Om ”Kyss mig”

Jag nämnde att jag hade sett Kyss mig, och att jag skulle skriva om den. Sen blev det alldeles för långt, och så hann jag inte klart, och så kom och gick den här helgen och det verkade nästan lite dekadent att grotta ner sig i en utförlig text om en svensk film. Det är förstås en rätt dum tanke, men vad gör man.

Nå – jag läste i alla fall något idag, som var rätt intressant, nämligen Tove Lefflers intervju i DN Kultur med regissör respektive producent Alexandra-Therese Keining och Josefine Tengblad, vars egen livshistoria manuset är baserad på. I did not know that! Hon är för övrigt intervjuad i senaste Filter också, det har jag inte läst, men ska när jag får tillfälle.

Och – ha, det här håller verkligen på att bli en episkt bökig text, men – jag ska passa på att varna för spoilers. Även om Kyss mig knappast står eller faller på några dramatiska avslöjanden finns det ändå en del överraskningar åtminstone jag gärna velat ha kvar om jag skulle se den för första gången. Den har biopremiär på fredag. Se den, och läs inte beyond this point för den här gången!

Och för er som inte har sett den och inte bryr er om spoilers: lite bakgrund. Frida (Liv Mjönes) och Mia (Ruth Vega Fernandez), båda typ trettio, möts på Mias pappa Lasses (Krister Henriksson) sextioårsfest. Han är ihop med Fridas mamma Elisabeth (Lena Endre). Mia är förlovad (med Tim, en oskön kille med skägg, spelad av Joakim Nätterqvist), vilket Frida vet. Frida är också upptagen (med Elin, spelas av Tengblad), vilket Mia inte vet. Ovanpå detta ingår de som sagt i samma familj, och Mia anser sig vara a devote hetero, så när de blir förälskade i varandra => KONFLIKT. I stora drag.

Men tillbaka till den där DN-intervjun. Varför är det intressant att Kyss mig är baserad på Josefine Tengblads liv? Jo, för att det på sätt och vis förklarar den tanke jag hela tiden landar i när jag resonerar kring Kyss mig: att det allra bästa med den är idén. Då syftar jag inte på den ganska traditionella otrohet/förbjuden kärlek/triangeldrama-storyn, utan på att baklandsarbetet överlag känns sjukt väl genomfört. Ni får förresten ursäkta denna Skurupterm*; ”bakland” är ungefär vad det låter som, den del av isberget som täcks av vatten, så att säga – vad som hänt innan (i det här fallet) filmen börjar och vad som pågår parallellt men aldrig tas upp i själva intrigen.

Exempel: relationen mellan Mia och hennes pappa. Hur det märks att hon älskar honom väldigt mycket och att hans godkännande av hennes livsval spelar stor roll, samtidigt som han gör henne besviken hela tiden och helt skamlöst flyr allt vad konflikter heter. Det är långt ifrån en perfekt analogi, men jag tänkte faktiskt på Dirty Dancing - och det är väl ett klassiskt dilemma, både något av det bästa och sämsta med att växa upp, när man inser att ens föräldrars funktioner som mänskliga individer (med allt vad det innebär av kassa värderingar och dåliga omdömen) faktiskt är överordnade deras funktion som allvetande rättesnöre i ens eget liv.

Ytterligare ett: Elisabeths relation till Fridas homosexualitet. När hon säger att hon, då Frida kom ut, fick panik inför tanken på allt hon skulle missa, som att gå på bröllop och bli mormor. Dels är det en så oförskönat egoistisk kommentar, vilket är intressant. Dels säger det något om hennes och de andra karaktärernas fixering vid ceremonier och traditioner; är man inte totalt okunnig vet man att det inte är omöjligt för samkönade par att skaffa barn och gifta sig, vilket jag misstänker att Elisabeth gör; hennes problem är snarare att det i så fall inte skulle gå till på det sätt hon räknat med.

Här var det från början tänkt att finnas någon typ av slagfärdig slutsats, men idag tar jag mig faktiskt friheten att strunta i den. As far as filmrecensioner goes – en sådan är för övrigt inte den här texten tänkt att vara, men ändå – kokar det hela som ni säkert redan förstått ned till att genomförandet haltar; manuset är helt enkelt inte så bra som det skulle kunna vara. Det är mycket annat som är bra (Ruth Vega Fernandez, fotot, sexscenerna), men yxigheten ligger i vägen för att åtminstone jag ska kunna uppskatta filmen Kyss mig lika mycket som idén bakom den.

Äh, va fan. Nu är jag ändå igång. Den får tre stekta gröna tomater av fem möjliga. Done!

* Alltså, den är såklart inte unik för Skurup, ”Skurup” är bara så essentially skrivarlinje-på-folkhögskola i mitt huvud. Hm. Undrar om jag verkligen behöver förklara sådant här.

Hanna Johansson

Avbön

Äsch! Kyss mig-inlägget kommer dröja, det blir ASLÅNGT. Just nu en deg som sväller över på alla ledder, men den som väntar på något gott… vi får hoppas att det blir gott. Nu hinner jag i alla fall inte mer, ska hem till en kompis och göra pasta FRÅN SCRATCH!!!

Här är en fin bild på Ruth Vega Fernandez så länge.

Hanna Johansson

Köpenhamn + krafs

Och, well, hej igen! Är tillbaka. Asså jag känner mig SÅ well-rested, Köpenhamn var helt fab. Ana frågade om vad som är värt att se där – svar: typ det mesta, det är ju en helt sjukt vacker stad. Jag delar inte mångas faiblesse för Paris, men Köpenhamn ser ut lite som Paris i färg, tycker jag. Är tyvärr ganska dålig på att ge tips, men för att göra ett försök: gå i antikvitetsaffärer, finns massor som är bra (i Nørrebro främst, typiskt bra stadsdel för övrigt); finns ett värt tapasställe på Elmergade; finns ett skojigt snurrat kyrktorn i Christianshavn som man kan klättra upp i för trettio kronor, ”på egen risk” (jag dog inte). Och Karriere i slakthusområdet (som heter, I kid you not, KØDBYEN. Köttbyn. Eller Köttstan.) Och, just nu, en asbra och sjukt omfattande utställning om arkitektur och frågeställningar om hem på Louisiana (dit man kommer genom att ta tåget till Humlebaek och hittar till genom att följa lemmeltåget av konstturister - man kan köpa tur-och-retur-biljett som gäller hela dagen plus inträde till museet på stationen i Köpenhamn, kostar ungefär 180 danska kronor!) – ping Arkitekturmuseet, och Louisiana är ju också fantastiskt fint, what with naturen och så.

Och! Det finns en botanisk trädgård! Med ett stort, gammalt växthus. Kolla vad fint:

Inte jag på bilden, utan hon.

Nå, det är ungefär vad jag minns just nu. När jag flyttar till Berlin (om drygt tre veckor! :DDDD) ska jag bli bättre på detta, om inte annat för min egen skull. Men alltså, bara för att kolla: vill ni läsa om sånt därifrån?

Hursom: igår såg jag förhandsvisningen av Kyss mig, och Linnea frågade vad jag tyckte. Vilket är convenient, då jag satt och blyertsskrev om den innan jag somnade igår – åsikter coming up, med andra ord! Lite senare under dagen.

Hanna Johansson

Tavi ger ut en bok

This just in: Tavi Gevinson ska ge ut en bok. Eller två, faktiskt – Style Rookie-bloggen ska bli coffee table book på Rizzoli, men också en som verkar gå under arbetsnamnet ”Diary” och ska handla om hur det är att vara tonåring; ”one part make-your-own scrapbook, one part feminist manifesto for girls and one part celebrity memento collage”, från WWD.

The Cut är man lite syrlig inför att Tavi inte är en särskilt typisk tonåring – för de allra flesta inkluderar ju inte denna upplevelse att intervjua Galliano, liksom. Men hon är ju egentligen perfekt för att göra en estetiserad handbok till tonåringar. Delvis för att hon, i egenskap av en person som varit lite i ofas med sin ålder, antagligen har ganska mycket insikt eller åtminstone har reflekterat mycket kring ”vad” det ”är” att vara teen. Och, framför allt, för hennes besatthet av och approach till den här lite klyschiga, på förhand nostalgiska tonårsikonografin med pyjamaspartyn och kompisarmband. Det kan säkert bli en fin bok, light och rätt rolig.

Gissar dock, inte alltför djärvt, att den inte huvudsakligen kommer läsas av tonåringar eller användas som handbok. Kanske är det jag som är cynisk, men för de flesta som är i tonåren handlar de väl mer om moppefylla (eller typ Beer Pong om man bor i USA…?) och att parera diverse pinsamma/obehagliga situationer än, well, kompisarmband. För att utgå från mig själv skulle jag nog tycka att det här var alldeles för meta när jag var fjorton, enligt samma logik som gör att man börjar älska highschoolfilmer först när det inte längre finns några anspråk på att identifiera sig. ”Feminist manifesto”-delen låter i och för sig soft, men för pojkar också!!

Anywho, inte som att det egentligen är något problem att kidsen själva eventuellt inte kommer ta den här boken till sitt hjärta. Det kommer nog alla köpstarka nostalgiker sköta alldeles utmärkt. Och, som sagt: den blir säkert jättefin. Hon är ju så begåvad. Ser verkligen fram emot att se vad hon kommer hitta på i framtiden, när hon fått distans till karusellen hon befinner i sig nu.

Hanna Johansson

Sommarlov + självreklam

Ovan: mitt alter ego Aldous framför ägorna.

Nedan: några får.

Jag har lite halvt tagit sommarlov från mig själv, vilket ni säkert kunnat gissa av den skrala aktiviteten här på Le Blogue, och det blir inte bättre den närmsta veckan för 23:14 ikväll lägger jag mig på nattåget till Köpenhamn och är borta i ungefär en vecka. Har ingen aning om vad jag ska göra där, faktiskt! Titta på konst, hoppas jag. Gå omkring.

Innan dess ska jag dock få prata med Elin Unnes i Musikguiden i P3:s popologpanel. Missa inte det! Från 20, -ish.

Och här har jag skrivit i Expressen Kultur om Carolina Gynning och hennes nya bok Laura – flickan från havet.

På återseende!

Hanna Johansson

Totally looks like

Lucille

Varning för internt och orelaterat – men alltså, om 50 år är det här EXAKT hur min bästis kommer se ut.

Hanna Johansson

Skivomslag by Riccardo Tisci

Omslag

Ett till omslag

Till Kanye Wests och Jay-Z:s samarbete Watch The Throne. Snygga, NON? Mer om det på Styleite och KillerHipHop.com.

Hanna Johansson
HANNA JOHANSSON
Yoicks är tankar om samtid, mode och litteratur. Den skrivs av Hanna Johansson, frilansskribent, bosatt i Berlin.
hanna@rodeo.net twitter.com/_hannajohansson
KATEGORIER