var många som pratade om att Kanye Wests kläder liknar Rick Owens.

Wasima:
Jättemycket! Man ser att han är helt influerad. Överdimensionerat, jordfärger, lager på lager, distressed…

Lisa:
Drop-crotch-byxan lever vidare i Kanye Wests 
modeman.

Wasima:
Jag undrar verkligen vem Kanye gör mode för. Försöker han imponera på själva modevärlden? För då tror jag knappast de blir imponerade av att han gör en recycle på Rick Owens kläder. Gör han det för kidsen? Jag undrar. Jag tycker att det är coolt, jag tycker att det är skitfett att han gjort sina visningar 
i år, för jag älskar hans drivkraft. Men jag undrar hur det går till när han sitter där och bara: nu ska jag skapa kläder. Om det är bara för sin egen skull eller om det är för folket.

Lisa:
Om vi tänka på kläderna han själv bär, så är ju hans stil i dag inte lika mycket glam som när han slog igenom och bara bar Balmain.

Wasima:
Ja, för bara två år sedan så hade han på sig den där damblusen av Céline, och så var det mycket extravagans med Gucci och bling och Riccardo Tiscis 
läderkilt.

Lisa:
Precis – Kanyes nya grejer är tydligt en förlängning av hur han själv klär sig nu. En kollektion som är som han själv fast ett steg till. Han ser ju ut så där nu, med den typen av lite för stora tröjor och Rick Owens som vi pratade om. Inkognitokläder.

Wasima:
Han är som vi – vi har ju också blivit slappare! Som vi sa förut. Byxa och tröja. Kanye är precis som vi!

Jon:
Jag fastnade för hur alla i modevärlden verkar imponerade av Kanye Wests mode. Jag har läst endast en dålig recension av hans visning, och det var Cathy Horyn. Hon menar att modevärlden är fools som går på det han gör. Men det är det enda negativa jag har läst. Alla andra modekritiker är upp över öronen förälskade i vad han gör.

Wasima:
Det gläder mig faktiskt. Han fick ju inte alls bra kritik när han kom ut med sin kollektion och show 2011, som med all päls och glam var raka motsatsen till det han gör nu. Jag personligen älskade den kollektionen. Och jag tycker om det här också. Men jag ser hur han förändras.

Lisa:
Och han gör verkligen allt för att slå sig in i mode
världen.

Wasima:
Ja – jag älskar underdogkänslan med honom! Jag älskar att han står upp för sig själv och om man sållar bort alla hans semipsycho-uttalanden så säger han rakt av briljanta saker. Jag hoppas att mina barn ser upp till någon som Kanye West. För det han gör inom mode nu handlar om att tro på sig själv.

Hanna:
Det är så gripande att han verkar så genuint sorgsen över att han inte riktigt får vara en stor designer.

Lisa:
Fast jag önskar att han inte hade försökt att gå via modevärlden och till exempel försökt praoa på Acne. Kanye hade kunnat vara fullt ut ”fuck modevärlden”.

Jon:
Jag tycker att det är fint att han vill lära sig från 
grunden.

Lisa:
På tal om Acne: Kan vi inte gå från snopp till Kanye West till Acnes Gender Equality-tröjor? Det är inte en så lång brygga...

Wasima:
En sjukt bra övergång!

Polo (buren underst) av Wanda Nylon, tröja från Beyond Retro, klänning av Prada och tights ur kostymarkiv.
Tröja av Versus, byxor uppsydda av stylist, choker av Chanel (tillverkad av stylisten) och skor av Céline.

Okej: Acne Studios gjorde alltså plagg till sin herrkollektion vintern 2015 som det står ”Radical Feminist”, ”Gender Equality” och ”Women Power” på, och en tröja med trycket ”Please call me girl” som både kan uppfattas som att man ska ringa eller kalla bäraren för tjej. Hur reagerade ni?

Hanna:
Jag tycker det är underbart att de äntligen tar ställning…

Lisa:
Om vi jämför med Rick Owens kvinnliga modeller som bär upp varandra, total power, och sedan det här; när någon sätter på sig en tröja som koketterar med gender equality, då blir det väldigt tydligt vad som känns mer äkta.

Hanna:
Och det är så himla lätt att håna Acnes tröjor för att det är så töntigt?

Lisa:
Det handlar om hur feminism och manlig feminism sett ut 2015, tror jag. Som med tv-serien Boys i SVT – om jag säger att jag är feminist, då är jag det. Om jag sätter på mig den här tröjan, då måste det väl vara lugnt.

Wasima:
Ja, och så tar jobbet slut där. Nu har Acne gjort en feministisk tröja och då är Acne plötsligt några som står upp för feminism. Och det för mig är så himla cheap. Det är en fattig genväg, om vi tänker på allt arbete som det är att stå upp för feminism och kvinnors rättigheter.

Lisa:
Det sätter saker på sin spets. Och det ställer också frågor kring när man kan ha på sig ett tryckt budskap. När är det okej och när är det inte okej, vilka är avsändare och vilka är mottagare? Jag tror inte att Acne har tänkt på alla de aspekterna.

Wasima:
Och hur ser företagets struktur ut? Är Acnes företagsstruktur feministisk? Det är det som har stört mig mest i hela den här grejen.

Hanna:
Det känns helt absurt när man gör en annan jämförelse och föreställer sig en Acne-tröja där det står ”Antirasist”. Det är någonting väldigt tomt i det här sättet att sätta ”budskap” på de här tröjorna. Vad fan betyder det här ens? Om det står gender equality på din tröja, ja det är ju bra, men vad mer?

Lisa:
Och, om den kostar 2 000 kronor, har du betalat för gender equality då? Eller vad har du betalat för?

Wasima:
Men hörni – har inte Acne alltid haft lite töntloggor på sina tröjor.

Hanna:
Ja! De har också haft tryck där det stått ”Paris” och så var det en bild på Frihetsgudinnan… Jag kan därför faktiskt inte riktigt skaka av mig tanken att de ”feministiska” tröjorna kanske är något slags skämt?

Lisa:
Jag tänkte på om det hade varit någon skillnad om man hade köpt de där tröjorna och pengarna hade gått till tjejjourer?

Wasima:
Det hade i alla fall betytt mer än vad det gör just nu.

Hanna:
Både och. Jag hade tyckt att det vore vulgärt och hade antagligen haft samma problem med det som jag nu har med tröjorna, nämligen att man får en känsla av att de plockar poäng på en fråga som råkar vara lite i ropet men som ingen på Acne egentligen bryr sig så jävla mycket om. Å andra sidan tyckte jag att det var skitkul när Chanel iscensatte en feminist­demonstration förra hösten, och jag tvivlar på att Karl Lagerfeld typ vaknar varje morgon och dammar av Det andra könet. Men Chanelvisningen räddades, tycker jag, av att det var campy, det var kul och fånigt och handlade om en estetik mer än något annat. Acne-trycken är bara budskap och därför rätt humorlöst.

Topp och kjol av Stella McCartney, byxor av HNR London, skor av Céline, handskar av Wanda Nylon och ärmar ur kostymarkiv.
Tröja av Versus, choker av Chanel (tillverkad av stylisten).

Här kan vi lätt glida in på den nya modeplattformen som startade i år, Amaze. Det är en ny plattform under Stockholms modevecka som lyfter fram kreativa modeskapare. Och ser vi inte på Amaze flera kvinnliga designer som faktiskt är feminister och som gör det synligt genom sitt mode?

Lisa:
Ja – Minna Palmqvist, som visade båda gånger på Amaze i år, använder ju sig också av tryck på sina plagg, men som jämfört med Acnes faktiskt på ett mer bokstavligt sätt tar upp feminism. Minna Palmqvist gör ett tryck som för tankarna till plastikkirurgi eller celluliter, och det blir ett sätt att stå upp mot den typen av ideal. Det finns en poäng med det Minna trycker på sina kläder. Och hon säger massor genom sina tryck.

Wasima:
Fast samtidigt tycker jag att det är synd att man måste göra en sån GEST för att visa att man är feminist. Kan man då säga att exempelvis Donatella Versace är mindre av en feminist för att hon inte går ut med att hon är feminist?

Hanna:
Det är intressant vad man använder för ord eller språkbruk. Man vet att vissa kvinnor lever på ett sätt som genomsyras av en feministisk praktik men de vägrar att ta ordet feminism i sin mun för att de tycker att det har en negativ laddning som de inte tycker om. Det kan man översätta till modesammanhang, att det finns en skillnad mellan praktik och ord. Det kan antingen vara praktik, som Versace på vissa sätt, eller ord, som hos Acne bara blir tomma, men det är sällan båda, som hos Minna Palmqvist. Hon både gör feministiskt mode och pratar om det.

Lisa:
Eller som med Rick Owens, där vi ser modeller med sjukt starka kroppar som bär på varandra, och vi tittar inte längre på deras kroppar som sexobjekt eller ens som modeller för det handlar bara om nakna kroppar som bär varandra. Rick Owens säger inget om feminism, men när jag ser hans visning är det bara feminism jag ser. Och kläderna han har gjort är superfunktionella och ska hjälpa kroppen att röra sig. Han behöver inte säga någonting om det, det finns ju där redan.

Med det sagt lever vi ju i en värld där vår vardag blir väldigt direkt påverkad av vad stora modeföretag väljer att hitta på. En debatt under 2015 var ju Åhléns och H&M:s respektive kampanjer där vi såg två modeller som båda bar hijab.

Hanna:
H&M-hijaben figurerade i en reklamfilm för H&M som visade upp olika stilar och som i slutändan handlade om att vi borde återvinna våra kläder, vilket jag tyckte var en jätteöverraskande punch line. Du ser Iggy Pop i bar överkropp och sedan en tjej i hijab och en massa andra, och sedan bara ”OBS återvinn!”. Så säger de ”there are no rules in fashion” – den enda regeln är att man måste återvinna sina kläder. Det är förresten jättekonstigt att jag just sa ”Iggy Pop i bar överkropp” – som om han någonsin har tröja på sig. Det hade ju varit riktigt punk om han hade haft t-shirt på sig.

Wasima:
Han har kanske återvunnit så många tröjor att han inte har några kvar.

Kappa av Acne Studios, t-shirt av Katherine Hamnett och choker av Chanel (tillverkad av stylisten).
Topp (buren underst) av Kappa, tröja av Prada, meshtopp av Lena Buss och byxor av HNR London.
Både H&M:s och Åhléns kampanjer blev väldigt omskrivna för sina hijaber och det var många som motsatte sig hijabins nya utrymme i modekampanjer. Vilket var absurt. Samtidigt: hur frigörande är det egentligen att den svenska hijabin nu blir indragen i kapitalismens klor?

Lisa:
Fast det handlar om att du får du se någonting annat än en blek smal vit modell, och det betyder mycket.

Wasima:
Det blir normbrytande.

Lisa:
Även om det är pengar inkluderat så kan det vara både och. Nu lät jag väldigt akademisk men det är ju så?

Jon:
Även om man kan argumentera för att kapitalismens klor och dess intressen kommer först här, är det svårt att bortse från att reklamen är vårt absolut största kommunikationsfönster i dag. Ingen annanstans nås så många av information som via reklamen och då är det väl både på tiden och något bra att reklamen är inkluderande. Det som syns i just reklam blir förr eller senare normalt, snabbare än via modejobb eller panelsamtal.

Är 2015 året när ”inkluderande” modebilder är mer än bara en trend?

Hanna:
Ja kanske? Åhléns gjorde faktiskt även en kampanj i somras med Lea T, den kända kvinnliga transmodellen som bland annat varit musa och modell för Givenchy. Det var outtalat i kampanjen, det stod bara ”Vårmod”. För kanske två år sedan hade det varit helt osannolikt att Åhléns medvetet skulle sökt upp en transkvinna som modell i en kampanj och inte göra någon affär av det överhuvudtaget.

Lisa:
På det sättet har året varit spännande: hur modets makt har genomsyrat popkultur på ett helt nytt sätt. Jag tänker på både när Caitlyn Jenner kom ut som Caitlyn och på kvinnan i USA som i flera år låtsades vara svart, Rachel Dolezal. Det har varit ett märkligt år på det sättet.

Rihanna kallade Rachel Dolezal för en hjälte.

Lisa:
Ja, hon undrade vad det var för fel att vilja vara svart. Vilket var en bra poäng och ett vågat statement.

Wasima:
Det var en bra poäng tills någon på TMZ bara ”jaha så blackface är inne nu igen?” Jag kan förstå vad Rihanna menar och det är på ett sätt uppfriskande, men at the end of the day that doesn’t make it right.

Lisa:
Det speglar ett märkligt modeår känner jag, apropå avsändare. Det har blivit många sådana frågor i år – om mångfald, genus, feminism, hijab – allt det har kastats upp i luften och vänds och vrids på just i detta nu.

Med återigen: Alla ska bli inkluderade i mode och därmed i kapitalismen. Hjälper det eller stjälper det samhället?

Hanna:
Det är en väldigt ohelig allians mellan extremt mycket individualism och samtidigt ett starkt grupptänkande i vår kultur just nu. Det ena tar sig uttryck i att folk i min närhet – det är i alla fall min upplevelse – visar mer solidaritet med marginaliserade grupper, det andra i att många är så snabba på att låsa in folk i grupptillhörigheter som inte kan spegla någons hela jag egentligen.

Lisa:
Och ironiskt nog känns det också som att mode känns kul igen, just för att allt det här blir väldigt laddat. Även om det är Acne Studios som gör en tröja med ”Gender Equality” och inte menar att det ska vara laddat, så reagerar vi för att det blir laddat.

Wasima:
Man har blivit intresserad av mode på nytt 2015 för att det plötsligt känns betydelsefullt igen.

Lisa:
Att Caitlyn Jenners första bild är en modebild på omslaget till Vanity Fair säger mycket. Och att hela världen skrev grattis på Instagram.

Om den här tröjan kostar 2 000 kronor, har du betalat för gender equality då? Eller vad har du betalat för?
Lisa



Men nu var det bara kön i princip utan laddning, ingen sexuell laddning, inget hotfullt. Provokationen var väl att det såg så jävla fult ut?
Hanna




Lisa:
Att Caitlyn Jenners första bild är en modebild på omslaget till Vanity Fair säger mycket. Och att hela världen skrev grattis på Instagram.

Nu har vi kommit fram till modeåret 2016: Vad är er framtidsspaning?

Jon:
Jag tror på mindre sport och mindre humor.

Hanna:
Va? Jag tror på mer humor och glamour! Det säger jag dock varje år. Det kanske mer är en förhoppning än något annat.

Wasima:
Det är svårt att sia om vad som ska hända just för att det är så mycket som är uppe i luften efter 2015. Jag har ingen aning om vad som kommer falla ner först.

Lisa:
Kanske, om vi tittar lokalt, att vi kan hoppas på att det inte blir så mycket skägg. Att det homogena svenska modeklimatet kan få förgrenas, skapa åtskillnader och ebba ut i flera grupper.

Wasima:
Jag hoppas mer på fult mode. Jag hoppas på trash, kombinationen ratchet och fuck-ups. Och på guldtänder.

Lisa:
Klä dig inte efter din kroppsform!

Wasima:
Exakt. Kör bara på. Det vill jag se 2016. Fast det går lite mot vad jag essentially tycker. Jag satsar alltid på att se ut det bästa jag kan se ut. Men jag kommer snagga av håret förr eller senare. Mitt Sinead O’Connor-moment is still to come.

Lisa:
Så sitter vi alla här i Kanye West-kläder nästa år, med rakade huvuden.

Modepanelen

Wasima Ayad - En av Rodeos hårdast jobbande medarbetare har genomgått minst ett dussin hårfärgsbyten under 2015. Dessutom har hon stylat Linda Pira, levererat mäktiga dj-set, gett oss några av årets bästa visdomsord och ägt på Instagram.

Jon Appelvik Lax - Det finns ingen modehändelse under 2015 som lyckats undgå Rodeos redaktör Jon, och det samtidigt som han både gift sig och blivit pappa åt en whippet. Starkaste nyheten från året har enligt honom varit nytillskottet på den svenska modescenen, den alternativa modeplattformen Amaze.

Lisa Ehlin - 2015 är året när världen fick sin första kvinnliga doktor i mode, och det är Lisa Ehlin. Nuff said. Hennes avhandling i mode heter Becoming image. Perspectives on digital culture, fashion and technofeminism och hennes blogg om musik hittar du på Rodeo.net.

Hanna Johansson - Förutom att starta upp ett snart prisbelönt Snapchatkonto har Hanna Johansson under 2015 gått ut konstskola, recenserat böcker, jobbat med scenografi för stora statliga museum och skrivit om mode och skönhet för Rodeo.net. Det finns inte någon som kan prata om frigörelse och skam på samma sätt som hon. (Och på snap heter hon www_sauvignon)

Fotograf: Hedvig Jenning / MINK MGMT

Fotoassistent: Rasmus Signeul Punsvik

Stylist: Jeff Ihatsu

Stylistassistenter: Emma Röstlund och Julia Häggblom

Make up: Veronica Lindqvist / Mikas Looks

Makeupassistent: Amanda Carlsson

Hår: Joe-Yves Asmar / Mikas Looks

Modeller: Matilde / Diva models och Björn W / Nisch management

Typsnitt: Domaine Sans Fine av Kris Sowersby / Klim Type Foundry

Utveckling: Fredrik Törnqvist