Kläder på film – Edith Head och Givenchy, Amy Westcott och Rodarte

Det här är Edith Head, känd som den troligtvis mest profilstarka kosytmören genom tiderna och för kontroversen kring Givenchys klädbidrag i många av Audrey Hepburns filmer. Hon var faktiskt språklärare från början, vann fler Oscars än någon annan kvinna någonsin och i oktober i år är det trettio år sedan hon dog.

Jag kom att tänka på henne, och Givenchy-gate (Edith Head kreddades som kostymdesigner för ”Sabrina”, där han designat Hepburns kläder, och vann en Oscar för filmen – många ansåg att hon egentligen tog åt sig äran för Givenchys arbete), när jag läste om det aktuella bråket mellan ”Black Swan”-kostymören Amy Westcott och Rodarte-systrarna Laura och Kate Mulleavy. Eller, Laura och Kate verkar faktiskt ha legat lågt, men debattvågorna på www går som alltid höga och när de på grund av regelverket kunde inte nomineras till en Oscar för sina kostymer verkade många tycka att Westcott gjorde en Edith Head.

Man får intrycket att folk inte riktigt vet vad en kostymörs uppgift faktiskt är. Westcott beskrev det i en intervju: ”You oversee every stitch that goes before the camera. You are responsible for everything, whether an item is designed by me, purchased, farmed out to a specialised item designer or a combination of all of these. I think that is greatly misunderstood. The job is a 24/7, a 5 or 6 month commitment. You are there, on set, making choices, setting the tone, and making changes – every day. You are there for the actors, to make sure they are happy, or have any questions – every day. You work very closely with the director to express his or her vision. You’re responsible for the look, making sure things are functional, making sure you are on budget, as well as managing your department.”

Inte så mycket att enbart att designa kläder, med andra ord. Fast det där kan också vara lite flytande – i sina memoarer återger Edith Heads lärling, Jean-Pierre Dorléac, ett samtal dem emellan där det framgår att det faktiskt var hon och inte alls Givenchy som designade många av Audrey Hepburns getups i ”Sabrina”.

Nå. Hur det verkligen låg till lär vi väl aldrig få veta.

Hanna Johansson
Promotion

Big, curvy, sturdy pt. 2 – The Sartorialist svarar!

Nu har Scott Schuman uppdaterat posten om Angelika! Såhär skriver han:

”I love a post like this. It creates a real and important conversation.

A number of the commenters are upset by the word ”curvy.” They feel I should have used the word ”normal.” However, normal is relative. There is a young lady on my team who is 5’0″, and another who is 5’9″. Which would be ”normal”?

Look at the man walking across the street in the first image, and the height of the umbrella in the second – and Angelika relative to each. This girl is taller than most, and has the bearing to match. Regarding the curves…just because you don’t see them does not mean they are not there. Is there a minimum degree of curviness to be considered ”curvy”?

Remember, curvy is a body shape, not a weight. To be honest, you can’t really see in these photographs most of the curves – chest, stomach, hip – this woman has.

I get emails all the time from self-professed curvy girls who want to see representations of their size on the site. What sucks is that when I try to put a photograph up to talk about these issues, the post is hijacked over the political correctness of the words.

So help me understand; what is the modern way to speak about size? I’m not married to the word curvy. I’m just trying to describe her in the best way I know how. Let’s not hide from this issue; I don’t want to be afraid to talk about it on my blog. Help me describe this young lady without using the word ”normal,” but in a way that addresses her body size and still references my point about the size of her legs relative to her shoes.

Last week I did a post of older women every day, and I was proud of that. I am proud to be a blog that is showing women of different sizes. I want to not be losing the potential power of the post by being caught up in wordplay.”

Jag gillar att han problematiserar applicerandet av ordet ”normal” på alla tjejer som inte har modellkroppar. Den där attityden av ”vad härligt med en riktig kvinna med riktiga former!” är både tröttsam för att den begränsar synen på kvinnlighet till någon sorts fertilitetsschablon, dessutom reduceras den som får kommentaren – hur välvilligt den än yttras – till någon som främst är snygg för att hon är riktig. Så liksom Schuman har jag svårt att förstå varför ”normal” vore bättre än ”curvy”, om än inte sämre heller.

I resten av sitt svar låter han däremot lite som en douchebag. Och ”politically correct”? Snark. Det handlar inte om politisk korrekthet, utan – här kan rasister, homofober och antifeminister förresten också ta anteckningar – om att folk i regel reagerar när man uttrycker sig taktlöst.

För det är ganska taktlöst att – när man i princip aldrig kommenterar kroppar annars! – uttrycka sig som han gör. Nej, ”kurvig” eller ”stor” är inte i sig några nedsättande ord, men det är ärligt talat lite ”neger betyder ju bara svart!” över den invändningen. Språk fungerar helt enkelt inte så.

Scott Schuman kommer nog inte gå in och Google Translata det här, men för att ändå besvara hans fråga: fråga dig om det verkligen är nödvändigt att ”address her body size.” Du kan fortfarande göra din poäng om skorna och benen, men det finns sätt att formulera det på som inte implicerar att hon har något sorts enormt hinder att komma över – ”hon har rätt sorts ben för att bära upp ett par så kraftiga skor”, till exempel, eller att bara skippa det lilla ”but”:et som skiljer ”sturdy” och ”beautiful” åt i kommentaren. Du skulle säkert få skit för det också, att prata kropp är känsligt, men i det fallet skulle dina argument ovan tyckas lite vettigare.

Tycker i alla fall jag. Vad tycker ni?

Hanna Johansson

Lady Be Good – Amber Valletta i Vogue

lady-be-good-001

Amber Valletta got her Tippi Hedren on för amerikanska Vogue, tillsammans med sonen Auden McCaw. Steven Klein har fotat. Seriöst: DÖR AV FIERCE.

Se resten på vogue.com.

Hanna Johansson

Big, curvy, sturdy

Den här bilden kommer från The Sartorialist, motivet är en bloggerska som heter Angelika, platsen är Milan. Scott Schuman, aka the Sartorialist och den som tagit bilden, beskriver henne såhär:

”I loved that she’s a bigger, curvier girl than most of the other bloggers who you see in the the press and tend to represent the genre.

The subtle thing she achieves so successfully in these two looks is to complement the sturdy but beautiful shape of her legs with an equally strong shoe.”

Min spontana känsla när jag först läste det var kall panik; jag ser ut ju så! Efter den överreaktionen lugnade jag mig, dock – det är ingen hemlighet att jag inte har någon modekropp, och det är väl inte särskilt förvånande att Schuman, som verkat inom modebranschen i flera år, börjar slänga sig med ”curvy”, ”big” och ”sturdy” när han får syn på ett par tämligen genomsnittliga ben. Inte särskilt förvånande, men för den skull inget man bara ska låta passera – det är ju något som ytterligare bekräftar det Sanna Samuelsson elokvent formulerade sig om angående det ätstörda modellidealet: ”Genom att plus size-modellerna inte är plus size, utan ofta av någon slags västerländsk medelvikt, så sänks den vikt som vi ser som rimlig.”

Men fastän jag alltså inte vill understå mig att bli förskräckt, dröjer sig en obehaglig smak i munnen kvar som jag inte riktigt kan förklara. Kanske är det känslan av att hon används som slagträ, kanske är det identifikationen. Kanske hans kommentar om hur bra hon matchat sina kraftiga ben med ett par kraftiga skor, underströmmen av en inte alltför smickrande förvåning däri. Kanske är det bara jag som överreagerar, fortfarande. Det är nästan omöjligt att skriva om sådant här utan att låta som en folder i högstadiekuratorns väntrum, men ändå. En obehaglig smak i munnen.

Hanna Johansson

Lästips, Carmen Dell’Orefice och varför jag är intresserad av mode

Rodeo Snygg i Benjamins regi var alltid min favoritblogg här på Rodeo. Den var så insatt och lärorik och sympatisk, vilket för övrigt ganska väl sammanfattar mina kriterier för en bra skribent. (Ifall någon alltid undrat.) Nu är den kanske död och jag sörjer, men! – ni har väl inte missat att han skriver i sin egen kategori nu? Första texten lades ut i onsdags: ”Det saknas problematisering av den enorma emfas som läggs vid denna process, att komma ut-processen. På ett effektivt sätt utplånar vi alla gråzoner och möjligheter till experimenterande, i jakten efter kategoriskt lugn och ordning förstärks normernas byggstenar: hegemonins heterosexuella man och de underordnade i kvinnor och homosexuella.” Läs ”I love you Anton Hysén men du är för normal”.

Och snyggstenen rullar vidare! (Här kan eventuella folklivsfanatiker bland läsarna fråga sig om ”snyggstenen” har potential att bli en vedertagen  motsats till ”fulkäppen”; ”jag blev stenad av snyggstenen” as opposed to ”jag blev slagen av fulkäppen.” Diskutera.) Daniel skriver veckans krönika om allt annat än självnöjda moderedaktörer: ”Vem vill vara snygg? Inte modemänniskan i alla fall.”

Nu har jag ju aldrig hävdat att folk som jobbar med mode är nöjda med sina utseenden, utan om hur det lönar sig att vara attraktiv i en utseenderelaterad bransch. Det är för övrigt inte vad krönikan handlar om, däremot sätter den fingret på vad som först fick mig att ”spontant bli fundersam” när jag läste Linnéas inlägg. Jag trodde nämligen alltid, baserat på egna erfarenheter och spontan känsla, att det var tvärtom. Det finns ju ett väldigt känt Wallis Simpson-citat om det där, ”I’m nothing to look at, so the only thing I can do is dress better than anyone else” – första gången jag hörde det tyckte jag att det sammanfattade allt så bra.

Jag var intresserad av konst innan jag var intresserad av mode och önskar att jag kunde säga att jag började gilla det senare för att jag såg det som en gren från samma träd, men det vore att ljuga; modeintresset kom på riktigt först när jag insåg vad det kunde göra för mig. Jag blev intresserad för att jag inte tyckte om hur jag såg ut, och för att jag kände mig annorlunda (i vilken mån det stämde överrens med verkligheten kan diskuteras, men hey, vi har alla varit unga), och klädseln var det lättast tillgängliga sättet att manipulera hur jag såg ut och hur andra uppfattade mig. Hänvisar vidare hit och hit för fördjupning.

Länge tyckte jag verkligen helt okritiskt (och ganska självbelåtet) att det här var det enda rätta sättet att närma sig mode, men jag har som med allt annat blivit mer osäker med åren. För att helt kallt anta att modeintresset hos dem som närmar sig det under shoppingrundan, och som snarare strävar efter att se snygga ut än att Uttrycka sin såriga identitet (jag har träffat såna, tro mig!), är sämre och mindre genuint än det andra - det vore bara gränslöst förmätet, till och med för att vara jag.

Detta knyter för övrigt an till ett väldigt bra inlägg Agnes skrev i veckan, om Yamamoto: ”om man bara älskar den där essensen i mode, den som är nästan utrotningshotad eller som i alla fall har svårt att komma fram i ett allt mer populärt och kommersialiserat modeklimat – älskar man verkligen mode då?”

Nå, nu börjar jag komma väldigt långt ifrån vad allt egentligen handlade om – någonstans här fanns från början en poäng gömd, men vi skippar den idag. Läs krönikan, i alla fall!

Just det – totalt random bildsättning. Ville mest bara påminna alla om att Carmen Dell’Orefice är flawless. För Vanity Fair Italia.

God lördag på er nu! Nu ska jag till Nationalmuseum.

Hanna Johansson

Den visuella modejournalistiken

Eller ”Snygg och modeintresserad, del 2″. Nå, inte riktigt kanske, men något som slog mig under både den efterföljande diskussionen och när jag läste Columbines inlägg och Daniels krönika, var hur viktigt det visuella är för modet. Vilket kanske låter ungefär som att säga att ljudet är viktigt för musiken, men låt mig förklara.

”Modejournalistik är ju svårt eftersom gruppen av människor du når ut till blir så mycket mindre när du föredrar att koncentera dig på text framför bilder”, kommenterade en vän för ett tag sedan. Hon har, så klart, rätt. Med det inte sagt att folk som läser modebloggar och -tidningar är slöa eller analfabeter, men hur man diskuterar mode har väl alltid varit väldigt präglat av det visuella som kommunikationsmedel. Det är vanligare för en modebloggare att posta sju bilder på olika saker och döpa inlägget till ”Inspiration”, än att skriva en text om vad man känner sig inspirerad av, fastän många modebloggare säkert skulle kunna vara minst lika spirituella i sin språkhantering som i sina bildval.

Jag tycker att det är väldigt konstigt när folk beter sig som om dikotomin vore Modemagasin = seriöst och analytiskt vs. Modeblogg = oseriöst och konsumtionsfixerat. Vilka modetidningar har man läst då? Och vilka modebloggar? Sanningen är väl att både oseriös konsumtionsfixering och seriös analys existerar sida vid sida, i magasinen såväl som på bloggarna. Vad jag däremot tycker inte riktigt finns är ett språk för det oseriösa modetyckandet, det som inte vill sätta saker i sin kontext och bryta ned i små delar, det som handlar om vad man personligen tycker om.

Det här är alltså inte en åberopan av ett sådant språk så mycket som en iakttagelse. Men jag tror att det kan vara viktigt att komma ihåg, för att kunna hålla isär begreppen nästa gång någon för modejournalistikens devalvering på tal.

Hanna Johansson

”Christopher and His Kind” på BBC2

Åh, gud.

En brasklapp: min posttraumatiska stressreaktion med handsvett och ångestfjärilar i magen upon viewing den här trailern har troligtvis mindre att göra med själva trailern, än med det faktum att jag har den fruktansvärt Hollywoodsvulstiga ”Brideshead Revisited”-filmen i så färskt minne. ”Men vad förväntade du dig?” frågar ni. ”Jag var sjutton år!”, svarar jag då, ”jag var bara ett barn!”

Det är jag nu inte längre. Jag vet att man inte ska döma filmer efter deras trailers, och om jag hade samma konservativt gnälliga inställning till allt annat i livet som jag har till filmatiseringar av böcker jag gillar hade jag förmodligen haft Ring P1 på speed dial. Men låt mig, så nyanserat jag bara förmår!, ändå förklara varför jag tvekar.

Mitt intryck är att ”Christopher and His Kind” är en sådan bok som läses av the aficionados, vilka håller den tätt intill hjärtat och om någon kommer nära fräser ”MIN Isherwood! MIN!”. (Guilty.) Det kan jag också skylla på, för det finns faktiskt – tro det eller ej! – saker i mitt liv som ”Brideshead Revisited” inte är skyldig till. Samtidigt kan jag tycka att det är en lite underlig bok att göra film av; det är ingen strikt självbiografi, inte någon roman heller, snarare en kronologisk självrannsakan och analys av det egna författarskapet. Den sjuttioårige Isherwood håller upp sina romaner och karaktärer mot verklighetens förlagor, förhåller sig med road distans till sitt unga jags mannierismer när han avslöjar hur det Egentligen Låg Till, som här om en passage i ”Goodbye to Berlin”:

”In the next paragraph, ‘Isherwood’ listens to the whistling of young men down in the street below. It is after eight o’clock, so all the house-doors have been locked, according to regulation, and the men must whistle until their girls throw down a house-key for them to enter with and come upstairs.

Because of the whistling, I do not care to stay here in the evenings. It reminds me that I am in a foreign city, alone, far from home.

‘Isherwood’ is playing to the gallery again. As little Mr Lonely-heart, with nobody to whistle for him, he invites the sympathy of the motherly or fatherly reader. In real life, the whistling would only have worried Christopher on some occasion when a boy was whistling for him and he was afraid that Otto, who had a key, might show up unexpectedly and find them together and make a scene.”

Sådant, blandat med reseskildringar, kärleksaffärer, jobb och olika vänners brev och omdömen om bokmanusen. Hur filmar man det?

Det gör man troligtvis inte – det intryck jag får av trailern är att det snarare är ”Goodbye to Berlin” plus some never seen footage och allas riktiga namn. Och känner jag spontant att blärgh, behöver vi ännu en skildring av det dekadenta Berlinlivet med ”darling!”-väsande Jean Ross/Sally Bowles och nazikitsch?

Den brinnande Wilde-boken inger dock lite hopp. För medan jag är intill döden trött på Berlin kring andra världskrigets utbrott, vill jag faktiskt se en film om tiden då E. M. Forster dedikerade ”Maurice” ”to a happier year” (den skrevs 1913 och gavs ut 1971 – Forster diskuterade med Isherwood hur den skulle sluta), om tiden då Isherwood brände sina dagböcker för att inte riskera att detaljer om hans sexliv hamnade i polisens händer. Det har en historisk relevans som är i princip outforskad, till skillnad från Hollywoods favoritkrig WWII.

Och jag vill se en film om Isherwood och Wystan, Stephen Spender, E. M. Forster, Edward Upward, Wilfrid Israel, Otto, Heinz, Don Bachardy – alla människor i hans liv som inte är Jean Ross.

Det är förstås möjligt att det här är den filmen, och även om det inte är det behöver den inte vara dålig. Och om än inte uppfyllandes ett tomrum, så knappast onödig. Jag tänker se den. Men säger, som den torra skolbibliotekarie jag innerst inne är: läs boken också.

Hanna Johansson

Onsdag/tips

Lägesrapport: det här med läsa, skriva, dricka kaffe går inget vidare. Har däremot invigt en vän i ”Brideshead Revisited”-sekten och visat de två första avsnitten – han ville se det tredje också, men jag vägrade (”för det blir deprimerande då”) med löfte om att låna ut boken istället – och förvisso druckit rätt mycket kaffe, men minst lika mycket vatten och te. Läsningen går okej. Skrivandet: not so much. Skulle behöva ett sånt där grönt troll som sparkas som i den där… reklamen?

Nå, här är ett lästips i alla fall: Jonas Holmberg om vad filmkritiker svarar på frågan ”vad är din favoritfilm?”, på FLM-bloggen. Läs, det är askul:

”Om jag säger Persona eller Hiroshima, min älskade så framstår jag som en gymnasist som just börjat låna dvd:er på folkbiblioteket. Om jag säger Paraplyerna i Cherbourg som en hopplös tönt. Om jag säger Dolt hot som en insnöad filmvetare, och om jag säger Je, tu, il, elle som en snobbig elitist och dessutom kommer den jag pratar med inte uppfatta vad jag sa. Eller Poetens blod… ja, ni hör ju själva hur det skulle låta.”

Hanna Johansson

Snygg och modeintresserad – respons

Okej, först och främst: är så glad (och, som alltid, totalt överväldigad) över era kommentarer, inlägg och synpunkter. Ni säger så kloka saker och får mig att tänka annorlunda. Tack.

Vidare – jag sa igår att jag troligtvis kommer spinna vidare, och det ska jag också, men först tänkte jag försöka strukturera upp någon sorts FAQ här.

Vissa kommenterade, här och på annat håll, att de förvisso ser bra ut men blivit intresserade av mode tack vare sin kreativitet. Det betvivlar jag inte. Vad jag försöker göra en poäng av är dock att utseendet har ett stort inflytande – i alla aspekter av livet, men självklart ännu mer så inom ett område där ytan är den självklara utgångspunkten. Om du är relativt smal, konventionellt snygg i ansiktet och klär dig stilmedvetet kommer ditt modeintresse troligtvis tas på större allvar än om du inte är alla de där sakerna. Man behöver inte tycka att det är något bra eller nödvändigt, men det gagnar inte diskussionen att låtsas som om utseendet inte spelar någon roll.

Och sen kom den här kommentaren, som completely blew my mind och ärligt talat är anledningen till att jag skriver det här inlägget:

Malin den 2011/03/22:

Jag vet inte om jag håller med dig. Visst, det finns jättemånga ”snygga” människor i modevärlden, och då pratar jag inte om modeller, utan mer redaktörer, bloggare etc., men anses det inte ännu snyggare att vara ”ful”?

Det jag menar är att jag inte tycker att du ska distansera dig från ”de snygga i modevärlden”, men dina ”ynka 165 centimeter”, för både du och jag vet väl att det är creddigare, aka. snyggare, att vara kort och mystisk litt-vetare med väldigt mörka ögonbryn, än lång och smal?

Missförstå mig inte nu, jag kritiserar inte dig, jag färgar mina ögonbryn en gång i veckan för jag tycker att det får mig att se ”creddigare” ut. Det jag kritiserar är att du, som sagt, försöker distansera dig från den snygga, creddiga modevärlden när jag tror att du mycket väl vet att du hör hemma där.

Älskar din blogg!

Herregud! Jag är Leone Milton!!

Nej, men allvarligt – i den kommentaren ryms en identitetskris. För just det där har ju alltid varit min stora hatgrej: snygga, kreddiga människor som med ett närmast självbelåtet tonfall refererar till sin bakgrund som mobboffer i småstan och beter sig som om de minsann stod utanför Allt Det Där, lite som med ”hipster” = hipp person man inte är kompis med. Och nu är det jag som är en hipp person man inte är kompis med, antar jag. Den kognitiva dissonansen bara ringer i huvudet just nu.

Jag är helt enkelt svarslös. Malin, du har rätt. Ett försök till förklaring, eller i alla fall ett förtydligande, vore att jag, och sannolikt också de flesta av alla de där snygga och kreddiga människor som jag himlat med ögonen åt i mina dagar, fortfarande lever med en självbild som knappt uppdaterats sen vi fyllde fjorton. För fastän det nog låter ganska kokett så är jag helt uppriktig när jag säger att jag faktiskt inte alls känner att jag hör hemma i någon snygg, kreddig modevärld.

The good news är väl att självinsikt är första steget till bättring, vilket nog är nödvändigt för att inte framstå som totalt osympatisk. Så tack för kommentaren. Det var nog bra för mig att höra.

Hanna Johansson

Vecka 12

Ho ho.

Den här veckan tänker jag ägna mig åt följande: läsa, skriva och dricka kaffe. Alla som ser mig göra något annat får slå mig i ansiktet, för jag måste verkligen. Vi får se hur det går.

Jag tror, förresten, att det blir en fortsättning på det här inlägget om snygg/modeintresserad, för det finns mycket mer att säga om det. Håll utkik.

Hanna Johansson
HANNA JOHANSSON
Yoicks är tankar om samtid, mode och litteratur. Den skrivs av Hanna Johansson, frilansskribent, bosatt i Berlin.
hanna@rodeo.net twitter.com/_hannajohansson
KATEGORIER