Farväl

Robert Rauschenberg, Yoicks, 1953

Det här blir det sista inlägget jag skriver i den här bloggen. Efter en tids sjukdom* – en följd av främst identitetskris, tid och prioriteringar - måste jag tyvärr dödsförklara Yoicks.

Ni hittar mig fortfarande (i sällskap av Anna Hellsten, vars senaste krönika jag hoppas att alla har läst) under rubriken Krönika två tisdagar i månaden, och kanske på annat håll på sidan emellanåt. För eventuella fans som vill hålla mer koll än så [långt eko som bryts mot ljudet av fejkad ödmjukhet], maila för all del hanna@rodeo.net – jag ska alltså inte börja skicka ut nyhetsbrev, men jag kanske styr upp något annat ställe för texter och så vidare i framtiden. Om du älskar löst qwinno snack: följ mig på twitter.

Och sist men inte minst: TACK för att ni läst! Jag har aldrig upphört att förvånas och överväldigas av responsen jag fått från er. Det kanske låter lite fånigt, men jag menar det verkligen. Jag har ifrågasatt mig själv mer än någonsin under det här dryga året som jag haft bloggen och det tror jag är något bra.

Och en sista grej bara, for the children: läs Birgitta Stenberg.

Kram!!!!!!

* Vid en andra genomläsning verkade den här liknelsen dels lite smaklös, dels lite otydlig, så bara för att vara på den säkra sidan: jag är inte sjuk.

Hanna Johansson
Promotion

27 februari

Artemisia Gentileschi, Judith slaying Holofernes, 1614

Hanna Johansson

En ghasel

Låtsas att detta är tumblr just nu, verkar det som. Nå. Istället för konst: en helgdikt, Frödings ”En ghasel”. Trevlig lördag!! (ni är förtjänta av en drink när ni läst klart!)

Jag står och ser på världen genom gallret;
jag kan, jag vill ej slita mig från gallret,
det är så skönt att se, hur livet sjuder
och kastar höga böljor upp mot gallret,
så smärtsamt glatt och lockande det ljuder,
när skratt och sånger komma genom gallret.

Det skiftar ljust av asp och al och björk,
där ovanför står branten furumörk,
den friska doften tränger genom gallret.
Och över viken vilket präktigt sken,
i varje droppe är en ädelsten,
se, hur det skimrar härligt genom gallret!

Det vimlar båtar där och ångare
med hornmusik och muntra sångare
och glada människor i tusental,
som draga ut till fest i berg och dal;
jag vill, jag vill, jag skall, jag måste ut
och dricka liv, om blott för en minut,
jag vill ej långsamt kvävas bakom gallret!

Förgäves skall jag böja, skall jag rista
det gamla obevekligt hårda gallret
- det vill ej tänja sig, det vill ej brista,
ty i mig själv är smitt och nitat gallret,
och först när själv jag krossas, krossas gallret.

Hanna Johansson

24 februari

Henri de Toulouse-Lautrec, In bed

Hanna Johansson

23 februari

File:Paul Baum - Dichtbebaute Dorfstrasse in Holland, bei Nachmittagssonne.jpg

Paul Baum, Dichtbebaute Dorfstrasse in Holland, 1899-1905

Hanna Johansson

22 februari

John Everett Milais, Esther, 1865

Hanna Johansson

21 februari

Dante Gabriel Rosetti, The Beloved, 1865

Hanna Johansson

Något om ”Konstnären som försvann”, Chris Brown och åsiktsklimat

Gud vad sorglig ”Konstnären som försvann” var. Såg ni det? Finns på svtplay i ett par veckor till. Förlorade det helt när en vän till Nils-Olof Bonnier berättade om hur han fått ett brev med ryska frimärken och trott att det var från N-O, men det var det förstås inte. Och så tystnade han ett ögonblick för att sedan börja skaka av gråt. Det var så hemskt. Och Ingrid Olson, när hon berättade om hur hon ångrat resten av livet att hon inte gått efter honom på färjan. Och om hur hans mamma ropat efter honom på dödsbädden… nej, usch, den var verkligen sorglig.

Jag tror verkligen att han tog livet av sig. Man ska inte underskatta vad folk har i sig. Det verkar ju dessutom helt sinnessjukt att någon skulle ha knuffat honom överbord för ett så litet brott som att göra konceptkonst 1969… then again, det kanske var ett stort brott 1969. Jag tyckte om vad någon sa om hans och Björnligans konst, det kan ha varit den isländske mannen, att det var “mer existentiellt”, mer intellektuellt och konceptuellt. Jag fick intrycket att det var ganska tillspetsat här – som när det betonades att en av de drivande r:arna i Valandsklassen hamnat på mentalsjukhus sedan – men kulturklimatet i Sverige de åren framstod verkligen som oerhört torftigt. Så bokstavligt. Fast vad vet jag, jag är ju bara en clueless och privilegierad nittiotalist.

Nå. Jag har följt en diskussion lite på avstånd på sistone, den om att Chris Brown bjöds in till Grammygalan trots misshandeln av Rihanna (vilket ju inte är något som hände för tjugo år sedan och som han gjort offentlig avbön på sedan dess, det är trots allt rätt nära i tid), och sedan spårade det ur i att handla typ om huruvida man ska hugga av kuken på våldtäktsmän med hivsmittade yxor eller ej. Och alla verkar egentligen hålla med varandra i sak, det vill säga att brottsoffer förstås har rätt att vilja ge revansch på sina förövare men att de för den skull inte bör diktera straffen. Typ: ingen gillar våldtäktsmän men alla gillar rättssamhället. Jaha.

Den påminde mig i alla fall lite om just bokstavligheten hos de som ogillade Nils-Olof Bonnier (låt er inte luras av efternamnet! han var inte släkt med förläggarna och uttalat vänster), eller hela åsiktsklimatet på internet påminner mig väl lite om det: varje försök till att nyansera debatten om våld/rasism/feminism (och ”nyansera” kan i det här fallet vara någonting så basic som att inkludera män som offer för strukturer) tolkas som att man inte är tillräckligt mot, att man solidariserar med fienden, att man springer dess ärenden. Jag tycker att det är rätt irriterande. Och ointellektuellt.
Nils-Olof Bonnier

Hanna Johansson

20 februari

Frida Kahlo, The Little Deer, 1946

Hanna Johansson

19 februari

Cy Twombly, Paesaggio, 1986

Hanna Johansson
HANNA JOHANSSON
Yoicks är tankar om samtid, mode och litteratur. Den skrivs av Hanna Johansson, frilansskribent, bosatt i Berlin.
hanna@rodeo.net twitter.com/_hannajohansson
KATEGORIER