Agorafobi, bibliomani, insomnia och intelligens

Nej, jag har inte glömt bort Berlinguiden. För er som biter på naglarna inför del 4: den kommer någon gång efter nyår. Just nu har jag tagit något slags jullov. Är i mina föräldrars hus, ikväll ska vi klä en gran, är väldigt lycklig. OM någon undrade!

Tänkte i alla fall berätta om vad jag läser nu, som något slags julklappstips för personer med extremt dålig framförhållning/anglosaxer eller… well, ett vanligt boktips. Nämligen Carina Burmans biografi över litteraturkritikern och essäisten Klara Johanson, K.J. Kolla baksidan!!

Agorafobi, bibliomani, insomnia och intelligens. Med de orden karakteriserade Klara Johanson (1875-1948) sina ”lyten” – och därmed sig själv – i folkräkningen 1930. Hon var en sällsynt människa och tidigt ute på många områden – som hemstadens första kvinnliga student, som tidig studentska i Uppsala, som tidningsanställd litteraturkritiker och som en av Sveriges första öppet lesbiska kvinnor. Hon föddes i postdiligensernas tid, genomlevde två världskrig och dog när folkhemmet var ett faktum. Som essäist är hon svåröverträffad, inte bara genom sin skarpa, glasklara stil utan också genom sin intelligenta humor. Som människa var hon en sällskaplig enstöring, hemma i tidens kvinnliga nätverk, men mest tillfreds i bokrummet, bland de eviga följeslagarna. Endast hennes hetsiga kärleksaffärer bröt det litterära lugnet

Hittills är den lovande. Något som jag tyckte var väldigt gulligt (och lite weird, men på ett gulligt sätt): att hon kallade sin stora kärlek Ellen Kleman för ”Choice”. 

Nu är inte jag någon svåröverträffad essäist, och så stavar jag ju Johansson med två s *bonde*, men jag kan inte låta bli att känna någon sorts samhörighet med henne. Ni som känner mig i verkligheten och ibland tycker att min ångest för att ha ett så ogooglingsbart efternamn är lite överdriven, lyssna på vad de skrev i Svenska Dagbladet om Klara Johanson när boken kom:

Även bland litterärt intresserade känner få till henne, ändå har hon kallats författarnas författare och kritikernas kritiker. Hon har inte heller blivit den gay- eller feministikon man kunnat förvänta sig. Varför? Hennes levnadstecknare tror att en orsak är att hennes essäer inte har tryckts på nytt sedan 1965. Och ibland har hon undrat om skälet till KJ:s skjuts i skymundan är att hon har ett alltför vanligt namn.

SEE? ”Johansson” är vad som står mellan mig och epitetet ”författarnas författare”. Jag svär.

God jul!

Ps. Apropå att resa statyer över kritiker: att SvD Kulturs stora förstasidesnyhet är att Andres Lokko flyttar tillbaka till Sverige tyckte jag var… lite apart. Men det kanske bara är jag.

Hanna Johansson
Promotion

When you’re so far away at the end of each day | 2011

Den här veckan fick jag ett sms från en annan del av Kreuzberg – alltså, max en kilometer från där jag bor – om att det snöade, men jag såg bara regn, och sedan hörde jag en smäll och såg en blixt utanför fönstret som jag fortfarande inte vet var de kom ifrån. Det har regnat slött här i flera dagar, liksom ett ständigt försynt smatter mot rutan som det aldrig blir något av. Kommer till Stockholm om två dagar men just nu känns det som två år.

Igår: åt sudanesiskt med J (denna hen = en mycket bra sak med 2011, den jag lärt känna allra bäst här och utan vilken Berlin hade varit en helt annan sak) och tittade på Paris Is Burning. Första gången jag såg den var faktiskt i år, i maj, tror jag. Kristofer och jag hade druckit cava och ätit jordgubbar och sett Gigi – ett lättfärdigt stycke (för att jag tyckte att han ”måste se” den, men känner jag mig själv rätt pratade jag väl hela filmen), och han tyckte att jag måste se Paris Is Burning. Älskade den, tjöt genom hela. Tips om man är blyg i Berlin: presentera sig som Paris Dupree. Har testat, det funkar. Senare den dagen, eller på kvällen säger man väl, var jag ute med strass i ögonvrån och fuxiafärgat läppstift och han jag är ihop med nu minns det som att han presenterade sig då, fastän vi hälsat typ varje lördag hela våren. (jag tror för övrigt att jag svarade ”jag vet” när han sa vad han hette? manners??? nog om detta i alla fall, det var bara ett stickspår.) 

2011 har varit mitt bästa år hittills, tror jag, fast det har jag tyckt om nästan varje år sedan 2007. I princip allt blir bättre när man slutar vara femton. Inte enklare kanske, alltid, men mer intensivt och roligare. Gud, nu bara forsar visdomsorden fram i huvudet… nå, vad jag gjort i år, utan inbördes ordning: somnat på Berwaldhallen. Varit full på operan. Blivit dumpad. Blivit förälskad. Slutat äta kött. Spelat Carmen Miranda och sagt mestadels dumheter i radio. Börjat blogga här! Varit i Köpenhamn. Varit i Berlin för första gången. Flyttat till Berlin, därmed flyttat utomlands andra eller tredje gången, beroende på hur man räknar. Varit väldigt glad i Göteborg och varit väldigt ledsen i Göteborg, detta under loppet av 24 timmar. Klippt av ungefär två tredjedelar av mitt hår. Generellt sett blivit snyggare. Pendlat mellan storhetsvansinne och självförakt, men no news there. Börjat lära känna folk jag verkligen tycker om. Läst bättre böcker och skrivit mer, fastän det känns som om jag blir mer obildad och mindre produktiv för varje dag som går. Men jag tror att det kan vara ett gott tecken. Har denna sammanfattande minnesbild från början av sommaren, maj-juni: åker taxi ensam i gryningen till I’m the best med Nicki Minaj (L O L men jag behövde det faktiskt….), mår fruktansvärt bra. Fick så sent som igår denna minnesbild från typ en månad sedan: går, också ensam, mitt i natten, och skrik/gråtsjunger helt orelaterat på I can’t make you love me med Bonnie Raitt? HERREGUD.

Jag tycker att jag kan kosta på mig en lista också. Löst modellerad efter Fanny Lindgrens på Throw me away. Mycket liberal syn på konceptet ”årsbästalista”, produktionsåren spänner ganska brett här. Den gemensamma nämnaren: allt som var bra med 2011.

2011

MUSIK

Wrap your arms around me – Agnetha Fältskog

Schumanns pianokvintett i ess-dur (op. 44), andra satsen

Turtleduvs - Duvchi

No one there - Martha Reeves

I wanna be where you are - Michael Jackson

Trolley Song – Judy Garland

MODE

Jil Sanders herr, vår/sommar 2012

altewai.saome vår/sommar 2012

Amber Valetta + hennes son Auden McCaw fotade av Steven Klein för amerikanska Vogue

Mary Katrantzou höst/vinter 2011

Tilda Swinton fotad av Tim Walker för W Magazine 

TV/FILM

Freaks & Geeks

Les enfants du paradis

Paris Is Burning

Public Speaking

30 Rock

KONST

James Turell på Ytterjärna kulturhus

Winston Chmielinski i allmänhet

Lilith av Anselm Kiefer

Jean-Léon Géromes orientalistiska tavlor (rätt ska vara rätt: dessa var bra med 2010 också. men jag vill ha med dem ändå.)

Tomás Saraceno på Hamburger Bahnhof

LITTERATUR

Illness as Metaphor & AIDS and Its Metaphors, Susan Sontag

The Naked Civil Servant, Quentin Crisp

Förnedringen, Bengt Martin

För Lydia, Gun-Britt Sundström

Lubiewo, Michał Witkowski

Nightwood, Djuna Barnes

ÖVRIGT

Rökt tofu

Kiehl’s Gently Foaming Facial Cleanser

Andrea Maacks-parfymen Sharp

Mashas tumblr

Vädret

Människorna

***

Vad som händer 2012: flyttar till Sverige igen, i slutet av januari. Snopet, va! Älskar fortfarande Berlin, men jag har träffat en annan. Utöver det vet jag inte riktigt hur det kommer bli. Gissar: antingen fantastiskt eller fruktansvärt. Vi får se. Puss!

***

PS. Jag hade tänkt illustrera det här inlägget med en bild från Idas och Benjamins födelsedagsfest. På den har jag blommor i håret och en flaska rosévin under armen, den är jättegullig. Tycker att den sammanfattar 2011 rätt okej. Minns hur jag senare satt hemma hos B och trasslade ut förgätmigej efter förgätmigej, de var redan nästan vissna. Men den hittade jag tyvärr inte. Detta stör mig verkligen, så om någon vet vilken jag menar och vet var den finns: säg till! Tills dess: nu fick ni förhoppningsvis en mental bild, i alla fall. DS.

Hanna Johansson

On the Street

Några bilder ur Amy Arbus On the Street-sida i Village Voice, som min andra Rodeokrönika handlar om. Och vad jag saknar av henne i streetstylefotografiet idag. Ska försöka bryta det gnälliga mönstret till nästa… hehe. Men tills dess: enjoy!!

Hanna Johansson

BERLINGUIDE DEL 3: Sevärdheter, museer etc

Dags för del 3: vad man ska se. Observera att kvartersindelningen är väldigt godtycklig här! I övrigt: have fun. Och grunda med del 1 och del 2. =)

SOVJETISCHES EHRENMAL
Treptower Park, Friedrichshain
S41/42 (Ringbahn) Treptower Park

Om man bara hinner se en enda turistgrej på resan tycker jag att man kan gå hit. Sovjetisches Ehrenmal är alltså en minneslund över de sovjetiska soldater som stupade i andra världskriget och det är fruktansvärt mäktigt. Började gråta första gången jag var där. Jag vet att jag låter som en Allt om historia-gubbe, men tro mig. Dessutom ligger det i Treptower Park, vilket är ungefär som Djurgården ifall Östermalm legat i DDR, med andra ord väldigt naturskönt och storslaget. Såhär års kan man köpa med sig glühwein och promenera inåt parken (Sovjetisches Ehrenmal ligger ungefär mitt i, det finns kartor på plats – annars kan man ha den gigantiska statyn som riktmärke, den syns på ganska långt håll). På sommaren kan man ligga på gräset och dilla. För övrigt var det på gräsmattan i denna park som jag bestämde mig för att jag ville flytta hit, när jag var här i somras… så att eh… ifall någon skriver en biografi.

MARTIN-GROPIUS-BAU
Niederkirchner Str. 7,
U6 Kochstraße

Ett bra konstmuseum inhyst i 1800-talsbyggnad inspirerad av italiensk renässans. Martin Gropius var arkitekten. Det finns ingen permanent utställning utan bara flera temporära åt gången (OBS: man måste lösa biljett för varje enskild). De senaste: ett stort och omskrivet Hokusai-retrospekt (som tyvärr är slut), Ai Weiweis foton från tiden då han bodde i New York, 1000 år av polsk-tysk konst och historia samt rysk piktoralism 1900-1930 (alla dessa pågår in på 2012). Det finns liksom inte riktigt någon röd tråd (men säg för all del till om ni hittar den), förutom att allt håller väldigt hög kvalitet.

Anselm Kiefer på Hamburger Bahnhof


HAMBURGER BAHNHOF

Invalidenstr. 50-51, Mitte
U6 Naturkundesmuseum

Samtidskonst i vad som brukade vara Berlins största tågstation. Just nu visas bland annat Tomás Saracenos Cloud Cities (som jag skrivit lite om här), det brukar alltid pågå 2-3 utställningar parallellt, plus den permanenta. Påminner lite om Palais de Tokyo i Paris eller Magasin 3 i Stockholm, men finare och större.

MUSEUM FÜR NATURKUNDE
Invalidenstr. 43, Mitte
U6 Naturkundesmuseum

När man ändå är i krokarna, tänker jag… Berlins naturvetenskapliga är faktiskt ett jättebra museum, även om man inte är så intresserad av naturvetenskap. Här finns världens äldsta kända fågelfossil och ett tumblr-rum med massvis av olika stenar och mineraler i fina träskåp. Och fjärilar. Och en väl grafisk redogörelse för hur det går till när man stoppar upp djur. Ingen bullshit, helt enkelt! Det gillar jag.

Museum für naturkunde


CHRISTOPHER ISHERWOODS HUS

Nollendorfstr. 17, Schöneberg
U3? Nollendorfplatz

Huset som inhyser den berömda lattyn as seen in Christopher Isherwoods roman Goodbye to Berlin och diverse efterföljande adaptioner för scen och film, bland annat pjäsen I Am a Camera och musikalen Cabaret. Idag bor det vanliga dödliga i huset och jag vet inte om någon nu levande ens har koll på vilken lägenhet just Isherwood bodde i – det är inte Strindbergmuseet, med andra ord. Men det finns ett litet plakat utanför porten. Isherwood har för övrigt även bott vid Hallesches Tor, med han som i alla böcker refereras till som Otto Nowak men verkar ha hetat något annat, men dit är det minsann ingen som vallfärdar… fast det huset kanske inte finns längre. Anyways. Kvarteren kring hans gamla hem är väldigt mysiga, så det håller definitivt för att strosa en stund. Många äldre gays med hundar, många fik och barer. Vid tunnelbanestationen Nollendorfplatz finns också ett minnesmärke för alla hbt-personer som dog i koncentrationslägren.

HISTORISCHES MUSEUM
Unter den Linden 2, Mitte
U2 Hausvogteiplatz

*nerd* Nä men ärligt, historiska museet i Berlin är jättebra! Finns allt från Lucas Cranach-tavlor, pestmasker, gamla kläder och möbler, andra världskrigs-propaganda och nyhetsfootage från när muren föll. God potential att bli lite lipig där, om man är sån. Ligger för övrigt nära Museum Insel/Museiön, där en massa andra museer ligger, bland andra Neues Museum (med den kända Nefertitibysten), Bode Museum (med bysantisk konst) och Alte Nationalgalerie (ungefär som Nationalmuseum, men tyskt). På söndagar även antikmarknad som är sjukt värd att besöka, den är bara pyttelite turistig och man kan hitta många fina och billiga saker.

c/o Berlin


C/O BERLIN

Oranienburgerstr 35-36, Mitte
U8 Rosenthaler Platz

Förr var detta postkontor, numera fotografimuseum. Tidigare i år var det till exempel en utställning med Sibylle Bergemann, mycket sevärt!! Vill man så kan man promenera tillbaka på Tucholskystraße och Linienstraße för en gallerirunda, det finns hur många som helst. Oavsett hur konsten är finns det ofta gratis vin. (en gång på Pool Gallery: aperol-prosecco-spritzers! den ni!!)

BOTANISCHER GARTEN UND BOTANISCHES MUSEUM
Königin-Luise-Str. 6-8, Dahlem
U9 Rathaus Steglitz/S1 Botanischer Garten

Den här tiden på året misstänker jag att Berlins botaniska trädgård är stängd, men väl värt ett besök på våren-hösten (jag var där i augusti) om man gillar blommor. Det ligger en bit i utkanten av stan, så kanske ett trevligt avbrott ifall man tröttnat på… ”pulsen”. Vad vet jag! Det här är i alla fall en ljuvlig trädgård med, well, massvis med växter av alla de slag, inte så tuktat heller som det kan vara.

SCHLOSS SANSSOUCI
Schloss Sanssouci, An der Orangerie, Potsdam
S7 Potsdam

”Sans souci” betyder ”sorglös” eller ”bekymmersfri” på franska och är namnet på tyske kungen Fredrik II:s sommarslott från 1700-talet. Mer om man gillar historia och vackra saker, alltså! Fredrik II är för övrigt så min typ av kung: han var intresserad av konst, filosofi och botanik, ”föredrog franska seder och franskt mode”, bråkade med sin pappa (som ville att han skulle bli soldat…) och planerade som artonåring att rymma till det engelska hovet, men blev påkommen. Det här fick för övrigt rätt hemska repressalier: han ställdes inför krigsrätt, hamnade i fängelse ett tag, och hans kompis (förlåt för att jag tycker att detta är kul, men hans namn: ”löjtnant Katte”…) som hjälpt till blev avrättad framför hans ögon. Gud, ibland blir det så uppenbart kungafamiljerna idag har det alldeles för lätt. Anyways: det gick bra för honom till slut. I historieböckerna kallas han Fredrik den store, det måste väl betyda något. För övrigt morbror till Gustav III!

Sanssouci ligger inte i Berlin utan i den lilla staden Potsdam, men dit tar man sig med bara en utflykt på s-bahnlinjen. För att komma in i slottet måste man gå en audioguidad tur för 12 €, vilken man bokar tid till i receptionen. Sista rummet är… helt whack. Åh, jag tycker så mycket om Sanssouci. Annat värt med besöket: naturen, den gamla väderkvarnen och Normannische Turm, en låtsasruin. Det här är något jag ÄLSKAR med den epoken, trenden att bygga ruiner. Alltså, bygga ungefär en halv, lite demolerad medeltida kyrka som prydnad i exempelvis en park. Kan man tänka på när man fnissar åt amerikaner som bygger gammalmodiga hus (åh, Rita Rudner Peter’s Friends om Stephen Frys engelska gods: ”I wanted to buy an English mansion in Bel Air, but Andrew said it was vulgar. It was just like this, only brand new.”): européer have been doing that for years. Cue: diabild på romansk katedral. Nå, det där ska jag inte fördjupa mig i. Besök Sanssouci.

***

Förhoppningsvis tillräckligt för att fylla en helg. Del 4 kommer att bli… intressant. Den kommer om några dagar. Tchüss!

Hanna Johansson

I min gamla lägenhet visste jag aldrig vilket väder det var

Imorgon är det Lucia! Och här är en text jag skrivit idag, på Rymden. God kväll.

Hanna Johansson

Dagens Quentin Crisp

Den här intervjun med Quentin Crisp är från 1971, fyra år innan tv-filmatiseringen av The Naked Civil Servant kom.

Det finns något så otroligt makabert över honom. Ja, förutom det här med att han inte städade och tvättade, då. Men någonting sorgligt. Många andra effeminerade excentriker – säg, Stephen Tennant - verkar ju åtminstone periodvis haft det rätt kul. Det handlar nog mycket om pengar, Quentin Crisp var ju till skillnad från Tennant inte överklass – det är väl för övrigt alltid pengar som skiljer excentriker från vanliga dårar. Att han liksom inte ingick i något sammanhang. Jag tror att det är därför som jag tycker lite bättre om honom än alla andra.

Han verkar så självmedveten. Och som om han har svårt för att hålla undan en viss bitterhet. Som när han pratar om sina föräldrar: ”The very sad thing is, as they had never seen the world, they alternatively threatened me with it and offered it to me. But they never said, ‘when you grow up, you will meet people as mad as yourself and I can only hope that you get on all right with them.’”

Nåväl. Resten kan ni se själva. Glad tredje advent.

Hanna Johansson

:(

Är idag rasande efter att min bästa vän berättade om hur en kille började tafsa på en spårvagnshållplats och sedan följde henne på vägen hem. Alltså: när sådant händer, eller när jag ser en viss typ av straighta män i grupp på tunnelbanan, eller när jag tänker på hur en annan vän bad mig att prata i telefon med honom när han gick hem på sträckan där han tidigare blivit misshandlad, är jag så fruktansvärt tacksam att jag inte är kille och har sluppit bli uppfostrad utifrån premissen att dessa skitbeteenden är något som ger en hög status.

Det kan för övrigt tilläggas angående Paris: männen där är ett sånt jävla minus. Deras ständiga uppmaning till en att vara på sin vakt. Det hände aldrig något. Jag vet inte om det heller hade gjort det om man inte varit mer på sin vakt, om man inte skällt ut och sparkat bort folk som tafsade på tunnelbaneperrongen, om man inte tagit en extra runda i kvarteret för att skaka av sig killar som följde efter några steg bakom på vägen hem. Det mesta var harmlöst såtillvida att det inte var dig de var ute efter. Själva tafsandet, eller kommentarerna, tycktes inte vara något självändamål, poängen var bara att sätta en på plats. Det var så uppenbart ett resultat av att de visste att det stod i deras makt att göra en rädd. De var helt oberörda inför motståndet, de skrattade bort det, det ingick liksom i jargongen. Jag tyckte nästan att det var det värsta, att man blev behandlad som om man inte ens var en person. Jag har väldigt mycket högre tankar om mig själv än så.

Förresten, läs Rakel Chukris text om SCUM-uppsättningen på Turteatern i Stockholm. Om ni nu inte gjort det redan. Inte helt relaterat till det här, men om man känner att det har gått ett tag sedan man blev påmind om att ”kvinnoföraktet är inbyggt i varje samhällsnivå” kan den vara en bra utgångspunkt.

Kram!

Hanna Johansson

Bara en tanke

Ett kort tag förra året bodde ju jag i Paris. Jag mådde väl inte skitbra och så, det var en ”förvirrad tid”, jag promenerade mycket och läste mycket och saknade min dåvarande kille. Kan ej helt säkert avgöra om det var på grund av detta eller om det är en taste issue, men vad jag vill komma till: jag tycker inte särskilt mycket om Paris. Jag tycker inte så illa om Paris som jag ibland gör gällande – detta är mest för att jag i övrigt praktiskt taget helt saknar kontroversiella åsikter, och det är kul att ha nån – men det är verkligen inte en stad som jag kan romantisera. Jag respekterar förstås folk som gör det, många av mina bästa vänner etc etc. Vad jag däremot har svårt att förstå är att så många tycker att Paris är vackert. Alltså… det är klart, det är väl inte en av världens topp 10 fulaste städer. Men inte topp 10 vackraste heller, om du frågar mig. Finns det ingen gräns för hur glad man kan bli av gjutjärn?

Nå. Bara en tanke. Så här såg i alla fall en del av Berlin ut idag:

Förresten, här har ni ett utdrag ur denna fars till liv: spillde nyss ut ett helt nytt prov av Kiehl’s Midnight Recovery Oil på en helt ny tröja. Svor väldigt högt och manhaftigt och önskade innerligt att det funnits någon annan att vara arg på, men nu verkar det som om fläckarna kommer att försvinna, så nu är jag glad igen! Tänk. Något annat jag är glad över: denna för mig helt nya och revolutionerande grej att man kan gå till en parfym- eller hudvårdsåterförsäljare, exempelvis Lafayette eller Kiehl’s, och be om ett prov, och få det bara sådär? Det tycker jag är fab. Det var bara det.

Hanna Johansson

Självhatande mode

Stil i P1 har bytt programbeskrivning, upptäckte jag idag när jag laddade ner en podcast. Jag minns inte exakt hur den löd innan och jag vet inte när de bytte, men såhär beskrivs programmet i alla fall nu: ”Stil handlar om smink, mode, relationer och inredning och riktar sig till såväl modeintresserade som de som tycker att mode och livsstil är trams.”

Det är rätt anmärkningsvärt, tycker jag. Alltså, man förstår ju vad de menar och var de vill komma: Stil i P1 ska vara nyfiket och öppet och tillgängligt även för lyssnare som inte kysser en Lucien Lelong-biografi varje kväll innan de går och lägger sig. Vilket jag för övrigt tycker att Stil ofta lyckas med, med sin blandning av inslag om modeskapare, stenrika excentriker och stickjuntor i Täby. Men att uttalat rikta sig till sådana som tycker att ämnet för programmet är ”trams”? I vilket annat sammanhang vore det en rimlig sak att säga? ”Kino i P1 riktar sig såväl till cineaster som de som tycker att film är trams.” ”Biblioteket i P1″… et cetera. Blanda högt och lågt i all ära, men asså.

I Yuniya Kawamuras ”Fashion-ology: An Introduction to Fashion Studies” inleder hon med att påpeka hur många modeforskare inleder sina avhandlingar med att poängtera modevetenskapens låga akademiska anseende, och att hon själv inte är något undantag. Det kanske är relevant att diskutera i ett sådant sammanhang, men ibland tänker jag att det blir en självuppfyllande profetia, det där gnället om att ”ingen” tar mode ”på allvar”. Mode har trots allt extremt stort inflytande i de flesta människors vardag. Men det är klart att det är mainstreamen som märks av mest. Är det förresten de som tycker att mode och livsstil är trams som har bett mode- och livsstilsrapporteringen att rikta sig till dem? Nej, antagligen inte. En sak är att sakna förkunskaper, en helt annan att inte vara intresserad. Och om man för att hala in de som avfärdar mode som tramsigt (vilket det givetvis är! ibland! på samma sätt som film och litteratur är tramsigt ibland! herregud) genom att lägga nivån vid den minsta gemensamma nämnaren motverkar man ju sitt eget syfte.

Nu efterlever Stil i P1 lyckligtvis inte riktigt den programbeskrivningen, but still. Så onödigt och underligt.

Hanna Johansson

BERLINGUIDE DEL 2: Kaféer, mat i allmänhet

Berlinguide, del 2! Några ställen där man kan börja dagen eller samla energi på, och så lite mataffärstips för (mer eller mindre) bofasta.


Nest

NEST
Görlitzer Str. 52, Kreuzberg
U1/2 Schlesisches Tor

AKA Lilla Mariatorget. Enormt kafé – fastän det inte ser så ut på utsidan – med bardisk i Alexanderplatzfärgat kakel (Alexanderplatz är imho världens sämsta tunnelbanestation, men om man vill få den Alexa-experience utan att faktiskt åka dit kan man… gå till Nest istället), där man bland mycket annat kan äta vegansk frukost till 12 på vardagar och 16 på helger. Detta, ska jag passa på att tillägga, är i allmänhet en väldigt mysig grej med Berlin: många (beror förstås lite på kvarter, men ändå) ställen har veganska rätter/vegetabilisk mjölk till kaffet osv osv utan att ha detta som en uttalad profil, det är liksom ganska integrerat eller självklart redan från början. Men det var ett stickspår. Nest! Efteråt kan man, om vädret tillåter, ta en promenad i Görlitzer Park, som är risig på ett romantiskt sätt.

SING BLACKBIRD
Sanderstr. 11, Neukölln
U8 Schönleinstraße

Kombinerat fik/second hand-affär som Amy redan har bloggat om och fotograferat här, kolla in det! Finns egentligen inte mycket att tillägga; mysigt, hipstertillvänt ställe i HIPPA NEUKÖLLN där det förutom vegansk brunch (breakfast burriton rekommenderas VARMT) och milchkaffee ur fina koppar säljs kläder. Man kan lämna in egna mot store credit, och de har gratis internet ifall man vill sitta och jobba. Gjorde ofta detta när jag bodde på gångavstånd därifrån, numera mer sällan, men kommer fortfarande dit bara för att det är så trevligt.

BULLY’S BAKERY
Friedelstr. 7, Neukölln
U8 Hermannplatz

Bully’s Bakery är ett… eh… cupcakebageri. För ett tag sedan var jag involverad i ett samtal där en ståndpunkt som lyftes var att cupcakesen i egenskap av symbol för bakåtsträvande huslighet får ta onödigt mycket skit, och efter att ha gått hit är jag beredd att hålla med. Varianten med hasselnöt är fantastisk. Här säljs förstås inte bara cupcakes, men om ni går dit: testa dem! De är goda. Och kostar 90 cent, rena rånet med andra ord. Namnet kommer sig inte av att ägarna är mobbare (de är tvärtom väldigt, väldigt snälla), utan av att de har en fransk bulldog.


Sing Blackbird

WEINEREI
Veteranenstr. 13, Mitte/Prenzlauer Berg
U8 Rosenthaler Platz

Ett ställe som inte ligger i Kreuzberg eller Neukölln! I knew I had it in me. Det här är, som namnet (lite mer än) antyder, ett ställe där det på kvällarna serveras vin. Detta enligt följande princip: betala 2 € för ett glas, fyll upp det med lite vad du vill i så många omgångar du känner för och betala sedan vad du själv anser det vara värt. Dagtid är priserna fasta ( 1 € för kaffe) och klientelen är hälften tanter och gubbar, hälften folk med laptops.

AND-DOTS
Weserstr. 7, Neukölln
U8 Hermannplatz

Ytterligare ett nischat ställe ett stenkast från Bully’s med ett oändligt antal variationer av bubble tea. Jag gillar Frida&Diego. Ganska nyöppnat och ofta folktomt, av någon outgrundlig anledning – det är extremt cozy. Nå, det får kanske ni som kommer hit ändra på. Öppnar på eftermiddagen, även bar på kvällen.

VUX
Richardstr. 38, Neukölln
U7 Karl-Marx-Straße

Karl-Marx-Straße - ej att förväxla med DDR-paradgatan Karl-Marx-Allee – är ett rätt kackigt shoppingstråk. Men tar man in på Uthmannstraße hamnar man snart på Richardstraße, en fantastiskt trevlig (och oförklarligt tyst) gata där det lite längre upp också finns en jättestor loppis in style of något Jan Lööf skulle ritat, fylld med allsköns skräp, mest porslin och lampor. Där ligger också Vux, ett veganskt, ljust&fräscht fik som säger sig ha en brasiliansk profil jag aldrig riktigt blivit klok på. Onsdag-lördag kan man äta bagels där, resten av veckan (förutom måndag, Ich denke?) kan man äta lite allt möjligt annat, allt helveganskt, som sagt. Pälskappor är inte tillåtna. Tips på promenad efteråt: en bit på Kirchgasse, där det ser ut såhär:

… eller om man känner sig spänstig: till Treptower Park, där man kan titta på Sovjetisches Ehrenmal. Men mer om det i del 3.

Also: ifall du istället för att bo på hostel eller hotell hyr en lägenhet och vill laga egen mat, eller bor här och tycker att Lidl är tråkigt: några bra ställen dit man kan gå och handla livsmedel.

TÜRKISCHER MARKT
Maybachufer, Kreuzkölln
U8 Schönleinstraße

Öppen på tisdagar och fredagar, erbjuder ”allt du kan hitta i Bosporen” enligt någon guide. Detta vet inte jag, har alldeles för lite erfarenhet av att shoppa mat i Turkiet. Det är i vilket fall som helst en fantastisk matmarknad. Strandvägen längs Paul-Lincke-Ufer-sidan mittemot är förresten jättefin att promenera längs.

VEGANZ
Schivelbeiner Str. 34, Prenzlauer Berg
U 1/2 Eberswalder Straße

Ett sjukt välsorterat veganskt matvaruhus.

DE TURKISKA MATAFFÄRERNA PÅ MIN GATA I STAN
Wrangelstraße, biten mellan ungefär där Sorauer Straße-Falckensteinstraße korsar, Kreuzberg
U 1/2 Schlesiches Tor

Vet ej om detta är så unikt egentligen men där jag bor as of någon vecka tillbaka är det sjukt tätt med fantastiska turkiska mataffärer. Man kan hitta kastanjer, rosenvatten, prisvärd saffran, billig avokado, billig turkisk yoghurt (nyckelordet är ”billigt”), mycket bättre urval av färska kryddor än på de flesta andra mataffärer jag varit på här… bönor! Billiga bönor. Kan man också hitta. Det är toppen.

***

Det var del 2. In the next episode of: saker man kan göra och se när man druckit upp kaffet!

Hanna Johansson
HANNA JOHANSSON
Yoicks är tankar om samtid, mode och litteratur. Den skrivs av Hanna Johansson, frilansskribent, bosatt i Berlin.
hanna@rodeo.net twitter.com/_hannajohansson
KATEGORIER