Något om ”Konstnären som försvann”, Chris Brown och åsiktsklimat

Gud vad sorglig ”Konstnären som försvann” var. Såg ni det? Finns på svtplay i ett par veckor till. Förlorade det helt när en vän till Nils-Olof Bonnier berättade om hur han fått ett brev med ryska frimärken och trott att det var från N-O, men det var det förstås inte. Och så tystnade han ett ögonblick för att sedan börja skaka av gråt. Det var så hemskt. Och Ingrid Olson, när hon berättade om hur hon ångrat resten av livet att hon inte gått efter honom på färjan. Och om hur hans mamma ropat efter honom på dödsbädden… nej, usch, den var verkligen sorglig.

Jag tror verkligen att han tog livet av sig. Man ska inte underskatta vad folk har i sig. Det verkar ju dessutom helt sinnessjukt att någon skulle ha knuffat honom överbord för ett så litet brott som att göra konceptkonst 1969… then again, det kanske var ett stort brott 1969. Jag tyckte om vad någon sa om hans och Björnligans konst, det kan ha varit den isländske mannen, att det var “mer existentiellt”, mer intellektuellt och konceptuellt. Jag fick intrycket att det var ganska tillspetsat här – som när det betonades att en av de drivande r:arna i Valandsklassen hamnat på mentalsjukhus sedan – men kulturklimatet i Sverige de åren framstod verkligen som oerhört torftigt. Så bokstavligt. Fast vad vet jag, jag är ju bara en clueless och privilegierad nittiotalist.

Nå. Jag har följt en diskussion lite på avstånd på sistone, den om att Chris Brown bjöds in till Grammygalan trots misshandeln av Rihanna (vilket ju inte är något som hände för tjugo år sedan och som han gjort offentlig avbön på sedan dess, det är trots allt rätt nära i tid), och sedan spårade det ur i att handla typ om huruvida man ska hugga av kuken på våldtäktsmän med hivsmittade yxor eller ej. Och alla verkar egentligen hålla med varandra i sak, det vill säga att brottsoffer förstås har rätt att vilja ge revansch på sina förövare men att de för den skull inte bör diktera straffen. Typ: ingen gillar våldtäktsmän men alla gillar rättssamhället. Jaha.

Den påminde mig i alla fall lite om just bokstavligheten hos de som ogillade Nils-Olof Bonnier (låt er inte luras av efternamnet! han var inte släkt med förläggarna och uttalat vänster), eller hela åsiktsklimatet på internet påminner mig väl lite om det: varje försök till att nyansera debatten om våld/rasism/feminism (och ”nyansera” kan i det här fallet vara någonting så basic som att inkludera män som offer för strukturer) tolkas som att man inte är tillräckligt mot, att man solidariserar med fienden, att man springer dess ärenden. Jag tycker att det är rätt irriterande. Och ointellektuellt.
Nils-Olof Bonnier

Hanna Johansson
HANNA JOHANSSON
Yoicks är tankar om samtid, mode och litteratur. Den skrivs av Hanna Johansson, frilansskribent, bosatt i Berlin.
hanna@rodeo.net twitter.com/_hannajohansson
KATEGORIER