Någon sorts reseskildring/hej från Torstraße

I Berlin mullrar åskan, så mitt dramatiska lynne får sitt lystmäte – och innan dess var det sådär tryckande varmt, som det brukar vara vid åska. Höll alldeles på att smälta bort där jag gick. Jag har praktiserat nolltolerans mot konceptet sommarvärme sedan 2005 – ett projekt som visat sig lika verkningslöst som de flesta sorters nolltolerans – men precis innan jag åkte hann jag köpa ett par shorts som, ironiskt nog, är så nära de kan komma ett par lederhosen innan det blir offensive. Blir nog dem på resten av resan.

Förutom att det är varmt? Det är väldigt trevligt här. Jag har uppfyllts av en närmast obehaglig kärlek och livslust de få timmar jag varit här – jag menar, jag tar kort på YTTERDÖRRAR. Och BÄNKAR.  

Bor innanför den dörren, förresten. Med en massa backpackers i surfarshorts. De tittar på mig as if saying, ”vad är du.” (ja, inte för att jag är någon fasligt unik snöflinga då, ska jag påpeka innan någon får för sig det – men, ni vet, är tjej + saknar surfarshorts…)

Det här med flerfärgade naglar är a slippery slope. Eller, varför erkänner jag ens att jag inte kom på det tidigare. Här är i alla fall min vänsterhand. 

Såhär kommer det nog förresten låta medan jag är borta – det vill säga, mycket dagboksaktigt, utan intellektuella anspråk och inte heller så mycket till reseguide. Men jag gillar att reflektera och vill gärna delge er något av vad jag gör, även om jag inte har tid att sätta mig ned och skriva något seriöst. Okej? Okej. Auf Wieder-hur-det-nu-stavas (-sehen?) tills nästa gång!

[brasklapp: samtliga bilder tagna med min mobil, ehe.]

Hanna Johansson

Que es mas macho?

”In Laurie Anderson’s avant-garde film, Home of the Brave, this became a contest between two objects: ‘Que es mas macho?’ Which thing is more macho? Pineapple or knife? Toaster or convertible? The choices here were deliberately self-parodic; it was culture itself that was being gendered.”

Hanna Johansson

Författare och katter, del 3

Werner Aspenström med katt.

Jag skriver hemtenta i 1900-talets litteratur just nu. Eller prokrastinerar jag? Det är en värderingsfråga. God kväll.

Hanna Johansson

Tack…

… alla ni som läste, kommenterade, delade och kom med nya perspektiv på det här. Och för alla Berlintips. Jag blir lätt lite blödig när jag talar om Mina Läsare (bara det låter ju fruktansvärt anspråksfullt…), men helt ärligt: jag är glad att ni finns.

Bjuder vidare på en mingelbild med mitt bitchface och min kompis Hannas hatt från i torsdags. Eller bjuder och bjuder, jag knyckte den faktiskt från Pontus de Wolfe:

Hanna Johansson

Siri Derkert på Moderna Museet

Ska förresten snart iväg på vernissagen för det här! Ursäkta ordvalet, men är sååå pepp. Bloggar kanske senare.

Siri Derkert

Hanna Johansson

Den blåsta generationen – Ann Charlott Altstadt och Ann Heberlein

Förra veckan publicerade Aftonbladet en krönika signerad Ann Charlott Altstadt, rubrik: ”Den blåsta generationen.” Det har, pardon the pun, blåst en del kring den sedan dess. Altstadts tes är att vi födda mellan 1980-1999 tillhör en generation som är blåst i ordets dubbla bemärkelse, både lurade och korkade. Hon exemplifierar med bland andra Isabella Löwengrip och Elin Kling, och pekar på att de står för en kommersialiserad skuggverklighet dränkt i begrepp som ”egoboost” och ”entreprenörskap”. Där är hennes kritik, som påpekats, faktiskt inte helt irrelevant. ”Du lyckas förstås med allt om du bara vill, precis som företagaren och juridikstudenten Isabella Blondinbella Löwengrip vågade satsa på sig själv och valde en pappa som både är företagare och jurist.”

Det grova fel som sedan begås är dock att Altstadt – efter att ha läst tre otvivelaktigt ultrakommersiella magasin (Sofis Mode, StyleBy och Egoboost) – drar slutsatsen att dessa reflekterar en hel generation av ”blåsta” 80- och 90-talister. Varför detta är ett fel har Lisa Ehlin redan skrivit en utmärkt kritisk rant om här på Rodeo, så vill ni fördjupa er hänvisar jag till den.

Anledningen till att jag överhuvudtaget tar upp det här är att DN idag publicerade Ann Heberleins reflektion kring det hela. I den går hon till min generations försvar, rättar till Altstadts vanföreställning om dagens unga. Och det blir lite rätt, men samtidigt helt fel.

 ”Ung och blåst?” är titeln, och tesen är väldigt sympatisk. 80- och 90-talister är inte alls blåsta, de är bara övergivna av 60- och 70-talisterna vars tid upptas av heminredning och ekologisk olivolja; ”Vi är troligtvis den minst samhällskritiska generationen någonsin.”

Så långt så väl, det är för övrigt samma slutsats som Lisa kommer fram till: ”Vi skriker hela tiden. Det är bara du som inte lyssnar.” Men egentligen gör inte Heberlein mycket för att rätta till Altstadts misstag i sitt resonemang. Utgångspunkten är fortfarande att det engagerade och det ytliga måste gå i polemik; hon utgår ifrån att den modebloggande och den samhällskritiska nittiotalisten är två olika personer. Hon skriver om de unga människor hon möter som lektor vid Lunds universitet:

”De läser Butler och Marx och Bibeln, de är veganer, pacifister, hbt-aktivister, allt på en gång eller något av det. De delar ut flygblad, demonstrerar, ockuperar, diskuterar, argumenterar. De har annat för sig än att modeblogga och egoboosta, vilket väl är förklaringen till att deras perspektiv inte syns i de glassiga magasinen.”

Faktum är att allt det där stämmer väl överrens med större delen av min modebloggande eller
-intresserade bekantskapskrets. De läser Butler och Marx och (jo, faktiskt) Bibeln. Och Kawamura och Evans och Steele. De är veganer, pacifister, hbt-aktivister, socialister, feminister, et cetera. Och de har väldigt bra skor.

Jag inser att just ”modebloggande” blir något av ett rött skynke för många med mig. Men jag anser ändå att det är långt viktigare att bredda synen på den veganska, Butlerläsande hbt-aktivisten till någon som även kan plocka upp ett glansigt magasin, än att fastna vid den bekväma förklaringen att det finns vissa som engagerar sig och bor i ockuperade hus och andra som bara bryr sig om att shoppa, och aldrig mötas de två. Att tänja på den fördomen är något som många på den här sidan ägnar sig åt dagligen. Tro det om ni vill: man behöver inte välja.

Hanna Johansson

Berlin

Förresten – om knappt en vecka åker jag till Berlin och blir borta i några dagar. Vet än så länge varken vad jag ska bo eller vad jag ska göra, så det är där ni kommer in! Varsågoda att överrösa med, ja, vad som helst egentligen – gallerier, klubbar, kaféer, trevliga gator. Allt är mycket välkommet.

Hanna Johansson

Having a ball… wish you were here

Häromveckan såg jag Paris Is Burning, Jennie Livingstons dokumentär från 1990 om den voguande dragscenen i New York i slutet av åttiotalet. Under exalterade utrop. Mitt sällskap frågade mig senare, något förvånat slash anklagande, varför jag inte bloggat om den än. För att vara helt ärlig har det mest att göra med att jag inte ville erkänna detta hål i faghagallmänbildningen (vilket för övrigt kan förklaras med att jag alltid utgått från att Paris Is Burning är en asdålig nouvelle vague-film, eller bara associerat den till den där Ladyhawke-låten…), men nu är jag snarare rädd att inte göra den rättvisa. Den är så mycket av allt jag älskar på så många sätt, och så fin och bra, och så fruktansvärt sorglig, att jag inte vill riskera att reducera den till typ ”ANJI XTRAVAGANZA ÄR FAB!” (she is, though.)

Nå, än så länge får det bli ett filmtips.

Hanna Johansson

Att tacka nej till vuxenvärlden – om Tavi och Minou Drouet

”Oavsett vilken myt man föredrar är idén om barndomen som ett stängt rum förhärskande; oavsett om man betraktar den slutna kammarens nallar, gunghästar och hopprep som tortyrredskap eller fantasins förlängda armar.”

I fredags skrev jag om Tavi Gevinson och Minou Drouet och barndom (told y’alls I would!) på Throw Me Away. Ni kan läsa det här.

Tavi

Hanna Johansson

The Wicked Witch of the Village

Nu kommer det ju förresten låta som om jag bara hejtar på Just A Little Lovin’, men jag har någorlunda fått den Seriösa Kritiken ur mitt system och det här var faktiskt rätt kul: arrangörerna har stavat fel till Greenwich Village på hemsidan.

”Gay men are migrating to New York to become part of the vibrant and hedonistic scene in Greenwitch Village.”

Det påminner mig om en episod i Meg Cabots ljuvliga tweenbok Tiara och Dr. Martens, den första i serien om den ofrivilliga prinsessan Mia. Det bästa med de böckerna var Mias sjukt intelligenta, arga och nördiga feministbästis – en gång skickade hon ett kilo kakor till Freddie Prince Jr. för att hon tyckte att han var för mager, en annan gång klädde hon ut sig till en freudiansk felsägning på Halloween. Och så – apropå det här – regisserade hon en spoof på The Blair Witch Project: The Green Witch Project. Hon och Mia stod med handkamera och väntade på att turister skulle fråga om vägen till ”Greenwitch Village”, och då började de skrika och leta efter den gröna häxan.

”Greenwich” är ju något av den urbana människans schibbolet, för som alla världsvana vet ska det alltså inte uttalas som det stavas – vilket skulle låta som ”Green Witch” – utan med kort e och tyst w, ”Grenidge”. Säkert är, hur som helst, att det inte stavas ”Greenwitch”. Vill man så kan man ju ta det som ytterligare ett bevis på att kunskapen kring den period man vill belysa med lajvet är ganska ytlig, men det är nog bara ett slarvfel. Ändå roligt.

Hanna Johansson
HANNA JOHANSSON
Yoicks är tankar om samtid, mode och litteratur. Den skrivs av Hanna Johansson, frilansskribent, bosatt i Berlin.
hanna@rodeo.net twitter.com/_hannajohansson
KATEGORIER