Några höstkampanjer – Marc Jacobs, Miu Miu, Pringle of Scotland

The Cut har ett bildspel på gång med höstens annonskampanjer, kolla in det! Hade först tänkt skriva ett inlägg om dem, men insåg att det nästan bara skulle bli bilder + ”FUG! FUG! FIERCE! FUG! WERQ!”, vilket i och för sig är kul, men det finns nog folk som gör det bättre och mer inspirerat än jag. Zoomar därför istället in på tre av dem, med den gemensamma nämnaren att modellen är en skådespelerska: Marc Jacobs, Miu Miu och Pringle of Scotland.

Ha – första gången jag såg bilden till vänster trodde jag för en hundradels sekund att det var Jennifer Saunders. Tänk om de hade fotat henne och J. Lum, fatta vad fab det vore! Patsy and Eddy by Juergen Teller!!!

Nå, man kan inte få allt. Det här är Helena Bonham Carter. Inför vilken jag inte riktigt hyser några varken varma eller kalla känslor (förutom att hon är helt adorably dewy i A Room With a View), men det är en ganska bra kampanj. Gillar att den förmedlar en annan känsla än stylingen under själva visningen. Eller att Grey Gardens-vibben åtminstone är rejält uppskruvad.

Undrar förresten om herr Teller glatt gnuggar händerna nu när den här gammal polaroidfilm-estetiken tricklat ned till var och varannan tweens iPhone-app? Han har ju gjort det där for years. Fast det är han inte ensam om, kanske, Ryan McGinley (som jag nämnde igår) känns ju också väldigt Instagramesk. Eller, well… tvärtom.

Anyways – jag tycker som sagt att kampanjen är rätt okej tagen för sig själv, men det vore kul om Marc Jacobs… dare I say this… testade något annat? Tellergrejen funkar väl och så, men det påminner mig lite om en grej i Life Through A Lens, dokumentären om Annie Leibovitz. Det har bestämts att omslagen till Rolling Stone alltid ska fotas mot vit bakgrund, vilket är snyggt och länge funkar, men till sist får det henne att låsa sig. Hon sumpar ett omslag och blir utskälld av sin mentor Bea Feitler – och börjar hon ta sina fantastiska bilder på Whoopi Goldberg i mjölk and whatnot.

Det påminner också om en av Karens repliker ur Will & Grace:  ”I’m going to decorate Michael’s place. I mean, he’s gay, how hard could it be? Chrome, black leather, a shower for six, DONE!”

Jag tror att ni förstår vart jag vill komma. Det får inte gå på slentrian.

Började det kanske gå på slentrian hos House of Miucca? Ovanstående bild på Hailee Steinfeld är fotograferad av Bruce Weber, som alltså ersätter de i nio säsonger anlitade Mert & Marcus och dessutom får in lite naturnärhet i de annars så färgmättade Miu Miu-kampanjerna. Stiligt.

Steinfeld är 14 år och därmed den yngsta Miu Miu-kändismodellen to date. Hon är förresten född samma år som Tavi, 1996. Faktiskt inte en enda amerikansk modesida jag läst – vilka annars brukar vara drömmar av moralpanik i sådana här sammanhang – har hängt upp sig på detta. I de sammanhang där hennes ålder har nämnts – hos Karolina/Hotspot och Josephine, bland annat - verkar det mest handla om att en så (till åldern och utseendet) barnslig modell inte gagnar bilden, att den skulle sett bättre ut med en äldre. Annars tycks konsensus vara att kampanjen är snygg och Hailee bedårande – vilket jag håller med om. Tycker för övrigt att hennes ungdom gör den pikant på ett intressant sätt som jag tror hade saknats annars, ”barn som tvingas bli vuxen” som Karolina skrev. Som story, alltså. Annars vet ju ni som hängt med ett tag vad jag tycker om såväl barndom som barnmodeller.

Vidare: kul och lite intressant att de verkar ha utgått från den estetik många kopplar Hailee – of True Grit fame – till, det vill säga råbarkad americana, snarare än fyrtiotalsretrot som genomsyrar själva kollektionen. Inspirerat och fin kontrast, också detta lite pikant.

Tilda Swinton för Pringle of Scotland, fotograferad av Walter Pfeiffer. Vacker, lite off bild med fina färger. Ungefär som hon, då! Gillar att hon tittar bort och att posen ser ganska medvetet awkward ut, att den är lite off som sagt. Och där tar mina åsikter slut. Fin! Gillar den.

En annan gemensam nämnare, dock – det känns som om man tagit rätt mycket hänsyn till sitt fotoobjekts ”karaktär” i alla de här bilderna? Kändis-modeshoots tycker jag kan bli otroligt menlösa – modeller är generellt sett bättre modeller, liksom, plus att jag gärna vill köpa storyn och då fixar jag inte riktigt när de bara ”ANNE HATHAWAY går på äventyr i en skog!” and I’m like, nej, det gör hon inte, hon är Anne Hathaway. Skärp er. Men här fungerar det, som sagt. Brava, allihopa!

Hanna Johansson
Promotion

Ryan McGinley (ungefär samma känsla)

OLIVER (3-D GLASSES), 2002

I met Oliver at the Cock—the sleazy old version on Avenue A, not the new one that took over the Hole. We always felt a little bit weird telling people that so we would make up different stories about how we met, but in actuality it was a plain-and-simple cruise. It took me all of about five seconds to go up to him and profess my love. Within minutes we were back at my apartment making out on the roof. I remember taking his Polaroid that evening and thinking that it was all too good to be true and I’d never see him again. Luckily I did and this was our first date. I bought him a ten-speed as a present and we took acid and rode around Manhattan wearing 3-D glasses that made every light turn into a different kind of star. 

Åh.

Ryan McGinley, angående Stagnelius Kärleken.

Hanna Johansson

Och odödligt blöder hjärtats sår.

Igår hade jag lite tid att döda innan det här, så jag gick till Plattans bibliotek (där de har en tipsskylt med rubriken ”Om du inte läst böcker förut” – mycket sympatiskt!) och lånade Stagnelius Kärleken – en ledsagning av Horace Engdahl. Högst värd liten bok. Den är precis vad den låter som: Erik Johan Stagnelius dikt Kärleken (med undertiteln ”en metafysisk lärodikt”) från 1821, med Engdahls kommentarer.

Håller Stagnelius på att få en revival? Min kompis Kristofer slängde ledigt in en recitation av honom i P3 förra veckan, så om vi hittar ytterligare någon Stagneliuspigg jämte honom och det här inlägget har vi kanske en spaning på gång. I boken, som gavs ut 1996, skriver Horace Engdahl i alla fall att Kärleken är ”inaktuell” och ”främmande för en nutida läsares övertygelser och litterära sensibiliteter”. Han menar även att den här dikten, för någon ”som inte är specialist på Stagnelius och hans epok”, är så ogenomtränglig att den kräver en ledsagning. Det håller jag inte riktigt med om. Klart att det är otroligt givande med någon sorts stomme och näring för tanken, i de flesta sammanhang, men Kärleken är absolut läslig – och läsvärd – tagen för sig själv också. Må vara att man inte sedan tidigare är bekant med grekisk mytologi, eller vet vad ”elysisk” betyder, men det här kan väl ge vem som helst välbehagsrysningar:

Vad är skönhet då? En himmelsk skugga,
Röjd i tårarne, som evigt dugga,
Isis, på din bleka moderskind.
Vad är kärlek? En narcissisk villa,
Känslor för en bild i vattnets stilla,
Härmande kristall elysiskt målad,
Grumlad av ett fallet löv, en vind.

”Elysisk” betyder tydligen himmelsk, paradisisk – jag visste inte detta – och syftar här på att vattnet speglar himlen. Fint va? Det är en sådan sinnlig strof, det är för övrigt de resterande femtiosex också (det är en lång dikt!), det är förgänglighet så vackert skildrat.

Förgänglighet, som sagt.

Nicholas twittrade poetiskt på midsommarnatten: ”Jag vet varför man firar midsommar. Bilden av att kyssa någon man aldrig kysst förut, ute i den mystiskt ljusa natten. Det är en fin bild.”

Visst är det? Det är ju en sådan hoppfull högtid, årets längsta natt (sort of), ganska tidigt under sommaren innan alla ens anspråk på den hunnit dö, det finns fortfarande utrymme att ohämmat drömma. Vilket väl inte minst den här traditionen med att lägga blommor under kudden indikerar (för övrigt typ den enda midsommartraditionen jag fortfarande ägnar mig åt, om än kanske mest för det skojiga freudianska värdet i det hela).

Så går man och lägger sig, och midsommaraftonen tar slut, och efter det blir det bara mörkare och mörkare, ”på ruset följer dödens slummer” skriver Stagnelius, Horace: ”Insekterna dör när de fått uppleva kärleksruset, under höst-olympen, dvs. hösthimlen. Problemet för människan är att hon lever tillräckligt länge för att vakna upp ur sin villfarelse.” O, hur avundsvärd är fjärilns lott! Kärleken, strof 36-37:

Glad han njuter sina sommarmånar.
Innan dystert höst-olympen blånar
Evigt bärgas han från saknans kval.
Så ej mänskan. Väckt ur glädjens drömmar,
Står hon ensam. Fåfängt tåren strömmar,
Och en törnebekransad stig till graven
Vandrar hon i sorgens kulna dal.

Hemskt i dunklet minnets hamnar spöka,
Forna toners efterljud föröka
Saknaden av njutningarnes år.
Varje ros för åldrens köld försvinner,
Varje stjärna, som i azurn brinner
Med ett tröstrikt sken, av molnet släckes,
Och odödligt blöder hjärtats sår.

Ja, herregud. Glad sommar på er också.

Stagnelius går dock  i nästa strof över till att sjunga dygdens lov, ”som för att rädda den uppbyggliga tendensen” skriver Horace. Han har ju trots allt redan i undertiteln proklamerat att detta är en lärodikt. Fast uppmaningen till en lyra att ”klinga ålderdomens fröjd” och ”dygdens himmelska behag!” är inte helt övertygande, tycker jag. Hans suckar över kärlekens förgänglighet, däremot, som mildras av opiuminfuserade drömmar: ”Dvalans känslor långsamt mig betogo, / Och i milda rosendrömmar själen / Höjde sig ur bojorna av stoft.”

Ack.

Jag säger som man brukade göra när man redovisade böcker på mellanstadiet, det vill säga ”läs den om ni vill veta hur det slutar!!!” – men, ärligt talat, gör det. Och gärna med Horace Engdahls guidning, som sagt. Jag lämnar nog tillbaka boken någon gång i dagarna, så… först till kvarn!

Hanna Johansson

Thom Browne SS2012

Apropå Thom Browne

Thom Browne Spring 2012 Menswear

Thom Browne Spring 2012 Menswear

Thom Browne Spring 2012 Menswear

Meine Damen und Herren, Mesdames et Messieurs,
Ladies and Gentlemen! Guden Abend, bon soir,
We geht’s? Comment ca va? Do you feel good?
I bet you do!
Ich bin euer Confrecier; je suis votre compere…
I am you host!

Ha ha ha.

Nej, det anstår faktiskt inte en Berlinbo to be att hejta på Cabaret. Förvisso är väl inspirationen Paris snarare än Berlin, men vet ni vad? Jag gillar det. Är det kabaréretro? Javisst! Är det gimmickartat? Absolut! Och till skillnad från Jil Sander hålls inte dessa lite uttjatade element över ytan genom att inte vara bokstavliga – det är bokstavligt på alla sätt och vis, det är överestetiserat och gimmicky som bara den – men för det första finns det en humor i det hela, och för det andra: ta en närmre titt på materialen och skorna. Det må se ut som kostymförrådet till en übergayig högstadieskolas examensuppsättning av Guys and Dolls (förlåt mig för dessa tvära kast med musikalreferenserna!), men hallå: assnygga brogues, parkasjackor, sportmaterial… under allt intrikat lager-på-lager och diffus pre-WWII-drag finns massvis med wearable här.

Inte för att det behöver vara något sorts försvar, förstås. Jag gillar den här kollektionen på sina alldeles egna manierade meriter. Dessutom: om fler herrmodevisningar (och dam också, enligt min åsikt…) stängde med ett Eartha Kitt-nummer i svart paljett och röda vallmobroderier, så skulle världen vara en väldigt mycket finare plats.

Förresten, Tim Blanks - LOVE. HIM. Han inleder liksom sin Thom Browne-recension med att skriva, ”It’s theatrical legend that Edward Albee wrote his masterwork Who’s Afraid of Virginia Woolf? about two male couples.”, för att sedan släppa detta helt. Jag älskar den typen av allmänbildande namedropping – jag kan inte alls så mycket som jag skulle vilja om teaterhistoria, så tack, Tim, för kuriosan. (mer kuriosa, för jag gjorde lite efterforskningar (= googlade): man gör kanske rätt i att kalla det just för en ”legend” då Albee, som ju är öppet homo, gång på gång har förnekat att så skulle vara fallet med kommentaren ”om jag hade velat skriva en pjäs om två manliga par hade jag gjort det.” Kudos!)

Hanna Johansson

EN SHOPAHOLICS BEKÄNNELSER

MODERNISTA-UTFÖRSÄLJNING! KVARNGATAN 10! SÅ MYCKET BÖCKER! SÅ BILLIGT!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Hanna Johansson

Pussy made of gold

”På tal om Charlie’s Angels… i höst börjar ABC sända en remake av serien… i en perfekt värld skulle detta leda till att Tha Angels återförenades under namnet Nobody’s Fucking Angels och gav ut den bästa rapskivan världen skådat, kanske betitlad Fuck You Snoop Dogg. I en perfekt värld som sagt.”

Jag ÄLSKAR Pussy Made Of Gold.

Hanna Johansson

Jil Sander SS2012

Något jag tyckte mycket om från herrmodeveckorna: Raf Simons subtila genderfuck-kollektion för Jil Sander. Gillar materialblandningen, stylingen, färgerna. Och shortsen. Och att den lyckas förhålla sig med tillräckligt lite respekt till sina referensramar så att den varken faller i något uttjatat fyrtiotalsretro- eller postapokalypsdike. Det är faktiskt en otroligt lyckad sammansmältning av de två estetikerna, om ni frågar mig.

Tim Blanks exemplifierar på style.com kollektionens kolliderande konnotationer med dess stickade tröjor burna under genomskinliga PVC-rockar, och kommenterar att ”time was as fluid as gender.” En annan referens som nämns är Mark Leckeys kortfilm/konstfilm om brittiskt klubbliv, Fiorucci Made Me Hardcore från 1999. Den visades i samband med Raf Simons vårvisning 2007, och om tonen då kändes lyckligt nostalgisk -  ”I felt like having fun”, kommenterade Simons själv – är det vemodigare nu. Ytterligare en av Blanks associationer är ”global nomad”, och jag känner av någon sorts, hm, hur ska man säga det här utan att hamna i prettoträsket – själslig hemlöshet? Det som gör Fiorucci Made Me Hardcore så jarring, och vad jag antar att den är ansedd för att sätta fingret på, är hur den porträtterar den där känslan av just hemlöshet, tidlöshet och odödlighet på klubbar, som om allt vore ett flöde. Jag vet inte. Nå, ungefär så känner jag i alla fall inför Jil Sander-våren 2012, som om modellerna i de här kläderna inte riktigt hör hemma någonstans men samtidigt överallt.

Och, som sagt. Gillar shorts.

Hanna Johansson

Awesome People Reading

Vincent Price läser.

Michael Caine läser.

Sylvia Plath och Ted Hughes läser.

Och till sist en som passerar både som awesome person reading OCH writer and kitty:

Grant Morrison läser.

Via Awesome People Reading.

Hanna Johansson
HANNA JOHANSSON
Yoicks är tankar om samtid, mode och litteratur. Den skrivs av Hanna Johansson, frilansskribent, bosatt i Berlin.
hanna@rodeo.net twitter.com/_hannajohansson
KATEGORIER