Berliner Blau

Dagens ord: Berliner Blau eller berlinerblå, en färg som ska se ut ungefär såhär:

Detta är även den dominerande färgen i Hokisais mest kända träsnitt, Under vågen utanför Kanagawa.

(det är inte riktigt samma färg, va? I’D SAY. men men.)

Hanna Johansson
Promotion

Elger Esser

En annan grej jag såg på Martin-Gropius-Baus museishop – I do love them museishoppar, alltså – var ett Elger Esser-vykort. Hade aldrig hört talas om honom förut. Det var ett fotografi av vågor med ett sånt där tunt, spetsliknande lager skum som jag inte kan hitta nu.

Här är en snygg men asdålig hemsida med info om vilka år han gick på vilken konstskola och bilder från gallerier där han ställt ut. (varför är konstnärer såna pretton!!!! jag vill att ni ska prata om er själva!) och här står det att Esser ”liksom Marcel Proust” söker efter och avbildar den tid som flytt. ”Der verlorenen Zeit”! Fint. Och titta, det ser ut som typ Turner eller Caspar David Friedrich.

Hanna Johansson

Blygsamt mys

Är så glad att centrala Berlin kan se ut som engelsk landsbygd ibland.

Nu tänker jag skryta blygsamt en stund.

Igår, eller egentligen imorse, bondade jag med en frankofon taxichaufför. Vi tjattrade på (från mitt håll grammatiklös men entusiastisk) franska och bytte nummer och sa att vi borde umgås. ”Men det där med ögonbrynen”, sa han – jag hade turkosa ögonbryn - ”är lite bisarrt”. Eller bizarre sa han alltså, och jag får intrycket att det inte är ett lika kraftfullt ord på franska som på svenska. Min ljuvligt stereotypa grammatiklärare i Paris sa alltid så, om lite allt möjligt, ”c’est bizarre, ça!” sa hon och himlade med ögonen.

Idag har jag ätit magherita och cappuccino till frukost, lyssnat på Gershwin, gått på Hokusai-utställningen på Martin-Gropius-Bau, träffat min friend and colleague och dishat och käkat söndagsmiddag (allt jag ätit denna helg: MVG), promenerat hem från Görli, lagt en ansiktsmask.

Also: jag har ju haft denna gullfia som inneboende i veckan! Hon har tagit en massa fina bilder, om ni vill veta hur mitt kök ser ut (eventuellt världshistoriens oglammigaste hemmahos? försöker som ni ser med Kiwi-lyktor och persilja på maten, för sån e jag) rekommenderar jag att ni läser hennes blogg. Notera även bilden på svanarnas cruising spot under Kottbusser Brücke här! Freakar alltid ur när jag ser dem, som om de planerade något.

Förresten, i M-G-B:s museishop var jag så nära att köpa ett litet kaleidoskop. Hejdade mig, i rädsla att bli en sån person som när hon har tråkigt går ut med sitt lilla kaleidoskop och tittar på saker. Med nya ögon! Varför man nu inte skulle vilja bli en sån person, det låter ju fantastiskt.

Hanna Johansson

Konstnären och provokatören Dan Park

Det här med ”konstnären och provokatören” Dan Park. Två snabba om ordet provokation/provokatör/etc etc. Jag orkar inte inleda en diskussion om egenvärdet i provokation och i vilken mån sådan är ett relevant mått på framgång (men för er som är nyfikna: 1) nej, det tycker jag inte att det har, 2) nej, det tycker jag inte att det är), jag orkar heller inte fördjupa mig i etymologin bakom ordet ”provokation”. Om ni gör det får ni gärna fylla i. Nå – jag får ibland en känsla av att snack om provokation nuförtiden indikerar någon sorts subjektivitet, det vill säga att individer beläggs med ett ansvar att inte bli provocerade. Hade man som tillhörandes en ickehegemonisk grupp bara inte tagit allt på så stort allvar eller ”haft självdistans” så vore allt liksom fine and dandy. By the way, läs det här.

Anywho, vad jag vill komma till: en affisch föreställande Jallow Mamodou (ordförande i Afrosvenskarnas riksförbund) iförd hand- och halsboja med texten ”Vår negerslav är bortsprungen”… är ”provocerande” verkligen rätt ord för att beskriva det? Try ”downright offensive” + låter olagligt, fast det vet inte jag, är ej jurist.

Och ja, det är klart – det är provocerande i bemärkelsen att det upprör. Men det är också varför jag tycker att provokation pour le provokation är helt värdelöst.

Det var det första. Här är det andra: kan man verkligen slänga sig med ”provokatör” som ett epitet bara sådär? Detta är alltså bara strikt språkspaltsinsändarkritik, det låter helt enkelt inte korrekt. Tycker att det är så konstigt att alla som rapporterar om detta – Kulturnyheterna är länkade ovan, men såg det i GP och (tror jag) UNT också – kallar honom för det. Som om ”provokatör” var som att vara präst eller pensionär, typ. ”Provokatör” är man väl i relation till något?

Aja. Var bara det.

Hanna Johansson

Halloween

Vad jag gjorde på Halloween förra året: hade blått läppstift, kollade på Amanda Lepore, hånglade på Père Lachaise. Vilket är ett nästan löjligt passande sätt att tillbringa den högtiden (”högtiden”) på. Halloween är ju smaklöst på ganska många sätt och jag har skitsvårt för ”skräck” som underhållning – dels för att jag ärligt talat är rätt harig som person, dels för att jag tycker att man ska vara seriös – men om man satsar på lika delar myz/camp älskar jag det.

Vad ska ni klä ut er till??? Jag blir verkligen helt excited av tanken på att man får klä ut sig, vilket tyvärr inte riktigt motsvaras av mina möjligheter att faktiskt göra detta. Tänkte att jag skulle gå som Pina Bausch för att hon var häftig och såg lite otäck ut och heter Pina, men ingen skulle fatta om jag bara strök tillbaka håret och tog på mig svarta danskläder, vilket är ungefär så långt man kan dra en Pina-kostym. Sen tänkte jag att jag skulle klä ut mig till John Galliano, men då måste jag skaffa en hatt. Annan idé jag och J hade: gå som Tonya Harding och Nancy Kerrigan, det vore SÅ KUL. Har ofc övervägt Joody (förlåt att jag tjatar), men har inte så mycket att jobba med där. Önskar att jag kunde få killens pumpapyjamas ovan, men det lär ju inte hända.

[slut]

Hanna Johansson

Because you’re all divine

Jag älskar mina yttre attribut idag. Har: svarta kläder, mockaskor, guldringar, läppstift, rött hår, Peridot, lite för mycket Jasmin Noir. Jag vet inte exakt vad jag tycker om att jag älskar dem, man kanske inte behöver ha en åsikt om det, å andra sidan. Men jag tänkte på det för några veckor sedan, en vän var här och vi var på en affär tillsammans, hon köpte ett par perfekta skor och jag köpte en perfekt skjorta (jag köper sällan skjortor annars, framförallt skulle jag aldrig annars romantisera att köpa en skjorta, men just den här var perfekt) – och sedan gick vi någon annanstans, till en marknad. Hon köpte två böcker, jag minns inte vad de hette, och jag köpte en bok: ”Daphnis und Chloë – Ein antiker Liebesroman”. PS här är en tavla av Gérôme som föreställer Daphnis och Chloë:

Jag kommer ju inte kunna läsa den, såvida jag inte lär mig tyska, och det är förvisso inte omöjligt men det lär dröja ett tag. Bla bla bla. Herregud, borde byta tagline på den här bloggen. ”Yoicks är gnäll om livet och fina bilder från 1800-talet.” Tankar om lol. Anywho: (jag säger det för ofta, non?) – jag vet inte om vi köpte något mer den dagen – jo! jag köpte ett par örhängen i svart glas, de var jättefina – men jag tänkte på det med att jag blev så glad av alla de här sakerna, och att det störde mig lite. Jag tror att det kan ha varit för att vi var på en antikmarknad och jag stod och bläddrade i en hög med familjefoton och funderade på hur de hade hamnat i försäljarens ägo. Just såna bilder tycker jag är en sådan typisk antikmarknad/antikaffär-grej som säljs för kanske fem eller tjugo eller sjuttio kronor om de kommer med en fin ram, och det känns ibland som om det finns ett obegränsat antal av dem. Och allt på marknaden var andras gamla saker, hade tillhört folk som antagligen inte hade någon relation till dom som stod och sålde dem nu, och det kändes så ledsamt att den här perfekta skjortan och Daphnis und Chloë och mina örhängen än så länge var någon slags souvernirer från den dagen och att de gjorde mig glad och satte mig i någon sorts stämning, men de kommer säkert också hamna hos någon som inte har en relation till mig, eller så kommer jag slänga dem… äh, jag vet inte, det låter som om jag försöker låta djup. Men det kändes i alla fall nedslående. Det fick mig att tänka på min dödlighet.

När jag började skriva det här hade jag någon sorts tanke om att komma in på Judy Garland igen, fast jag har glömt bort den nu… nåja. Jag har lyssnat på det här. Hon är så charmig i mellanpraten – ”I’m going to get changed, and you… can have an intermission. And you can smoke or drink or whatever you do during an intermission, and I can’t wait to see you again, because you’re all divine – good bye” – hon flämtar lite när hon säger det, hon flämtar genom nästan hela inspelningen, allt låter så mödosamt. Och när hon sjunger Somewhere Over the Rainbow och rösten bryts, och hur otroligt desperat hon låter i slutet av den, ”if happy little bluebirds fly beyond the rainbow, why oh why can’t I?” - sedan tror jag i och för sig att jag gärna läser in massor i det som eventuellt inte finns där, men aja… tänk att hon bara var sexton år när The Wizard of Oz spelades in… det var förresten inte alls Somewhere Over the Rainbow jag tänkte tjafsa om utan You Go To My Head, jag tycker särskilt om det här: ”the thrill of the thought that you might give a thought to my plea casts a spell over me” – det där med ”plea” är i och för sig lite sorgligt, men jag älskar hur narcissistisk den raden är.

Var bara det.

Hanna Johansson

Vi kan inte föreställa oss hur HIV, död och fattigdom skulle kunna angå oss.

Heeeej.

Har skrivit en grej på Throw Me Away, ”Misär genom ett Instagramfilter”. Om ni tar er igenom den inledande humblebragen handlar det om Isherwood, Spender, aids och Lubiewo, på en höft. Och nostalgi, både ens egen och andras. Läs!

Also: vi låtsas att det här är en tumblr och att nedanstående är en submission, för jag fick en kommentar jag bara inte kan låta gå obemärkt förbi. Från J.

”Dagens tyska ord: die Wurfsendung (Wurf = släng), alltså post som man slänger direkt när man får den.”

Jag älskar tyska! Hejdå.

PS. Denna amatör länkade till fel Rufus Wainwright-låt häromdagen!! Han verkar inte alls ha spelat in Trolley Song, inte vid det tillfället i alla fall. Synd. Men Zing! Went the Strings of My Heart är också bra. DS.

Hanna Johansson

Stuff white people like

… eller ”materiella ting som för närvarande höjer min livskvalitet”: kardemummakaffe + Chanels Pèridot. *östermalmskärring*

Hanna Johansson

Zing zing zing went my heartstrings (Judy Garland, kärlek, självförakt)

Gah, plötsligt står det väldigt klart: skuld och självhat är en värdelös utgångspunkt om man vill skriva skönlitteratur. Det lyser igenom, så att säga. Fast jag vet inte – självförakt kanske inte behöver stå i opposition till hängivelse, eller, öh, jag menar att det kanske inte nödvändigtvis är ett tecken på att man är hämmad – snarare en förhöjd känsla som alla andra? Nja, nej. Som sagt, jag vet inte.

Läser Judy Garlands Wikipediasida, den är så otroligt deprimerande. ”To keep up with the frantic pace of making one film after another, the young performers were constantly given amphetamines, as well as barbiturates to take before going to bed. For Garland, this regular dose of drugs led to addiction and a lifelong struggle, and contributed to her eventual demise. She later resented the hectic schedule and felt that her youth had been stolen from her by MGM.” Hon själv, om ett av sina självmordsförsök: ”All I could see ahead was more confusion. I wanted to black out the future as well as the past. I wanted to hurt myself and everyone who had hurt me.”

Den här bilden på henne och hennes sista man är förresten så gullig!

Älskar hennes ansiktsuttryck och vad hon har på sig. Och att hon när de gifte sig ska ha sagt ”This is it. For the first time in my life, I am really happy. Finally, I am loved.” Då var hon 47 och hade varit gift 4 gånger tidigare, så hemskt att aldrig känt sig älskad tidigare? Jag hoppas verkligen att hon var lycklig då, i alla fall. Hon dog dock tre månader senare av en överdos, fast det var en olyckshändelse.

Blir så ledsen av att tänka på att någon som var så vacker och begåvad och uppskattad som Judy Garland kunde tycka så illa om sig själv! Även om det förstås är lite därför man tycker så mycket om henne, ömheten man känner inför henne liksom. Men man önskar ju att… osv. Ja, och det förresten, vilken jobbig tanke: om inte ens prestationer eller ens utseende eller andras validering kan få en att stå ut med sig själv, vad ska det då till? Kärlek? Men det är också en sorts bekräftelse, då är man tillbaka i samma ekorrhjul.

Tillbaka till Judy, i alla fall: när man vet vad man vet om hennes tenure på MGM blir det här lite svårt att säga, men jag kan verkligen inte må dåligt när jag lyssnar på Trolley Song. ”Zing zing zing went my heartstrings” måste ju vara världens gulligaste textrad. Och ”I tried to sing, but couldn’t squeak”… inte ens ”I couldn’t speak” utan ”I couldn’t SQUEAK”, makes all the difference ju, och ”when he smiled, I could feel the car shake”. Åh. Rufus Wainwright gjorde ofc denna när han hade sin Garland-grej, den är fin. En annan grej från den skivan: när han sjunger You Go To My Head och läspar jättemycket, ”like a thummer with a thousand Julys”... cute.

Jaha, herregud. Hur knyter vi ihop det här, då? Well, det behöver man kanske inte. Slänger i alla fall in en bild på henne och Liza, for good measure s a s. Hejdå för nu.

Hanna Johansson

Världens bästa bild

Förlåt att jag spammar, förresten… men det här är alltså Lucille Bluth och jag. Ibland är hon lik Isabelle Huppert också. Det är soft att vara gift med någon som är så snygg, för då tror folk att man själv har inner beauty. Älskar den här bilden.

Hanna Johansson
HANNA JOHANSSON
Yoicks är tankar om samtid, mode och litteratur. Den skrivs av Hanna Johansson, frilansskribent, bosatt i Berlin.
hanna@rodeo.net twitter.com/_hannajohansson
KATEGORIER