Hästpojken om ångest, vänskap och det kommande skivsläppet

Hästpojken Är Död, är varken en comebackskiva eller en sista skiva intygar Martin Eliasson och Adam Bolméus. Det är en titel som väcker en tanke. Jag möter Göteborgsduon i ett konferensrum på Haymarket för att prata bland annat skivsläpp, ångest, vänskap och den romantiserade bilden av droger och alkohol. Samtalet är spretigt och härligt, vi kommer in på ämnen som får Adam att skämtsamt konstatera att vi tre bör ha en podd istället. Hästpojken är inte bara ett band. Det är en fin vänskap där man delar allt från dubbelsäng till djupa tankar, där man bråkar lika ofta som ett gift par för att ventilera. Ärligt vemod genomsyrar de glättiga melodierna. Hästpojken är långt ifrån död, Martin och Adam är fullt levande och de längtar efter att få möta publiken igen. De samtalar okonstlat och har lika nära till humorn som till allvaret.

Hur kom titeln “Hästpojken Är Död” till?

Adam: Vi hörde utifrån att någon kallade det för en comebackskiva eller något liknande. Det var inget namn vi hade satt på projektet. Hästpojken är död var en väldigt opassande titel för en comebackskiva. Vi har aldrig diskuterat titeln så mycket, precis som med namnet Hästpojken, det har inte heller diskuterats.

Martin: Det var en kontrast till musiken med titeln. Det är det man gillar, kontrasterna. När Adam nämnde titeln Hästpojken är död, kände jag att det lät underbart. Sen reflekterar man inte så mycket mer, det är första känslan man får gå på. Så gör man med musiken också.

Vad har ni för relation till döden?

Adam: Jag försöker att inte tänka på döden, men kan lätt hamna i ett sådant spinn. Det är väldigt märkligt. Rädslan är inte hur eller när utan att det inte går att greppa det. Jag vet inte. Jag kan inte prata om det.

Martin: Det här med att Hästpojken är död, det handlar inte om att det är ett avslut, det är roligt med titlar som väcker en tanke. Men för att svara på frågan så är jag inte rädd för döden. När det kommer till rädsla för döden, känner jag att det är folk som är väldigt ångestfyllda som är rädda. Men jag har aldrig fått ihop ångest och rädsla för döden. För är man ångestfylld är det en befrielse att sluta existera.

Hur känner ni inför det kommande skivsläppet?

Adam: Det är lite som flygrädsla. Det går inte att påverka situationen, albumet är klart och det ligger inte riktigt i våra händer längre. Det är på ett sätt skönt att man kan lämna det lite och inte har möjlighet att ändra grejer mer. Det ska bli kul att spela nu!

Martin: Det är naturligtvis nervöst eftersom jag skriver texterna. Nu har man gjort detta många gånger, men det är ganska självutlämnande. Det skulle vara hemskt om någon skulle ställa sig och stampa på det. Det är ju jag liksom.

På första singeln “Råttans år” finns det en textrad om “topplån & fyra barn”, tänker ni även att er publik har blivit äldre?

Adam: Det är andra som har intervjuat oss som har frågat om den raden. Det verkar vara en sådan klassisk rad som man har missförstått. Jag kan förstå nu varför man tolkar den på ett visst sätt.

Martin: Jag har varken topplån eller fyra barn. Den textraden handlar egentligen om hur man bedövar sig. Vissa människor använder alkohol eller skaffar massor av barn och topplån då. Jag tänker att det är något man måste kämpa med. Men allting handlar i slutändan bara om att döva den där grundångesten. Människor som lyssnar på låten får bestämma precis vad de tycker det handlar om. Om jag ska vara ärlig är jag inte helt hundra på vad topplån är. Är det dyraste lånet?

Vad har ni gjort senaste dygnet?

Adam: Vi sov i samma säng men det var en stor säng.

Martin: Vi hade ett bråk igår. Adam lyssnade på regn och jag lyssnade på en biografi om Hitler. Det som är intressant med den här biografin, är att man försöker hålla nere hur ond Hitler egentligen var.

Är texterna självupplevda? Det finns en del Göteborgs-referenser, älskar ni Göteborg?

Martin: Det är självupplevt nästan allting. Sen har jag skrivit lite texter där det låter som att jag var i en relation, men det var jag inte. Men annars är allting som dagboksanteckningar, tankar för dagen. Jag går ju runt i Göteborg, mina minnen är från Göteborg. Så det blir självfallet en del referenser. Men kanske inte så mycket, inte som Håkan direkt. Det är som att bo i vattenfall man hör inte till slut, det blir som ingenting. Det är bara där man råkar befinna sig.

Adam: Men det är jobbigt med spårvagnar, det tar lång tid att resa genom stan. Det går långsamt. Men å andra sidan är det lättare att navigera då man åker spårvagn. I Stockholm fattar man inte om man åker norr eller söder ut.

Martin: När man sitter på spårvagnar skakar de så mycket, det känns som att det är 1930-tal. Jag älskar dock inte Göteborg men att inte flytta är också ett aktivt val.

Adam: Min sambo är från Stockholm så jag hade absolut kunnat tänka mig att flytta. Men det blir en stor grej ändå. Vi jobbar ju tillsammans i Göteborg och man har sina vänner och familj där.

Varifrån kommer egentligen ångesten och vemodet?

Martin: Jag hade nog inte skrivit någonting om inte jag hade haft det som jag kallar för ångest. Det låter klyschigt att säga men att skriva texter är ett sätt att försöka bearbeta och förstå saker. Jag kan ofta känna att jag har ett intresse att läsa mina texter, men jag har svårt att förstå att någon annan skulle vilja göra det. Samtidigt tror jag att ångest är en allmän känsla. Sen vet inte jag vad ångest är egentligen. Jag har alltid tänkt att ångest är ett exakt ord. Jag vet precis hur det känns för mig, men det är nog väldigt individuellt vad det innebär. Det är egentligen bara ett samlingsnamn, på när man inte kan sätta ord på en stark negativ känsla.

Är ni vänner privat och vad bråkar ni om?

Martin: Vi är vänner privat, men det handlar mycket om musik när vi umgås. Men musiken och vänskapen går hand i hand.

Adam: Det kan vara lite olika grejer vi bråkar om. Det kan handla om vilken ton man har när man säger en viss sak. Vi kan vara rätt hårda mot varandra. Men samtidigt måste vi kunna vara det, då vi jobbar kreativt. Då kan det lätt hända att man blir för hård ibland.

Martin: Hade man behövt linda in varenda sak hade skivan tagit tio år istället för fem. När man blir lite äldre får man förstå att bråk är en del av en relation.

Adam: Vi har båda två ganska lätt att erkänna våra misstag i efterhand. Så det blir inte särskilt svårt att be om ursäkt. Det känns som att bråken behövs också. Det är inte som att jag bara mår sämre och sämre för varje gång vi bråkar. Man kommer fram till olika saker på något vis.

Martin: Det låter som att vi är tillsammans.

Om ni skulle beskriva varandra med ett ord?

Martin: Jag skulle säga att Adam är en kämpe, att han inte ger upp.

Adam: Det skulle man haft lite tid på sig att fundera på. Men ärlig, var väl det första jag kom att tänka på.

Vad influeras ni av i musikskapandet?

Adam: Om jag skulle säga fyra grejer som jag har lyssnat på under de här fem åren och som har influerat mig i musikskapandet, så är det Bee Gees, The Fall, The Style Council och The Impressions. Det är ett ganska stort spann, det finns inget genre-tänk i det vi gör. Vi plockar det vi gillar bara.

Musik kan till viss del romantisera droger och alkohol. Det finns även en del referenser till dessa två i era texter. Hur tänker ni kring det?

Martin: Jag tycker såklart att det är en dålig grej när musik romantiserar droger och alkohol. Jag utgick mycket från det när jag var yngre, att det har något romantiskt skimmer kring sig. Men när jag skriver om droger i texter så handlar det alltid om droger som en flykt från något annat. Det kan vara lite svårt att hålla sig undan, då man har spelat så mycket som vi har gjort. Så det kunde absolut förekomma då jag var yngre. Men inte idag. Det har varit mycket fest speciellt med Bad Cash Quartet. Vi var så unga och man var ute mycket.

Är det något specifikt ni önskar i logen innan spelningar?

Adam: Ingefära! Lypsyl var även något jag hade ett tag.

Martin: Det får vi lägga till, Lypsyl behöver jag också.

Hur tänker ni kring era scenkläder, har ni någon vision?

Martin: Under en period hade vi scenkläder och sminkade oss och sånt där. Det är lite som när man går på kalas, man sätter på sig det finaste man har.

Adam: Jag visste inte riktigt vad jag hade på mig, det var oplanerat men kul. Så gick vi bara och köpte massor av smink någon gång. Det är som när man fyller år och är lite sådär finklädd på jobbet.

Har ni något bra livsråd att dela med er av?

Adam: Don ́t think twice it’s alright!

Jag får snart reda på att nästa journalist är på ingång och tiden är knapp. Det må vara hundens år enligt den kinesiska kalendern, men jag tvivlar inte en sekund på att 2018 även kommer att bli Hästpojkens år.

Lyssna på singeln från kommande albumet här!

Text: Tiffany Rickardsson