Vad är grejen med tatueringar? De får oss att minnas, kanske? Minnas den vi varit och minnas den vi är. Något spontant som blir för alltid, precis som livet självt, om vi ska vara djupa. Med tatueringen skapar vi ett eget rum på vår hud, ett rum där vi skriver kroppen som en berättelse.

Rodeo Wave har samlat tio berättelser om tatueringar från 2015.

  • Text: Agnes Grefberg Braunerhielm
  • Foto: Märta Thisner
  • Styling: Nicole Walker
  • Make: Josefina Zarmén
  • Hår: Joanna Rask
  • Fotoassistent: Mai Nestor
  • Grafisk form: Studio Christopher West
  • Utveckling: Mårten Thunberg
Beatrice har på sig väst från
Humana och klänning från
Beyond Retro.

– Om du gör tatueringar sent framstår det kanske som lite löjligt. Det anses inte okej att på kort tid gå från att vara otatuerad till att ha jättemycket tatueringar. Det är som att det ligger en äkthetsproblematik i det. Så har i alla fall jag uppfattat att folk har insinuerat om mina tatueringar. Jag började tatuera mig rätt sent. Min första tatuering gjorde jag för två år sedan bara.

– Jag stick-n-pokade ”Pam 4-ever” på armen för att rädda upp min absolut första tatuering, ett halvdant Pam Grier-porträtt. Pam Grier är skådespelerskan i bland annat Jackie Brown, och hon är Kit i L Word, du vet? Hon var den som alla ville vara och alla ville ligga med under blaxploitation-eran inom film. Trots det avtog karriären och hon blev bortglömd. Men genom Jackie Brown fick hon en revival. Jag älskar henne i den filmen, hon förmedlar liksom styrka, sorg och sex appeal på samma gång.
– Jag tror att alla mina tatueringar är små meddelanden. Utan att det blir jättedjupt. Saker jag behöver bli påmind om av mig själv. Det är också ett sätt för mig att ta avstånd från min kropp, att inte ta den på så stort allvar, samtidigt som jag kommer min kropp närmare genom att utsmycka den.

Beatrice Eli är artist. Du hittar henne på beatriceeli.com.

– Jag har inget konsekvenstänk när det kommer till tatueringar. Det går snabbt, det måste ske direkt. Min första tatuering var en mustasch på fingret som jag gjorde på mig i själv i högstadiet. Det var den tiden när folk hade mustascher på fingret. Vi var ett tjejkompisgäng som tatuerade varandra.

– Jag har väldigt många tatueringar, somliga av dem slarviga hemmatatueringar, andra skitfina av riktiga tatuerare. Men när jag kollar på mig själv naken så ser jag inte det fula utan jag ser delar ur mitt liv. Jag ser vad som hänt mig i olika perioder. Därför kan jag inte ångra någonting. Skitsamma hur de ser ut, det är inte det som är viktigt för mig. Det som är viktigt är att mina tatueringar är delar av mig och mitt liv och min uppväxt. När unga tjejer, som jag, har ganska mycket tatueringar så kan folk bli oroliga åt en, typ: Tänk om jag skulle ångra mig? ”Ska du verkligen tatuera benen?” Men jag kan inte ångra mitt liv. Jag bär med mig bilder av den jag var när jag var 17 och jag kan inte ångra den tjejen. Jag sparar en del av mig själv på mig själv. När jag är 80 vill jag vara tatuerad över hela kroppen upp till hakan. Jag vill bära hela min historia på min hud.

Minda Jalling är grafisk designer och illustratör och går just nu på Konstfack. cargocollective.com/mindajalling.

Minda har på sig stickad tröja från Humana, bälte från Beyond Retro, trosa och örhängen från stylistens arkiv.

– Min första tatuering var den på överarmen, där det står ”Vienna Blood”. Det var min kompis Lap-Sees namn på Skunk.nu. Min senaste tatuering, på underarmen, gjorde jag i New York för några veckor sedan. Det är en fangirltatuering och en kärleksgest till mina kompisar i bandet Moon City Boys som har halvmånen som symbol. Moon City Boys är ett asbra punkband med bara tjejer.

– Folk frågar om det är en Sailor Moon-tatuering, vilket är okej, för jag gillar Sailor Moon, liksom vem gör inte det? Men det är så sjukt för hon som gjorde tatueringen på mig i New York har ett par vänner som också har ett band som också har en halvmåne som sin symbol, och de är också är ett asgrymt tjejpunkband. Och hon har också tatuerat in en halvmåne! Vilket jag inte visste när jag gick dit. Och alla frågar henne jämt om hon gillar Sailor Moon. Så hon hann varna mig.

– Jag är inte rädd att mina tatueringar ska framstå som cheesy, för det blir ändå något cheesy som är personligt. Det finns hur många som helst som har en halvmåne på armen men alla har personliga historier bakom just sin.

Camilla Almqvist Téran är dj och frilansjournalist.

Camilla har på sig jacka av Lazoschmidl, linne av Acne Studios och örhängen från stylistens arkiv.

– Den dagen när hon dog var så bisarr. Amy Winehouse. Det var fyra år sedan, den 23 juli, dagen efter Utöya. Jag minns att jag var hemma och hade precis läst massor om terrormassakern på nätet. Så ringer den person jag var ihop med då och säger: ”Det är så sorgligt" och jag svarar ”Det är ofattbart”. Och så får jag höra ”Amy var så ung”. Och jag bara: ”Va?” Det var så jävla deppigt. Man visste ju hur hon hade mått. Och efter det, varje år, är det en minnesdag för mig.

– Jag älskar hennes musik, jag älskar hennes texter och jag kommer ihåg när albumet Frank kom, det var 2003. Den skivan delade jag och min storasyster på när vi var yngre. Hon har alltid haft värsta musikintresset och jag har fått all min musik via henne. Jag har aldrig köpt en skiva och hon köpte bara skivor. Och hon köpte Frank. Efter att jag hört det albumet var jag såld. Så det var så naturligt för mig att göra tatueringen, ”Amy W” i ett hjärta. Jag gjorde den väldigt spontant på årsdagen i somras. Jag vaknade på morgonen och visste: Jag måste göra en Amy-tatuering. Jag har ganska många tatueringar men jag känner inte att de andra betyder massa saker, jag har till och med vissa som är fett fula. Men den här kommer jag aldrig att ångra.

Amie Bramme Sey är programledare och skribent. Du hittar henne snart mer permanent på Rodeo, watch this space.

Amie har på sig t-shirt
från Humana och trosa
från stylistens arkiv.
Masha har på sig polo
av Lazoschmidl och
kappa av HAAL.

– Jag valde att göra den här tatueringen för att... Den är rolig. Det är en tatuering där nån inte lyckats rita en låda ordentligt och det står ”Fan!” över. Det är inte så mycket mer än så. Jag gjorde den i maj hos min kompis Viktor som är konstnär och driver Bitch Ink. Det är roligt när folk flabbar åt den och att lådan liksom är lite fel, ett misstag. Jag har tatuerat in ett fel på armen.

Masha Taavoniku ligger bakom queerbioinitiativet LQQKS och är koordinator på Ccap. instagram.com/skruttig

– Som liten älskade jag amerikanare. Jag tvingade alltid min pappa att gå på olika bilevent med mig. Från att jag var åtta år ritade jag jämt bilar och jag blev helt hooked på Pontiac Firebird. Den senaste tatueringen jag har gjort är just en Pontiac Firebird från 75, på bröstkorgen. Den bilen är så sjukligt vacker.

–När jag fyllde 15 tog min pappa med mig till sin kompis, och där tatuerade jag mig för första gången. Det blev en svala för min farmor och farfar. Jag har annars inte haft någon speciell tanke bakom mina motiv, men det har ofta blivit saker som symboliserar mig som person. Jag har gjort allt från egna ritningar till en tentacruel och olika konstverk.

– Min nästa tatuering blir Spider-Man, han är min favoritsuperhjälte och spindeldjur är ju det ballaste som finns. Skulle jag vara en superhjälte skulle jag utan tvekan vara Spider-Woman, och jag och Spider-Man skulle bekämpa brottslingar och ha en byrå tillsammans.

Celine Barwich är fotograf. celinebarwich.com

Celine har på sig ett
linne av Acne Studios.

– Jag gjorde tatueringen på ryggen i San Francisco i augusti. Jag hade länge planerat en stor oregelbunden geometrisk form och hittade tillslut ett ryskt konstruktivistiskt konstverk som jag använde som motiv. Jag gjorde den hos en vän som jag litar på och det var nog bra, för det gjorde fan sjukt ont och min reaktion blev lite ”vad fan gör du!?”. Men sen påmindes jag om att jag hade bett henne. Hon gjorde hela på en och en halv timme. Jag är så tacksam för det.

– Nu känns det som att jag fått en ny del kroppen, eller vidareutvecklat den i alla fall. Format om den. Tatueringen visar upp något om hur jag tänker, en tankestruktur som syns och känns liksom. Jag känner mig finare också såklart. Med den tatueringen ser jag ut som jag tycker om att se ut.

Miranda Rudklint gör kommunikation på kontorstid och producerar annars bland annat musikprojektet Shequency

Miranda har på sig klänning
och skärp av Nhorm.

– Jag började tatuera armleden för några månader sedan. Planen är att det ska bli en hel sleeve, så just nu är den i ett mellanläge. Jag har massor med tatueringar, jag har tappat räkningen på hur många det är. Min första gjorde jag när jag var 17. Då lyckades jag faktiskt få pappas tillåtelse som man måste ha innan man blir myndig. Men efter det slutade jag fråga om lov. Jag förstår inte syftet med att be om lov för att göra saker med sin egen kropp. Det är jag som kommer vara tvungen att bära på vad jag gör, ingen annan.

Sabina Ddumba är artist. SabinaDdumbaOfficial.

Sabina har på sig topp av
Lamija Suljevic och skor
från stylistens arkiv.
Saleen har på sig topp från
Humana, skjorta av Acne
Studios, byxa av Burberry,
skärp från Beyond Retro och
klockor från stylistens arkiv.

– Mina tatueringar får inte vara symboliska. De ska inte betyda någonting. De är istället en prydnad, ett smycke. Jag vill inte styra tatuerarens skapande, så när jag skaffar en tatuering ger jag den så mycket frihet som möjligt. Jag kanske bestämmer storleken eller ett tema men sedan låter jag tatueraren rita det den känner för.

– Min första tatuering var en annan sak. Jag var 17 år och på studieresa i Paris. Då fick jag och en vän för oss att vi skulle tatuera oss. På plats bestämde jag mig för att skriva ’’keep climbing’’ på underarmen. När jag kom hem så ångrade jag mig. Det kändes som om mina ögon blödde varje gång jag såg tatueringen. Det slutande med att jag täckte över den med en ny av Grace Neutral. Men en del av mig önskar att jag aldrig hade täckt över den ändå. För nog var det min omgivnings uppfattning av den som gjorde att jag hatade den? Att den var cheesy. Men vilka tatueringar får vara snygga egentligen, och vilka ska man skämmas för? Jag tycker egentligen att man aldrig ska skämmas för en tatuering. Man ska inte skämmas för det man bestämmer sig för att göra med sin egen kropp.

Saleen Gomani jobbar med film och utbildar sig just nu till filmskapare vid Fridhems filmskola. vimeo.com/saleengomani.

– Flesh war, det är en låt av ett australiensiskt band som heter Total Control. Men anledningen till att jag gjorde tatueringen är inte alls att det skulle vara min favoritlåt. Att jag ville tatuera in de orden hade mest blivit en fix idé för mig, en idé jag fick när jag hörde låten på ett av mina favoritställen Big Love, en skivbutik och bar i Tokyo som drivs av vänner till mig.

– I efterhand hänger både låten och orden ihop med mycket som hänt i mitt liv. ”Flesh war” står för relationer som är omöjliga, den där kampen kroppar emellan. Mänskliga relationer är ständiga energikamper. Det senaste året har jag varit med om väldigt mycket flesh war. Det har handlat om min kropp och mig själv i relation till andra – förnuft mot känsla och köttets maktkamp.

Sofia Al Rammal Sturdza gör musik under namnet SARS. I april släppte hon som del av duon Född död LP:n Studie i Närhet, Längtan & Besvikelse på Northern Electronics. I slutet av hösten släpper Sofia tillsammans med Abdulla Rashim skivan For Those Who Strive.

Sofia har på sig topp från
Humana och trosa
från stylistens arkiv.