*cravings*

Borde skriva. Istället sitter jag här och suktar.

Fast asså? Det här?

VILL JAG HA. Ann-Sofie Back via StyleBy.

Hanna Johansson

Dagens Burfitt

Ni som minns mig från förr vet att jag lägger ut dagens outfit ibland, om än bara obegripliga detaljbilder ackompanjerade av dåliga vitsar. Börjar dock inse att det finns ett begränsat antal ord som rimmar på ”outfit” (kan ni komma på några andra förutom moshpit, dix-huit och Burfitt?), så jag kanske får se över det konceptet.

Nå! Ursäkta för den självreflekterande spyan. Har hittat en blus som nästan går ton i ton med min hudfärg, det är jag glad för. Lämnar er med den och min knubbiga hand den här måndagen. Tjing-tjing!

Hanna Johansson

Vem är rädd för hipstern?

Bild: Hipster Hitler.

Hipsterdebatt! Igen!

Jenny Damberg har recenserat ”Stuff White People Like” och n+1-redaktionens (med fleras) bok ”What Was the Hipster?” i dagens SvD, det är det det gäller. SWPL är från början en hemsida, precis som Look At This Fucking Hipster som var på tapeten i somras. ”What Was the Hipster?” utgår från ett panelsamtal om hipsters som hölls på The New School i New York den 11 april 2009.

Det är skitsvårt att skriva om ”hipstern”, även med stötdämpande citationstecken. Jag har försökt tidigare, i affekt, vilket förstås blev sådär. Notera förresten ”hipstern” istället för ”hipsters”, för hur löjligt det än låter är det ju snarare en idé än en faktisk, konkret, homogen grupp. Någon kommenterade sist jag var ute och röjde att ”hipster” egentligen mest är något man säger om hippa personer som inte är ens kompisar. Det stämmer rätt bra, tycker jag. Att prata om ”hipsters” är således nästan helt meningslöst – för det kommer alltid att bli affekterat – men att prata om och förhålla sig till ”hipstern” och det samhälls- och konsumtionsklimat som föder den är relevant. Och, för den delen, vad den här påtagliga viljan att resonera kring det hela kommer sig av.

Jag läste ”What Was the Hipster?” nästan det sista jag gjorde 2010, som för att på något vis kröna året då Happy Socks och Lykke Li skulle dissekeras som ivrigast. Precis som Damberg skriver går den inte riktigt till botten med vad den vill diskutera, ”många av analyserna strandar på att de utgår från en syn på hipster som en etablerad subkultur”, och resonemangen fastnar ofta i nedlåtande checklistor. Hipsters gillar Pavement, hipsters gillar Slavoj Žižek, hipsters gillar snygga och överprisade kaffeställen i West Village, fast inte på rätt sätt. Says who? Och till vem, ens?

Men det största problemet, enligt mitt tycke, är att ämnet ligger deltagarna så nära till hands att de inte kan förhålla sig distanserat till det; det märks att det är viktigt för redaktionen att bevisa att de gubevars inte är hipsters. Det är mitt problem när jag skriver om sådant här också; det är svårt att med självrespekten i behåll ens börja ”analysera” det hela (citationstecken!), men ännu mer att bete sig som om man verkligen trodde att man stod över något. För det gör man ju inte. ”[Det]  är just högutbildad, köpstark och därmed ofta vit medelklass som dikterar villkoren, både bland de som omfamnar begreppet hipster och de som avskyr det. Jag skulle någonstans vilja säga att jag är så jävla trött på det  men skulle också betyda en – till och med för mig – alltför stor brist på självinsikt”, skriver Kristofer Andersson här.

Ett mycket illustrativt citat kommer från panelsamtalets sista del och ser ut såhär:

STURGEON: /…/ I’m saying, isn’t there a danger that a whole lot of people are about to start ”reading” your magazine /…/? Isn’t this the symptom of a larger problem?
GRIEF: Wow. Um. Is there a danger that enormous numbers of people will begin reading n+1? Um. Well, I fear that there is.

[Audience laughter]

Mark Grief ironiserar och publiken skrattar, men att ”enormous numbers of people” ska börja gilla vissa saker, fastän de är fel people, är ju precis den sortens hot somliga (och dit har jag tidigare räknat mig själv, men jag inbillar mig att jag skulle ha mer självinsikt nu, eller är åtminstone mer osäker) upplever att hipsters utgör. Och vad är det för hot? Egentligen?

Hanna Johansson

Bookshelf Porn

Och via Victoria hittade jag till Bookshelf Porn. Om jag orkade skulle jag färgkoordinera mina böcker (pga är tönt – hade förresten mina skivor så ett tag, när jag var typ sexton…), men det verkar ju så himla opraktiskt. Typ ”Har du sett ‘Polyfem förvandlad?” ”- Jaa, den är nummer fyra där gult går över i orange. Eller var den ljusblå?”

Nåja. Vill man vara fin osv. osv.

Ser förresten ut som att Stockholms Stadsbibliotek tagit sig dit också. Visst är det fint.

stockholm library

Hanna Johansson

Stolthet & Fördom

As we’re on the topic of… eller, nej, det var vi kanske inte, men nu blire EGOBOOST: min gamla pontonkollega Victoria Greve har skrivit såhär fint om mig/bloggen.

Läs hennes blogg också, Stoltet & Fördom. Den handlar om flator och genus och tv-serier, på en höft.

Hanna Johansson

Boklördag/Obviously you don’t seem to know the power of fashion

DEATH: Since you were born from my mother’s womb, it would be good if you would help me in some way with my chores.
FASHION: I have done that in the past more often than you think. First of all, though I continuously cancel and distort all the other customs, I’ve never in any place allowed the practice of dying to stop; and because of this, you can see it going on everywhere from the very beginning of the world until today.
DEATH: Some miracle – that you didn’t do what you couldn’t.
FASHION: What do you mean I couldn’t? Obviously you don’t seem to know the power of fashion.

Fick världens finaste upplaga med Giacomo Leopardi-texter häromdagen, elva av dem; ”Dialogue Between Fashion and Death” är titeltexten och därfrån kommer (obviously) utdraget ovan. Än har jag bara läst trettio sidor, men Björn Kohlström har skrivit om den här. Tillsvidare kan jag berätta att den är rolig och intelligent och passar i en ficka. För er som tycker om sådant.

Hanna Johansson

Fredagsexemplar

Idag ser jag ut som en glad veckotidning från 90-talet i ansiktet.

Hanna Johansson

Lady Gaga släpper blod-och-sperma-parfym

Nej, jag skämtar inte. Eller gör jag? Jag är faktiskt inte helt säker, men om man ska tro källan tänker Stefani Germanotta inte vara sämre än resten av världens starlets och släpper således parfym. Nån gång, oklart när. Men inte någon sliskig godisvariant – ”Mother Monster has reportedly requested that the scent ‘smell of blood and semen’”, rapporterar PopEater.

Well.

Egentligen måste jag ursäkta frekvensen av Gaga-news här på bloggen, men alltså: på nyårsafton, någon gån runt sjutiden, stod jag och min bästis och spökade ut oss framför hennes badrumsspegel och började skämta om att Comme des Garçons skulle följa upp Odeur 53 med en parfym som skulle dofta… blod och sperma.

Så KLART att Lady Gaga gör det typ en månad senare. Storebror ser dig.

Hanna Johansson

Anglosaknad

Nästan en ordvits.

Jag läser ”Döda vita män” och har kommit till kapitlet om Evelyn och Auberon Waugh och min längtan till vad jag i högstämda stunder gillar att kalla ett andra hemland (och det har det ju varit också, tills jag var tre ungefär, faktiskt) har nästan blivit outhärdlig, så nu läser jag en essäsamling med titeln ”Vad innebär det att vara demokrat?” istället. Det är viktigt med blandning.

Men det hindrar mig inte att grotta ner mig helt ohämmat här.

”Brideshead Revisited”, av Waugh den äldre, framhåller väl många som typ Anglofilboken med stort A, men för mig är faktiskt den slightly more dekadenta åttiotalsversionen som är Alan Hollinghursts ”The Line of Beauty” lite, lite viktigare. Jag läste den först, det kanske är en anledning. Då var jag femton, sedan dess har jag läst om den någon gång, men framförallt den första delen, ”The Love Chord”, om och om igen. Den har liksom allt en anglofil vill ha: ett townhouse i Notting Hill, en fest på en släktherrgård, klassmotsättningar och kokain. Den är perfekt.

Jag tror inte att ”The Line of Beauty” är tänkt som en parafras på ”Brideshead Revisited”, även om de ofta nämns i samma sammanhang (och hallå, Antoine!), men Hayley Atwell fick spela syster/flickvän respektive faghag i både filmatiseringen av ”Brideshead” som kom för nåt år sedan, och i BBC-serien som blev av ”The Line of Beauty” 2005. Älskade henne där, loved her less i Brideshead. Kanske för att filmen verkligen sög. Nåja.

Det var allt. Nu: ”Den permanenta skandalen” av David Bensaïd. Blandning är viktigt.

Hanna Johansson

Lady Gagas ”Telephone” blir barnbok

Japp. Såhär skriver Kristian Laliberte på Refinery 29 om must-have-attiraljen du jour för sjukt, sjukt ironiskt lagda föräldrar: ”If we had kids, we certainly wouldn’t let them watch Lady Gaga‘s ”Telephone,” music video, what with the prison sex, poison, and outrageously racy outfits. But though Gaga’s artistic vision skewed decidedly rated ”R,” it seems that the lyrics all by themselves makes for a delicious story for the little ones.”

Personligen vet jag inte riktigt om jag håller med – med tanke på att ”eh eh eh eh eh eh eh eh eh eh eh” är en återkommande rad – men visst, illustrationerna är onekligen rätt rara.

Här kan ni se hela boken, sida för sida.

Hanna Johansson
HANNA JOHANSSON
Yoicks är tankar om samtid, mode och litteratur. Den skrivs av Hanna Johansson, frilansskribent, bosatt i Berlin.
hanna@rodeo.net twitter.com/_hannajohansson
KATEGORIER