Tumblr, Fran Lebowitz och hipsterismen

Igår kom jag att tänka på Public Speaking igen, den där dokumentären som i princip bara är Fran Lebowitz-citat.

Det var när vi satt på Visionäre och drack öl under spindelnäten, ”vi” var en grupp om sju personer inklusive mig själv varav fem jag knappt hade vetat om förrän samma kväll. Det var trevligt. Samtalen rörde sig, som de brukar i den sortens sammanhang, runt allmänna ämnen och gemensamma nämnare. Så vi – nu är ”vi” en ny grupp, om två personer, bestående av mig och en av de fem till-nyss-främlingarna, en kille från New York – började diskutera Tumblr.

Jag är väldigt förtjust i Tumblr, vilket jag fick intrycket att han var också, därför att det är så otroligt lättillgängligt. Nästan allt är bilder, vilket man ju tar in på mindre än en sekund, och jättemycket byggs på rebloggande, så man behöver inte producera något själv. Det passar mig, för jag är ganska lat. Den illusionen av ställningstagande som tumblr ger är tacksam. Att uppskatta en massa saker – dessutom ofta validerade på förhand i och med att andra redan postat dem – är ju ett otroligt ickeförpliktigande statement. Men ändå något sorts statement.

Vi pratade om det, om hur Tumblr blir ett verktyg för att flasha sina referensramar. Att flasha sina referensramar låter knappast sympatiskt, men jag menar det verkligen på det bästa möjliga sätt.

”Det är ju inte nödvändigtvis highbrow”, sa han. ”Snarare en sorts smakelitism.”

Alltså: den elitism man ger uttryck för i ett medium som Tumblr – att känna till vissa saker, veta att uppskatta vissa saker – är självklart i någon mån kopplad till olika privilegier, likt allt annat. Man ska aldrig underskatta privilegier. Men framförallt är det elitism relaterad till smak. Det är här Fran Lebowitz kommer in, för jag tror att detta är vad hon är inne på när hon säger att de senaste 30 åren präglats av för mycket demokrati i kulturen och för lite demokrati i samhället. Egentligen är ju det den tes som allt hon säger i Public Speaking bottnar i: att smak är viktigt, att ett visst mått av elitism är viktigt. Ytterligare ett favoritcitat är det om hur kulturscenen i New York under aidskrisen inte bara förlorade konstnärer, utan också sin publik av konnässörer. Att en sådan publik behövs.

När Man Pratar Om Hipsters – Ida intervjuade ju förresten Joachim Sundell om det här – får jag känslan av att man antingen ser hipsterkulturen (igen – tveksamt om en sådan ens finns, vilket jag skrivit om tidigare) som en motreaktion på ett för ”demokratiskt” kulturklimat, eller som ett resultat av detta. Och hur man ser det beror kanske på hur man definierar ”demokratiskt” – i vilken bemärkelse är kultur tillgänglig idag? I den att största möjliga antal ska kunna ta del av den, eller att största möjliga antal ska kunna ta till sig den? Lägg märke till skillnaden. Fran Lebowitz ståndpunkt är den senare, att det finns en övergripande attityd av ”alla har en historia att berätta” och att ingens åsikt om kultur är mindre värd än någon annans. Resultat: det publiceras väldigt många dåliga böcker, och expertis om kultur har låg ställning. Och istället för kvalitet mäts och värderas tittarantal och sidvisningar, siffror, pengar. ”När man pratar om elitister i USA”, säger Fran, ”menar man inte rika människor. Amerikaner älskar rika människor. De elitisterna man hatar är smarta människor.”

Tumblr fångar något av det man brukar konstatera är hipsterismens essens, det vill säga: det handlar om ramar, det handlar om yta, det handlar om häftighet by proxy – att vidarebefordra ett budskap istället för att skapa något själv. (Granted, folk skapar på Tumblr också, men det är ju spridandet som gjort det framgångsrikt.) Man kan förstås se det som ett symptom på Vår Fördummande Samtid när fler och fler, mot mindre och mindre motprestation, kan ta del av större och större del av kulturarvet. Att man inte behöver kämpa för det, så att säga. Och man kan inte påstå att det gör en smart att bläddra bland bilder och klicka ”reblog”. Eller dela en artikel, eller öppna en Spotifylänk. Men det hjälper en att utveckla preferenser och smak och självförtroende. Det gör publiken bättre och skapar elitister – eller konnässörer, för att använda ett snällare ord – som inte nödvändigtvis är rika och akademiker. Jag tänker att man måste vara en snobb av episka mått för att inte anse att det är något positivt.

Ja. Det var bara det jag tänkte på.

(Vi gick strax över till att prata om insekter. Och sedan promenerade jag hemåt och tänkte på att jag trivs väldigt bra här. Men mer om det senare.)

Hanna Johansson
  1. What Lies Beneath – Mert & Marcus för LOVE #6 - Yoicks | Rodeo Magazine skriver

    [...] av Cindy Sherman. Och en nypa Melancholia. Varsågoda för dryg referensflashning, och för en som nyligen lovprisat Tumblr just för dess funktion som verktyg för att knyta ihop referenser är det här kanske en inte helt [...]

  2. Om Facebooklikes och den sönderpolariserade opinionsmarknaden - Yoicks | Rodeo Magazine skriver

    [...] Eh… ja. Jag säger som Fran Lebowitz: Jag vill bara att människor med talang ska uttrycka sig [...]

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.

HANNA JOHANSSON
Yoicks är tankar om samtid, mode och litteratur. Den skrivs av Hanna Johansson, frilansskribent, bosatt i Berlin.
hanna@rodeo.net twitter.com/_hannajohansson
KATEGORIER