” Prousts På spaning efter den tid som flytt var inte ett projekt som Marcel Prousts agent sålde in till trettiotvå länder innan någon hade läst ett enda ord.”

Läs, läs! Nina har intervjuat Bodil Malmsten om läsandets ställning och litteraturens kommersialisering, bland annat.

Det här kommer jag nog vilja återkomma till. Jag brukar spontant tänka, när man talar om läsandets devalvering, att det där med att folk läser så mycket mer ”skräp” just har att göra med att folk läser mycket mer över huvud taget, att de två fakta inte skulle stå i motsats till varandra – och att orsaken till att folk i regel läser mer är att folk i regel inte längre tillbringar tjugosex timmar av dygnet till att stå och harva på fälten. Att utbrett läsande är en effekt av en stor medelklass. Vilket ju dock inte säkrar kvaliteten på litteraturen man konsumerar.

Kanske är det här en konsekvens av ovanstående, kanske inte, men en annan spontan tanke är att det finns en viss ovilja att prata om litteratur som, tja, som något krävande? Jag brukar försöka kolla på Babel, men allt för ofta är den kvardröjande känslan att jag tittat på någon sorts poor guy’s Skavlan med en vag litteraturprägel. Och som om i princip alla inblandade vore tre sekunder från att utbrista ”Nä men, ni gillar litteratur? Så lustigt! Här är Göran Greider på en segway!” Alltså, jag tycker förstås i vanliga fall att Göran Greider på segway är lika delightful som alla andra, men vilken marginaliserad målgrupp tror man att man ringar in genom att fylla en timmes litteraturmagasin med hejiga gimmicks? Jag låter som en gammal tant, men jag menar det.

Notera att allt detta är off the top of my head och inga sanningar på något vis, det är kanske förresten inte unikt för litteraturen ens. Men jag ska nog, som sagt återkomma.

Hanna Johansson
Promotion

Fotomin

Foto: Malin Ekman, fler bilder här.

Ha ha ha. Jag älskar den här bilden. Alla är svala mediamänniskor utom jag, som ser ut som Dame Matilda Smetherfield Hildebrandt-Bassington, i dörren för att välkomna sin trettonårige gudson Aldous och tre sekunder från att erbjuda honom sherry. Men det behöver inte vara något dåligt!

Hanna Johansson

Mardrömsmaterial

Hanna Johansson

Winston Chmielinski

Surface 2
Tuesday
Woman Three Times a Woman
Young Skin and How To See Light

Dagens purdy: Winston Chmielinski, via. Lite Toulouse Lautrec on acid, n’est-ce pas? Eller kanske Gustav Klimts och Ryan McGinleys kärleksbarn på Holi-firande, om det är en skojigare beskrivning.

Hanna Johansson

Think pink

http://www.youtube.com/watch?v=zcCN6XA61Es

Köpte ett skirt sommarplagg idag på Cheap Monday-utförsäljningen, grisskärt. Eller ”Skin”, som det stod på lappen.

Hanna Johansson

”I have spent 66 years on this earth, painfully attempting to play the part of Quentin Crisp. I have not succeeded.”

Igår såg jag ”The Naked Civil Servant”, filmatiseringen av Quentin Crisps självbiografi med samma namn. Den gjordes för tv 1975, och var vad jag förstått ganska omtalad och kontroversiell när den kom. Föga förvånande, kanske, med tanke på det öppenhjärtiga skildrandet av homosexualitet och könsöverskridande – detta för övrigt i ett Storbritannien där (manliga) homosexuella handlingar dekriminaliserats mindre än tio år innan filmen kom – men så var ju också just Quentin Crisp en sådan extraordinär person, och John Hurt alldeles extraordinärt makaber, hypnotiserande och helt, helt fantastisk i sin gestaltning av honom.

Crisp är, tänker jag mig, den ultimata excentrikern. Den som aldrig fann sitt sammanhang (förutom möjligen i New York, där han bodde mot slutet av sitt liv och beskrev som ”the closest thing to heaven on Earth”), den vars fixering vid yta var så pompös och provocerande exhibitionistisk att den knappt gick att hantera. Och med manér som skjöt långt förbi gränsen för det charmigt udda och hygieniska, i bokstavlig bemärkelse; han upptäckte att efter fyra år blev dammlagren sällan värre, och lämnade dem därvid. När han dog sydde hans granne, designern Miguel Androver, en överrock av hans gamla madrass, som var så smutsig att Androver fick utslag av att arbeta med den.

I en scen ur filmen går en ung Quentin in på en klubb, där alla andra är sobert klädda i svart, vitt och grått, med anonyma frisyrer och utseenden; han är rödhårig, sminkad och klädd i lila. Klubbvärden kommer fram till honom och ber honom att gå därifrån – om polisen kommer innebär det en risk att ha någon som ser ut som Quentin Crisp där, det kan ge honom själv sex månaders fängelse, säger han. ”And you don’t want to be a martyr to the cause”, säger Quentin artigt. Värden ber honom då om hans medlemskort, vilket Quentin lämnar över. Värden river det itu. ”What cause? We’re normal”, säger han hånfullt.

Det påminde mig om Johan Hiltons text om fjollan i Mums #2, det manliga numret:

”En riktig fjolla skäms inte och skulle aldrig heller göra det. Han vet att han bara är den ornamenterade handspegeln som varje gång han visar sig ute i homosammanhang riktas mot det pappersspottande bögkollektivet och konfronterar det med bilden av vad det innerst inne redan vet om sig självt: det här är VAD du är i din heterofila omgivnings ögon, det är såhär du EGENTLIGEN ser ut, det här är ditt öde och det undkommer du aldrig, aldrig, aldrig.
/…/ Och det är därför fjollors fnitter ekar mellan väggarna så fort de går ut och festar. Så högt och gällt kan nämligen bara någon som promenerat vid avgrunderna i både hetero- och homolandskapen skratta.”

”The Naked Civil Servant” är helt enkelt ingen utopisk underdogskildring, så långt ifrån man kan komma – Quentin Crisps triumfer är i princip bara hans egna, medan omvärldens acceptans och erkännande låter vänta på sig i nästan en hel livstid. Det vore den sämsta tänkbara ”It gets better”-filmen. Han har ju förresten sitt eget mantra. Det är filmens slutord:

”Never looking at anyone unless they demand that I look. Never speaking unless spoken to.”

Quentin Crisp dog 1999. Jag vet inte vart han är nu, men önskar att han är omgiven av sjömän, att han har allas uppmärksamhet, ingen hotfull blick så långt ögat når. Och, kanske ännu mer: att alla hans reinkarnationer ska kunna söka ögonkontakt med huvudet högt.

Hanna Johansson

Q&A

Presskonferensdags!! Jag svarar på frågor. Inte konstigare än så.

Hur har din (kläd)stil och ditt intresse för kläder utvecklats under ditt liv?

På samma sätt som de flestas, tror jag. Jag gillade att klä ut mig och, som alla barn, sådant som var väldigt ornamenterat och lite kackigt, prinsesskläder. Manic pixie dream girl-anekdot! När jag var liten hade jag en lek om en sömmerska där jag brukade snurra och drapera blomblad runt sådana där tallbarrspar och låtsas att det var kläderna hon sydde. Ha ha. Och så reflekterade jag ganska mycket över vad man hade på sig och varför och hur det fick en att känna sig, och sydde egna kläder (har dock inte gjort det på några år nu), och, well, sånt. Och så älskade jag Stil i P1! Och läste brittiska Vogue, men knappast några subversiva texter om mode. Tror inte riktigt att jag visste vart jag skulle leta efter dem. ”Stil”-mässigt brukade jag nog se otroligt mycket mer manierad ut, med typ mörkt läppstift och högknäppta blusar. Nu ser jag mest ut som folk.

Om du fick ge ett tips, om vad som helst, till dina läsare… Vad skulle det vara?

Var snälla och trevliga! Jag menar det, det är det bästa man kan göra. Och läs Proust.

Vad gör du dagtid? Jobbar? Pluggar? Skriver? Dricker kaffe?

Ungefär det. Jag pluggar litteraturvetenskap och 7,5 poäng ”Mode, makt och män”, extrajobbar som skolvikarie och frilansskriver så mycket jag kan och får.

Vad har du gjort tidigare? Om du har rest mycket, jobbat, studerat, kanske var du gick på gymnasiet…

Jo, ja – min familj har rest mycket, jag har varit det bleka bokbarnet som sitter i skuggan och fräser och inte vet att uppskatta vad jag har. Fast jag har rest ganska mycket själv, dock mest till Storbritannien av abstinensskäl. Och så bodde jag ju i Paris i höstas, i några månader, och gjorde egentligen inte så mycket alls… drack kaffe. Skrev. (Gud, mvh Gymnasieprettot på det där sista. Sorry!) Jag gick på Viktor Rydberg Gymnasium Jarlaplan och gick ut förra året.

Var ser du dig själv om två år? Om fem år?

Om exakt två år sitter jag probably någonstans i Uppsala och skriver på en C-uppsats. Om fem år har jag på riktigt ingen aning. Kanske driver någon sorts altruistisk bokhandel, men då måste jag vinna massa pengar först. Eller bor i… Edinburgh. Eller London. Försörjer mig, hoppas jag. Skriver en bok. Vet inte!

Är du alltid blyg?

Nä! I sällsynta sammanhang gör en kombination av kemiska sammansättningar och andra lyckliga tillfälligheter att jag genast känner mig bekväm. De blir förresten mindre sällsynta ju äldre jag blir. Men jag är ofta blyg, så om du någon gång träffat mig och jag framstått som avmätt och frånvarande är det alltså inte för att jag hatar dig.

Vilka är dina favoritbloggar?

Jag älskar Rävjägarns blogg, för att den är ungefär som mitt önskemuseum och för att han vet att leta på ställen jag inte skulle hitta till själv. Och Sanna Samuelssons, för hon är alltid skarp.

Favoritbutik i stockholm?

Rönnells antikvariat. (mvh Gymnasieprettot #2)

Hur kändes det att lämna Paris?

Just då kändes det bra, för det var december och jag frös om fötterna och var trött på portionsförpackad yoghurt och saknade min kille. Har saknat det lite på sista tiden, dock.

Och så fick jag den här frågan per mail som ni kommer ni tro att jag hittat på, men den är faktiskt på riktigt:

Hej hej!
Du verkar vara så bildad, intellektuell, kulturellt medveten och självständig, ungefär som min idealpersonlighet. Men jag orkar inte fullt ut, viljan att vara sådan är inte riktigt lika stark som min längtan efter att t.ex. kolla på big brother (hehe) och andra skräpprogram.
Så jag undrar, är du som min uppfattning av dig, eller är du också Svensson-ig ibland?

LUV. YUH. för den inledningen.

Såhär: jag har nog en tendens att falla i den där pretto-fällan där man lite självmedvetet koketterar med sin okreddiga eller fulkulturella smak – det är kulturkonsumentens svar på ”jag är smal men äter massa skräpmat!”, skulle man kunna säga. Mycket av det jag brukar hålla för någon sorts fulkulturalibin är liksom sådant som oftast har en rätt etablerad camp- eller kultstatus, typ att jag älskar ”RuPaul’s Drag Race” och musikaler.

Men jo, koketteriet åsido, jag är definitivt Svensson-ig ibland. Och ni gissade rätt, Christopher Isherwood har en åsikt om detta:

“He, the arrogant dainty-minded private artist, needed to plunge his hands into a vulgar public bucket of dye, to get them dripping with it, to subdue his nature temporarily to it and do the best he was capable of under the circumstances.”

Det här handlar alltså om när Issyvoo fick i uppdrag att skriva manus till en film och väl till en början rynkade lite på näsan, vilket för övrigt även vänkretsen av publicerade poeter gjorde – men att låta vulgaritetens färg droppa från fingrarna tror jag faktiskt mest är nyttigt.  Det behöver inte vara något självändamål att uppskatta TV6-sitcoms, men inte heller något skamligt att göra det, och min erfarenhet är att konstupplevelser från båda ändarna av skalan blir mer intressanta om man har lite perspektiv åt båda håll. Det skärper ens förmåga att reflektera över varför man tycker att vissa saker är bra, istället för att bara nöja sig med att någon annan legitimerat dem.

Så fortsätt kolla på Big Brother! Du kan vara bildad, intellektuell, kulturellt medveten och självständig i alla fall.

Hanna Johansson

Pinar Yolacan

Apropå andra saker man kan göra med djur: Pinar Yolacan, New York-baserad konstnär och före detta Central Saint Martins-elev som fotograferar gamla kvinnor i kläder av djurdelar. Hon intervjuades i fredagens Stil i P1, vilket ni kan lyssna på här.

PS. Jag är hemma nu. Svarar på detta vid tillfälle – fråga på så länge! DS.

Hanna Johansson

Om att äta djur

Jag har haft anledning att tänka mycket på mat det här året. I januari slutade jag nämligen att äta kött. Inte fisk, inte ägg och mejeriprodukter, inte frukt och grönsaker traktorfraktade från växthus på andra sidan jorden – bara kött, rätt och slätt.

Jag tänkte mycket på mat tidigare också; jag brukade läsa mattidningar, fönstershoppa kokböcker eller stanna utanför restauranger och läsa deras menyer. Inte för att jag åt kopiösa mängder eller ens lagade särskilt avancerad mat, utan för att det helt enkelt var kul.

Det där med att läsa om mat är tyvärr ingenting jag haft speciellt stort nöje av sedan januari. Det fanns liksom inte så mycket att relatera till. Från praktiskt taget varje sida ur varje mattidning jag öppnade lyste lammfiléerna röda och när jag tillfälligt lös upp vid någon rätt vars receptbeteckning inte innehöll något animaliskt visade det sig i nio fall av tio vara någon sidogrej – vilket inte behöver vara dåligt, men inte är särskilt fantasieggande heller. Krogrecensioner blev också plötsligt dötrista. I de jag läser med någorlunda regelbundenhet, det vill säga DN:s, Svenska Dagbladets och Metros, recenseras vanligen restaurangen utifrån antagandet att läsarna äter kött, men med en liten notering för de som ändå inte gör det: ”Vegetariskt: Ja, en varmrätt”, eller vad det nu kan stå.

Det är en ganska fattig information. Vad mer är: den slår fast vegetarianism som ett särintresse och en definitiv ståndpunkt, snarare än ett sätt att variera sin kost på. Jag twittrade häromdagen att ”det vore coolt om någon tidning hade en veg-krogrecensent som bedömde ”vanliga” restauranger utifrån sina förutsättningar”, vilket är lite hattigt hundrafyrtioteckensekonomiskt uttryckt, men så pass många reagerade att jag får anta att poängen ändå gick fram. Att inte bara nöja sig med informationen att det finns någonting alls på menyn för den som inte vill äta kött, utan utgå från dem som lika trovärdig hypotetisk kund every once in a while. Att vara vegetarian är trots allt inte så jävla exotiskt.

Om än inte direkt någon fröjdefullt gourmandisk läsning så är Jonathan Safran Foers bok ”Eating Animals”, som nyligen kom ut på svenska, ett undantag från min matrelaterade texttorka. Han skriver intressant och stundtals gripande och roligt om vad vi äter och varför. En anekdot jag fastnade för var om hur Safran Foer och hans fru bestämde sig för att bli vegetarianer när de förlovade sig, men hur de ändå dröjde: ”Of course our wedding wasn’t vegetarian, because we persuaded ourselves that it was only fair to offer animal protein to our guests, some of whom had traveled great distances to share our joy. (Find that logic hard to follow?)”

Nej, det är inte särskilt logiskt, men samtidigt inte så underligt. Det är ju alltid ett socialt krux att ha en diet, vare sig den är motiverad av allergi, fetma eller en ståndpunkt. Att alltid diskret behöva informera folk man är hembjuden på middag hos att man inte äter vissa saker, att le artigt medan alla andra kring bordet samstämmigt hyllar någon maträtt man själv inte smakat, att alltid behöva kolla upp restaurangers menyer i förväg för att veta om det är värt att gå. Lägg till detta, om du är vegetarian eller vegan, att i var och varannat socialt sammanhang du hamnar i få frågor om hur länge du ätit som du gör, varför du gör det, om du får i dig tillräckligt mycket näring, samt en och annan föreläsning om att många grönsaksodlingar faktiskt också är skadliga för miljön eller att det är naturligt för människan att äta kött för det har människan alltid gjort. Och de där skorna, förresten - är det inte mocka?

Jag tycker att det är svårt att komma på bra svar på de här frågorna (som, ska sägas, i många bara fall är snälla och nyfikna) utan att antingen hamna i försvarsposition eller låta som om man sätter sig på höga hästar. Under de (mycket få) månader jag ätit annorlunda har jag aldrig frågat någon varför den äter kött. Inte för att det inte är en relevant fråga att ställa, men jag tycker inte att det är väluppfostrat och anser mig för övrigt inte ha sådan stor auktoritet att jag kan kräva av folk att de ska motivera sina matvanor för mig. Däremot tycker jag verkligen att alla ska motivera sina matvanor för sig själva. Läs för övrigt Linus Fremin om det, ”Att äta kött bör vara ett val, inte en vana”: ”Att äta kött eller inte är självklart ett individuellt val reserverat för oss i utvecklingsländerna som kan välja vad som ska mätta oss. Men då vi har den lyxen borde vi också göra ett val, och ett genomtänkt sådant.”

Jag har hört många köttätare prata om att de skulle vilja äta mindre kött, eller bara kött från familjegårdar, eller bara vilt. Jag har träffat desto färre som faktiskt gör det. Jag tror inte att det enbart handlar om bekvämlighet, men tills vi alla lever i en timotejdoftande Cajsa Warg-utopi underlättar restaurangernas köttmaktsordning knappast deras val. Och de som inte äter kött alls (för att inte tala om veganerna!) vill väl också kunna gå ut och käka som de urbana människor de är? Visst – att gå på restaurang är ingen mänsklig rättighet, men det vore trevligt att inte behöva välja mellan fylld paprika och vegetarisk lasagne varje gång.

Och det var mina two cents om den saken.

Hanna Johansson

En bild, lästips och mera lästips

Reserapport!

Eller nej, den här bilden får faktiskt räcka – vad jag egentligen hade tänkt göra var att tipsa om det här från Smithsonians hemsida, som är mycket intressant: ”When did girls start wearing pink?”. Där citeras bland annat en ”Ladies’ Home Journal” från 1918, där det står:

“The generally accepted rule is pink for the boys, and blue for the girls. The reason is that pink, being a more decided and stronger color, is more suitable for the boy, while blue, which is more delicate and dainty, is prettier for the girl.”

Vidare så kommer FLM snart ut med sitt vårnummer, där jag har synat den svenska filmgarderoben. Det tycker jag att ni ska läsa. Vet inte exakt datum för när numret kommer, men kolla bloggen så länge!

Nu ska jag lägga mig ute i naturen och äta någon frukt. På återseende, igen!

PS. Idag säger vi förresten grattis till Agnes som fyller år! DS.

Hanna Johansson
HANNA JOHANSSON
Yoicks är tankar om samtid, mode och litteratur. Den skrivs av Hanna Johansson, frilansskribent, bosatt i Berlin.
hanna@rodeo.net twitter.com/_hannajohansson
KATEGORIER