Dieu et Nijinsky

Det första jag läste på franska var Nijinskijs dagböcker. Franska är inte originalspråket – han skrev sina anteckningar på sin egen blandning av polska och ryska, sedan har de översatts till engelska, sedan till franska. Ovanpå den här minst sagt slingriga språkbilden kan tilläggas att jag inte ens kunde franska särskilt bra; jag hade bott i Paris i ungefär två månader, förstod en del men talade nästan aldrig.

Nijinskijs dagböcker är inte heller särskilt linjära. Att läsa dem var – och så tror jag att det hade varit även om man kan språket de är skrivna på perfekt – ungefär som att hamna bredvid en högljudd, schizofren man på tunnelbanan som propsar på att berätta sin livshistoria, och egentligen är han ganska sympatisk och man vill förstå honom, men han luktar konstigt och spottar när han pratar och man orkar inte riktigt, för man har sin musik eller bok med sig.

Det är inte dagböckerna från tiden med Ryska baletten, det är ingen ung och hyllad Nijinskij som talar, inte Diaghilevs musa. Dagböckerna från den tiden kanske inte hade varit ljusare, jag vet förresten inte om de finns – men här är han gammal, har fruktansvärt mycket hybris, är paranoid, bitter; allt med en underström av sorgsenhet inför att kroppen, hans instrument, det han byggt sin identitet och karriär på, förfaller. Boken har tre delar, ”Liv”, ”Död” och ”Känslor”, och så en liten epilog som avslutas med en signatur: ”Dieu et Nijinsky”, Gud och Nijinskij.

Läs för övrigt Agnes om Dries van Notens mönster till den senaste kollektionen, bland annat inspirerad av just Ryska baletten. Jag tror att en del av dräkterna finns till allmän beskådan på Dansmuseet här i Stockholm, om jag inte är helt ute och cyklar – om inte så gå dit i alla fall, de har en fantastisk samling och inträdet är gratis förutom för enskilda utställningar. Där kan man förstås också lära sig mer om den svenska baletten i Paris, Les Ballets Suédois. För några år sedan kom Erik Näslund ut med en bok om Rolf de Maré, som var ledare för baletten och som faktiskt startade Dansmuseet 1953, som världens första museum för dans – i samma veva gjorde ett Stil i P1-program om honom och Svenska baletten, och jag tror att Hallwylska lyfter fram honom ibland (han var barnbarn till grevinnan von Hallwyl!) – men annars får jag ibland det sorgliga intrycket att Svenska baletten är lite bortglömd som kulturinstitution.

Men, men. Så kan det gå.

Hanna Johansson
  1. Malin skriver

    Jag älskar din blogg sååå himla mycket!

  2. Hanna Johansson skriver

    Vad glad jag blir!

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.

Promotion
HANNA JOHANSSON
Yoicks är tankar om samtid, mode och litteratur. Den skrivs av Hanna Johansson, frilansskribent, bosatt i Berlin.
hanna@rodeo.net twitter.com/_hannajohansson
KATEGORIER