A brief spell of what I had never known

Får just nu realtidsupdates av en vän som ser om Brideshead Revisited. Jag har *STORT OVÄNTAT AVSLÖJANDE* sett första avsnittet fler gånger än jag kan räkna – efter typ tredje eller fjärde blir det lite för deppigt för att jag ska vilja hantera det mer än en gång, plus att sexscenen mellan Charles och Julia är det otäckaste jag vet. Fastän man älskar Diana Quick.

I alla fall: jag påmindes om ett av många fantastiska citat ur just det första avsnittet. Det här är från boken, men jag gissar att det går ungefär om inte exakt likadant i tv-serien:

”Now, that summer term with Sebastian, it seemed as though I was being given a brief spell of what I had never known, a happy childhood, and though its toys were silk shirts and liqueurs and cigars and its naughtiness high in the catalogue of grave sins, there was something of nursery freshness about us that fell little short of the joy of innocence.”

Har numera detta krav på kärlek: det ska vara som att uppleva en lycklig barndom.

För övrigt har jag och den här vännen nu bestämt oss för att i Anthony Blanches ära gå till Cadierbaren i mellandagarna och svepa fyra varsina Brandy Alexander. Säger det här så att ingen av oss kan fega ur.

Hanna Johansson
Promotion

Utdrag ur min debutroman

Hehe SKOJA. Men massa dagboksanteckningar, citat och dylikt som jag hittade i min telefon idag, från det senaste året.

 

21 februari
Ta dagarna en i sänder och ta dem som de kommer, så ska jag göra. Det kanske är samma sak.

23 februari
‘And once Father Lucas said to me, ”Be simple, Matthew, life is a simple book, read and be simple as the beasts in the field; just being miserable isn’t enough – you have got to know how.” So I got to thinking and I said to myself, ”This is a terrible thing that Father Lucas has put on me – be simple like the beasts and yet think and harm nobody.”‘

7 mars
His conversation was startling, subtle but full of facts, memories and anecdotes: in short, full of nourishment.

3 april
Note to self: sluta bete mig som om jag inte förtjänar något.

4 april
Känns som om allt bara ”förtär”. Och det luktar som gamla pannkakor här. Tycker att han kan vara här så att vi kunde prata, men inte det.

25 april
As I said, even the worst films are better than real life.

”The outer world is a club I do not wish to join.”

6 juni
Indeed the essence of camp is its love of the unnatural
Sontag, 275

Camp is the triumph of the epicene style.
Sontag, 280

5 augusti
Modernism has longevity because it recognises two absolute facts. True style and quality never ever dates and that as long as there’s a money-go-round, there will always be someone wanting to dress up to fuck off a world that constantly wants to put you down.

Paolo Hewitt, 1998

9 augusti
Den fastnade med huvudet i gallret!!!! Och så ba *knäck*

27 augusti
SAScha Roti

30 augusti
Barndomen är ett stadie av ständig förväntan jutta voigt

6 september
Erste Liebe und andere Sorgen

1 oktober
Detta kom jag att tänks på isag: ljudet av ubahn, DDT är damma som paloma negra

10 oktober
Vackert ansikte

Elak humor

19 oktober
Kastrull!
Blomkål
Citron

1 november
Vän av ordning och konsekvens.

7 november
THIS JUST IN: prestationsångest är inte nödvändigtvis åldersrela

Isa Genzken – Fischkollage
Hemd

 

Bilder: ett antal helt orelaterade Anselm Kiefer-tavlor.

Hanna Johansson

Saker som gör mig till Liza Minelli

Minns ni detta? Nu har min kompis Hanna – hon som alltså är väldigt lik Lucille Bluth – uppmärksammat mig på att mitt ex ser precis ut som Michael York, den looken han har i Cabaret. Och det stämmer verkligen, det är nästan kusligt. Gör detta mig till Liza Minelli? I’d like to think so.

Det här är för övrigt en hysterisk replik ur Cabaret, Brian till Sally: ”You’re about as fatale as an after-dinner mint!”. Måste work that into conversation snart. Här har ni förresten lite skåpmat på samma ämne.

Hanna Johansson

Tumblr, Fran Lebowitz och hipsterismen

Igår kom jag att tänka på Public Speaking igen, den där dokumentären som i princip bara är Fran Lebowitz-citat.

Det var när vi satt på Visionäre och drack öl under spindelnäten, ”vi” var en grupp om sju personer inklusive mig själv varav fem jag knappt hade vetat om förrän samma kväll. Det var trevligt. Samtalen rörde sig, som de brukar i den sortens sammanhang, runt allmänna ämnen och gemensamma nämnare. Så vi – nu är ”vi” en ny grupp, om två personer, bestående av mig och en av de fem till-nyss-främlingarna, en kille från New York – började diskutera Tumblr.

Jag är väldigt förtjust i Tumblr, vilket jag fick intrycket att han var också, därför att det är så otroligt lättillgängligt. Nästan allt är bilder, vilket man ju tar in på mindre än en sekund, och jättemycket byggs på rebloggande, så man behöver inte producera något själv. Det passar mig, för jag är ganska lat. Den illusionen av ställningstagande som tumblr ger är tacksam. Att uppskatta en massa saker – dessutom ofta validerade på förhand i och med att andra redan postat dem – är ju ett otroligt ickeförpliktigande statement. Men ändå något sorts statement.

Vi pratade om det, om hur Tumblr blir ett verktyg för att flasha sina referensramar. Att flasha sina referensramar låter knappast sympatiskt, men jag menar det verkligen på det bästa möjliga sätt.

”Det är ju inte nödvändigtvis highbrow”, sa han. ”Snarare en sorts smakelitism.”

Alltså: den elitism man ger uttryck för i ett medium som Tumblr – att känna till vissa saker, veta att uppskatta vissa saker – är självklart i någon mån kopplad till olika privilegier, likt allt annat. Man ska aldrig underskatta privilegier. Men framförallt är det elitism relaterad till smak. Det är här Fran Lebowitz kommer in, för jag tror att detta är vad hon är inne på när hon säger att de senaste 30 åren präglats av för mycket demokrati i kulturen och för lite demokrati i samhället. Egentligen är ju det den tes som allt hon säger i Public Speaking bottnar i: att smak är viktigt, att ett visst mått av elitism är viktigt. Ytterligare ett favoritcitat är det om hur kulturscenen i New York under aidskrisen inte bara förlorade konstnärer, utan också sin publik av konnässörer. Att en sådan publik behövs.

När Man Pratar Om Hipsters – Ida intervjuade ju förresten Joachim Sundell om det här – får jag känslan av att man antingen ser hipsterkulturen (igen – tveksamt om en sådan ens finns, vilket jag skrivit om tidigare) som en motreaktion på ett för ”demokratiskt” kulturklimat, eller som ett resultat av detta. Och hur man ser det beror kanske på hur man definierar ”demokratiskt” – i vilken bemärkelse är kultur tillgänglig idag? I den att största möjliga antal ska kunna ta del av den, eller att största möjliga antal ska kunna ta till sig den? Lägg märke till skillnaden. Fran Lebowitz ståndpunkt är den senare, att det finns en övergripande attityd av ”alla har en historia att berätta” och att ingens åsikt om kultur är mindre värd än någon annans. Resultat: det publiceras väldigt många dåliga böcker, och expertis om kultur har låg ställning. Och istället för kvalitet mäts och värderas tittarantal och sidvisningar, siffror, pengar. ”När man pratar om elitister i USA”, säger Fran, ”menar man inte rika människor. Amerikaner älskar rika människor. De elitisterna man hatar är smarta människor.”

Tumblr fångar något av det man brukar konstatera är hipsterismens essens, det vill säga: det handlar om ramar, det handlar om yta, det handlar om häftighet by proxy – att vidarebefordra ett budskap istället för att skapa något själv. (Granted, folk skapar på Tumblr också, men det är ju spridandet som gjort det framgångsrikt.) Man kan förstås se det som ett symptom på Vår Fördummande Samtid när fler och fler, mot mindre och mindre motprestation, kan ta del av större och större del av kulturarvet. Att man inte behöver kämpa för det, så att säga. Och man kan inte påstå att det gör en smart att bläddra bland bilder och klicka ”reblog”. Eller dela en artikel, eller öppna en Spotifylänk. Men det hjälper en att utveckla preferenser och smak och självförtroende. Det gör publiken bättre och skapar elitister – eller konnässörer, för att använda ett snällare ord – som inte nödvändigtvis är rika och akademiker. Jag tänker att man måste vara en snobb av episka mått för att inte anse att det är något positivt.

Ja. Det var bara det jag tänkte på.

(Vi gick strax över till att prata om insekter. Och sedan promenerade jag hemåt och tänkte på att jag trivs väldigt bra här. Men mer om det senare.)

Hanna Johansson

Fran (under tiden)

»I was the worst high school student you could imagine. Let me put it this way: I was expelled from high school. I was that bad a high school student.
»Did you read?
»Constantly. That’s one of the reasons I was expelled.

»What color is your car?
»Well – it is such a subtle shade of pearl grey that straight men think it’s white.

When people talk about aids – I mean, they don’t do it anymore, but when they did – they always talk about the artists that were lost, but never about the audience that was lost.

There are too many books, and the books are terrible, and this is because you have been taught to have self esteem.

What we’ve had the last 30 years is too much democracy in culture and too little democracy in the society.

Hanna Johansson

Kulturpolitik

”Kjell-Olof Feldt hade vid något tillfälle uttalat sig förödmjukande nonchalant apropå konstnärernas erbarmliga ekonomiska villkor, ett uttalande vilket hade sin upprinnelse i den antediluvianskt unkna föreställningen att utan starkt tryck springer ingen källa fram. Andemeningen i denne amatörpoets yttrande retade gallfeber på många kompositörer, målare, skulptörer, författare och andra berörda ”fria” kulturarbetare, tillhörande fackligt ganska svaga organisationer (deras skri hördes inte, de var för få jämförelsevis, det verkade vara mängden som räknades.) De fick åter och åter känna på hur obehövliga samhället egentligen ansåg dem vara; parias.
Han röstade fortfarande socialdemokratiskt av ideologiska skäl. När det gällde kultur visade för övrigt samtliga partier, utom möjligen kommunisterna, likgiltighet och fantasilöshet gränsande till förakt.”

Förnedringen, Bengt Martin, 1989.

Hanna Johansson

Que es mas macho?

”In Laurie Anderson’s avant-garde film, Home of the Brave, this became a contest between two objects: ‘Que es mas macho?’ Which thing is more macho? Pineapple or knife? Toaster or convertible? The choices here were deliberately self-parodic; it was culture itself that was being gendered.”

Hanna Johansson

Författare och katter, del två

”Jag är så ensam. Förra vintern hade jag en gråstrimmig katt, men han sprang bort på vårsidan. Jag kommer ihåg honom nu, när skenet av den första höstbrasan dansar på den rödflammiga mattan: just där framför kakelugnen brukade han ligga och spinna. Jag ansträngde mig förgäves för att vinna hans tillgivenhet. Han lapade min mjölk och värmde sig vid min eld, men hans hjärta förblev kallt. Vad blev det av dig, Murre? Du hade dåliga anlag. Jag fruktar att du kommit på dekadans, om du ännu vandrar här på jorden. I natt hörde jag en katt skrika på kyrkogården, och jag tyckte alldeles att jag kände igen din röst.”

Hjalmar Söderberg, ”Doktor Glas”.

Hanna Johansson

Ett underverk av möjligheter

”Vet du vad – jag tror att själva förutsättningen för att ett äktenskap ska hålla så länge som vårt är att minst en av de inblandade glömmer att varje människa föds som ett underverk av möjligheter. [...] 
Jag riktade min längtan till dig därför att jag inte vågade följa den dit den egentligen ville föra mig.”

Det är mitt favoritcitat om kärlek för närvarande, ur Kristina Lugn-pjäsen ”Rut och Ragnar”. Och jämte det, för dagar då jag kanske känner mig lite mer sentimental, ur slutordet till ”Christopher and His Kind”:

”Yes, my dears, each of you will find the person you came here to look for – the ideal companion to whom you can reveal yourself totally and yet be loved for what you are, not what you pretend to be.”

I vanliga fall skulle jag kanske utveckla, men jag har redan skrivit för mycket om Christopher Isherwood. Och här är en understreckare om Kristina Lugn. Nu ska jag gå ut och äta frukost. Hej med er!

Hanna Johansson
HANNA JOHANSSON
Yoicks är tankar om samtid, mode och litteratur. Den skrivs av Hanna Johansson, frilansskribent, bosatt i Berlin.
hanna@rodeo.net twitter.com/_hannajohansson
KATEGORIER