Kenza Zouiten driver sedan flera år tillbaka Sveriges allra största blogg och basar numera även över egna och snabbt växande modeföretaget Ivy Revel. Till skillnad från många bloggkollegor pratar hon sällan om entreprenörskap och är ganska motvillig till rampljuset.

     Zara Larsson är underbarnet som i hela sitt sjuttonåriga liv har vetat att hon vill sjunga och stå i centrum. Och hon låter ingen trampa på hennes ideal.

     Båda har siktet inställt på världsherravälde och har redan kommit en bra bit på väg. Tillsammans har de miljontals följare i digitala medier – massor av fans, men också hatare. Hur hittar man sitt eget uttryck och hur följer man sina principer medan man lägger världen för sina fötter? Och är det svårare eller lättare att vara sjutton år och tjej 2015 än det var 2008?

     Vi kopplade ihop Sveriges just nu mäktigaste tjejer och lät dem jämföra erfarenheter.




Text: Jenny Seth
Foto: Märta Thisner





Hur väl känner ni varandra?

Zara: Vi har aldrig träffats förut!

Kenza: Nej, det är jättekonstigt, men jag tror faktiskt aldrig vi har varit på samma plats förrän idag.

Zara: Jag trodde att det kanske skulle hända på Blog Awards, men då var du i Tokyo. Vi är ju i och för sig lite olika världar, musik och mode.

Kenza: Fast ändå inte.

Zara: Jag har fått en känsla av att alla bloggare i Stockholm mellan 20 och 27 känner varandra. Den klicken är ju jag inte med i. Men jag vet ju allt om dig! Läskigt va? Haha. Har läst din blogg i så många år.

Kenza: Och jag fick upp ögonen för dig med låten Uncover. Det var min kille som spelade upp den för mig. Jag trodde det var Rihanna, asbra!

Zara: Åh, jag minns att du bloggade om den!

Kenza: Jag önskar att jag hade varit lika smart som du när jag var sjutton. Feminismen ligger ju också mig väldigt varmt om hjärtat. Du vågar stå upp för vad du tycker trots att du kan få så himla många emot dig. Det är väldigt modigt. Nu är jag 24 och vågar vara den jag är och säga det jag tycker utan att vara rädd att någon inte ska tycka om mig. När jag var 17 så ville jag inte trampa någon på tårna.






Hur hittade ni er stil?

Kenza: Jag var ju punkare när jag var liten. Bara tio-elva när jag mjukstartade lite med Linkin Park och Limp Bizkit, sen blev det Marilyn Manson och Slipknot och senare även punkigare grejer som The Exploited och The Distillers. När jag var tolv rakade jag tuppkam. Det var min storasyster som fick in mig på det där. Hon är fyra år äldre och jag såg upp till henne och tyckte att hon och hennes vänner var så himla coola när de satt och drack öl i Vita bergsparken. Så jag gjorde också det, men skillnaden var att jag var tolv, inte en gymnasieelev.

Zara: Vad fick dig att lämna punken? Vad var det som gjorde att du tänkte ”det här är inte jag längre”?

Kenza: Det var nog lite att jag växte ifrån det, men jag var också så himla trött på att bli mobbad. Det där att ständigt få höra från de äldre killarna att ”du skulle vara så himla söt om du var normal”. Till slut så tänkte jag väl att ”ja kanske”. Nu väljer jag ju att inte se ut sådär längre, men det är synd att jag gav upp det så lätt bara för att göra andra nöjda.

Zara: Jag har inte gått igenom något sådant och är lite ledsen över det. Jag har inga roliga kort att kolla tillbaka på. Min pappa var verkligen punkare, alltså PUN-KA-RE, på sjuttiotalet och hade också tuppkam. Det var all in. Tills han en dag vaknade upp och bara ”Mamma, jag vill ha en pikétröja”.








Kenza: Haha! Jag var likadan! En dag så vaknade jag och slängde typ alla kläder.

Zara: Jag har liksom aldrig haft en sådan period. Eller jo! Fjortis kanske. Även om det nog egentligen var lite för sent för mig att haka på. Du var aldrig det va?

Kenza: Jo, det var ju det jag blev, jag gick från punkare till fjortis. Söndernoppade ögonbryn, Henri Lloyd-jacka, Kungliga Segelsällskapet-tröjor, trots att jag aldrig har seglat i mitt liv. Idominsalva. Det var så man såg ut.

Zara: Jag ville verkligen ha det där risiga håret, kommer du ihåg? Det skulle liksom vara lite risigt och stripigt. Men jag har alltid sett exakt likadan ut. Stilen har varit väldigt oviktig ända tills för typ två år sen. Då insåg jag att det är en grej, något som man kan använda i sitt artisteri, hur man vill se ut och porträttera sig själv liksom. Jag vet inte vad min image är. Jag är faktiskt lite feg. De kläderna vi hade på oss på fotot idag, om det hade varit Rihanna så hade hon gått ut i dem på stan och rockat sönder dem, ”I don’t give a fuck”. ALLT ser bra ut på Rihanna. Jag hade inte vågat. Jag kör mina jeans och min t-shirt.

Vad hade ni för drömmar när ni var yngre?

Zara: Min första idol var Carola, hon var den första och Whitney var den andra. Det var när jag lyssnade på dem som jag förstod exakt vad jag ville bli.




Kenza: Jag hade aldrig riktigt några drömmar om framtiden. När jag var punkare hatade jag ju allt och alla, så jag hade inga planer. Hatet kom väl från alla familjeproblem – jag kände mig bortglömd och inte älskad och så. Jag försökte bara ta mig igenom skolan. Egentligen som vilken annan trettonåring som helst, man bryr sig inte liksom. Senare så tänkte jag att jag nog skulle bli förskolelärare. Kanske jobba på H&M. Det skulle bara rulla på liksom.

Zara: Men nu gör du ju så mycket mer än bloggen?

Kenza: Ja, det är ju helt sjukt alltså, det är ett helt företag. Eller två nu faktiskt. Tankarna om att det nog fanns en annan framtid för mig kom när jag började intressera mig för mode och kläder och fick lite uppmärksamhet i tidningar. Då tänkte jag att det här gillar jag.

Hur funkar kommunikationen med era följare?

Zara: Jag tänker att när det inte fanns sociala medier och bloggar, så visste man inte så mycket om artisters vardag. Jag visste inte vad Whitney Houston käkade till frukost en söndag. Jag skriver sällan om musiken på min blogg, det är klart att den finns där som en röd tråd men jag får även visa att jag är en människa. Jag uppskattar det hos andra också. Du är ju så himla snygg Kenza, har så fina kläder, du tjänar bra, har en jättesnygg kille, en supergullig hund.






Men du skriver också om familjeproblem och när det har varit jobbigt. På något sätt känns det mer äkta. Alla har känt sig jävligt svikna och ledsna någon gång och jag har väl alltid dragits mer till det där ärliga. För mig är det inte intressant att läsa om någon som bara lever livet.

Kenza: Ja, ärlighet är viktigt, men det beror ju såklart på vad syftet är för läsaren. Man kanske bara går in för att få stiltips eller nån slags underhållning.

Zara: Mm, fina bilder typ. Men nu känns det ändå som att man mer och mer har en konversation med folk, och att den kommunikationen blir mänskligare. Jag är tyvärr mycket sämre på att svara på fina kommentarer, än att svara på något elakt. Jag måste bara sätta de personerna på plats. Inte de som skriver jävla hora, det bryr jag mig inte om, då är det bara block direkt. Utan mer när någon kommer med ett uruselt argument mot någonting, oftast om feminism. Då känner jag att jag måste läxa upp den personen.

Kenza: Så kände jag mycket förut, när jag var typ i din ålder. Om någon kommenterade något som inte stämde eller sa något som bara var dumt, var jag tvungen att säga ifrån.

Nu har jag förstått att det spelar ingen roll om man svarar, folk kommer alltid hitta något att klaga på. Det spelar ingen roll om man är världens ängel.

Zara: Det är det jag har känt lite på senare tid. Förut tänkte jag att jag aldrig skulle blocka någon och att alla skulle få säga precis vad de tycker. Men för mig är det inte censur att blocka någon som skriver ”jävla feministhora, jag ska våldta och mörda dig”.

Kenza: Det som irriterar mig är ju att andra läser kommentaren och kanske börjar tänka likadant ”jaha, stämmer det verkligen att Kenzas vänner inte vill vara med henne för att hon är så jävla dryg?” Då vill man ju svara. Men det spelar ingen roll, folk kommer alltid snacka om en på både positiva och negativa sätt. Själv tar jag inte åt mig på samma sätt längre av sexistiska kommentarer, nu blir jag bara förbannad istället. Att det finns andra unga tjejer som kommer läsa kommentaren ”Fan vad smal du är du är så jävla äcklig” och jämföra med sig själv.

Zara: Jag känner att folk missbrukar begreppet yttrandefrihet. Du har inte rätt att uttrycka vilken skit som helst i mitt kommentarsfält, folk missförstår det så mycket. Nej, du har inte rätt att kränka någon.





Blogg- och musikvärlden är ju speglingar av samhället i stort – berätta om ett tillfälle när ni insåg att världen inte är rättvis.

Zara: Jag har omgett mig med så fantastiska människor sen jag började. Hela mitt skivbolag är så bra och jag har i princip bara jobbat med dem fram till bara för någon månad sen. Men nu har jag börjat skriva min egen musik och ihop med andra personer i USA och där känns det ibland som man tagit en tidsmaskin 50 år tillbaka i tiden. Det samhällets syn på till exempel svarta. På tjejer. Så konstig. Det var en kille där som jag jobbat med och som jag tycker om, men så börjar vi snacka om Beyoncé och han menar på fullt allvar att folk bara gillar henne för att hon är Jay-Z:s fru. Säger du det till mig?! Jag är Beyoncés största fan, jag bryr mig inte ett skit om Jay-Z! Men han fortsätter: ”I fuck so many bitches I don’t give a fuck”. Alla kvinnor är endast objekt i hans värld, Beyoncé är bara Jay-Z:s accessoar. Han säger också att han aldrig skulle låta sin son gråta inför folk, och om hans fru skulle tjäna mer än honom skulle han skämmas. Den kulturen är så starkt rotad. Jag försöker snacka om att jag är priviligierad för att jag är vit och han är priviligierad för att han är man. Men han tycker bara att svarta – han är själv afroamerikan – och kvinnor borde skärpa till sig. Det är så i mitt kommentarsfält också.

Folk fattar inte vilka strukturer vi lever under. Och det blev så tydligt den där kvällen i studion. Då var jag ensam tjej med sex killar och fan vad jag kände mig obekväm när alla höll med honom.

Kenza: Jag har tänkt på det här med att bloggande överlag har varit så utskällt. Det är ytligt, det är inget riktigt yrke. Och det hänger ju såklart ihop med att det är tjejer som startat hela vågen. Vi är ytliga och intresserade av mode och det är jättelöjligt tydligen. Bara själva ordet bloggare användes lite nedvärderande. Men jag är så glad över att folk faktiskt börjar fatta att det är något bra och att man kan göra något jävligt stort av det. Det är inte löjligt längre, folk tar en på allvar.

När var första gången du tog tydlig ställning för något och fick starka reaktioner på det?

Kenza: Kanske inte första gången men när jag var i Moskva förra november. Jag blev ditbjuden av ett stort köpcentrum som skulle ha ett fashionevent. Jag vet att jag har mycket ryska läsare och ville såklart åka dit, men samtidigt inte. De har en så jävla skev syn på människan i Ryssland. Och det var det jag fick kritik för när jag ändå bestämde mig för att åka, att jag indirekt stöttade den synen. Men så känner inte jag, jag ville träffa mina läsare.









Det kom 300 stycken och att bara få träffa dem och snacka med dem tror jag är mycket bättre än om jag bara skulle sitta hemma och skita i dem. När jag åkte därifrån kände jag att jag ändå ville skriva om att jag vet vad som pågår där och förklara varför jag ändå åkte. Då var det såklart många av mina ryska läsare som blev väldigt upprörda, många håller liksom med regimen. Jag fick kommentarer om att jag borde ta hem ”alla äckliga bögar” till mig och så. Jag tappade ganska många läsare, men kände att jag var tvungen att skriva någonting.

Zara: Första gången jag verkligen märkte av reaktioner var på Bråvalla-festivalen förra sommaren. Ung Vänster hade delat ut flygblad med ”Åtta tips till killar för att undvika att våldta”. Det tyckte jag var kul, det är ju satir. Istället för råd som tjejer brukar få om att inte ha för kort kjol eller gå ut när det är mörkt så hade man vänt på det och skrivit typ ”gå inte ut när det är mörkt för då är frestelsen att våldta ännu starkare”, riktat till killar. Jag la ut en bild på flyern på Instagram och fick så mycket kommentarer från kränkta pojkar som tagit så illa vid sig och grät sönder min bild. Jag satt där och spelade min pyttelilla fiol för dem.

Men en härlig grej är att upptäcka att man inte är ensam. Jag följer ändå över 2000 personer på Twitter, och där ser jag en härlig, positiv inställning till feminism.





Om någon hade frågat mig i åttan om jag var feminist hade jag sagt ”nej eew!”, för då visste jag inte vad det var. Men nu känns det tvärtom, att säga att man INTE är feminist är det konstiga.

Kenza: Jag tror ändå att det kan handla ganska mycket om ålder också, att man känner sig mer bekväm i sig själv. Så var det för mig i alla fall.

Zara: Jag vet att jag är jättepriviligierad, det förnekar jag inte. Det är något man måste vara medveten om, att det finns folk som inte är det. Människor som har det jättesvårt ekonomiskt eller blir utsatta för rasism. Motarbetade på grund av sin hudfärg, religion eller sitt kön. Jag växte upp i en jättetrygg familj, vi åker till Thailand varje vinter. En riktig svennefamilj som alltid haft det bra. Mina föräldrar har alltid stöttat mig. Jag ser relativt bra ut. Jag är vit. Man måste veta att det inte är så för alla.

Kenza: Ja, det är ju ren fakta, jag håller med. För mig är det också en självklarhet att man ser efter sina medmänniskor och inte bara tänker på sig själv. Sen antar jag att det blir en självklarhet för att jag bara umgås med människor som tycker så.

Zara: Det känner jag med mina kompisar också. Jag skulle aldrig palla umgås med någon som inte tycker som jag gör.







Och så sitter man där i sin lilla bubbla och håller med varandra om att man ska hjälpa varandra i samhället. Men så glömmer man bort att det sitter folk utanför den där bubblan, 13 procent av Sveriges vuxna befolkning som röstar på SD. Det ser man inte där man sitter med sina kompisar runt bordet. Men samtidigt: jag kan inte läxa upp hela Dalarna, liksom.

Kenza: Haha!

Zara: Ja, men det är ju typ Dalarna och Skåne, sorry.

Hur ser ert 2015 och framtiden ut?

Kenza: Det bästa med mitt liv 2015 är att jag faktiskt får göra det jag tycker om. Jag har inte haft så många yrken innan det här, men kan ändå förstå att de flesta jobbar för att överleva, skaffa mat på bordet. Och så får jag göra något som jag tycker är jävligt kul. Jag är extremt tacksam för det jag har.

Zara: Jag kommer jinxa sönder detta nu, men jag vill ha en etta på Billboard i år. Det är min dröm. Sen är jag ju såklart väldigt taggad på att släppa mitt första album, som har release i hela världen, och att det ska gå bra. Det finns ju inget annat att drömma om.

Kenza: Mitt mål i framtiden är att Ivy Revel ska bli världens största klädmärke. Det finns ingen annan dröm för mig. Nu är vi tio, elva personer som jobbar med företaget och det kommer växa mycket redan till hösten.

Bloggen kommer jag ju såklart hålla på med så länge jag tycker det är kul, men jag kommer inte vilja jobba med den när jag skaffar barn. Då ser jag mig själv på Ivy Revel. Att gå från att vara ”den där bloggaren” till att jobba med ett imperium.

Zara: Fuckin’ boss! Jag har ju lovat mig själv att vara miljardär när jag fyller 25. Inte för att jag är så himla jätteintresserad av pengar egentligen, men det är ett tydligt kvitto på framgång. Det är ju hur många som köper mina skivor och hur många som går på mina konserter som betyder något. Att någon vill följa ens karriär.

Kenza: Om jag kunde säga något till mig själv eller andra i den där åldern som du är nu, så skulle jag nog säga: Det är inte omöjligt. Det är okej att drömma och ha stora planer. Zara, du har ju redan fattat den grejen. Men det är så stor skillnad på då och nu. Därmed inte sagt att det är lättare att vara en ung tjej 2015. När jag var sjutton behövde man inte ständigt bli jämförd med andra eller jämföra sig själv med andra. Man brydde sig inte om hur Kim Kardashian såg ut på stranden förra veckan. Nu ska man vara framgångsrik, man ska vara snygg, ha ett jättefint hem. Men det gör mig också väldigt glad att det finns personer som du nu, som faktiskt lägger ner tid på att få andra att må bättre och förstå att man kan få vara sig själv och göra som man vill.



Foto: Märta Thisner
Text: Jenny Seth
Mode: Jeff Ihatsu
Grafisk form: Studio Christopher West
Rubriktypsnitt: Timmons NY
Utveckling: Jens Paulin
Fotoassistent: Viktoria Spasova
Modeassistent: Lovisa Axelsson Hager
Hår: Darren Philips / LundLund
Make-up: Veronica Lindqvist / MikasLooks
Redaktion: Agnes Grefberg Braunerhielm & Maija Mårtensgård

Bild 1.
Kenza: Tracksuit, vintage Bagheera, klänning och jacka av Back.
Zara: Tracksuit, vintage Bagheera och klänning av Back.

Bild 2.
Zara: Jacka och jumpsuit av Stella McCartney och regnjacka av Stutterheim.

Bild 3.
Kenza: Jacka, vintage Bagheera och klänning av Dior.

Bild 4.
Kenza: Regnjacka av Stutterheim, topp och byxa av Dior.
Bild 5.
Zara: Tracksuit, vintage Bagheera och kofta av Miu Miu.

Bild 6.
Zara: Topp av Chanel.

Bild 7.
Kenza: Klänning av Balenciaga.

Bild 8.
Zara: Jacka och jumpsuit av Stella McCartney, regnjacka av Stutterheim och skor, vintage Torpatoffeln.

Örhängen och nätlinnen i samtliga bilder: stylistens privata.